Svängig bossa med bok

Hängivna lyssnare av musik från förr vill ofta åt det så kallat ”äkta”; det allra mest genuina och ursprungliga. Primitiva inspelningar på otympliga format som genom mirakel har räddats åt eftervärlden. De ska gärna vittna om den gamla onda tidens enkla liv, bland alligatorer och lynchmobbar vid något stinkande mississippidelta. Vid sidan av flaskan är musicerandet den enda ljusglimten, en hoppingivande kanal till högre eller (och kanske ännu hellre) lägre makter.     

Den som vill botanisera i den brasilianska musikgenren bossa nova måste dock relativisera dylika ideal. Anledningen står snart klar: Bossa novan skydde per definition allt gammalt och ”äkta”.

”Femtio års utveckling på fem” var Juscelino Kubitscheks devis då han tillträde den brasilianska presidentposten år 1956. Med arkitekten Oscar Niemeyer i spetsen började han modernisera landet i en minst sagt rasande hastighet. Folk som gitarristen João Gilberto, kompositören Antônio Carlos Jobin och poeten och textförfattaren Vinícius de Moraes lät sig hänföras av medelklassens sanslöst optimistiska framtidstro. Genom att samtidigt ge lite lagom efter för tidens nordamerikanska kulturimperialism hade de snart skapat bossa novan, ett soundtrack lika genuint och bakåtblickande som den på tre år uppförda huvudstaden Brasília. 

Om detta kan man läsa i den 76-sidiga lilla bok som medföljer den nya dubbel-CD:n Bossa nova and the rise of Brazilian music in the 1960s. Bakom samlingen ligger det välrenommerade skivbolaget Soul jazz records, och med sitt infospäckade extramatrialet blir utgåvan ett gott komplement till ens vanliga Spotifylyssnande.

Viktigast är ju dock själva musiken, som onekligen svänger så det svartnar. Och även om jag hittills försökt att beskriva bossa novans rotlösa ytlighet, så måste man till syvende och sist även erkänna följande: Liksom inom de flesta musikgenrer fanns det en sönderkommersialiserad och en "riktig" bossa nova. Här är det så klart fråga om den senare, fjärran såväl Stan Getz som iskall hotellobbymuzak. Inte ens någon piffig girl from Ipanema hoppsar förbi.

Istället idel bländade musikutövande. Det afrikanska släktskapen framträder med tydlighet och en del av rytmsektionerna uppvisar en närmast överjordisk natur. För tillfället är det framför allt Ponteio med Edu Lobo och Carcará med Zélia Barbosa som jag inte kan få nog av.

/Martin

Reservera skivan i bibliotekets katalog