"Min fars hemlighet" av Sara Blaedel

Jag var nyfiken på denna bok men samtidigt tveksam. Så fick jag möjlighet att börja läsa. Var tveksam ett tag till. Tyckte delar av storyn var lite osannolik men den tog sig och nu måste jag läsa nästa del i serien om tre böcker!

Vad var det som jag tyckte var osannolikt? Jo Ilka får äntligen höra något om sin far. Han flyttade ut när och var liten, försvann iväg till USA. Men då är det bara i form av ett dödsbesked. Men hon vill över till USA. Inte bara för att skriva på nödvändiga papper utan något annat driver henne. Kanske kan hon få något svar på varför han inte hört av sig under alla dessa år. 

Istället finner hon sig bli ägare till hans begravningsbyrå! Så kan det gå när man inte läser de papper man skriver under. Och detta känns lite väl konstigt – att hon helt plötsligt blir tvungen att sitta i möte med en familj där mamman avlidit och prata hur ceremonin ska vara, vad som ingår i begravningen mamman betalt på i fler år etc. Nä, det köper jag inte. 

Men så börjar den ena händelsen avlösa varandra, konstigheter i hur människor beter sig och jag börjar bli nyfiken på hur det hela ska sluta. När det dessutom kommer in en mordgåta i handlingen kan det bli för mycket för många. Men jag blir bara nyfiken på hur det hela ska sluta. Varför är nunnan som jobbar ideellt på begravningsbyrån så mystisk? Ska hon komma till rätta med pappans kvarlämnade begravningsbyrå som dras med obetalda räkningar.  Och det var inte förrän boken var slut jag förstod att det skulle bli fler delar efter denna. Jag får inte alla svar i denna boken, men kanske nästa?

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida. Där ser du också vilka andra utgåvor vi har av boken. 

”Den falska profeten” av Håkan Östlundh

En kollega till mig introducerade denna författare. Det var deckarserien om Fredrik Broman och den utspelar sig på Gotland. Dessa böcker utkom mellan 2004 och 2014. Dock har den inte fått lika mycket genomslag som andra deckarserier från ön, men är riktigt bra. 

Men det är inte den serien jag läst senast utan hans nyaste, om Profeten. Den ska bli tre böcker och nu kom del två. Jag funderar lite över vad som håller samman trilogin och kommer väl fram till att det handlar om att komma fram till vem som dödat Profetens far (och varför) och hämnas. Profeten heter egentligen Elias. I den första dör hans pappa av en bomb i ett hotell i Saravjevo. Snart söker han och pappans chef/älskarinna Ylva svaren på varför det hände. Den första boken heter Profetens vinter. 

I denna andra del försvinner Elias, officiellt pluggar han i USA. Men händelserna i första boken (Profetens vinter) har lett till att han istället blivit Tom White, hemlig agent med alias Profeten. Han ska komma nära en man vid namn Eric Hands, det gör Elias genom att närma sig Erics son. 

Men Elias arbetar inte ensam, bakom sig har han ett team som hjälper honom. Men ett team som är hotat. En av dem, Karoline, lyckas oskadliggöra en man som försöker mörda henne. Vem och varför? Påverkar det deras uppdrag? Kommer att Elias att lyckas? Det är farligt, spännande och händer mycket! Jag ser fram emot tredje och avslutande delen – hur ska det gå?

/Liselott

Böckerna av Håkan Östlundh på Ronneby biblioteks webbsida. 

”Vid nattens ände” av Jan-Philipp Sendker

En omtyckt och uppskattad trilogi har här fått sin sista del. Efter genombrottet med ”Konsten att höra hjärtslag” har den tidigare utrikeskorrespondenten nu avslutat även sin Hongkong-trilogi om amerikansktyska Paul Leibovitz, boende på ön Lamma utanför Hongkong, som där slickat sina sår efter ett älskat barns bortgång. I den förra boken uppmärksammade Paul och hans kärlek en kinesisk miljöskandal av stora mått och nu i den tredje råkar paret ut för den värsta mardrömmen av dem alla – att få sitt barn kidnappat. Samtliga böcker går att läsa helt fristående, utan några som helst problem, och rekommenderas varmt!

Och nu då i denna avslutande del är Paul och deras nu fyraårige son David på ett kortare besök i Kina hos en god vän, och där, i en djurpark, råkar en flickvän till en stigande stjärna inom kommunistpartiet få syn på sonen. Och tycker att han ser så charmerande gullig ut. Varpå pojken i ett obevakat ögonblick i en hotellfoajé en stund senare försvinner. Blir bortrövad. Av partifolk som tagit pojken för att han ska ges som present till den där flickvännen som tyckte att han var så gullig...

Ja, här kan man ju börja ana vidden av dagens Kina, och efter att ha läst allt som händer därefter, ger landet mig magont… hur klarar människor av att leva i ett sådant system?
För efter att Christine anslutit sig till den bedrövade Paul, och de letat överallt och till slut tvingats inse vidden av det inträffade, så överlämnas plötsligt pojken av ett par som jobbar hos mannen som beordrat bortrövandet. De skulle ändå fly fältet och passade på när de insåg vad mannen ställt till med den här gången. Så hux flux har Paul och Christine fått tillbaka sin son – men hur ska de kunna lämna Kina för att ta sig tillbaka hem till Hongkong? De blir över en natt jagat byte, måste fly och hålla sig undan all polis, för att på ett obegripligt sätt ta sig den flera hundra mil långa resan till Peking, för att där söka skydd på den amerikanska ambassaden. Men hur ska de lyckas med det, med kommunistflåset i hasorna..? Uppdraget förefaller helt omöjligt, och i viss mån är det verkligen det.

Det är i alla fall en lång, omständlig resa som väntar dem, en mardröm utan dess like, och flera olika bekantskaper korsar deras besvärliga väg. En av dem är den unga pojken Da Lin, vars öde kommer att förfölja dem länge, och utan Pauls gamle vän, den tidigare poliskommissarien men numera munken, som följt dem sedan dag 1 i bortrövandet, hade inte hälften kunnat lösas. Nu kämpar de ändå i enorm motvind med kniven mot strupen hela tiden, och ändå kommer de kanske inte att klara sig.

Av slutet att döma inser jag att det nog inte hade kunnat bli en fjärde Hongkong-bok om Pauls vidare öden, utan att säga för mycket! Men det slutar inte som man hade kunnat tro…

/Tuija

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Där kan du se vilka andra utgåvor vi har av boken. 

Fartygets ögon av Roy Jacobsen

Hösten 2015 läste jag den första i trilogin om Ingrid som bor på en ö utanför Norges kust. Den första boken älskade jag. Läs här vad jag tycker om den. Den andra boken var jag inte lika förtjust i så den skrev jag inte om i bloggen. Men denna sista tyckte jag om, så några rader om den blir det. 

Ingrid bor på sin ö med dottern Kaja. Men nu lämnar hon den, ingen kan övertyga henne om att låta bli. Hon ska söka efter ryssen, han med de förstörda händerna som spolades upp på hennes ö, som blev far till hennes barn… Han lämnade ön och skulle ta sig genom Norges fastland och över till Sverige. Hon vet inte om han lyckades. Hon följer hans fotspår över havet, fjäll och gränser. Frågar över allt runt efter honom, men det är svårt att få svar. Och de svar hon får, är det sanningen? De leder i alla fall henne vidare även om många tycker hon ska ge upp, vända hem. 

Men Ingrid kämpar sig framåt, trots allt motstånd hon möter. Det blir många möten på hennes färd, många olika människor som jag som läsare får veta lite mer om. Alla märkta av kriget, som även om det är över fortfarande påverkar dem på olika sätt. En härligt långsam berättelse. En som (om man vill) kan väcka många frågor och ge mycket att fundera över. Eller så läser man den som en berättelse om sökandet efter en försvunnen man och nöjer sig med det. Om hon hittar honom ska jag inte skriva en enda rad om…

/Liselott

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida.

Mary av Aris Fioretos

Författaren Aris Fioretos skulle jag nog inte börjat läsa om vi inte köpt in en av hans böcker till våra bokcirkelkassar. Det var inför presentationen av att det finns möjlighet att låna bokcireklkassar på biblioteket som vi också skulle presentera en del av de titlar som finns. En av dem var Mary av Fioretos som föll på min lott att läsa. Jag är väldigt glad att jag läste den. 

Mary är den tredje boken i grekisk trilogi. Författarens far är grek så jag anar kopplingen där. Den nominerades till Augustpriset och tilldelades även Sveriges Radios Romanpris 2016. Fioretos skönlitterära genombrott var första delen i denna trilogi som heter Den siste greken. Även denna nominerades till Augustpriset och fick Sveriges radios Romanpris år 2010. Andra delen heter Halva solen. 

Men för att återgå till Mary. Utgångspunkten är en del av Greklands nutida historia. Jag kan själv inte så mycket om den men det är heller inte nödvändigt för att förstå boken. Året är 1973 och det är studentuppror mot diktaturen. Marys sambo och pappa till barnet hon bär är djupt involverad. Men det är hon som blir fängslad, råkar dessutom ha information på sig som tillhör hennes sambo. Men hon väljer att inte säga något alls när hon grips.  Varken sitt namn eller några förklaring och hon vägrar erkänna eller skriva på några av de papper polisen lägger framför henne. Därmed får hon heller inte gå. 

De försöker få henne att tala med alla möjliga metoder. Men hon skyddar sig själv, sin sambo och det lilla liv hon bär genom sin tystnad. Är det ett bra val? Vem vet. Det är det hon gör och hon får lida för det. Hon blir som alla andra illa behandlad och torterad. Det är hemskt att läsa. När hon fortfarande tiger förs hon ut till en fängelseö tillsammans med några andra kvinnor. Sagt är att de ska göra byggnaderna i ordning för de fångar som snart ska komma till ön. Ensamma men ändå tillsammans försöker de uthärda, överleva.

Ska de få lämna ön? Ska det lilla barn Mary bär överleva. Ska hon själv överleva? Har hennes sambo klarat sig undan fängelse? Kommer hon att träffa honom igen? Frågorna är många, skildringen hemsk men gripande. Ja, efter den här boken kommer jag definitivt att läsa något mer som Fioretos skrivit. 

/Liselott 

Beställ boken på bibliotekets hemsidaeller läs den direkt som e-bok.

Händig man sökes av Jöns Hellsing

Åh en feelgood-roman tänkte jag om Händig man sökes. Ung man söker tjänst för att renovera ett hus på en liten skotsk ö. Samtidigt planerar han att skriva en bok. Två damer slåss om hans hjärta – vem ska bli hans. Klappat och klart jag visste vad som skulle hända. Förväntade mig en mysig stunds läsning. 

Men nä… Jöns Hellsings (ja, han är son till rim-gurun Lennart Hellsing) debutbok var inte riktigt så förutsägbar. Till en början skavde det lite, ska jag verkligen läsa den här tänkte jag när mina förväntningar kom på skam. Men så fortsatte jag och boken blev allt bättre. Många vinklingar på berättelsen, många turer med dragning åt deckare och den slutar i alla fall hyfsat lyckligt för de flesta! Så mycket feelgood var det i alla fall.

Längs vägen är det både eländigt, irriterande, småroligt spännande och med en dos erotik. Här finns den olyckliga svenska ladyn och hennes inte fullt så ärlige make. En fattig pubägarinna och hennes bufflige fästman. En ”piga” (tillika pubägarinnas syster) som är ladyns förtrogna  och systrarnas far (före detta polis) och så ett och annat original. Inte mycket mer jag kan begära av en feelgood. 

Nu är det här till och med första delen i en trilogi. Undra just vad och vem nästa bok ska handla om? Jag får nog hålla ögonen öppna för nästa del i trilogin.

 /Liselott 

Beställ boken på bibliotekets hemsida.

Spännande triolgi: Sveket, Sammansvärjningen, Slutet.

I sfärerna lever de omhändertagna. Varmt, skyddat, får precis att äta vad de behöver, läkarvård när det är nödvändigt. Går pulsen upp för mycket ombeds de lugna ner sig. Ständigt övervakade. Men de lärs också upp, de bästa har en chans att gå långt, bli någon att räkna med. Ria är en av dem. En av de mer fascinerande ämnena på schemat tycker jag är att lära sig kontrollera vad man visar utåt, påverka människor med av sin mimik, kroppshållning och vad man säger. 

Utanför sfärerna lever primitiva folkgrupper som människorna i sfärerna måste skydda sig från. Men så inser Ria att något inte stämmer. Det viskas i korridoren och hon råkar höra ett hemligt möte. Något är fel. När Ria tillsammans med en grupp elever lämnar sfären för en resa sker något oväntat.

Detta är början på en trilogi i en dystopisk framtid någonstans i världen. Vad som riktigt har hänt, vad det är för konspiration och vilka hemligheter som döljs tar hela de tre böckerna att ta reda på. Ursula Poznanski har återigen lyckats fängsla mig. Det är spännande, nervpirrande, fascinerande och överraskande. Inget är enkelt, svart eller vitt, vän eller fiende. Något för alla åldrar att fascineras av. Lyckliga ni som kan läsa alla tre delarna i ett sträck…

/Liselott

Alla delarna i biblioteket katalog. De heter Sveket, Sammansvärjningen och Slutet.

Korpringar – Siri Pettersen

Korpringar inleds med boken Odinsbarn, där vi får följa Hirka. En flicka på 15 vintrar, som tillskillnad från alla andra i Ymslanden inte har någon svans. När hon växer upp tror hon att en varg tog hennes svans när hon var baby, det är det hennes far berättar för alla och hon har ett ärr efter händelsen.
Hirka får till sin förskräckelse dock reda på att hon aldrig haft någon svans, att hon inte är en Ymsättling utan något som hon tidigare trott bara fanns i sagor för att skrämma små barn. En människa. Hennes far fann henne när hon var baby och förbarmade sig över henne trots alla hemska saker han hört om de svanslösa.
Ingen i Ymslanden har sett en människa på tusentals år, de finns bara i sagor och legender som ondskefulla varelser som sprider röta.
Hirka måste nu komma på ett sätt att ta sig igenom Riten, som alla Ymsättlingar i hennes ålder måste gå igenom, utan att bli påkommen som människa. Samtidigt som ett ännu större hot är på väg mot Ymslanden.

Jag vill inte berätta för mycket, då jag inte vill förstöra upplevelsen. Jag kan bara säga att det är spännande, det är magi, det är resor mellan världar både kända och okända.

Korpringar består av tre böcker; Odinsbarn, Rötan och Kraften.
Siri Pettersen har genom sina tre böcker om Hirka och Korpringarna skapat ett helt fantastiskt fantasy-universum. Hon har blandat klassiska fantasy-element med nordiskmytologi och folktro i tre helt underbara böcker.
När jag läst ut den tredje och sista delen kände jag mig helt tom inuti. Jag ville inte lämna Hirka, Rime eller korparna bakom mig. 

/Caroline

Boka böckerna på Ronneby biblioteks webbsida, de finns också som e-böcker.

En thriller-trilogi av lagom längd skriven av Salla Simukka

Den finländska författarinnan Salla Simukka har lyckats skriva riktigt spännande och kluriga thrillers/deckare. Röd som blod är första delen i trilogin och jag läste snabbt del två och tre… Titlarna på del två och tre är Vit som snö och Svart som ebenholts. Ni som kan er Snövit känner igen beskrivningen av henne. Lumikki betyder snövit på finska. Det är en historia i varje men de binds ihop genom Lumikki. De handlar mer och mer om henne själv.   

I första boken får vi ta del av följande historia. Lumikki valde gymnasieämne med omsorg så att föräldrarna gick med på att hon flyttade från hemorten till Tammerfors. Hon vill lämna mobbarna som format hennes sätt att vara men också den konstiga stämningen hemma. De är som att de alla spelar de roller som finns i en familj men utan inlevelse. De är ingen riktigt avslappnad familj. I storstaden kan hon vara sig själv. Hon är självständig och trivs med att vara ensam men kan likväl passa in om hon vill. Hon vill inte kunna sorteras in i något fack. Hon gillar att iaktta människor och har genom åren tvingats utveckla tekniker för att vara osynlig och har förmåga att med enkla medel förvandlas till någon annan. 

Skolan är ok men hon behöver ett ställe att pausa från skolans väsen och lukter och det har blivit skolans mörkrum. När hon går in denna morgon är det något som stör. Det är lukten.  När hon tänder mörkrumsbelysningen se hon att det hänger pengar där på tork. Pengar som är tvättade från blod. Därav lukten. Hur har de hamnat där? Borde hon berätta för någon? Hon lever efter mottot att inte lägga sig i om hon kan undvika det. Men nyfikenheten är väckt. Hon måste göra något för att lösa mysteriet. Snart finner hon sig sittande hemma hos jämnåriga hon aldrig skulle välja att umgås med men som snart inte klarar sig utan henne. Dessutom smyger Lumikki efter kriminella och är på väg att bli kidnappad! Det är fart och fläkt genom hela boken samtidigt som den är eftertänksam och klurig.

Jag rekommenderar varmt denna trilogi. Det var svårt att sluta läsa när jag öppnade första sidan. Dessutom är de lagom långa.

/Liselott 

Reservera böckerna i bibliotekets katalog.

Glaskroppar - början på en trilogi

Glaskroppar – Svart melankoli av Erik Axl Sund

Runt om i landet tar ungdomar livet av sig. Många av dem på väldigt makabra, utstuderade sätt. Ungdomarna bor i de flesta fall vitt åtskilda och verkar inte ha någonting direkt gemensamt, i alla fall inte som det ser ut till att börja med. 

När det inom loppet av bara någon månad skett flera självmord i Stockholmstrakten får kriminalkommissarie Jens Hurtig i uppgift att utreda dessa förbryllande och hemska händelser. Det han upptäcker är att alla dessa ungdomar, från alla delar av landet, har lyssnat på kassettband när de tagit livet av sig.
Någon, som kallar sig för Hunger, skickar dessa kassettband till ungdomarna som sedan tar sina liv medan de lyssnar till musiken på dem.
Vem eller vilka är Hunger, varför skickar Hunger kassetter till dessa ungdomar och varför tar de livet av sig till inspelningarna?

Glaskroppar har ett stort persongalleri som man följer genom berättelsen och tror sig lära känna, till dess att fler hemligheter flyter upp till ytan. Ju längre in i boken man kommer desto tätare blir intrigerna och tillslut litar man inte riktigt på någon utav karaktärerna. En vet inte hur det ska sluta förrän det slutar och jag gillade boken. Den var mörk, otäck, höll ett högt tempo och var väldigt spännande.

Författarna har tidigare skrivit trilogin Viktoria Bergmans svaghet (Kråkflickan, Hungerelden och Phytians anvisningar), även Svart melankoli ska tydligen bli en trilogi men än så länge finns bara Glaskroppar. Vilket inte är så bara. 

/Caroline

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Lewismannen

Jag kan inte låta bli att skriva några rader om Peter Mays senaste bok Lewismannen. Den är riktigt bra och levde upp till mina höga förväntningar. Den fortsätter berättelsen om Fin McLeod. Om den första boken kan ni läsa här. Han slutar som polis, skiljer sig och flyttar tillbaka ut till sin barndoms ö i Hebriderna. Han snubblar in i en ny mordgåta när han försöker rentvå Tormod, en demenssjuk man, från att vara den huvudmisstänkte.

May håller kvar sin berättarstil. Nutid varvas med tillbakablickar och han får till det så bra i denna berättelse. Tillbakablickarna är Tormods verklighet där han är tillbaka i sin barn- och ungdom. Tormod misstar barn och barnbarn för andra och återupplever skräckfyllda händelser.

Boken skildrar barns utsatthet när föräldrarna inte finns tillhands. Hur stor skillnad det kan vara mellan stadsliv och livet på öarna inte så långt tillbaka i tiden. Mays miljöskildringar får mig att fundera och förundras att folk orkade. Men vad annat hade de att välja på? Jag väntar spänt på den tredje delen i trilogin…

/Liselott

Lewis-trilogin på biblioteket hemsida.

Psykodrama

Och så bleknar allt annat igen. Psykodrama, sista delen i Magnus Dahlströms löst hållna comebacktrilogi, är vårens bästa läsning. Än mer förtätad än tidigare delar (Spådom och Sken), än mer kammarspelsartad. Lika tömd på liv.

Det sista var en förenkling. Snarare är det vår fiktivt tillrättalagda, snävt individfokuserade samtid som Dahlström dränerar på liv. Det vill säga den samtid som tror starkt på ett förklarande samtal om barndomen, som vill se storytelling i ditt cv, som bereder plats åt "min sanning", och låter politiska representanter bekvämt slå sig ner i mjukt stoppade terapisoffor.

Dramat i Psykodrama spänner mellan tre personer. En patient, en terapeut och terapeutens handledare. Patienten har förlorat sin familj i en brand, och kanske höll hon själv i den tändsticka som pryder omslaget. Hon minns inte, eller minns olika. Terapeuten försöker reda ut resonemangen, tränga igenom skikten av loopar och paradoxer. Handledaren misströstar, och tycks delvis grunda sin skepsis på händelser i terapeutens egen bakgrund.

Som läsare tvingas man till ständiga omvärderingar. Det faktiska händelseförloppet ter sig alltmer oklart. Terapeutens försök till inkännande tycks föra honom på irrvägar, eller så är målet för terapin något helt annat än det förespeglade. Kanske är det terapeuten själv som är patient?

Företaget tycks hur som helst hopplöst, och det mästerliga i Dahlströms dialoger är deras förmåga att blotta sin oförmåga, med en bara skenbar förankring i en objektiv verklighet. Och detta i kombination med Dahlströms patenterade detaljfixering. Det nollställda registrerandet av dofter, texturer och väderförhållanden leder nästan tankarna till Andréexpeditionens loggböcker. Samma tomma saklighet, samma mörka bråddjup mellan raderna, samma förrädiskt tunna golv under en av normer, koder och berättelser konstruerad civilisation.

Märks det då inga ljusglimtar i Psykodramas mörker? Nja, möjligtvis i den helt otroliga inlevelseförmåga som den sammantagna romantrilogin visar prov på. Solidaritet, om man så vill. Poliser, läkare, arkeologer, socialsekreterare och terapeuter – Dahlström tycks ha ägnat en hel yrkeskarriär bland samtliga. Hans beryktade femton tysta år torde knappast ha förslagit.

 

/Martin

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Ulrikas bok

Jag har läst och bloggat om en av Maria Gustavsdotters tidigare böcker, Flickan på kyrkogården som också har en fortsättning i Flickan med pappersblommorna.

Nu börjar hon med en ny trilogi, om tre prästdöttrar på Orust: Ulrika, Katarina och Ebba. Den tar sin börjar sommaren 1644. Orust tillhör Danmark och kriget mot svenskarna pågår. Ulrikas bok heter den första i trilogin och det är äldsta systern i syskonskaran som berättar. Men vi får även höra systern Katarina, brodern Magnus och hans kamrat från studierna i Köpenhamn, Andreas, berättelser. Allt tar sin början en sommardag. Något händer som gör att syskonen hamnar i onåd hos fadern. Något som kommer att påverka deras nuvarande liv och framtid.

Andreas får lämna prästgården samma dag men han går inte ensam. Ulrika rymmer med honom den natten men det går inte som hon tänkt sig. Istället för giftermål och en gemensam framtid vaknar hon ensam på logen där de sovit och älskat. Hon väntar länge men Andreas kommer inte tillbaka. Vad ska hon nu göra? Att återvända hem är inget alternativ, så istället går hon åt andra hållet, mot Uddevalla. Hon råkar ut för det ena och än det andra och får följe med några gycklare. Men hon har svårt att glömma Andreas. Magnus blir ivägskickad hemifrån för att vara informator, studierna är slut för hans del. Katarina blir kvar hemma där inget är sig likt sedan syskonen försvann. Kvar finns bara fadern, modern och lilla syster Ebba. Omväxlande följer vi Ulrikas, Magnus, Katarina och Andreas öden det närmsta året.

Det är enkelt men engagerande skildrat. Vardagsliv för människor i olika samhällsklasser. Maria Gustavsdotter vill skildra kvinnornas liv under perioden. Jag tycker hon gör det bra.

/Liselott

Reservera boken och läs mer om författaren på bibliotekets webbsida.

The Reality Dysfunction

Dags att lyfta fram en hyllvärmare?

För några år sedan kom en god vän till mig och sa: ”Du som gillar Star Wars och Asimov, här är en rymdopera jag tror du skulle uppskatta.” Detta ledde till min första kontakt med författaren Peter F. Hamiltons böcker om universum i det 27:e århundradet, när mänskligheten delats upp i ett flertal olika samhällen i ett flertal olika stjärnsystem.

Den första boken i serien, The Reality Dysfunction, kan vara lite avskräckande med sina drygt 900 sidor engelsk läsning, men misströsta ej, boken är både lättläst och svår att lägga ifrån sig. Jag själv gick så långt att jag beställde hela serien eftersom del 2 och 3 var utlånade här inne på biblioteket, bara så jag skulle slippa uppehåll i läsandet.

Det ska dock sägas att det är många karaktärer att hålla reda på, och många ställen som är aktuella (rymden är ju ganska stor), men det känns ändå inte övermäktigt. Även om det kan vara svårt att visualisera scenerna i boken så kände jag igen de olika platserna, ungefär som när man kommer ihåg ett vykort från en god vän, eller kanske en semesterort man besökte som barn. Jag fick även en viss känsla för de olika personligheterna vartefter historien fortlöpte, de utvecklas hela tiden i olika riktningar.

Som Joshua Calvert. När vi lär känna Joshua är han en lycksökande skräpsamlare med rymddräkt som försöker samla ihop tillräckligt med arkeologiska föremål för att finansiera reparationerna av sin fars rymdskepp.

Eller Syrinx, en väldigt ung stjärnpilot som vi får följa under hennes första år i rymden tillsammans med hennes ganska speciella skepp, Oenone.

Eller Fader Horst, en präst som tillsammans med ett helt samhälle flyttat till planeten Lalonde för att starta ett nytt liv, helt oförberedd på flytten från det 27:e århundradet tillbaka till ett jordbrukssamhälle som kunde passat in på 1800-talet i Europa, om vi bortser från vissa tekniska hjälpmedel.

Boken rekommenderar jag till alla er som tycker om en bra rymdopera med lite dystopiska inslag. Den finns tillgänglig på biblioteket, men endast på engelska.

/Andreas

Reservera boken i bibliotekets katalog

April – den grymmaste månaden

Jag var väldigt förtjust i Louise Pennys första bok om kommissarie Gamache. Det kan ni läsa om här. Men den andra, Nådastöt, föll mig inte lika väl i smaken. Trots myspysbyn Three Pines, byborna jag lärde känna i första boken (mer eller mindre excentriska) och en massa god mat. Nä, den förde något surt med sig. Jag tänker främst på Gamache godtrogenhet och förkärlek för att ta sig an den polis ingen annan ser något värde i, i Nådastöt personifierad i assistent Yvette Nichol, en totalt osympatisk människa som är lätt att avsky. Hon kan inte riktigt beskrivas. Måste upplevas. 
 
Inför den tredje boken i serien är jag först väldigt tveksam. Överväger för- och nackdelar och tar nästan motvilligt upp boken och börjar läsa. Men vartefter jag vänder sidorna, främlingar anländer till byn, seanser hålls, folk dör och Gamache med sin stab tar plats på scen växer ytterligare en intrig fram. Den tar sin början före dessa tre böcker men det är först nu verkningarna av den når sitt crescendo. Gamache är i centrum och hela hans familj dras in…
 
Plötsligt får den här boken och framför allt den förra sin plats i helheten. Det rör sig inte bara om tre böcker med var sin mordgåta utan om en trilogi som blir komplett i och med Den grymmaste månaden. Jag fick tillbaka myskänslan och ett glatt aha! Så välj inte att läsa en av dessa böcker. Läs alla tre och i rätt ordning. Som en extra knorr utspelar den sig i april - månaden vi snart lämnat bakom oss...
 
/Liselott
 
Reservera sista boken i bibliotekets katalog.

Den räddade tungan

Jag är hopplöst svag för den här genren. Kan inte få nog av gamla väst-under-tweedkavaj-gubbar som kommer ihåg sitt gamla ”riktiga” Europa, som i regel började med långbyxor i höjd med att Franz Ferdinand sköts, och som minns när det fortfarande sprang vargar på Donaus kärnis.

Fascinationen delar jag med Svenska akademien, som 1981 gav Elias Canetti (1905-1994) nobelpriset i litteratur. Starkt bidragande till utmärkelsen var hans då just avslutade självbiografiska trilogi. Den inleds med Den räddade tungan, som i fjol kom ny svensk upplaga och som jag i skrivande stund är mitt uppe i.

Eller kanske snarare nere i… För Canetti applicerar i stor utsträckning sitt barnajags perspektiv. Trots det kosmopolitiska kringflackande som Den räddade tungan skildrar – Canetti föddes i ett spanskjudiskt getto i bulgariska Ruse, flyttade vid sex års ålder till Manchester, för att sedan hasta vidare till Wien och Zürich – vägrar Canetti konsekvent att leda upp läsaren på några historiska utkiksplatser.

Orsaken till faderns plötsliga död vid trettioett års ålder kan möjligen ha varit något han läst i tidningen, men ofta förpassas den politiskt turbulenta omvärlden till kulisserna. Tillsammans med övriga strukturer och tolkningslinjer, politiska såväl som psykologiska.

Som läsare lockas man således till detektivarbete, till att tränga igenom de många fantastiska miljöbeskrivningar och kärleksfulla men samtidigt lätt satiriska personporträtt som ställts i förgrunden. Starkast lyser Canettis mamma. Hon är kärv och kapriciös (”Jag har fått en idiot till son! Det visste jag inte att jag fått en idiot till son!”) men också rörande mån om sin telnings mångkulturella förkovran, och livrädd för de hinder som familjens judiska börd kan innebära.

Den unge, faderslöse Canetti avgudar henne, nästan skrattretande omedveten om de psykoanalytiska straffsparkslägen han ger de i hans omedelbara närhet verksamma herrarna Freud och Jung. Den vrålhungriga kärleken till ord och litteratur – det vill säga räddandet av den tunga som Canettis barnflickas älskare en gång hotade att klippa av honom – är hur som helst bokens främsta tema. Fin att bära med sig är bilden av ett gammalt mullbärsträd i Canettis morfars trädgård…

…”med lågt sittande grenar som man lätt kunde klättra upp i. Jag fick inte göra det ännu, men mor gick aldrig förbi det där trädet utan att visa mig en gren däruppe, det var hennes gömställe där hon brukade sitta som ung flicka när hon ville vara i fred och läsa.”

/Martin

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Jordens medelpunkt

Vi sticker emellan med lite serier igen. Närmare bestämt Anneli Furmarks Jordens medelpunkt. Det är andra delen i en löst hållen trilogi*, på temat mänskliga relationer i storslagen skandinavisk natur.

Sextonårige Axel har rest till Island tillsammans med sin mamma och dennas nya förälskelse Toralf. Eller ”Toralf”, som Axel insisterar på att han heter. Namnet misstänks nämligen vara taget. I linje med Toralfs fixering vid allt isländskt, fornnordiskt och äventyrligt.

Axel ogillar Toralfs äventyrsinitiativ och barrikaderar sig tonårstrotsigt i hyrbilens baksäte. Bakom emolugg och ironiska syrligheter. Ni som minns er bokslukarålder har kanske redan noterat referenserna till Jules Verne-klassikern Till jordens medelpunkt, där professor Lidenbrock drar med sin motvillige brorsson Axel till Island, för att – via vulkanen Sneffels – försöka nå jordens medelpunkt.

En annan roman som gör sig lite påmind är Helena von Zweigbergks skämskuddeexakta äktenskapsskildring Ur vulkanens mun. Samma mästerliga handlag med dialogklischéer, samma seismiska muller under ytan.

Seriemediet lämpar sig ypperligt för just denna kontrast mellan familjegnabb och överväldigande natur. Särskilt om man som Furmark är lika mycket konstnär som serietecknare. Den isländska ödsligheten suggereras fram med färgpennor och så blöta akvarellpenslar att sidorna nästan tycks buckla sig. Oerhört vackert.

Samtidigt hotfullt likgiltigt. Som när dimman tätnar och katastrofen plötsligt är ett faktum. Till och med Axel veknar. Och det samma lär den mest inbitna serieskeptiker göra, med Jordens medelpunkt i sina händer.

/Martin

*Bibliotekets exemplar av Fiskarna i havet, trilogins första del, har av någon sorglig anledning gått upp i rök.

Reservera boken i bibliotekets katalog

Mörk jord

Inledningsvis ska jag som vanligt kokettera med mina tillkortakommanden som krimiläsare. Jag befattar mig ju bara sällan med genren, och då alltid med sikte på de absoluta russinen. Som exempelvis Mörk jord, brittiska Belinda Bauers debutroman och första del i en just avslutad trilogi.

Höjd till skyarna av recensenterna, belönad med The Golden Dagger, översatt av Ulla Danielsson och dessutom utgiven på creddiga förlaget Modernista. Av allt att döma ingen högriskinvestering för oss kulturkapitalistiskt ängsliga.

Boken handlar om elvaårige Steven Lamb. Han bor med sin trasigt dysfunktionella familj i en liten by vid den dimmiga Exmoorheden. Och redan här måste jag avbryta referatet för att istället ventilera min… (besvikelse är fel ord, men…) stora häpnad:

Får det vara så här enkelt? Räcker det med en möglig heltäckningsmatta, en grötigt svärande morsa, några urväxta munkjackor och två leriga grabbhalvor som sitter och smular med sina frukost-Kit Kat för att deckare ska upphöjas till det socialrealistiska samhällsengagemangets sista hopp?

Och dimmiga hedar? Den svenska, gravt anglofila deckarkonsumtionen kan så klart inte få nog av dylik kitsch. Men britterna själva? Redan i höjd med Baskervilles hund (1901) borde väl detta ha betraktas som hopplöst upptrampad mark?

Hur som helst. Steven har fått för sig att det mesta i hans kärlekslösa tillvaro ska ordna upp sig om han lyckas med bragden att hitta resterna av morbror Billy, som mördades av pedofilen/psykopaten/seriemördaren Arnold Avery för snart tjugo år sedan. Billy bör finnas någonstans i hedens jordlager, och Steven ägnar första delen av romanen åt att gräva. Efter några år känner han sig dock nödgad att byta taktik, och författar ett brev till den livstidsdömde Avery. Som så klart svarar.

Och då är man hyfsat fast, utan att riktigt förstå hur det gått till. Bauer sysslar knappast med något experimentellt och nyskapande. Allt är rakt och okonstlat berättat, och det kittlande inifrånperspektivet på mördarens jakt på sitt nya offer har väl erbjudits förr (vilket inte förtar obehaget i att man stundtals faktiskt hejar på Avery).

Nej, snarare är det i renodlandet av genrens mest essentiella beståndsdelar som Bauers styrka ligger. Någonstans i dimman, under den skenbart slentrianmässiga diskbänksrealismen, finns ett mycket omsorgsfullt doserande av romanens spänningskurva. Och först när den är färdigböjd – tycks Bauer mena – kan utanpåverket fyllas med liv. Vilket jag hoppas sker på allvar i trilogins följande delar.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Tokyo år noll

En deckare som utspelar sig i Tokyo 1946, Tokyo år noll. Det lät spännande. Deckare är alltid trevligt och lite roligare att den utspelar sig i en för mig ovanlig miljö. Men vad fysiskt människorna och staden drabbade mig. Lukter, stanken, värmen, sjukdomar som härjar och ett ständigt kliande på lössens bett. Människorna tränger sig in i fullpackade tåg och spårvagnar i sin jakt på jobb och något att äta. Det är en raserad stad som japanerna försöker överleva i, medan segrarna glider runt i gräddfilen med exempelvis egna vagnar på tåget som ständigt gapar tomma. 

I centrum befinner sig Minami. En mager kriminalkommissarie som söker efter en mördare. Han är en riktigt eländig man. Säljer information till den spirande maffian, träffar hellre älskarinnan än familjen men försöker försörja dem alla med pengarna från maffian. Han sover inte, äter ytterst lite, dricker för mycket och går runt i någon sorts inre kaos. Ett kaos som försvåras av att han har hemligheter som gnager honom. Hemligheter som kollegor och en journalist i hans omgivning är på spåren.

Det blir inte lättare att få grepp om berättelsen med den kultur som finns i landet. Löser inte Minami och hans mannar mordet inom visst antal dagar hamnar de i vanära. De överordnade skriker ut sina order och fysisk bestraffning verkar vara vardagsmat. Långt ifrån samarbete och utbyte av tankar för att komma närmare en lösning av mordet. Mer var och en för sig själv för att klättra på karriärsstegen och vinna egna fördelar, för att överleva.

David Peace

Det var riktigt jobbigt att läsa det första kapitlet men samtidigt så bra att jag plockade upp boken igen och knappt kunde sluta läsa. David Peace som skrivit berättelsen har gjort det bra. Han blandar händelserna, huvudpersonens tankar, ljuden runt omkring med beskrivningar av miljön och människorna. Dessutom finns fler element som ni kommer att upptäcka när ni läser boken.

Berättelsen väcker många tankar i mitt huvud. Hur har japanerna lyckats bygga upp Tokyo från grus och rasmassor och dessutom lyfta landet till den rikedom och den spetskompetens som finns där idag? Det kan jag knappt förstå när jag läser denna berättelse och tar in folkets lidande och den misär som rådde 1946. Men detta var bara första boken i en tänkt Tokyo-trilogi av författaren. Kanske klarnar det i del två som kommer på svenska nästa år.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Nya norrlänningar

Norrländska romankaraktärer förväntades förr i världen: romantisera vildmarken, prata på dialekt, uttrycka sig naivistiskt kärnfullt och profetiskt, spegla samhällsförändringar, ha gått en härdande match emot tuberklerna, stå för något äkta och ursprungligt, eventuellt vara lite eljest.

Men det var då. Dagens fiktiva norrlänningar har fått en annan schablon att förhålla sig till. Jag syftar på genrebeteckningen country noir, även känd som glesbygd-, landsbygd- och vischan noir. Bloggen har tidigare nosat på fenomenet, bland annat i anmälan av Ola Nilssons roman Hundarna, första delen i vad som lanserats som Nilssons norrlandstrilogi. Den avslutande delen, Kärleken gömmer minnet, utkom i dagarna.

Arvid, Mirjam och Stefan – huvudpersoner i Kärleken gömmer minnet – har inget till övers för vokalknappa, naturlyriska knipslugheter. Likt Hundarnas läshuvud Erik har de lyckats ta sig till ”staden”. De avslitna rottrådarna gör sig dock ständigt påminda. Inte som exotiska tillgångar, utan som hopplöst otympliga fotbojor. Ryktet om att en älg förvillat sig in i en av stadens butiker är en enkel men drabbande bild.

Och så mycket mer än bilder är det egentligen inte fråga om. Från en begravning, ett biobesök och Arvids konstvernissage. Nilsson är extremt snål med bakgrundsinformation. Inte ens hans karaktärer tycks riktigt kunna sätta fingret på sitt förflutna. "Minnena är utplånade och ersatta av det jag skrivit. Det har ätit upp verkligheten bit för bit", resonerar den skrivkrampande författaren Mirjam.

Vi befinner oss alltså långt från Missenträsk, Hjoggböle, Raggsjö och andra outsinliga källor av norrländskt skrönestoff. Allt som återstår är tomheten. Och så flaskan. Precis som i Hundarna och Änglarna är det drickandet som allt kretsar kring. Det tar – och ibland på ett nästan självparodiskt sätt – udden av varje tillstymmelse till intrig.

Samtidigt vilar något så otroligt förföriskt över det korthugget exakta och nästan stillastående språk med vilket Nilsson gestaltar denna uppgivna tillvaro. Och ibland, när det är som allra mest stillastående, kan man kanske ändå ana det där nedärvda, naturromantiska stråket. Som när Stefan – i gränslandet mellan rus och bakrus – fäller en björk åt sin gamla farmor. Visst, det är knappt skönjbart, men just därför så drabbande. För Stefan är det dock fullständigt poänglöst.

"Fingrarna gled över den vita blanka ytan och de skrovliga svarta öarna. Han tittade upp på trädet och gjorde en bedömning av hur det skulle falla. Med ett djupt andetag tog han sågen och drog igång den med ett ryck."

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog