Läs boken, se filmen! (del 2)

”Från en liten firma i Tyskland”, brukar vara Hans Alfredsons svar på frågan om varifrån han och Tage Danielsson fick alla sina idéer. En annan, mindre kryptisk förklaring är det djupa samhällsengagemanget, övertygelsen om att en bättre värld är möjlig. Att man kan förändra saker och ting genom kultur var nämligen inte en helt skogstokig åsikt under AB Svenska Ords glansdagar.

Vid en närmare titt på Hans Alfredsons produktion i eget namn nyanseras dock bilden en aning. Komikens ofta påpekade släktskap med tragiken får då ytterligare belägg. En svartare, mer pessimistisk klangbotten gör sig tydligt påmind i filmer som Ägget är löst från 1975 och Den enfaldige mördaren från 1982. Guldbagge- och guldbjörnbelönad brukar den senare lyftas fram som en av såväl Alfredsons som den svenska filmhistoriens stoltaste stunder.

Den enfaldige mördaren kan karaktäriseras som storslagen tragedi. De skånska 30-talsscenerierna andas realism, men den historia som Alfredson berättar är så högstämd att filmen samtidigt kantrar över i rent mytologiska stämningar. Bonddrängen Sven Tosings hämnd på den patologiskt elake fabrikören Höglund skulle likaväl kunna vara författad av Aischylos eller George Lucas.

Huvudrollsinnehavaren Stellan Skarsgårds insats framstår som själva sinnebilden av begreppet överspel, med läppspalt, söndervriden näsa och en enligt den freonsprayade 80-talspubliken groteskt funktionsklippt snaggfrisyr (för 10-talspubliken känns den tvärtom ganska moderiktig). I vilket annat sammanhang som helst hade denna yviga rolltolkning fallit platt. Men tack vare alla inblandades bergfasta tro på filmens melodramatiska anslag upplevs de vida gesterna istället som klockrena. Det samma kan sägas gälla för bildkompositionerna. Med regelbundna intervaller viker realismen undan, till förmån för diverse estetiska effekter. Ett smutsigt fingeravtryck förvandlas till en leråker. En tågstation blir plötsligt scen åt en minimalistisk balett. Skarsgård talar i DVD-utgåvans extramaterial om en ”magisk realism”, förhöjande små detaljer i bildberättandet som verkligen gör filmen värd att se om.

Den enfaldige mördaren bygger på Alfredsons roman En ond man, ett verk som i fråga om tonläge är ganska väsensskilt filmatiseringen. Det mytologiskt storvulna är nedtonat och tyngdpunkten ligger istället på den intressanta romankompositionen. Ett antal novellartade kapitel berättar om en rad olika österlenska livsöden, däribland Sven Tosings. Alla har de en sak gemensamt: den onde fabrikören Höglund. Ofta tonar hans tyranni bara upp sig lite grann vid horisonten, med indirekt påverkan på historien. Men så plötsligt kan han dyka upp helt nära. I cigarröken på hotell Savoy i Malmö, eller bland höbalarna i ett svagt upplyst ladugårdskätte.

Varken filmen eller boken inger några förhoppningar om ondskans närstående utrotning. Snarare tvärtom. I filmens avslutande scener rycks vi plötsligt ur 30-talet in i nutiden (det vill säga 1982). Allt är sig likt. Tyranniet består, och Alfredson och hans kulturarbetarkollegor tycks misströsta om att något går att göra åt saken. Som publik kan man bara hoppas att det ännu dröjer ett tag innan den tyska lilla firman bommar igen för gott.  

/Martin

Reservera filmen i bibliotekets katalog
Reservera boken i bibliotekets katalog