Den som av någon anledning skriver in sökorden ”Sten Broman” i Ronneby biblioteks katalog kan tyvärr bara förvänta sig en enda träff: Carlhåkan Larséns biografi Sten Broman : en man med många kostymer från 2002. Boken är placerad i magasinet och lever, på grund av ett långvarigt hyllvärmande, under ständigt gallringshot. För den som, likt undertecknad, när en skräckblandad förtjusning för gamla folkhemsexcentriker är detta verk dock omistligt. Larsén kopplar ett helhetsgrepp på den minst sagt mångfacetterade violinisten, kompositören, kritikern, pedagogen, kläddesignern, lundaspexaren, teveprofilen och påstådda dragspelshataren Sten Broman. Med stadig hand lotsas läsaren genom hela Bromans levnadsbana, tidigt präglad av rastlös bildningstörst och bergfasta värderingar, inte sällan med provokativt elitistiska förtecken. De grälla slipsarna och vågade färgmatchningarna var inte det enda som stack i ögonen på omgivningen, vilket bland annat föranledde Bromans indelning av mänskligheten i följande fyra kategorier: banditer, lymlar, fähundar och idioter.
Många av belackarna föll dock till föga inför Bromans allt mer lysande karriär som teveprogramledare. Med frågesporten Musikfrågan Kontrapunkt intog han rollen som klassisk folkbildare. I dagens medieklimat känns det närmast surrealistiskt att tänka sig den typen av kunskpsteve, det vill säga ett programformat som släpper den paniska rädslan för att råka skriva någon på näsan och som faktiskt bemödar sig om att försöka vidga tittarnas vyer. På bästa sändningstid. Men kanske vore det trots allt värt att prova igen. Musikfrågan Kontrapunkt lockade mot slutet runt tolv miljoner tittare.
De otaliga anekdoterna kring citatmaskinen Sten Broman kan nästan sägas vara en egen genre i sig. Larsén är dock ganska sparsam på den punkten, trots att han som Bromans efterträdare som musikanmälare på Sydsvenskan borde ha en guldgruva att ösa ur.
En av de mest talande anekdoterna finns i alla fall med. Som liten påg skall Sten Broman tillsammans med en jämnårig kamrat ha funderat kring kommande karriärer. Kamratens stora dröm var att bli berömd och hoppades få höra ”Se, där går landshövding Wickman!”, när han i framtiden flanerade på stadens gator. Sten menade dock att det skulle slå mycket högre ifall det om honom helt enkelt bara sades: ”Se, där går Sten Broman!”
/Martin
Väldigt bra recension, särskilt tänker jag på stycket om den paniska rädslan för kunskapsteve...;-) Numera är det utröstning och mobbning som gäller.
SvaraRaderaMen om boken inte är äldre än från 2002 borde den väl platsa bland biografierna nere i lokalen?
12 miljoner tittare!?
SvaraRaderaArne: Tackar! Kan hålla med dig, men magasinplaceringen beror snarare på utlåningsstatistik än på ålder. Ser att boken i alla fall fick tillbringa sina första sex år nere i lokalen.
SvaraRaderaAnonym: Siffran gäller för hela Norden. Musikfrågan Kontrapunkt var ju i allra högsta grad en nordisk drabbning. Broman ska väl i synnerhet i Norge ha varit omåttligt populär.
/Martin