Kathryn Harrisons författarskap rör sig ofta i gränsland. Ibland mellan självbiografi och fiktion, ibland mellan journalistik och fiktion. I fjolårets lysande Medan de sov kombinerar hon på ett intressant sätt samtliga dessa genrer. Sälkvinnan från 2003 visar däremot prov på en mer klassisk romanform, om än en mycket stramt hållen sådan. Handlingen kretsar kring tjugosexårige Bidgelow Green, som år 1915 beger sig till Alaska på uppdrag av den amerikanska vädertjänsten. Väl på plats fylls han av insikten om att ha begått ett misstag: ”Misstaget att förutsätta att hans resmål är någonstans istället för detta ingenstans.”
Trots de karga levnadsförhållandena lyckas Green inrätta sin tillvaro och påbörja sitt projekt, det vill säga att medelst väderdrake belägga tesen om att luften ovanför polerna är varm. Per omgående inleder han också ett förhållande med en av traktens aleutiska kvinnor, ett förhållande med få motsvarigheter i litteraturhistorien. Green saknar fullständigt kanaler för att kunna kommunicera med kvinnan, och relationen lyckas på intet sätt ta sig några språkliga uttryck.
Sälkvinnan kan läsas som en kritik av kolonialismens obarmhärtiga trångsynthet, av det västerländska förnuftets behov av att dra tydliga gränser gentemot det avvikande och exotiskt otämjbara. Samtidigt kan man kanske betrakta Greens och den så kallade sälkvinnans relation ur ett mer hoppingivande perspektiv. För vad är det som händer när alla möjligheter till kommunikation saknas? Kanske är det så att maktförhållanden får svårt att hitta fäste, och istället lämnar plats åt ett i högsta grad ärligt och jämlikt möte mellan två likvärdiga människor.
Vad vet jag. Sälkvinnan är, som man brukar säga, en bok som ställer många frågor, men ger betydligt färre svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar