Jag vet inte varför jag kommer att tänka på Aki Kaurismäkis filmer när jag läser Katarina Kieris Morbror Knuts sorgsna leende. Egentligen finns det nog inte så mycket gemensamt. Kanske är det tystnaden som finns mellan raderna i boken. Det moltigs, eller svaras enstavigt. Eller så är det morbröderna, de skulle nog platsa i en Kaurismäkifilm.Karla bor med sin mamma i Staden. Hon är född där, mamman flyttade dit från Byn innan hon föddes. Då och då kommer morbröderna Brynolf och Knut åkandes i sin Ford Taunus till Staden och sitter vid köksbordet "med varsin underarm högtidligt mot bordskanten, som om det var söndag". Morbröderna pratar helst finska, trots att de kan svenska lika bra, eftersom finskan är ett bättre språk. På samma sätt vinner alltid Byn, varifrån Brynolf och Knut kommer, i jämförelse med Staden. Karlas rotlöshet, att inte riktigt höra till vare sig hon är hemma i Staden eller på besök i byn, präglar romanen. Det finns kärlek och ömhet i historien men det är en kärv och outtalad sådan där "Bry dig inte om" är de vanligaste orden för tröst. I en sådan här redogörelse kan det låta stereotypt, men människorna i boken är inga stereotyper, tvärtom.
Boken väcker många tankar om ursprung och hur man formas av var man kommer ifrån. En annan, mer konkret fråga som dyker upp: De där underarmarna mot köksbordet som nämns flera gånger, vad står de för?
Katarina Kieri skriver böcker för både vuxna och barn. Hon är född i Luleå med rötter i Tornedalen. I likhet med Karla i boken talar hon inte meänkieli, tornedalsfinska.
/Jenny
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar