Glöm inte Sten Broman!

Den som av någon anledning skriver in sökorden ”Sten Broman” i Ronneby biblioteks katalog kan tyvärr bara förvänta sig en enda träff: Carlhåkan Larséns biografi Sten Broman : en man med många kostymer från 2002. Boken är placerad i magasinet och lever, på grund av ett långvarigt hyllvärmande, under ständigt gallringshot. För den som, likt undertecknad, när en skräckblandad förtjusning för gamla folkhemsexcentriker är detta verk dock omistligt.

Larsén kopplar ett helhetsgrepp på den minst sagt mångfacetterade violinisten, kompositören, kritikern, pedagogen, kläddesignern, lundaspexaren, teveprofilen och påstådda dragspelshataren Sten Broman. Med stadig hand lotsas läsaren genom hela Bromans levnadsbana, tidigt präglad av rastlös bildningstörst och bergfasta värderingar, inte sällan med provokativt elitistiska förtecken. De grälla slipsarna och vågade färgmatchningarna var inte det enda som stack i ögonen på omgivningen, vilket bland annat föranledde Bromans indelning av mänskligheten i följande fyra kategorier: banditer, lymlar, fähundar och idioter.

Många av belackarna föll dock till föga inför Bromans allt mer lysande karriär som teveprogramledare. Med frågesporten Musikfrågan Kontrapunkt intog han rollen som klassisk folkbildare. I dagens medieklimat känns det närmast surrealistiskt att tänka sig den typen av kunskpsteve, det vill säga ett programformat som släpper den paniska rädslan för att råka skriva någon på näsan och som faktiskt bemödar sig om att försöka vidga tittarnas vyer. På bästa sändningstid. Men kanske vore det trots allt värt att prova igen. Musikfrågan Kontrapunkt lockade mot slutet runt tolv miljoner tittare.

De otaliga anekdoterna kring citatmaskinen Sten Broman kan nästan sägas vara en egen genre i sig. Larsén är dock ganska sparsam på den punkten, trots att han som Bromans efterträdare som musikanmälare på Sydsvenskan borde ha en guldgruva att ösa ur.

En av de mest talande anekdoterna finns i alla fall med. Som liten påg skall Sten Broman tillsammans med en jämnårig kamrat ha funderat kring kommande karriärer. Kamratens stora dröm var att bli berömd och hoppades få höra ”Se, där går landshövding Wickman!”, när han i framtiden flanerade på stadens gator. Sten menade dock att det skulle slå mycket högre ifall det om honom helt enkelt bara sades: ”Se, där går Sten Broman!”

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Bländande

Michael Beard, protagonist i Ian McEwans senaste roman Hetta, är en minst sagt vedervärdig person. Som nobelpristagare i fysik lever han sedan länge på gamla meriter, med fokus inställt på konsumtion. Hans korpulenta kroppshydda vittnar om ett ohämmat vältrande i mat och alkohol, och trots sina många yttre tillkortakommanden är han en lyckosam kvinnojägare.

Som läsare håller man sig till en början distanserat avvaktande, övertygad om att man tar del av en allegorisk satir, en lättsam mellanbok från den vanligtvis så nyanserande McEwan. Med endimensionella karaktärer och fabelartade intriger låter han kanske denna gång komplexiteten stå tillbaka, till förmån för något annat? Och den som vanligt oerhört påläste McEwan gör med Hetta naturligtvis ett inlägg i klimatdebatten, där Beard får stå som symbol för hela vår självutplånande civilisation.

Smygande kommer dock insikten om att boken är mer än så. Författaren kan inte låta bli att blåsa liv i Beard, och genom en sedvanlig detaljskärpa dröjer det inte länge förrän man känner en motvillig sympati för den gamle professorns tragiska liv. När han oavsiktligt hämnas på sin frus älskare, och genom det dras in i kampen för att rädda vår krisande planet, är det omöjligt att inte engagera sig. Hetta är således både en allegorisk satir och en klassiskt McEwansk djupborrning i mänsklig komplexitet.

Laborerandet med dessa båda plan resulterar i en och annan berättarteknisk piruett. Jag tänker exempelvis på den förväxlingshumoristiska episoden med chipspåsen, en bit in i romanen. När jag läste partiet i fråga kändes episoden påtagligt bekant. Jag drog mig till minnes denna Galenskaparna & After Shave-sketch, byggd på samma grundidé, och accepterade greppet som McEwans återanvändning av en uråldrig humorarketyp, allt för att markera den satiriska distansen.

Men naturligtvis kom det mer. Strax efter chipsepisoden återberättar Beard händelsen för en narrativforskare och får genast höra att han ljuger. Med ett överlägset leende menar forskaren att händelsen omöjligen är självupplevd. Istället har Beard mycket riktigt bara återberättat en vandrande myt, en rolig historia som florerat sedan hedenhös. Beard känner sig förolämpad och framstår som ett offer, i dubbel bemärkelse. Dels på grund av forskarens besserwisserkommentarer, dels på grund av McEwans bryska förflyttningar av Beard, mellan själva romanbyggets båda plan...

Vad jag vill ha sagt är att Hetta helt enkelt är ännu ett bevis på Ian McEwans bländande hantverksskicklighet.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

En röd soffa

Jag kände nog igen stilen på boken, liten men inte pocket, pärm i blank kartong. När jag tittade efter såg jag att det var samma förlag som favoritboken Igelkottens elegans (Barbery) givits ut på: Sekwa. Ett litet förlag som ger ut franskspråkig litteratur på svenska. Samtida, kvinnliga författare har företräde enligt deras hemsida. Vi har flera av deras böcker.

Boken jag får i min hand är Den röda soffan av Michéle Lesbre.
Berättare är Anne, frilansjournalist, på väg från Paris till Bajkalsjön i Ryssland. Hennes gamla kärlek har flyttat dit och nu har breven slutat komma. Vad kan ha hänt? Hon sitter på lokaltåget som följer transibiriska järnvägen. Språkar på knagglig ryska med sina medpassagerare, funderar över deras och sitt eget liv och läser sina medhavda böcker. Vi följer hennes tankar.

Till stor del kretsar de kring Clémence, damen i den röda soffan. De är grannar. Av en slump börjar de träffas regelbundet. Anne läser högt för Clémence och berättar om starka, rebelliska kvinnor. Clémence minns sitt liv och sina män. Hon har börjat gå vilse i sina minnen men lever upp under samtalen med Anne.

Boken är finstämd med målande beskrivningar. Det känns som jag åker med på tåget. Genom Anne möter jag den ryska kulturen, människor som förmedlar den och kulturkrockarna som lätt uppstår. Det handlar mycket om saknad och längtan men också om att leva nu.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Förvirrad språkförbistring?

Om du som jag blir lätt förvirrad över ordspråk från andra länder kan den här boken roa dig: Kosta skjortan eller bli bar om rumpan. Kerstin Johansson har samlat ihop olika svenska uttryck och hittat motsvarigheter på andra språk. Ibland är idiomen väldigt lika på flera språk och ibland förstår man inte riktigt vad de menar.

Det går inte att slå upp något som man undrar över i boken, utan man läser den mest för skojs skull. Alla uttrycken står i svensk översättning, och på de sista sidorna står de engelska uttrycken både på engelska och svenska.

Vad skulle du tro om någon sa att du har hår på tänderna?  Eller sa: "du har inga njurar!" Vad kan du förvänta dig när du får en inbjudan till en holländsk bjudning?

Spanjorerna har ett uttryck som säger: "att göra sig svensk", som kanske kan vara bra att använda någon gång. Vad det betyder? Låna boken och ta reda på det.

Författaren har tidigare givit ut You lucky dog! och Holy smoke! med liknande innehåll.

/Anneli

Reservera boken i bibliotekets katalog

2010 års Augustpristagare

Här presenterar vi årets vinnare av Svenska förläggareföreningens pris. Motiveringarna är hämtade från Augusprisets hemsida.

Årets svenska skönlitterära bok

Vad är fakta och vad är fiktion i Sigrid Combüchens roman Spill och vem har tolkningsföreträde? Den ”verkliga” Hedvig, som i brev berättar för författaren om sitt unga liv på 30-talet, eller Hedda, den skapade gestalten? Författarjaget försjunker i decenniets dofter och detaljer och låter damromanen handla såväl om sömnad och torftiga inackorderingsrum som om förtryck och frigörelse, medan den ”verkliga” Hedvig vill leva i nuet och inte se sitt liv som förspillt.

Sigrid Combüchen har skrivit en imponerande roman, stilistiskt och tekniskt formfulländad med många perspektivskiften, som ger henne möjlighet både att berätta underhållande om ett människoliv och att med intellektuell stringens reflektera kring det egna skrivandet.

2010 års Augustpris för Årets svenska fackbok

Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman.

Genom att använda både traditionella historiska källor och privata brev, intervjuer och personliga minnen förvandlar Yvonne Hirdman sin personliga längtan efter mammas livshistoria till något allmängiltigt. Boken ger ett oförglömligt porträtt av en charmfull och begåvad kvinna och en färgstark bild av mellankrigstidens Europa.

2010 års Augustpris för Årets svenska barn- och ungdomsbok

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld.

Med träffsäker galghumor förkroppsligas Majas koketta och samtidigt oförställda utanförskap. En av misstag amputerad tumme kastar ut läsaren på en irrfärd i sökandet efter identitet. Ett psykologiskt porträtt med särskild trovärdighet i uttrycket.

Svenska Förläggareföreningens Lilla Augustpris 2010

Kalla hjärtans dag av Christer El-Mochantaf, Vara
Smart, skruvad och underhållande är några av de epitet som kan fästas vid ”Kalla hjärtans” dag av Christer El-Mochantaf. Det är en betraktelse med glimten i ögat av en första generationens svensk mer än en andra generationens invandrare. Detta är dock ingen lek med perspektiv eller ironiska blinkningar utan en allvarlig uppmaning i en kall tid.


/Liselott

Reservera Spill i bibliotekets katalog

Reservera Den röda grevinnan i bibliotekets katalog

Reservera Här ligger jag och blöder i bibliotekets katalog

Nostradamus försvunna profetior

Nostradamus försvunna profetior av Mario Reading. En kittlande titel. Visseligen är boken klassad som spänning och har kanske inte riktigt bakgrund i verkligheten, men ändå???

Nostradamus och hans profetior från 1500-talet har länge fascinerad mig. Förutspådde de verkligen Hitler och andra värdskriget, eller är det vår tids tolkningar som får dem att verka kusligt träffsäkra?

Nog om det. Boken läste jag. Man virvlas in i ett sökande efter Nostardamus sista strofer. Det sägs att han skrev 1000 strofer. Bara 942 har återfunnits. Sökandet går, via skrivna ord från 1500-talet, från plats till plats i Frankrike. Känns det bekant? Visst känner vi igen element från Dan Brown. Även här är huvudpersonerna jagade av både polisen och en hänsynslös mördande galning. Men ganska spännande.

Det som gör boken till mer än bara en spänningsroman för mig är att flera av huvudpersonerna är romer. En stor del av handlingen utspelar sig i romsk miljö och vi får en inblick i denna folkgrupps tankesätt och traditioner som känns ganska äkta. Extra intressant med tanke på romernas ställning i Frankrike idag.

/Tine

reservera boken i bibliotekets katalog

Laurie Anderson

Idén om the Great American Novel har i den nordamerikanska litteraturhistorien varit både ett rättesnöre och en skrivkrampsframkallare. Många är de som antagit utmaningen att i romanform sätta fingret på kärnan i den amerikanska identiteten. Några anses ha varit snubblande nära att lyckas. Jag tänker på författare som Mark Twain, F. Scott Fitzgerald, Harper Lee, Joyce Carol Oates och Jonathan Franzen.

Violinisten, låtskrivaren och performenceartisten Laurie Anderson skriver inga romaner. Trots det känns det relevant att presentera henne med just gjorda inledning. Med en lång rad skivor, performances och multimediashower har hon under mer än fyrtio års tid försökt att ringa in sitt hemlands mångfacetterade väsen, inte sällan med en lätt ironisk distans. För det mesta har hon hållit sig inom snävt avantgardistiska konstkretsar, men har då och då även kunnat skymtas i mer populärkulturella sammanhang. 1982 fick hon oväntat en hit med den åtta minuter långa O, superman, för svenskar odödliggjord genom NileCitys surrealistiska Katten Gustaf-sketch.

Homeland är hennes första skiva på nio år. Det är ett förhållandevis lättlyssnat, men i övrigt typiskt Laurie Anderson-alster. Drömskt svepande, fioldominerade låtar, utsmyckade med allt från John Zorns vansinnessaxofon, Antony Hegartys körsång och maken Lou Reeds lågmälda alltiallo-fixande. De lugnt resonerande texterna tar avstamp i rader som ”It´s a good time for bankers and winners and sailors”, och ”Let´s say you´re invited to be on Oprah”. Som lyssnare lutar man sig genast tillbaka, trygg i händerna på en av de stora amerikanska berättarna.

/Martin

Reservera skivan i bibliotekets katalog

Hur långt skulle du gå för att bli vacker?

I denna ungdomstrilogi av Scott Westerfeld har man i framtidens samhälle bestämt en norm för vad som är vackert. Staden är uppdelad i Fulingstan och Snyggingstan. Du föds som fuling, vid ca 7-års ålder flyttas du från dina föräldrar till elevhemmet där du blir kvar tills du fyller 16. Då är du gammal nog att få göra en snyggingoperation och får sedan flytta till Snyggingstan och Partytornen. Livet leker, alla är vackra och hightech sköter det mesta.

Fördelarna är att det inte finns någon avundsjuka längre, att du inte behöver bli gammal, att det inte finns några krig. Du behöver inte ha några bekymmer och alla är perfekta. Men något mer verkar hända under operationen, de flesta verkar få en annorlunda personlighet efteråt.

Tally Youngblood har längtat efter sin 16-årsdag och snyggingoperationen så länge hon kan minnas. Men strax innan det är dags träffar hon på jämnåriga Shay. Shay vill inte alls bli opererad utan rymmer ut i vildmarken. Där visar det sig finnas ett hemligt samhälle för de som vill fortsätta se ut som när de föddes, dvs som fulingar. Ur denna vänskap växer tankar och diskussioner fram om vad som är rätt och vad som är fel. Vilka är det egentligen som bestämmer och varför verkar alla andra bara göra som de blir tillsagda? Är det ingen som tänker själv längre?

