Jag läste en Augustprisvinnare

Så mycket känsla. Det drabbar mig från första sidan. Mycket smärtsamt genom skildringen av hur Maja lyckas såga av sig yttersta spetsen på tummen. Det bultar i mig men samtidigt skrattar jag – kanske för att det gör för ont i mig eller för att det är så bra skildrat. Men det är mer än en ett ömmande sår som värker i Maja.

Majas mamma är inte som andra mammor. För det första är hon inte mamma utan Jana, som Maja bor hos varannan helg. Jana som inte kramar spontant utan där Maja får beställa kramar, en när hon kommer med tåget och en när hon åker igen – för då brukar folk kramas. Men det är kramar utan känsla, utan värme. Nu svara inte Jana när Maja och hennes pappa ringer. De ringer och ringer, lämnar meddelanden om vad som hänt. Jana ringer inte tillbaka.

När Maja hoppar av tåget väntar inte Jana på perrongen och huset är tomt och tyst. Var är hon? Diskhon är belamrad med smutsdisk – väldigt olikt henne. Ingen lapp som förklarar. Mobilen är kvar hemma. Ingen verkar veta vart Jana tagit vägen. Maja vet inte vad hon ska göra. Man ska inte läsa andras mejl men Maja har gjort det till en vana. Det kanske till och med är rätt att göra det? För att få reda på saker och ting som till exempel vad pappa gör när han är ensam varannan helg. Men det Maja får reda på sänker henne till bottenlös förtvivlan och det känns även i mig. Tar hon sig ur det? 

Men den tid vi följer Maja är inte bara nattsvart. Hon har sin kompis Enzo och mitt under våndan och undran över sin försvunna mamma möter hon Debbie och Justin. Oväntade möten som sker precis när det behövs. Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld är sorlig, rolig, känslosam och tänkvärd och så bra.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.