Varför pratar ingen längre om Maja Ekelöf? För det gjorde man väl då, när det begav sig? Själv är jag alldeles för ung för att ha varit med. Dock inbillar jag mig att hennes dagbok, Rapport från en skurhink från 1970, var precis vad tidens samhällsdebatt suktade efter. Det vill säga en genuin arbetarkvinna som helt på egen hand kunde vittna om sina erfarenheter, dessutom ur ett tydligt vänsterperspektiv. Att idag, fyrtio år senare, ta sig an Rapport från en skurhink är en drabbande upplevelse. Till en början slås man så klart av tidsmarkörerna. Maja Ekelöfs fem barn heter saker som Lars, Stig och Jan. De sågar ved, drar på sig bottiner och är ständigt inblandade i olika trafikolyckor. Man kan inte låta bli att le åt det uppgivna accepterandet av den exploderande privatbilismens följder.
De nostalgiska dimslöjorna skingras dock av Ekelöfs precisa språkhantering. Den ironiska och lätt cyniska tonen känns helt tidlös, och det är uppenbart att författaren skriver enkom för sig själv. Dagboksanteckningarna tycks aldrig vända sig till någon framtida läsare, och som sådan svävar man på flera punkter i ovisshet. Man blandar ihop barnen och får aldrig någon tillfredsställande förklaring till varför Ekelöf är ensamstående. Som yrkesskildring är boken samtidigt förvånansvärd nedtonad. Att Ekelöf skulle ge röst åt en hel kår av nedbrutna städerskor är inget som hon drar några växlar på.
I gengäld får man en käftsmäll av ren autenticitet. Ekelöf skriver för att hon måste, utan några andra agendor. Hon suger märgen ur livets få ljuspunkter, som en skidtur med en väninna, eller en kopp kaffe med åldringarna på vårdhemmet. Hon bekymrar sig över sina svårkonverserade barn och över pengarna som aldrig vill räcka till. Men framför allt bävar hon inför en allt mer skräckinjagande omvärld.
Det är vietnamkrig, kallt krig, palestinakonflikt, tjeckoslovakienelände och julhelvete. En ström av misär forsar konstant ur radio, teve och tidningar. Maja Ekelöf kan inte värja sig och suger åt sig som en svamp. Hon läser kopiösa mängder böcker och går på den ena kvällskursen efter den andra. Stundtals framstår hon som den folkbildande bibliotekariens våta dröm, samtidigt som all ny kunskap bara förstärker hennes tro på att allt egentligen är dödsdömt. Till och med tankarna på att få bli utgiven, som smyger sig in mot slutet, riskerar att få katastrofala följder:
”Varför skulle den tokiga idén rinna upp i mitt huvud. Jag städar på ett bibliotek och ser hur översvämmad bokmarknaden redan är. Om bokutgivningen fortsätter i samma takt som nu orkar inte jorden bära vikten av böckerna.”
/Martin
Det är kul att ni presenterar en del äldre böcker också, i synnerhet kultböcker som många har en relation till. Och tidsmarkörer är aldrig fel.
SvaraRaderaDet var i synnerhet en mening jag fastnade för: "En ström av misär forsar konstant ur radio, teve och tidningar."
Så är det fortfarande, det är inga problem för den som följer nyheterna att bli fast förvissad om att allt kommer att gå åt helvete. Var tid har sina domedagsprofeter, förr stod de i kyrkan, nu syns de på bästa sändningstid... Vi får bara hoppas att de fortsätter att ha fel.
"Om bokutgivningen fortsätter i samma takt som nu orkar inte jorden bära vikten av böckerna.”
Snygg mening! Men det är ett problem som tycks lösa sig genom e-böckernas intåg...
Så sant... Har dock en känsla av att vi är betydligt mer luttrade nu. Dagens oerhörda mängd information från världens alla hörn skapar blaserad uppgivenhet snarare än engagemang.
SvaraRaderaPå den tid som Maja Ekelöf beskriver tycks varje medierapportering ha tagits emot som en chock. Teve var väl fortfarande nåt relativt nytt, som snabbt krymte världen och oombedd kablade in den i vardagsrummen.
/Martin
Det stämmer, det politiska engagemang som var så tydligt på 70-talet, en vilja att förändra samhället i grunden, saknas helt idag. Nu fokuseras på detaljfrågor, som att stoppa pälsdjursuppfödning och odla/handla ekologiskt. De stora frågorna är för komplexa, bl a tack vare all den information som forsar över oss.
SvaraRadera