En av mina största bioupplevelser någonsin är Shane Meadows This is England från 2006 – brittisk diskbänksrealism när den är som bäst. Ni vet: Sotiga förorter, fläckiga heltäckningsmattor, fallfärdiga tandgarnityrer, nervig dialog på grötig dialekt, smockor som ständigt hänger löst; Thatcher, Falklandskrig och skenande arbetslöshet i fonden.
This is England berikade denna fina gamla film- och tv-tradition med både ett poetiskt bildspråk och en synnerligen gripande historia. Tolvåriga, just faderslösa mobboffret Shaun plockas upp som gullig maskot för det lokala skinheadsgänget. Året är 1983 och skinheadskulturen förknippas med snaggat hår, rutiga button-down-skjortor, hårdför arbetaridentifikation, samt ett hängivet lyssnande på svart ska- och reggaemusik. Invandrarfientlighet är bara sporadiskt förekommande, och när ledargestalten Combo drar kopplingar mellan arbetslösheten och traktens pakistanska näringsidkare skapas en förödande splittring i gänget. Shaun hamnar i mitten.
Med den fyrdelade tv-serien This is England 86 återvänder Shane Meadows till ungdomarna från filmen. Vilket den kanske inte överdrivet fantasirika titeln indikerar har tre år hunnit passera. Skinheadsmodet har övergått i en så kallad Mod revival; luggarna har vuxit, några gamla 60-talskostymer dammats av, och italienska skotrar blivit färdmedlet att föredra. (Både filmen och tv-serien är förresten en guldgruva för den hågade etnologistudenten.)
Till en början är jag en aning besviken. Gänget driver mest runt och är tokroliga, utan att styras upp av någon direkt intrig. ”Buskis”, menar min luttrade soffgranne, och jag är nästan böjd att hålla med. Men så infinner sig plötsligt den karaktäristiska ”nerven” igen. Slap-sticken ger vika för hudlöst kammarspel och den stora och rakt igenom lysande skådespelarensemblen växlar sedan upprepade gånger mellan dessa båda tonlägen. Man vänjer sig snart.
Tv-serieformatets möjligheter till karaktärsfördjupning tas samtidigt väl tillvara. Shaun är inte lika centralpositionerad som i filmen och istället är det stenhårda Lol som blir något av en berättartrådarnas knutpunkt. På ett av ungdomsårens sista svårbestigna trappsteg tvingas hon konfrontera en skräckinjagande demon från förr.
När sista avsnittets eftertexter börja rulla vill man genast ha mer. Att skiljas från Shaun, Lol, Woody, Milky, Smell och de andra är smärtsamt. Shane Meadows verkar ha förståelse för detta. Både en This is England 88 och en This is England 90 ska enligt källor vara på gång.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar