Idén om the Great American Novel har i den nordamerikanska litteraturhistorien varit både ett rättesnöre och en skrivkrampsframkallare. Många är de som antagit utmaningen att i romanform sätta fingret på kärnan i den amerikanska identiteten. Några anses ha varit snubblande nära att lyckas. Jag tänker på författare som Mark Twain, F. Scott Fitzgerald, Harper Lee, Joyce Carol Oates och Jonathan Franzen.Violinisten, låtskrivaren och performenceartisten Laurie Anderson skriver inga romaner. Trots det känns det relevant att presentera henne med just gjorda inledning. Med en lång rad skivor, performances och multimediashower har hon under mer än fyrtio års tid försökt att ringa in sitt hemlands mångfacetterade väsen, inte sällan med en lätt ironisk distans. För det mesta har hon hållit sig inom snävt avantgardistiska konstkretsar, men har då och då även kunnat skymtas i mer populärkulturella sammanhang. 1982 fick hon oväntat en hit med den åtta minuter långa O, superman, för svenskar odödliggjord genom NileCitys surrealistiska Katten Gustaf-sketch.
Homeland är hennes första skiva på nio år. Det är ett förhållandevis lättlyssnat, men i övrigt typiskt Laurie Anderson-alster. Drömskt svepande, fioldominerade låtar, utsmyckade med allt från John Zorns vansinnessaxofon, Antony Hegartys körsång och maken Lou Reeds lågmälda alltiallo-fixande. De lugnt resonerande texterna tar avstamp i rader som ”It´s a good time for bankers and winners and sailors”, och ”Let´s say you´re invited to be on Oprah”. Som lyssnare lutar man sig genast tillbaka, trygg i händerna på en av de stora amerikanska berättarna.
Reservera skivan i bibliotekets katalog
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar