Ingen har väl undgått att beröras av Per Oscarssons dramatiska frånfälle. Under sin sextioåriga skådespelarkarriär blev han en inkarnation av begreppet folkkär, och få har på samma utlevande sätt kastat sig mellan högt och lågt, lättsamt och obegripligt, kalkon och världsklass. Själv är jag som vanligt för ung för att på allvar inse digniteten. Jag missade nakenchocken i Hylands hörna, liksom 50-talets enorma kraftprov på Dramaten och Göteborgs stadsteater. Jag har i efterhand häpnat inför hans tidlösa prestationer i filmer som Svält och Ole dole doff, men förgäves sökt efter den säregna enmansproduktionen Ebon Lundin (där Oscarsson enligt uppgift smörjer in ansiktet med hundbajs).
För min generation är Per Oscarsson framförallt en ypperlig gestaltare av gemytliga, men lite konstiga, gamla farbröder. En tidig favorit återfinns i Arne Lifmarks filmatiseringar av Gösta Unefäldts böcker om polisen i Strömstad.
Mellan 1982 och 1996 spelades sammanlagt fem teveserier om strömstadspoliserna in, alla numera till utlån på Ronneby bibliotek. Seriernas utdragna tempo kan te sig främmande för en nutida tevepublik. Den successivt växande teveteaterkvaliteten är det dock svårt att ta miste på. De fina gamla göteborgsskådespelarna Alf Nilsson och Evert Lindkvist står båda för stabila insatser, och det samma gäller operasångaren Stefan Ljungqvist. Med vänlig basstämma gjuter han liv i polisman Evald Larsson, seriernas komiska nav och en ganska märklig kontrast till det vardagsrealistiskt skildrade spaningsarbetet. Att Unefäldt i de senare böckerna låtit Larsson växa avsevärt, på bredden såväl som höjden, säger en del om genomslagskraften hos den omfångsrike Ljungqvist.
Mellan 1982 och 1996 spelades sammanlagt fem teveserier om strömstadspoliserna in, alla numera till utlån på Ronneby bibliotek. Seriernas utdragna tempo kan te sig främmande för en nutida tevepublik. Den successivt växande teveteaterkvaliteten är det dock svårt att ta miste på. De fina gamla göteborgsskådespelarna Alf Nilsson och Evert Lindkvist står båda för stabila insatser, och det samma gäller operasångaren Stefan Ljungqvist. Med vänlig basstämma gjuter han liv i polisman Evald Larsson, seriernas komiska nav och en ganska märklig kontrast till det vardagsrealistiskt skildrade spaningsarbetet. Att Unefäldt i de senare böckerna låtit Larsson växa avsevärt, på bredden såväl som höjden, säger en del om genomslagskraften hos den omfångsrike Ljungqvist.
Oscarsson spelar den eftertänksamme och diskret rättrådige polischefen Gustav Jörgensson. Han gör det på ett lysande och förhållandevis återhållet sätt. Bara när det verkligen känns befogat plockas de klassiska manéren fram: Den genomträngande och lätt förvildade blicken, nacken i snett spärrläge och pekfingret krampaktigt höttande.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar