Johanna Koljonen sa nyligen i TV att finnländarna skäms så hiskeligt över sitt land. Det hade jag behövt höra innan jag började läsa Hallonbåtsflyktingen av Miika Nousiainen. Jag tror att min läsning hade blivit annorlunda då. För visst förstod jag att det var någon slags ironi men inte riktigt vad författaren ville med sin historia. Såhär börjar det: Mikko Virtanen har gillat Sverige sedan han var liten pojke. Gillat är för svagt, dyrkat är nog ett bättre ord. Runt allt kring Sverige; Palme, Kungen och samförståndsandan finns en oemotståndlighet som skimrar långt mer än det Finland som Mikko tvingas växa upp i. På sin första resa till Sverige köper han hallonbåtar för hela slanten och äter tills han storknar. Sådant godis finns inte hemma i Finland, bara en sån sak. Som vuxen ökar vurmen och nu har Mikko ett sverige-altare hemma, han kan allt om Per-Albin Hansson och ABBA och längtar oupphörligt efter att få trampa svensk jord, gärna för alltid, Mikko kallar sej "nationalitetstransvestit". Tyvärr får han inte bli svensk medborgare. Mikko gör nu allt för att bli en riktig svensk, han byter identitet med en man från Göteborg och tar lektioner för att slipa bort allt finskt. Han träffar en svensk kvinna och för att upprätthålla fasaden tvingas han börja förhållandet med att ljuga. Det blir värre...
Under resans gång passar Mikko på att ge finnländarna grova slängar av sleven. Finland är ordknapphetens land, i Sverige vet man allt om att samtala och konsensus. Och om jante råder i Sverige så är det inget emot hur läget är i grannlandet. Inte förrän alldeles i slutet tonar bokens idé fram. Sverige är inte det drömland Mikko trott. Palme och Anna Lindh är döda, Drottning Silvia är ansiktslyft, villaföreningen upplöses eftersom individualismens tid har avlöst den solidariska tanken. Sakta börjar den skimrande ytan krackelera..
Kari Hotakainen och Arto Paasilinna är två lite äldre finska författarkollegor till Nousiainen som också tagit hjälp av skruvade historier för att skildra sitt Finland. Hotakainens Löpgravsvägen berättar om hur den finske mannen Matti nästan sliter sönder sej för att bygga en frontmannavilla och därigenom försöka återvinna sin fru. Löpgravsvägen kommenterar mansrollen, fastighetsmarknaden och familjens villkor. Många dråpliga situationer kantar läsningen och ger upphov till ett och annat fnitter.
Paasilinna känner många till. Han skriver vilda skrönor om skiftande karaktärer i Finlands städer och landsbygd. Min största Paasilinna-upplevelse var när jag hörde Tomas Laustiolas fina uppläsning av Den ljuva giftkokerskan på finlandssvenska. En underbar historia om en en proper gammal dam vars syskonbarn terroriserar hennes hem och vill åt hennes pengar. Harens år är en annan bok och ett måste för den som aldrig tidigare läst Paasilinna men är nyfiken på honom. Ja efter att ha läst de här tre herrarna undrar jag hur nutida finska kvinnliga författare beskriver sitt hemlands kynne. Jag misstänker att det är annorlunda. Eller vad tänker du? Har du läst något som du kan rekommendera?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar