fredag 28 januari 2011

Sonja Åkesson på skiva


Jag lever ett lugnt liv
På Drottninggatan 83 a på dagarna.
Snyter ungar och putsar golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och pölsa.

Ovanstående rader är ganska välkända. Man kan förmodligen recitera dem i de flesta läger, utan att sedan bli bespottad som verklighetens-folkföraktande kultursnobb. Skalden är Sonja Åkesson och dikten heter "Självbiografi (replik till Ferlinghetti)". Den är hämtad från Åkessons genombrottssamling Husefrid från 1963, ett portalverk för den så kallat nyenkla diktartraditionen. Från och med Husefrid blev det carte blanche för poeter att slänga sig med ord som åkej, pöstårta, syföreningsmöte, Gittan, Hyland och sjukförsäkringsbesked. Chosefri kommunikation med läsaren stod plötsligt i högre kurs än tidigare generationers metafortyngda själsuttryck.

Den nysläppta skivan Sonja Åkesson tolkad av inleds av just "Självbiografi (replik till Ferlinghetti)", tonsatt och insjungen av urpunkaren Kajsa Grytt. Stafettpinnen lämnas sedan vidare till ytterligare elva kvinnliga musikprofiler, som alla har gjort musikaliska versioner av varsin Åkesson-dikt.

Till en början närmar jag mig skivan med viss misstänksamhet. Musik är inte vad jag i första hand förknippar Sonja Åkessons ojämna högermarginaler med. En plågsamt påträngande tystnad har känts som ett mer passande ackompanjemang, utsmyckat med lite barnskrik, avlägset gatubuller och en plikttroget tickande köksklocka.

Men redan under spår tre, Britta Perssons ohämmat svängiga framförande av "Man får göra det bästa av allt" infinner sig gåshuden. Persson drar och sliter i Åkessons ironiska vardagsinventering, och plötsligt inser jag att det är så här det ska kännas. Att det nog var så här Åkessons lyrik upplevdes när det begav sig. Att hennes både feministiskt och formmässigt revolutionerande dikter verkligen krängde. Och då troligtvis utan den folkhemsromantiserande distans som 10-talsmänniskan lätt intar gentemot Åkessons ryamattor, pölsor och cigarettstumpar.


Britta Persson ger mig således en nyckel, och snart hittar jag samma kärleksfullt respektlösa kvaliteter hos flera av de övriga numren. Annika Norlin, Lena Swanberg och Frida Hyvönen lyckas kanske allra bäst, kongenialt uppburna av det luftigt lyhörda husbandet. Jonas Kullhammars träblås, Martin Hederos klaviatur, Johan Berthlings bas och Fredrik Sandstens trummor fungerar alla som inspirerande samtalspartners.

/Martin

2 kommentarer:

  1. Alltid fint med Sonja Åkesson! Men jag har lite svårt för att man alltid pratar om nyenkelhet. Nyenkel= kvinnor som skriver om sitt liv helt enkelt. Män har gjort det i tusentals år utan att kallas varken ny- eller gammalenkla...

    SvaraRadera
  2. Det har du så klart rätt i, Erika. Skildringar av kvinnors erfarenheter har väl ofta setts som något för den specialintresserade, medan skildringar av mäns erfarenheter betraktats som allmängiltigt.

    Vill dock ändå mena att genrebeteckningen nyenkel har en vidare betydelse. Många skulle nog till exempel hävda att Göran Palms poesi är det tydligaste exemplet på nyenkelhet.

    /Martin

    SvaraRadera