Mer Murakami

                                                          

Murakami fotograferad av Marion Ettlinger

”Är detta en charlatan eller en riktig författare”, undrade härförleden Lars Gustafsson i radions Bokcirkeln. Frågan gällde mannen här bredvid: Haruki Murakami, vars Fågeln som vrider upp världen just hade börjat ge cirkeldeltagarna huvudbry. Gustafsson lutade åt det senare alternativet. Själv är jag numera lite osäker. 1Q84, Murakamis senaste roman, gör mig än så länge konfunderad.

Som vanligt är jag dock fast direkt. Yrkesmördaren Aomames taxi står still i rusningstrafiken på en motorvägsbro. Ackompanjerad av Janáčeks ”Sinfonietta” (som van Murakami-läsare lägger man sådana detaljer på minnet) beslutar hon sig för att lämna bilen. Hon kryssar sig fram till en nödtrappa, med vilken hon hoppas kunna ta sig ner till en närliggande pendeltågsstation. Ännu en av Murakamis patenterade Alice-i-underlandet-historier kan därmed ta fart.

Om den Salander-inspirerade Aomame känns som ett nytillskott i Murakamis invanda rolluppsättning så är Tengo, 1Q84:s andra huvudperson, mer av en rutinartad återanvändning. Ännu en av dessa försynta och lite ensamma författare in spe, vars öde ideligen faller i händerna på gäckande tonårs-femme-fataler. Hur ofta det än påpekas att Tengo är stor och plufsig så är det alltjämt Haruki Murakami själv som jag ser framför mig.

Tengo får i uppdrag att sammanställa en sjuttonårig flickas märkliga fantasier till en debutroman. Fantasierna uppvisar allt fler likheter med den lätt förskjutna verklighet som Aomame tycks ha hamnat i, och i båda fallen börjar intrigerna snart att kretsa kring en mystisk sekt uppe i Yamanashis bergsmassiv.

Och visst, 1Q84:s lättflytande textmassor rymmer flera inspirerande resonemang. Inte minst kring den kreativa fantasins förhållande till verkligheten, samt (vilket titeln antyder) kring övervakning och kontroll. Men här finns också många ytterst förbryllande inslag och stilgrepp. Som det stundtals utstuderat platta språket, de många upprepningarna, den komiska fixeringen vid bröst i allmänhet och Aomames assymetriska par i synnerhet... Utgör de snillrika nycklar till helhetsförståelsen? Eller är de bara signaler om att Murakami förbrukat lite för mycket energi i löparspåret?

”Det har ingen särskild betydelse. Det var bara som jag fick för mig”, ursäktar sig Tengo efter att ha försökt analysera sin älskarinnas drömmar. Tyvärr befarar jag att dessa båda meningar innehåller 1Q84:s allra viktigaste nyckel. Men säker är jag ännu inte. Den tredelade 1Q84:s sista del utkommer först nästa år, och chansen finns att man då sitter med ännu ett kalejdoskopiskt mästerverk framför sig.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog