Michael Beard, protagonist i Ian McEwans senaste roman Hetta, är en minst sagt vedervärdig person. Som nobelpristagare i fysik lever han sedan länge på gamla meriter, med fokus inställt på konsumtion. Hans korpulenta kroppshydda vittnar om ett ohämmat vältrande i mat och alkohol, och trots sina många yttre tillkortakommanden är han en lyckosam kvinnojägare. Som läsare håller man sig till en början distanserat avvaktande, övertygad om att man tar del av en allegorisk satir, en lättsam mellanbok från den vanligtvis så nyanserande McEwan. Med endimensionella karaktärer och fabelartade intriger låter han kanske denna gång komplexiteten stå tillbaka, till förmån för något annat? Och den som vanligt oerhört påläste McEwan gör med Hetta naturligtvis ett inlägg i klimatdebatten, där Beard får stå som symbol för hela vår självutplånande civilisation.
Smygande kommer dock insikten om att boken är mer än så. Författaren kan inte låta bli att blåsa liv i Beard, och genom en sedvanlig detaljskärpa dröjer det inte länge förrän man känner en motvillig sympati för den gamle professorns tragiska liv. När han oavsiktligt hämnas på sin frus älskare, och genom det dras in i kampen för att rädda vår krisande planet, är det omöjligt att inte engagera sig. Hetta är således både en allegorisk satir och en klassiskt McEwansk djupborrning i mänsklig komplexitet.
Laborerandet med dessa båda plan resulterar i en och annan berättarteknisk piruett. Jag tänker exempelvis på den förväxlingshumoristiska episoden med chipspåsen, en bit in i romanen. När jag läste partiet i fråga kändes episoden påtagligt bekant. Jag drog mig till minnes denna Galenskaparna & After Shave-sketch, byggd på samma grundidé, och accepterade greppet som McEwans återanvändning av en uråldrig humorarketyp, allt för att markera den satiriska distansen.
Men naturligtvis kom det mer. Strax efter chipsepisoden återberättar Beard händelsen för en narrativforskare och får genast höra att han ljuger. Med ett överlägset leende menar forskaren att händelsen omöjligen är självupplevd. Istället har Beard mycket riktigt bara återberättat en vandrande myt, en rolig historia som florerat sedan hedenhös. Beard känner sig förolämpad och framstår som ett offer, i dubbel bemärkelse. Dels på grund av forskarens besserwisserkommentarer, dels på grund av McEwans bryska förflyttningar av Beard, mellan själva romanbyggets båda plan...
Vad jag vill ha sagt är att Hetta helt enkelt är ännu ett bevis på Ian McEwans bländande hantverksskicklighet.
/Martin
Ok! Hade fått för mig att Hetta är som du skriver en mellanbok. Att den inte har samma "magi" som tex Försoning, som är min favorit av McEwans böcker. Men nu får jag nog ge den en chans ändå.
SvaraRaderaHar av oklar anledning inte läst Försoning. Kanske beror det på att jag uppskattade filmatiseringen så pass mycket att jag är lite rädd för att bli besviken. Lördag är för övrigt min favorit bland McEwans böcker, även nu efter att jag läst Hetta.
SvaraRadera/Martin