Serien börjar med Ful, fortsätter med Ful eller snygg? och avslutas med De rätta. Tally förändras och mognar under seriens gång. När den börjar är hon som alla andra och har helt godtagit vad som händer runt henne, men efterhand börjar hon ifrågasätta mer och kämpa för vad hon tycker är rätt.

Det är en spännande och smått skrämmande historia som berättas. Det får mig att fundera över de skönhetsideal som veckotidningarna visar upp och hur långt man kan gå för att passa in. Hur långt har ”myndigheterna” rätt att bestämma över privatpersonen.

Okej, ju längre serien kommer desto mer overkligt blir det, men det är riktigt spännande. Man vet ju faktiskt inte vad som kommer att ske i framtiden men jag hoppas att vi aldrig behöver se denna version som verklighet.

Låt dig inte luras av att böckerna står bland ungdomsböckerna, de passar lika bra för vuxna läsare.

/Anneli

Reservera böckerna i bibliotekets katalog

Bokcafé Ängeln 17/11

Nya böcker, gamla klassiker, deckare, kärleksromaner, biografier, filmstjärnor, USA, Ryssland, Frankrike, Sverige, Storbritannien, från 1800-talet in i framtiden. Vi mötte unga och gamla, fula och snygga, mindes tillbaka, diskuterade vilka val gör vi i livet, vad de grundar sig på, hur de formar oss och om det skrivs några positiva framtidsskildringar.

Anna-Greta pratade om boken hon aldrig glömmer: Doktor Glas av Hjalmar Söderberg.
Märta Tikkanens Emma och Uno - om att älska men ändå inte kunna leva tilsammans.
Första boken i Erik Erikssons tetralogi - Det brinnande havet.

Vad Anneli och Liselott pratade om presenteras de närmaste veckorna här i bloggen.

Synnerligen trevligt hade vi på Bokcaféet på Hjorthöjdens bibliotek.

Välkomna till Eringsboda bibliotek onsdagen den 24 november och delta du också.

/Liselott

För dig som älskar böcker

Tidskriften Vi läser vänder sig just till dig som älskar böcker. Det blev med en gång min favorittidskrift när vi började prenumerera på den.

Här möter vi författare, små notiser, längre reportage, fenomen och böcker, böcker, böcker. Ett perfekt ställe att bli nyfiken på böcker och författare jag inte känner till så mycket om. I senaste numret läser vi bland annat om en litteraturfestival i Wales, Margaret Atwood och tre svenska kvinnliga författare.

Senaste numret kan du avnjuta på Ronneby bibliotek, övriga får du låna hem på en vecka. Nästa nummer ska dyka upp runt den 19 november.

/Liselott

Reservera de olika numren av Vi läser i bibliotekets katalog.

Ägget är löst!

I helgen såg jag om Hans Alfredsons film Ägget är löst!, en ytterst märklig slapstick-dystopi från Svenska ords guldålder. Tvärt emot vad jag mindes så är handlingen genomgående nattsvart. Det grovt tillyxade persongalleriet genomgår ett slags oidipusdrama med komplikationer, där Sonen, spelad av Gösta Ekman, lägrar Modern, spelad av Birgitta Andersson, efter det att han trott sig ha mördat Fadern, en hänsynslöst kapitalistisk fabriksdirektör spelad av Max von Sydow.

Filmen är känd för sitt utdragna mittparti, som med rätta kvalar in bland svensk filmhistorias mer säregna höjdpunkter. Den högst levande direktören hämnas på sin ej simkunnige son genom att dumpa honom i en liten skogstjärn. Sonen trasslar in sig i undervattensvegetationen och blir genast oförmögen att ta sig upp på bryggan igen. Han blir dock stående på bottnen, med näsan strax ovanför vattenytan.

På ett närmast chockartat sätt skiftar filmen här både tempo och formspråk. Allt stannar upp, Gösta Ekmans voiceover tar över berättandet, och det hela förvandlas till meditativ naturmockumentär. Ingående beskrivs hur sonen successivt anpassar sig till ett liv i vatten. Han ingår snart symbios med en ål, samt börjar sila plankton genom sjögräs. Ett heltäckande lager med slem skyddar honom mot de växlande årstidernas olika prövningar.

I Klas Gustafsons mycket trevliga biografi Gösta Ekman : farbrorn som inte ville va’ stor antyds i flera passager hur ett lätt självdestruktivt drag präglat flera av Gösta Ekmans skådespelarprestationer. Det mest tydliga exemplet är inspelningen av Jönssonligan dyker upp igen, där en mathiss plötsligt förvandlades till en veritabel dödsfälla för den nyseparerade och djupt olycklige Gösta Ekman. Hans förkylande blötläggning i Ägget är löst! tycks bottna i samma dödsföraktande sinnelag, även om vissa av tjärnscenerna ska vara filmade i en inomhusbassäng. Själv minns Gösta Ekman inspelningen så här:

”Vi improviserade en hel del och gav oss ut i både mentala och fysiska landskap där man inte brukar befinna sig.”

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog
Reservera filmen i bibliotekets katalog

Ny fotobok

Wow vilken bok! Vilka foton! Jag blir helt lycklig när jag vänder upp det ena fotot efter det andra. Färger, former, landskap, närbilder, djur, natur. Det är nästan för mycket att ta in på en gång.



Till varje foto finns kortare texter som berättar lite mer om det som fotats, av vem och var. Jag läser om sagoskogen Biealowieza i Polen och om visenterna som lever där, pilgrimsfalken som flyttar in i städerna, vargar som vandrar genom staden, om att leva tillsammans med djuren.



Fotona är tagna av naturfotografer inom projektet Wild Wonders of Europe. På deras hemsida kan du läsa mer om projektet. De vill bland annat visa upp Eropas rika naturskatter för världen. Dessutom inspirera till att tillbringa mer tid ute i det fria. Efter att ha sett dess bilder kan jag inte bli annat än lockad till det!

/Liselott



Reservera boken i bibliotekets katalog.

1053 sidor 2666

Chilenaren Roberto Bolaños böcker är väldigt, väldigt bra. De tillhör mina absoluta favoriter.

Att närma sig en bok av Roberto Bolaño är som att mitt i natten sakta gå in för landning över en slumpvist vald latinamerikansk mångmiljonstad. Det första som möter en är de pulserande ljusen, tecken på ett konstant myllrande liv. Sedan tycker man sig höra ljuden: ett gytter av tjutande bildäck, kacklande hönor och tequiladränkta röster. Väl på plats kan man skönja brottstycken av livsöden, anekdoter och snåriga litteraturdiskussioner. De strömmar emot en från gathörn, barer, gallerier och nattöppna apotek, och fyller en med en desperat känsla av att inte kunna snappa upp allt.

Med förebilder som Jorge Luis Borges och Julio Cortázar kan Bolaño beskrivas som en självklar arvtagare till 1960-talets sydamerikanska boom, varur Mario Vargas Llosa nyligen tilldelades nobelpriset i litteratur. Bolaño hade varit en mer självklar nobelpriskanidat, om det inte varit för ett stort problem: 2003 avled han, femtio år gammal, medan han förgäves väntade på en ny lever.

Begreppen kvalitet och kvantitet är aldrig några motpoler hos Bolaño. Han tycks ha haft en outsinlig källa att ösa ur, och blev bara bättre ju fler sidor han beredde ut sig över. Den 1053 sidor långa 2666 är Bolaños främsta mästerverk, och hans ofullbordade svanesång (enligt författarens familj och förläggare är den dock i princip färdigskriven). I likhet med genombrottsromanen De vilda detektiverna är bokens labyrintiska och till synes fallfärdiga konstruktion omöjlig att överblicka, omöjlig att helt få grepp om. Samtidigt hisnande förförisk.

Bokens fem delar är genremässigt olika och saknar genomgående intrig. Dock kretsar de alla kring den mexikanska ökenstaden Santa Teresa, starkt präglad av en brottsvåg där hundratals kvinnor våldtagits och mördats, utan att de skyldiga gripits. Fyra litteraturvetare, en orolig far och en journalist dras alla av olika anledningar till denna dödens plats, ett slags symbol för den västerländska civilisationens svarta historia.

Ibland tycker man sig ana deckargenrens språk och konventioner, men den läsare som väntar på upplösning och försoning lär bli besviken. Santa Teresa har en verklig motsvarighet i den snabbt växande mexikanska staden Ciudad Juarez, där de senaste årens mord på runt 400 unga kvinnor ännu är ett ouppklarat mysterium.

2666 är den tredje av Bolanos dussintalet romaner som kommit ut på svenska, och bakom de heroiska översättningarna står Lena E. Heyman. Jag hoppas att hon har fler på gång, trots känslan av att 2666 kan utgöra läsning för en hel livstid.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Sonya Hartnett

Jag hade förmånen att lyssna på Sonya Hartnett när hon var i Sverige för att ta emot Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2008. Med sin australiensiska accent fångade hon varenda en i lokalen. Istället för ett tal hade hon skrivit en berättelse om sig själv som hon läste upp - hon gick inte att motstå. Jag läste hennes då nyutkomna boken Pojken i soffan. Den var lysande. Om längtan, kämpa för det man vill ha och att släppa taget.

Hartnett tar upp svåra ämnen i sina berättelser, om barn, ungdomar och vuxna som lever ett tufft liv. 2009 skrev hon boken Fjäril. Den beskrivs handla om en knubbig, ängslig och osäker tjej som hamnar i klorna på ett fruktansvärt tjejgäng i skolan. Hur ska det gå? Jag vet inte om jag vill läsa den – det kommer att kännas och beröra för mycket. Samtidigt är jag säker på att den kommer att fånga mig och vara jättebra.

Men den jag har läst nu är hennes internationella genombrottsbok från 2002 Torsdagsbarn. Den har precis kommit på svenska. Jag förflyttas till en fattig och i princip obrukbar gård på Australiens landsbygd på 1930-talet. När ett nytt syskon föds börjar Tin, tidigare minstingen i familjen, att gräva. Kan ett barn vara född till att gräva? Harper tror det när hennes bror gräver sig allt djupare ner under deras, hus bort från familjen och bort från problem? Fadern som grävt och suttit i första världskrigets skyttegravar tror att han söker trygghet. Berättelsen om familjen växer fram. Hur de hamnat där de är, vad som format dem, relationerna mellan familjemedlemmarna, allt elände de drabbas av. Det är så bra.

/Liselott

Böcker av Sonya Harnett i bibliotekets katalog.

Böckerna om Bricken

Historiska romaner har alltid hört till mina favoriter. Inte för att fly nutiden utan tvärtom för att få ett nytt perspektiv på det liv jag lever här och nu. Det är många tankar som dyker upp när jag läser Vibeke Olssons böcker om Bricken, hur orkade de med allt slit, långa arbetsdagar och dessutom ett engagemang under sin lediga tid?

Böckerna utspelar sig vid ett sågverk, Svartvik, utanför Sundsvall. Det är slutet av 1800-talet, den tid då frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen växte fram sida vid sida. Både Bricken och hennes mamma blir aktiva i baptistkapellet i Svartvik med arbetskvällar och syföreningsmöten. Bricken går också med en grupp som ska låta döpa sig.

Den första boken, Sågverksungen, berättar bland annat om den stora strejken 1879, Sundsvallsstrejken, som avbröts genom att sågverksägare och myndigheter kallade in militären. ”När du blir stor, kom ihåg den här dagen”, säger Brickens pappa till henne.

”Arbete gör en till en riktig människa”, säger han också. Men det är svårt efter den olycka Bricken är med om i den andra boken, Bricken på Svartvik. Kommer hon överhuvudtaget att kunna arbeta mer? Och om inte – vad är hon då? Hon kommer inte att kunna ta hand om vare sig man eller barn, något som upptar mer och mer av Brickens och hennes vänners drömmar.

Ytterligare en olycka drabbar familjen i den andra boken. Bricken är oerhört stark som orkar kämpa vidare, kanske orimligt stark. Slutet ger förhoppningar om ytterligare en bok.

Böckerna är väldigt lättlästa. Men jag saknar ordförklaringar till alla de termer som förekommer på sågverket. Hur ser en kaptrissa, en ramsåg och en bläckhämtare ut? Vad gör en ströflicka eller en trisskulla? Vad gör man när man skoftar? Men trots att det är en främmande tid och miljö är det lätt att leva sig in i Brickens tankar och känslor.

/Sara

Reservera böckerna i bibliotekets katalog.

Jamaica – Sverige tur & retur

”Europas japaner” är en inte helt ovanlig beskrivning av svenskar som utövar populärkultur. Epitetet syftar dels på våra brister som innovatörer, dels på vår förmåga att apa efter och ibland även utveckla diverse utländska företeelser. Fenomenet har varit tydligt i det så kallade svenska popundret, men även i mer undanskymda genrer.

Den svenska reggaen är ett ovanligt lyckat exempel så en sådan genre. Detta inser jag efter att ha fördjupat mig i journalisten Kristian Lönners imponerande pionjärarbete Jamaica – Sverige tur & retur : berättelsen om svensk reggae. Med utgångspunkt i den då okände Bob Marleys besök i en villa i Nockeby 1971 (han sov av någon anledning i pannrummet) redogör Lönner för hela den svenska utvecklingen fram till dags dato, då svenska reggaeproducenter sitter och knåpar ihop rytmer och bakgrunder som sedan förvandlas till stora hitar på Jamaica. Titelns ”tur & retur” är således talande.

Källmaterialet är digert och Lönner har fått till intervjuer med en lång rad framträdande profiler: Thomas Gylling, Tony Ellis, Internal Dread, Kapten Röd, Svenska Akademin, för att bara nämna några få. Mest epokgörande känns kanske ändå Peps Persson, vars musikalitet och sprudlande nyfikenhet är den mylla som svensk reggae vuxit fram ur. Framförallt hans skiva Hög standard från 1975 är viktig. En oerhört högt lagd ribba.

Inom initierade kretsar ses Kristian Lönners bok som en efterlängtat standardverk. Troligt är att den även resulterar i att en vidare läsekrets (inklusive undertecknad) får upp ögonen för svensk reggae.

PS. En trevlig intervju med författaren hittar man här.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Så bra den var!

Jag skulle ta tag och börja läsa den där novellsamlingen Båten av Nam Le som legat hemma en vecka. Vilken tur att jag gjorde det! Jag drogs in direkt i första novellen. Utsökta beskrivningar som gjorde mig närvarande i berättelsen. Det fortsatte i de följande sju berättelserna, nedslag i människors liv. Hur det ter sig, valen de gör, hur de överlever eller inte... Novellerna tog mig ut i världen bland annat till Teheran, Hiroshima och Colombia.

Den sista sparade jag på så länge jag kunde. Njöt av vetskapen om att jag hade en läsupplevelse framför mig. Men det tog slut alldeles för fort. Det har jag alltid tyckt var nackdelen med noveller. Jag vill veta så mycket mer, följa huvudpersonerna längre, veta hur de levt tidigare. Men kanske är det tjusningen med noveller. Att bara få en smula.

Nu får jag nog testa någon mer novell. Kanske någon av Alice Munro som Martin skrev om här. Eller har ni någon att rekommendera?

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Rysk och polsk fantasy

Jag har tidigare upptäckt den ryske fantasyförfattaren Nik Perumov som skrivit en riktig bladvändare till serie: Svärdens väktare. Han tecknar en spännande, slingrande, otäck men också underbar berättelse med människor, sagoväsen, gudar, parallella världar, magi, sökande och den ständiga kampen mellan ont och gott.

Jag längtar ständigt efter fortsättningen på berättelsen – där jag aldrig kan förutsäga vad som kommer att ske näst.

När jag under hösten såg att en polsk fantasyförfattare, Andrzej Sapkowski, översatts till svenska blev jag mycket nyfiken. När jag har boken Den sista önskningen i min hand ser jag att den ligger till grund för dataspelet The Witcher. Kanske är det bekant för någon?

Vilken början på serien! En häxkarl drar land och rike runt för att lösa problem med mylingar, varulvar, spöken och vattennymfer. Allt som hotar vanligt folk i denna medeltida värld med inslag av magi. Häxkarlar är illa ansedd, bespottade, skrämmande men samtidigt behövda. Men vem är god och vem är ond? Vi får ta del av flera av hans uppdrag och när jag väl börjar läsa har jag svårt att sluta!

Fortsättning följer…

/Liselott

Reservera Perumovs böcker i bibliotekets katalog.
Reservera Den sista önskningen i bibliotekets katalog.

Wirtén om förorten

För några år sedan pluggade jag på Södertörns högskola, belägen i Stockholmsförorten Flemingsberg. Huvudbyggnaden var döpt efter Moa Martinson och atmosfären upplevde jag som ganska inspirerande, både historiemedveten och lätt progressiv. Samtidigt, vilket väl är oundvikligt i akademiska miljöer, lite inskränkt. Lyfte man blicken en aning rubbades nämligen perspektiven, utan att jag riktigt kunde förstå varför. Dock misstänkte jag att det hade med den väsensskilda omgivningen att göra, dominerad av skyhöga punkthus med grällt orangea och blå fasader. Det var en på samma gång uppseendeväckande och gravt anonym del av Sverige.

Journalisten och författaren Per Wirtén har bott i ett av de där husen, och i sin nya, unisont hyllade reportagebok Där jag kommer från : Kriget mot förorten är Flemingsberg en av utgångspunkterna. Wirtén har tagit sig an ett ganska negligerat ämnesområde, d.v.s. förorten, och uppvisar en stor insikt om dess väsen. Han pekar bland annat på det som förmodligen gjorde mig förvirrad i Flemingsberg, och som kan sägas vara all förortsproblematiks grundbult: historielösheten.

Förorten har aldrig varit en del av berättelsen om storstaden, av storstadens historia, menar Wirtén. Istället har den utmålats som en plats där tiden står still, där någon utveckling omöjligen kan få grogrund. Den har samtidigt fått fungera som mental avstjälpningsplats för en lång rad allmänna storstadsproblem. På 60-talet pekade man på hemmafruarnas isolering, på 70-talet de utslagna socialfallen. Först på 80-talet började man tala om det som numera är allenarådande i rapporteringen från förorten: invandring och integrationsproblematik.

Wirtén diskuterar en del lösningar och slänger dig flitigt med det svåröversatta begreppet sprawl. Uttrycket syftar bland annat på stadsbilders tendens att överge den gamla klassiska centrum-periferistrukturen och istället bli mer utspridda, en tendens som skulle kunna göra Fittja, Årsta eller Flemingberg till lika naturliga centrum som Södermalm.

Wirténs bok är hela tiden intressant, dels för att den bottnar i författarens egen erfarenhet och genuina kärlek till förorten, men också för att den belyser den brokiga förortshistoria som ju trots allt finns där. Det är en på många sätt motsägelsefull och fascinerande historia, fylld av profiler som Henrik Palme, Ellen Key, Le Corbusier och Hjalmar Mehr, liksom berättelser om allt från hemliga kommunuppgörelser i snötyngda grandungar till hårda hockeydrabbningar på omsorgsfullt spolade månskensrinkar.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Att älska ett djur hade länge varit min dröm

Så otroligt lyriskt och vackert om alla dessa små ting i livet som man, om man ger det en tanke, ser inte är så små. De är större än livet självt, just av den enkla anledningen att det är livet, i alla dess former och skepnader, som Barbro Lindgren beskriver.

Här får vi möta Tuppen Putte Kock med sin lilla familj, Gösta Bernhard som är en indisk flaskand och Sickan Carlsson, myskanka. Den trogna hunden Mimmi och katterna Moster och Elsa. Vardagen med denna familj och alla vänner runt om, inte minst Caja-Maja, en liten klurig och underfundig gumma. Många frågor kastas ut, på ett sätt som bara Barbro kan: ”Hur stavar man till sång-svanarnas sång?”, ”Hur väver spindlarna sina vertikala nät?” och ”Är det nu det är Dyngbaggarnas tid, eller de kanske inte har någon särskild plan med livet?”

/Mia

Reservera boken i bibliotekets katalog

Det fördolda

Från att ha varit en ivrig deckarläsare har jag på senare år mer sällan känt lusten att ta itu med ännu en tegelsten om någon smått alkoholiserad frånskild polis och dennes vedermödor. Det ska vara något speciellt för att jag ska bli intresserad. Nyligen fastnade jag för Det fördolda skriven av Michael Hjorth, manusförfattare till bland annat Svensson, Svensson och Hans Rosenfeldt, tidigare nöjeschef på SVT och programledare för bland annat Parlamentet.

En tonårskille hittas brutalt mördad i ett kärr strax utanför Västerås. Hans hjärta är utskuret ur kroppen. Den lokala polisen begär hjälp av Riksmordkommissionen som snabbt får upp spåret som leder mot pojkens gymnasieskola. Samtidigt befinner sig Sebastian Bergman, psykolog och något av en skitstövel, i Västerås för att städa ut sin nyligen avlidna mammas hus. Hans vägar korsas med poliserna i Riksmordkommissionen som han tidigare arbetat med och han begär att få delta i utredningen av egna högst personliga skäl.

Det hela blir väldigt spännande. Att boken sedan slutar med en cliffhanger av finaste sort gör att jag hoppas på en fortsättning å det snaraste. Jag har sett ljuset i deckartunneln!

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Hanna Elmquist

Kvinnliga jazzvokalister finns det gott om. Vissa utmanar och tänjer gränser, andra ackompanjerar parmiddagar och glöggmingel. Själv föredrar jag den förstnämnda kategorin, musiker som exempelvis Paavos Sofia Jernberg, som vägrar att skriva under på att jazzen skulle vara död och sakna utvecklingspotential.

Hanna Elmquist placerar sig i en tredje kategori, någonstans mellan de två andra. Hennes skiva Spring, ett av bibliotekets senaste inköp, står ganska djupt rotad i den akustiska jazzens mittfåra. Den smeker för det mesta medhårs, men utan att för den skull bli det minsta ointressant. Skivan skulle säkert kunna fungera som bakgrundskuliss, men har samtidigt väldigt mycket att ge vid en fokuserad lyssning. I Elmquists röst framträder då stora kvaliteter. Där finns en viss elegant släpighet, som kan föra tankarna till Billie Holiday och Anita O’Day, liksom en chosefri och mogen självsäkerhet. Vid enstaka tillfällen tycker man sig även skymta en och annan Zetterlundsk folkton.

Självsäkerheten kan förmodligen härledas till det faktum att Elmquist själv skrivit de flesta av skivans låtar. Melodierna svänger och texternas obligatoriska små vardagsbetraktelser är långt ifrån klichétyngda. Medmusikanten Björn Jansson står för ett par av kompositionerna och hans ganska sparsmakade och skenbart förströdda saxofon-, flöjt- och klarinettspel präglas av lyrisk känsla i Wayne Shorters anda. Pianisten Daniel Tilling har en något mer framskjuten roll, ibland med strama, dissonanta staccaton, ibland med mer böljande utsvävningar. Allt hålls på ett förträffligt sätt ihop av Lars Ekmans bas och Daniel Fredrikssons trummor. Ett gott hantverk, helt enkelt.

/Martin

reservera skivan i bibliotekets katalog