Kvinnliga jazzvokalister finns det gott om. Vissa utmanar och tänjer gränser, andra ackompanjerar parmiddagar och glöggmingel. Själv föredrar jag den förstnämnda kategorin, musiker som exempelvis Paavos Sofia Jernberg, som vägrar att skriva under på att jazzen skulle vara död och sakna utvecklingspotential. Hanna Elmquist placerar sig i en tredje kategori, någonstans mellan de två andra. Hennes skiva Spring, ett av bibliotekets senaste inköp, står ganska djupt rotad i den akustiska jazzens mittfåra. Den smeker för det mesta medhårs, men utan att för den skull bli det minsta ointressant. Skivan skulle säkert kunna fungera som bakgrundskuliss, men har samtidigt väldigt mycket att ge vid en fokuserad lyssning. I Elmquists röst framträder då stora kvaliteter. Där finns en viss elegant släpighet, som kan föra tankarna till Billie Holiday och Anita O’Day, liksom en chosefri och mogen självsäkerhet. Vid enstaka tillfällen tycker man sig även skymta en och annan Zetterlundsk folkton.
Självsäkerheten kan förmodligen härledas till det faktum att Elmquist själv skrivit de flesta av skivans låtar. Melodierna svänger och texternas obligatoriska små vardagsbetraktelser är långt ifrån klichétyngda. Medmusikanten Björn Jansson står för ett par av kompositionerna och hans ganska sparsmakade och skenbart förströdda saxofon-, flöjt- och klarinettspel präglas av lyrisk känsla i Wayne Shorters anda. Pianisten Daniel Tilling har en något mer framskjuten roll, ibland med strama, dissonanta staccaton, ibland med mer böljande utsvävningar. Allt hålls på ett förträffligt sätt ihop av Lars Ekmans bas och Daniel Fredrikssons trummor. Ett gott hantverk, helt enkelt.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar