Man måste inte alltid tala om det

Efter att ha läst Åsa Fosters novellsamling Man måste inte alltid tala om det, tycker jag mej ha lärt
känna ett annat land utan att ha varit där. Det är naturligtvis väldigt förmätet att över huvud taget säga på det viset, det är klart att jag inte vet vad en resa till Sydafrika skulle innebära för erfarenheter och intryck. Snarare är det så att sammantaget så inger novellerna en stark närvaro samtidigt som en molande oro byggs upp. Alla utom en utspelar sig i Sydafrika, den som inte gör det har ändå med landet att göra.

Det är inte det vackra landskapet som är i centrum, det är mer som en fond. I stället handlar det om ett tillstånd där makt utövas mer eller mindre subtilt på olika vardagliga plan och om klyftor som är svåra att överbrygga. Det är nutid och det är drygt tjugo år efter apartheid.

Mellan människor kan allt verka bra på ytan men tilliten är en tunn fernissa vilket innebär att rädslan inte är så långt borta. Finns rädsla ligger våldet tätt under ytan, den sköra balansen är lätthotad. Miljöerna skiftar från land till stad, från vackra vidsträckta ständer eller villaområden, som bevakas av män i vaktkurer, till trångboddhet med fattigdom och sjukdomar i kåkstäderna.

Bilderna som skapas i novellerna etsar sig fast. Det här är riktigt skickligt gjort av Åsa Foster som bott och studerat länge i Sydafrika. I en intervju poängterar hon att det här är hennes blick på landet. Hon säger också att en novell ska gå fort att läsa men ge tankar långt efteråt. Man måste inte alltid tala om det nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2015.

/Annika

Reservera boken i Ronneby biblioteks katalog

Agaat

Berättelsen börjar i ett sjukrum med sköterskan Agaat och hennes husmor Milla som har ALS. Musklerna förtvinar undan för undan, endast med blinkandet kommunicerar Milla med Agaat. Kroppen förfaller men hjärnan är intakt. Osentimentalt blickar Milla tillbaka i tiden. En gång drömde hon om att skapa ett blandjordbruk tillsammans med Jak, den vackre virile som hon i triumf fört till mödernesgården. Men ni vet, det blir sällan som man tänkt sig. Jak har sadistiska sidor och visar snart sin vantrivsel med tillvaron som farmare, dessutom blir det aldrig något barn.

Tiden går och det olyckliga äktenskapet har gått i stå. Nu finns finns även den adopterade flickan Agaat med. Men Agaat är färgad och får aldrig bli en riktig dotter. Tveeggat  och grymt detta att skapa modersband men ändå lära flickan veta sin plats. När så den efterlängtade sonen Jakki föds rubbas balansen än mer. Agaats roll förändras men relationerna människorna emellan är fortsatt spända. Förväntningar och konservativa konventioner styr. Kärleks- och därmed kommunikationsbrist skapar grund för ett intrikat maktspel. I bakgrunden finns naturens nycker som påverkar arbetet, bortom bergen landet Sydafrika som vid den här tiden står inför ett dramatiskt inrikespolitiskt skede.

Det är en praktväv Marlene van Niekerk skapat, inte bara till omfånget ca 700 sidor, den är också oerhört rik och en stark upplevelse. Den går att läsa på olika sätt; som episk berättelse, allegori eller varför inte filtrera genom genus- makt- eller etnicitetslinser?

Den starkaste tråden i väven är det märkliga bandet mellan Agaat och Milla. Deras liv har tvinnats samman trots skillnader och olika förutsättningar. Agaat får olika roller; dotter, syster, tjänarinna, förtrogen men avståndet finns där hela tiden, hon är inte vit. 

Vilken bok! Agaat är en stor prestation och en osedvanligt stark upplevelse. 

Vill du veta mer? Titta gärna på det här samtalet mellan Svante Weyler och Marlene van Niekerk från Malmö Stadsbibliotek våren 2012.
/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Mera Meyer

I Den sista safarin – allas vår sydafrikanska deckarfavorit Deon Meyers senaste – möter vi varumärkeskonsulten Emma Le Roux. Hon har sedan länge betraktat sin bror Jacobus som död. Han försvann spårlöst i Krugerparken för tjugo år sedan, men verkar nu ha dykt upp på tv, utpekad för mordet på en häxdoktor och ett gäng tjuvjägare.

Emma måste få veta sanningen, men blir tidigt varse att någon försöker hindra henne. Hon anlitar romanens huvudperson, livvakten Martin Lemmer.

En bra deckare ska spegla samhället, brukar i alla fall vi svenskar mena. Sjöwall/Wahlöö satte här tidigt standarden. Betraktat ur ett hårdkokt Ed McBainskt perspektiv visade sig 60- och 70-talets krakelerande folkhem vara en kriminallitterär guldåder, och Deon Meyer har onekligen svingat hackan i något liknande (upphöjt till tusen).

I smältdegeln Sydafrika tycks det hart när omöjligt att skildra mord utan sociala implikationer. Meyer kan osökt låta varenda liten morsning ge eko i landets blodstänkta historieschakt. Den sista safarin framstår i förstone som något slags uppskruvat Jägarna, men intrigen letar sig på intrikata vägar upp till politiskt högsta nivå. I romanens utkanter flaxar till och med ett Jas Gripen förbi.

Bidragande till Meyers europeiska framgångar är samtidigt att han vilar tungt på sina amerikanska förebilder, vilket knappast hade varit möjligt för tjugo-tjugofem år sedan. Bara i ett post-apartheidskt Sydafrika kan en vit deckarhjälte av klassiskt försupet och familjetrasslande snitt göra anspråk på läsarnas intresse. Och Meyer sparar inte på krutet när det gäller denna möjlighet.

Till skillnad från de tidigare böckernas Zatopek van Heerden och Benny Griessel håller sig Lemmer visserligen strikt till läskeblask. Men detta märkliga genrebrott kompenseras med råge av att han fullständigt dryper av sexism. Det är Lemmer och inte nödvändigtvis Meyer som anser att kvinnokroppens enda funktion är att vilseleda det otäcka könet, tvingas man gång på gång försöka övertyga sig själv om.

”Deckare ska vara underhållande – och de är bara ett fönster in till det värsta i samhället”, förklarade Meyer i en intervju härförleden. En smula tröstande i sammanhanget. Och Den sista safarin är sanslöst underhållande, mycket tack vare den stora kärlek till sitt brokiga hemland som Meyer dessutom lyckas baxa in i sina berättelser. Han blir fortfarande bara bättre och bättre.

/Martin

P.S Den avslutande meningen är en sanning med modifikation. Den sista safarin gavs ursprungligen ut före Tretton timmar, som kom på svenska redan 2011. Den omvända ordningen kan kanske förklaras av att Lemmer saknar beröring med övriga böckers persongalleri, men också av komplicerade översättningsturer. Meyer skriver på afrikaans, men översätts till svenska från engelskan. 

Reservera boken i bibliotekets katalog

En sydafrikansk fresk

Någon stor deckarläsare har jag aldrig kunnat betrakta mig som. En lätt snobbistisk ängslighet, parad med en långsam läshastighet, har hindrat mig från att lägga tid på författarskap där litterär kvalitet inte nödvändigtvis är den främsta ambitionen. De gånger jag trots allt doppat tårna i deckarfloden har det sällan varit mordgåtorna som lockat, utan i stället allt runt omkring; miljöerna, karaktärerna, den för Sverige så typiska samhällskritiken. Bland favoriterna återfinns således namn som Sjöwall/Wahlöö, Denise Mina och Kristian Lundberg.

Och så Deon Meyer – hårdkokt sydafrikan med hittills fyra deckare översatta till svenska: Död i gryningen, Jägarens hjärta, Devils Peak och Tretton timmar. Faktum är, måste jag vidgå, att Meyer besitter både samhällsanalysen och en osviklig känsla för sanslöst fängslande mordgåtor.

Platsen är så gott som alltid Kapstaden med omnejd – en smältdegel av språk, kulturer, framtidstro och bottenlös misär. De post-apartheidska problemen är inte entydigt svartvita, varken i bokstavlig eller i överförd bemärkelse. Xhosa, zulu, afrikander, malaysier och engelskättlingar – alla tvingas de bita ihop, varsamt navigera mellan den onda historiens efterhängsna skuggor.

I polisorganisationen är de komplicerade kvoterings-systemen en ständig källa till frustration. Den polisiära moralen är förhandlingsbar; korruption måste tas med i varje beräkning. Som klassisk noir-deckarmiljö är Kapstaden därvidlag perfekt, och kriminalinspektör Benny Griessel, (anti)hjälte i Devils Peak och Tretton timmar, har följdriktigt förlänats med alla de mest typiska attributen. Han är en vit, allmänt nedgången alkoholist i sämre medelåldern, med excentrisk musiksmak och komplicerade förhållande till såväl sina barn som sin exfru. Samtidigt utstrålar han värme och sympatiskt självreflexion, och känns som en mer mångfacetterad vidareutveckling av Zatopek van Heerden, huvudperson i Död i gryningen.

Griessel och van Heerden har båda kopplingar till den före detta ANC-soldaten Tobela Mpayipheli, vars högresta gestalt Jägarens hjärta kretsar kring. Mpayipheli tillhör den svarta folkgruppen Xhosa, Meyer skriver på boerspråket afrikaans. Kombinationen är en litterär pionjärhandling.

Och så själva gåtorna: En antikhandlare avrättas under tortyrliknande former, en eftertraktad hårddisk orsakar vansinnig motorcykeljakt mellan Kapstaden och Lusaka, en assegajbeväpnad hämnare tar lagen i egna händer, en amerikansk turist jagas vettskrämd bland Taffelbergets endemiska buskage. Det hänsynslösa våldet är hela tiden närvarande, men kan aldrig härledas till dussindeckarnas solitära psykopater. Hos Meyer leder trådarna alltid ut i omgivningens politiska gungfly.

Min åsikt är att Meyer blir bättre för varje bok. Hans förmåga att fritt röra sig mellan samhällsskikt och kulturer är i Devils Peak och Tretton timmar finslipad intill mästerskap. Dock bör man börja med Död i Gryningen, för att sedan beta sig igenom kvartetten i hyfsat rask takt. En vad man populärt brukar beskriva som fresk blir då belöningen.

/Martin

Reservera Deon Meyers böcker i bibliotekets katalog