Spåren efter brott...

Jag har läst Patricia D. Cornwells böcker om rättsläkaren Scarpetta och några andra författare som skrivit deckare om rättsläkare. När Elias Palm introducerades som den första svenska deckarförfattaren som själv arbetar som rättsläkare kunde jag inte låta bli att låna hem boken Corpus delicti. Undrar om jag var färgad av denna vetskap. För början av boken tyckte jag var lite väl undervisande om hur arbetet går till. Men det gjordes ändå på ett intressant sätt. Huvudpersonen Ella Andersson blir nästan lite löjlig när hon som arbetat flera år i sitt yrke ändå förklara alla detaljer. Lite som i tv-serien CSI om ni sett dem.

Jag började även fundera. En 34-årig manlig författare, kanske var han bara 33 när han skrev boken. Vad fick honom att välja en 40-årig kvinnlig huvudperson? När jag läste Karin Alvtegens nya bok En sannolik historia vet jag att jag reagerade över samma sak, fast tvärt om. För den första person jag mötte i boken var en man. Men där kom snart en kvinnlig huvudperson in i handlingen och allt var som det skulle… I min favoritförfattare Stephen Booths serie finns både en manlig och kvinnlig huvudperson. Där har jag aldrig funderat över det. Men i Elias Palms bok slog det mig och det var kul att fundera på varför författaren valde en person av motsatt kön som huvudperson. Undra hur andra författare väljer?

Hur var boken då? Bortsett från den lätt undervisande tonen så var den riktig bra. Jag läste den alldeles för fort. När boken väl var slut gick jag och längtade tillbaka till den. Varför kunde jag inte pausat lite mer och hängett mig åt funderingar över vem som mördat vem, hur de lyckades med det, vem den mystiske inbrottsmannen var och hur beräknande och kalla kan människor vara. Ella Anderssons släktingar är inte sådana jag skulle vilja vara släkt med men de utgör ett underbart persongalleri i denna deckare. Hoppas Elias Palm snart kommer med en uppföljare.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog