Fem frågor till Benjamin

(Idag är det Benjamin Ängquist, bibliotekarie på huvudbiblioteket i Ronneby, som besvarar vår personalenkät.)

Den bästa bok jag läst senaste året:

Michal Ajvaz En annan stad. Förlagets egen presentation: ”En snöig kväll hittar en man i ett antikvariat en bok skriven med en okänd skrift. När han öppnar den slås portarna upp till en parallell värld, ett Prag som är osynligt för vardagliga betraktare. Han dras obevekligen in i en virvel av mörka och gåtfulla händelser i En annan stad. Michal Ajvaz prosa är unik i den tjeckiska samtidslitteraturen med sitt inslag av lätt absurd, magisk realism. Hans verk har en filosofisk dimension och skildrar ofta ett sökande efter en djupare mening. Den värld som Ajvaz frammanar är hemlighetsfull och lockande på ett sätt som för tankarna till Kafka och Borges."                                                                                 

Personligen blev jag, som synes ovan, helt mållös…! En bländande fantasi- och läsupplevelse! Man blir varm i själen när man upplever att det, trots det mörka tidevarv som vi framhärdar i, ännu finns stora, okända författare med poetisk klang och filosofiskt djup…

Den här boken har jag läst mer än tre gånger:

Samuel Becketts Trilogin (Molloy, Malone dör, Den onämnbare) Begreppet  Le nouveau roman uppstod 1957 som en samlingsbeteckning för författare som ex. Butor, Duras, Robbe-Grillet (hans roman ”I labyrinten” är ett psykotiskt mästerverk!), Sarraute och Simon (jag förnimmer fortfarande Vinden). Skolans gigantiska föregångare är Beckett – samtidigt med hans absurda dramatik (I väntan på Godot) kom romantrilogin ut under tidigt 50-tal.

Molloy är en typisk Beckettfigur: Han sitter i sin döda mors rum och skriver…varje vecka kommer en okänd, hämtar hans manuskript och ger honom pengar. Så berättar han om när han ger sig ut för att leta efter sin döda mor och arresteras för att cykla med kryckor på styret, kör över en hund, blir infångad av en kärlekskrank kvinna, släpar sig bort och sedan förs tillbaka till moderns rum. I hans spår följer polisagent Moran med son som snart är lika vilsna och hjälplösa.

I andra delen – Malone dör – berättas om den den åldrande Malloy som nu är ännu mer reducerad: En människospillra som i molande grådager inväntar sin slutgiltiga förintelse och som med ändlösa monologer försöker bemästra ångesten och den eviga tystnaden.

I tredje delen – Den onämnbare – sitter berättaren i en urna, ur stånd att röra sig och berättar långa historier som gradvis upplöses i en ordström utan skiljetecken… Med obönhörlig konsekvens avslutar Beckett tragikomedin om människan som berövats allt utom minnen, tankar, ord.

Vilken rysare! Allt framfört på ett suggestivt språk fyllt av filosofiska gnistor och som i sin slutpunkt utgör en kvintessens av den absurda tillvaro som, i vissa ödesmättade ögonblick av klarhet, glimmar till som en ödslig stjärna uppe i medvetandet.

Den här boken gör mig glad/ledsen/arg:

Fernando Pessoas Orons bok. Pessoa kan möjligen beskrivas som Portugals Kafka, men med en märkbart större existentiell svärta. Boken har i egentlig mening ingen handling  utan består av 420 fragment, i vilka bokhållaren Soares reflekterar kring sin vardag. Fragmenten saknar kronologisk ordning men bygger på varandra och varieras ungefär som ledmotivet i en klassisk pianosonat. På sin kammare begrundar Soares människans inre, mörka själstillstånd: Ensamheten, sorgen, livsledan, lidelsen och den stora konsten.

Orons bok är  en gastkramande odyssé i det mänskliga lidandet, en hjärtslitande, tröstlös  bok fylld av ångest, tvivel och melankoli…när jag för 20 år sedan,  vid 41 års ålder, upplevde denna artilleribeskjutning med briserande ord blev jag helt förkrossad! Läs…den som vågar! (Om någon känner sig hågad att fortsätta på samma livsbejakande tema, kan jag rekommendera Cioran – ”Om olägenheten i att vara född”).

En favoritbok från min barn- eller ungdomstid:
Greven av Monte Cristo av Alexandre Dumas d.ä. Handlingen börjar i Marseille 1815. Styrmannen Dantés ska utnämnas till kapten och gifta sig med sin käraste Mercedes. Dantés har emellertid två rivaler ; den ene vill bli kapten, den andre vill ha Mercedes. De anklagar Dantés för myndigheterna för att vara en farlig bonapartist (anhängare till den störtade Napoleon). Domaren som vet att Dantés är oskyldig men som har privata skäl att röja honom ur vägen, dömer Dantés till fängelse på en ödslig ö. Här hålls Dantés fången i 20 år men lyckas fly. Av en av medfångarna, som sägs vara galen, har han fått veta att en väldig skatt finns gömd på ön Monte Cristo. Dantés finner skatten och som en rik man, under namnet greven av Monte-Cristo, har han bara en enda tanke: Hämnd!

Vintern 1963/64, när jag var 13 år, gick denna roman på söndagskvällarna i radion. Trots att jag hade läst den flera gånger, så uppenbarades en ständig längtan efter söndagskvällen, när man fick krypa ner under täcket och i mörkret lyssna till denna fantastiska berättelse!

Den här läsupplevelsen vill jag dela med mig av:

Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Att försöka återge denna romansvit synes mig omöjligt…på ca 3000 sidor fördelade på 7 volymer beskriver Proust med stor detaljrikedom och självrannsakan livet i Paris med omnejd decennierna kring 1900, en tidsepok som man senare efter 1:a världskriget kom att kalla La belle époque. Huvuddelen av innehållet förmedlas genom en jagberättare, med drag av författaren. Hela verket inleds med en återblick på berättarens barndom…de flesta har väl någon gång hört berättelsen om madeleinekakan?

Romansviten karakteriseras till vissa delar av att minnet skjuter något ur det förgångna in i det närvarande på ett omskakande sätt…på gott och ont (Freud uppskattade romansviten). Den innehåller Prousts livsupplevelse i koncentrat och insikten som skapas innebär en plötslig omvandling av hela tillvaron samtidigt som den utstrålar en säregen glädje, en hänförelse som överallt är förenad med desillusionen, musiken och mystiken.

Människans plats i tiden är betydelsefullare än den lilla plats hon upptar i rummet…Tiden får mening först när den återskapas… allt skrivet på ett fullständigt svindlande och mångfacetterat språk. Utan tvekan höjdpunkten inom 1900-talets romankonst… ett litterärt hav att försjunka i…