Jag skulle ta tag och börja läsa den där novellsamlingen Båten av Nam Le som legat hemma en vecka. Vilken tur att jag gjorde det! Jag drogs in direkt i första novellen. Utsökta beskrivningar som gjorde mig närvarande i berättelsen. Det fortsatte i de följande sju berättelserna, nedslag i människors liv. Hur det ter sig, valen de gör, hur de överlever eller inte... Novellerna tog mig ut i världen bland annat till Teheran, Hiroshima och Colombia.
Den sista sparade jag på så länge jag kunde. Njöt av vetskapen om att jag hade en läsupplevelse framför mig. Men det tog slut alldeles för fort. Det har jag alltid tyckt var nackdelen med noveller. Jag vill veta så mycket mer, följa huvudpersonerna längre, veta hur de levt tidigare. Men kanske är det tjusningen med noveller. Att bara få en smula.
Nu får jag nog testa någon mer novell. Kanske någon av Alice Munro som Martin skrev om här. Eller har ni någon att rekommendera?
/Liselott
Nu får jag nog testa någon mer novell. Kanske någon av Alice Munro som Martin skrev om här. Eller har ni någon att rekommendera?
/Liselott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar