"Varken" av Lisa Förare

Du känner henne kanske som Lisa Förare Winbladh då hon skriver och pratar mat och håller matlagningskurser. Men som Lisa Förare håller hon skrivarkurser och har precis gett ut sin debutroman. Jag blir så imponerad av författare som lyckas fläta ihop vår verkliga värld med oknytt och andra varelser som lever i skuggorna och det är vad Lisa Förare gjort. Hon använder sig av miljön där hon bor och bygger en fantasirik, innehållsrik och spännande historia. När jag läste om den i ett lektörsomdöme så fick den bra betyg men så undrade lektören vem som skulle orka läsa nästan 500 sidor av fantasier och konstiga varelser. Men då hade hon inte träffat på oss som älskar sådana här böcker. Det var inga problem för mig att läsa dessa sidor, och då läste jag den ändå som e-bok på telefonen…

Men vad handlar den om då? Först av allt berättas det om Bea som hittar en liten varelse på sin balkong. Ett grått litet väsen, är det en älva – men sådana finns ju inte? Sedan träffar vi Sara som alltid varit superkänslig för lukter. Något som förståeligt nog är väldigt besvärligt. Men det är mer som är lite extra med Sara. Hon liksom snubblar in i andra människors tankar. Ännu mer skrämmande, hon kan påverka dem…

Men hon mår inte bra Sara. Hennes syster Gabriella försvann utan ett spår för 23 månader sedan. Sara sörjer fortfarande, undrar vad som hänt Gabriella. Nu sitter hon på tunnelbanan hem från ännu en meningslös natt med baksmälla som resultat. Då händer det, dofterna är bedövande, det luktar skräck. Hon lokaliserar det till en kille, en som till varje pris vill undvika de poliser som närmar sig. Fast hon inte borde kan hon inte låta bli att hjälpa honom. Hon får vakten att släppa honom igenom spärren på ett sätt hon inte visste att hon kunde. Den skräckslagna killen klara sig men själv börjar hon blöda näsblod och försvinner i ett brus. När hon vaknar står en kvinna i röd kappa framför henne. Kvinnan vet Saras namn och säger att det gäller Gabriella.

Detta är början på en spännande berättelse som jag egentligen skulle vilja läsa igen för att hänga med i alla svängar. Men det var bitvis så spännande att jag bara läste på utan att ta in allt. Nu läser jag lite i den igen, när jag skriver det, och upptäcker ledtrådar till vad som händer senare…

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. 

"Signe och Sigge" av Maria Lilja

En roman om Sigge Stark, kan det vara något? Jag blev i alla fall nyfiken, speciellt som det fanns flera snyggt inbundna böcker av henne hemma i bokhyllan i mitt föräldrahem. Naturligtvis läste jag dem när jag var i tonåren, jag gick igenom det mesta som verkade vara intressant och som fanns nära till hands.

Att Sigge Stark var en pseudonym för Signe Björnberg visste jag men inte så mycket mer. I boken ”Signe och Sigge” beskrivs hennes liv i romanform. Det finns en verklighetsbakgrund men författaren har valt att göra berättelsen fiktiv. Det vi får läsa om är en bestämd, lite udda kvinna som vet vad hon vill. Hon är inte alltid så förtjust att umgås med människor utan föredrar sina hundar och hästar. Samtidigt är hon medveten om att hon måste ställa upp för intervjuer och reportage för att sälja sina böcker. Det är inget lätt liv hon lever och ofta försvinner pengarna lika snabbt som hon tjänar in dem.'

Sigge Stark var under en period en av Sveriges mest lästa författare och konkurrerade med Moberg och Fridegård i popularitet. Däremot var inte kritikerna nådiga mot hennes alster.

Det är en lättläst och intressant bok om en välkänd författarinna vars böcker oftast inte finns på våra bibliotek.

/Anneli

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Där ser du också vilka andra utgåvor vi har av boken. 

En osynlig

En bok som varit populär och efterfrågad i början av året är Lykttändarna av Pontus Ljunghill. Jag pratade med en låntagare som reserverade just den. Hon talade så väl om den. Det utspelar sig i Stockholm 1928 innan de började riva träkåkarna och fattigkvarteren. Hon gillade miljöerna och hur de beskrevs. Jag blev väldigt nyfiken på den och satte upp den på min läslista, me lånade istället hem hans första bok De osynliga som faktiskt utspelar sig fem år efter Lykttändarna. 

Jag måste hålla med om att den är väldigt bra. Ett spännande brott (en åttaårig flicka hittas mördad) och fantastiska miljöer i Stockholm. Inte alltid så ljusa och trevliga men murrigt härliga. Det är krogar, ölhak, bakgator och lägenheter. Men även polishuset där flera av de anställda bor med sina famlijer! Så inte vår huvudperson den unge kommissarien John Stierna. Det är han som håller i utredningen av mordet på flickan. Men det går inte bra. Ledtrådar följs men ingen mördare anhålls. Detta varvas med hur John lever 25 år senare, just innan preskriptionstiden för mordet går ut. Fallet med flickan som han aldrig löste söker honom, går inte att glömma. En journalist intresserar sig för fallet och John Stierna läser i de gamla handlingarna. Är det något han missat? Spännande in i det sista!

/Liselott

Beställ böckerna av Pontus Ljunghill i bibliotekets katalog eller läs dem direkt.

Nymfens tid

Ibland får man för sig att den svenska, nutida författarkåren enbart sysselsätter sig med psykopatmord, rustik kokkonst, vintage-heminredning och självbiografiskt ältande. Med enstaka undantag. Elin Olofsson, Therese Söderlind, Anna Jörgensdotter och Elin Boardy är namn som anses bevisa att en gammal, hederlig, rejäl romantradition alltjämt är vid god vigör. Ett annat är Susanne Axmacher. 2010 fick hon Borås Tidnings debutantpris för Näckrosbarnen, en roman som nu följs upp med Nymfens tid.

Året är 1939, platsen Stockholm. Unga Millie Bachman är i full färd med att slå sig fri från sin borgerliga hemmiljö, upp över öronen förälskad i den opålitlige journalisten Carl Becker. Projektet stöter på patrull. Graviditet är plötsligt ett faktum, och Millie tvingas söka stöd hos Carls gamla flamma Marietta.

I en av parallellhandlingarna får den jagsvage räknenissen Ivar samtidigt i uppdrag att för rikets säkerhet spionera på Carl. Misstankarna om Carls kommunistanstrykning förstärks då han placeras som korrespondent i Helsingfors.

Så på ytan är Nymfens tid just det brett upplagda, lagom noir-romantiska och gediget konstruerade romanbygge som förhandssnacket gjort gällande. Strax under är den något annat – en lång, kvalmig väntan på åska.

Axmacher frammanar med sällspord skicklighet svenskarnas klibbigt paranoida osäkerhet inför andra världskrigets inledande truppförflyttningar. Bland annat medelst det stora tomrum som varsamt blåses upp mitt i romanen.

Jag kan inte låta bli att långsökt referera till Hergés mästerverk Castafiores juveler. Ett sent, experimenterande Tintin-album, som egentligen inte handlar om någonting alls. Jag har läst det ett femtiotal gånger, men luras alltjämt in i tron på en konspiration bakom de paranoida missförstånden kring den världsberömda operadivans smyckeskrin.

Axmacher förleder mig enligt samma metoder. Det vill säga – hon förleder mig att misstänka att jag är förledd. Varför är Carl en sådan synnerligen tvådimensinell figur? Han måste helt enkelt ruva på hemligheter. Och vad driver egentligen Marietta? Och Millies pappa, som stundtals drabbas av mystisk sjukdom? Innebär hans forskning om svärmande gräshoppor något mer än den lite med vänsterhanden utförda krigsanalogin?

Mycket intressant, och alltså mer än bara en vanlig, hederlig roman. Misstänker jag.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Brottsplats: Stockholm

I vinter har jag gjort en djupdykning i Kerstin Ekmans författarskap. Ända ner till hennes allra tidigaste deckarproduktion. Den är så klart spännande, men fram till mästerliga Dödsklockan från 1963 – lite stressig och atmosfärslös.

Som mycket annat i genren, brukar jag tycka. I bra kriminallitteratur behandlas nötter, pussel och gåtor som ett nödvändigt ont. Det är atmosfärerna, miljöerna, samhällsspeglandet och tidsdokumenterandet som motiverar lovarna kring deckarhyllan.

Litteraturvetaren Alexandra Borg tycks vara av samma åsikt, efter att ställföreträdande ha plöjt igenom bortåt två hundra svenska deckare, och sedan författat den hejdlöst intressanta Brottsplats: Stockholm – urban kriminallitteratur 1851 – 2011.

Ämnet är alltså svenska deckare i storstadsmiljö, med utgångspunkt i de äldsta spåren av en svensk kriminallitteratur, bland gulnade kolportagehäften och namn som Carl Fredrik Ridderstad, Fredrik Lindholm och Samuel A. Duse.

Deckarna blev tidigt ett sätt att bearbeta oron inför den snabba urbaniseringen, förklarar Borg, och släpar in Sigmund Freuds teorier om Das Unheimliche. Hon pekar på hur en ständigt föränderlig stadsmiljö fungerat som en verkningsfull spelplan för kuslighet, det vill säga vår kittlande olust inför ofamiljära inslag i det hemtrevligt familjära.

Stölderna från Edgar Allan Poe och Arthur Conan Doyle var länge ogenerat frekventa, och det var först med Stieg Trenter som de kriminallitterära Stockholmsskildringarna normerades på allvar. Hos Trenter föregår platsen mordet, menar Borg. Miljön är verkens tyngdpunkt. På bekostnad av psykologiska djup panoreras en idylliserad men storslaget levande efterkrigshuvudstad fram. Den Hjalmar Söderbergska flanören plockas därmed in som ett viktigt deckarelement.

Maj Sjöwall och Per Wahlöö står såklart för ett steg i utvecklingen – den så kallade magsårsskolan. Samhällskritisk socialrealism hade tidigare initierats av den numera lite sorligt bortglömde Vic Suneson, men tar sig i Sjöwall/Wahlöös Roman om ett brott (1965-1975) helt nya dimensioner. Hjältegloriorna hamnar på sned då poliserna själva påverkas av sin omgivning. Den förorenade och rivningsdammiga storstadsluften är mer än bara en stämningsskapande fond. Den ger Martin Beck magsår och kronisk förkylning.

Dock i ett somrigt klibbigt och soldränkt Stockholm. I 80-talsdeckarna, som Olof Svedelids om Roland Hassel, är det istället kallt, rått och stillastående. Hoppet om det trygga folkhemmet har där slutligen gått förlorat.

Viss nytändning anar Borg i 1990-talets lightfeministiska våg, och i 00-talets postmodernistiska experiment, där metareferenser till tidigare Stockholmsdeckare blivit kutym. Arne Dahl är ett exempel. Ett annat är Stieg Larsson, vars kuriösa stavning av sitt förnamn naturligtvis sätter närläsaren på spåret. Med Millenniumsuccén avslutar Borg sin sammanställning, och i en intervju i Uppsala Nya Tidning sammanfattar hon arbetet så här:

”[J]ag är rejält trött på intrigerna. Just nu behöver jag en litterär detox. I sommar läser jag Marcel Proust.”    

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

En roman om ett brott

Kajas resa – en roman om ett brott är första boken jag läser av Carin Hjulström. Jenny har skrivit om hennes tidigare böcker. Hjulström väljer ett intressant grepp att framställa historien på. Vi möter Helena som är frilansjournalist och skriver på ett reportage. Hon tar sitt jobb på allvar, är stolt över det hon gör och lämnar inte ifrån sig vad som helst till tryckning.

Helenas pojkvän är nästintill tvärtom. Han tar jobbet med en klackspark och ödslar inte mer energi än nödvändigt på det. Dessutom har paret helt olika syn på vad de vill med sina liv. Motsatserna skapar spänningar i förhållandet. Som nu när han vill ha ledigt över helgen och inte tänka mer på jobbet. Helena känner att hon måste skriva klart reportaget hon inte är nöjd med och kan inte ta ledigt.

 

Irriterad på både sig själv och pojkvännen blir Helena kvar ensam i lägenheten. En låda som oväntat levererats till Helena med diverse dokument och dagböcker står på bordet. Avsändaren vill vara anonym. Snart sprids lådans innehåll över hela matsalsbordet. Ett medföljande brev menar att här göms en historia, kanske fler. Vill du som journalist berätta den Helena? Hon har inte tid men börjar ändå läsa lite här och där och snart börjar en historia växa fram. Det går så långt att hon inte vet vad som stått skrivet i dokumenten och vad hon bara vet. Hon lever berättelsen.

 

Det Helena skriver är den roman om ett brott som inryms i titeln på Hjulströms bok. Och vilket brott sedan! Ryssar hittas på botten av en sjö utanför Stockholm 1919. De har torterats innan de dog… Morden har skett i verkligeheten och vi får veta en möjlig bakgrund till dem. Den som berättar är journalisten Kaja. Samtidigt följer vi Kajas livshistoria, både hennes karriäroch vardagsliv. Kajas historia tycker jag nog är mest intressant i boken. Levnadsförhållanden i olika samhällsklasser och livet i Stockholm i en omtumlande tid. Boken är helt klart läsvärd och tog slut väldigt snabbt. Det är inte utan att jag blir nyfiken på att läsa fler böcker av Carin Hjulström. Hoppas att hon skriver fler som liknar den här, för det gjorde hon bra!

 

/Liselott
 

Reservera boken i bibliotekets katalog.

En osynlig

Så har jag också läst en deckare. En osynlig, av debutanten Pontus Ljunghill. Som vanligt var det hägrande miljöexcesser som fick mig att trilla dit. Boken utspelar sig under den fantasieggande sensommaren/hösten 1928.

Den lite träige stockholmskommissarien John Stierna sätts att utreda ett mord på en ung flicka. Liket har påträffats i en övergiven lokal ute vid Djurgårdsvarvet, och spåren är knappa. Några däckavtryck, en teckning av en man i hatt, ett förlorat smycke i form av en märklig, halsduksförsedd sagoboksgris vid namn Piglet.

Via en parallellhandling – tjugofem år senare – blir läsaren tidigt varse att gåtan är av det segdragna slaget. 1953 är en sliten och just pensionerad Stierna på förment rekreerande gotlandsresa. Den gamla mordutredningen tynger alltjämt hans bagage. Såväl bildligt som bokstavligt.

En osynlig är inte riktigt det vältrande bland jazzgossar, jerseyklänningar, art-decomunstycken och verserade "Ah, det ges orientaliskt vid taffeln!"-utrop som jag initialt hade bespetsat mig på. Det är dock ingen tvekan om att Ljunghill – utbildad kriminolog och polishistoriker – hittar lika bra i tjugotalets Stockholm som i sin egen ficka.

Han jobbar med få men exakta detaljtryfferingar, vilka låter läsaren förnimma tidsandan. Folkhemmet är i sin linda. I klarakvarteren klättrar vägglössen ännu obekymrade om morgondagen, och polisen – med eller utan pickelhuva – är ännu inte en självklar del av någon gemensam samhällskropp. I faggorna lurar dock framtiden, och tydligen är det inte bara sin chicka bobfrisyr som Karolina – Stiernas fru – blivit en smula less på.

Ser fram emot nästa bok, i vad jag hoppas blir en serie.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

En mästerdetektiv berättar

Gustavs grabb handlar bland annat om den starka och obrutna kärleken till pappa Gustav. Hans händer finns med boken igenom. De stora händerna som kunde fixa det mesta, men som också kunde fatta en barnahand och leda rätt. Pappa Gustav är en god representant för den klass som Leif G W Persson tidvis har haft ett ambivalent förhållande till.

Med förhållandet till mamman var det annorlunda. Glimtvis märker vi omsorg om sonen men det som stannar kvar efter läsningen är att det fanns en stark oförsonlighet mellan son och mor. Ett stort svek ligger emellan och där kom kom pappa Gustav tyvärr i kläm.

För den som kommer ihåg Palme, Fälldin, Holmér, Geijer och andra 70- och 80-talskändisar ger berättelsen om arbetarpojken som kom upp sej, och ända in i regeringskorridorerna, fascinerande inblickar i vad som inte stod i tidningen då. Bland annat halkar Palmes gloria rejält på sned. Namn nämns och vissa mer än andras, för två personer finns ingen nåd, en av dem är Olof Palme.

Titeln på boken skulle nästan inte kunna vara någon annan. Författaren tänker på sin far varje dag. Pappan som stod för trygghet och värderingar som följt genom åren men också för att han bidragit till att pojken gjorde som Gustav ville. Leffe skulle kostas på och bli något annat. Nu blev Leif G W Persson aldrig ingenjör, han blev kriminolog, författare och professor. Pojken höjde sej och blev något annat, något som stod över kroppsarbetets slit.

Om nu bara detta hade varit så enkelt. Att byta liv innebär att ge sej ut på djupt vatten utan att kanske veta just det, att det är djupt. Kod och etikett iakttogs och anammades, därmed naggades grundtryggheten i kanten. Detta tycker jag är det mest intressanta med boken, klassresan. (Inblicken i 1950-talets pojkskola är för övrigt glimrande, Caligula i filmen Hets är inte långt borta).

Den som höjer sig socialt får inre ärr som sitter i hela livet. I början inte så märkbart men klassresan slår tillbaka. Kanske är det allvarliga olyckstillbud som får honom att blicka tillbaka och fundera över sin glupande aptit, sin arbetsnarkomani eller sin svårighet till att tacka nej?

Boken står bland romanerna på biblioteket. Varför inte biografierna, om det så tydligt skrivs att det handlar om en särskild människas liv? Det här talar författaren om när han blickar tillbaka. Minnet är förrädiskt, och eftersom det var mästerdetektiv han ville bli en gång i tiden så vet han att man inte får slarva med detaljerna.

PS. Foton på både Leif G W Persson som grabb och på pappa Gustav finns på förlaget Albert Bonniers sida. DS.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

En film från förr

Varje gång jag gör mig ärende till bibliotekets lilla deckarmagasin brukar jag kasta ett getöga på Kerstin Ekmans 60-talsproduktion. ”I jul är det dags, då ska den plöjas”, kan jag till exempel tänka.

Utan att ännu ha gjort slag i saken bänkade jag mig nyligen framför filmklassikern Tärningen är kastad – inspelad 1960, efter manus av Vic Suneson och just Kerstin Ekman.

Filmen inleds i ett häpnadsväckande tempo. Tre avdagataganden på lika många minuter. Dock visar det sig strax att dessa mord föreställer utdrag från en populär tv-serie, där tittarna presenteras deckarnötter av författaren Jerk Domare. Det är kring inspelningen av denna serie som filmens intrig sedan kretsar, (metafilm således!) och snart har studion blivit skådeplats för även ett verkligt mord.

Inspelningsteknikern Leif Hagman hittas hängd, vilket sätter Domare i en prekär situation. Hans senaste tv-manus innehåller nämligen instruktioner för hur man får ett mord att genom hängning se ut som självmord…

Domare spelas av Åke Falck och Hagman av Jan Malmsjö. Vilket framgår av affischen ovan utgörs rollistan också i övrigt av idel namnkunniga aktörer. Kalenderbitaren kan dessutom notera slapstickgeniet Sten Ardenstam i en liten återhållen prestation som rockvaktmästare.

Att filmen fordrar en rockvaktmästare säger en del om sceneriet. Det är rakt igenom välskräddat och välmöblerat. Alla ens fördomar om den stilrena skarven mellan 50- och 60-tal bekräftas, och som om det inte fanns någon morgondag röks det minst lika elegant och borstbindarymnigt som i ett genomsnittligt Mad men-avsnitt.

Inspirationen tycks emellertid främst vara hämtad från föregående decennieskifte. Inte bara Åka Falcks porträttlikhet med Orson Welles för tankarna till Den tredje mannen och andra noir-klassiker från sent 40- och tidigt 50-tal. Kombinationen Gamla stan och hotfulla klärobskyrer fungerar ypperligt.

Så ypperligt att man har överseende med det ibland haltande tempot och den lite krystade upplösningen. Liksom med den tidstypiska dialogen, där ord som ”gulligull” och ”städkärring” kan få plats i samma verserade replikskifte.

En sann pärla.

/Martin

Reservera filmen i bibliotekets katalog

Lärjungen

Den var otäckare än jag hade väntat mig, Lärjungen. I andra boken om psykologen och sexmissbrukaren Sebastian Bergman sker en rad mord på kvinnor i Stockholm. Tillvägagångssättet är på pricken likt en serie mord på 90-talet där Riksmord också var inkopplat, och gärningsmannen sitter inspärrad bakom lås och bom sedan fallet löstes. Riksmord har alltså att göra med någon som kopierar de gamla morden. När Sebastian Bergman kopplas in på fallet upptäcker han att morden är en personlig vendetta mot honom själv... Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt har fått till en riktigt ruggig historia.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Pär Rådström om "Pär Rådström"

Jag läser sällan om böcker. Och när jag väl gör det blir det nästan alltid Pär Rådströms Sommargästerna. Denna lilla pärla från 1960 kan liknas vid en svårartad förälskelse. Hur detaljerat jag än beskriver den så lyckas jag aldrig riktigt fånga dess essens; själva orsaken till mitt känsloengagemang. Därför fortsätter jag att gå i klinch.

1960 var Pär Rådström trettiofem år gammal. Han hade tre år kvar att leva. Många är anekdoterna om hur denne hängivne reporter, kåsör, radioman och författare helt enkelt jobbade ihjäl sig. Och kanske är en för tidiga död priset man får betala för att ha förkroppsligat en hel epok.

För det gjorde han, tillsammans med generationskamrater som Lars Forssell, Beppe Wolgers, Stig Claesson och Monica Zetterlund. Det unika är dock hur Rådström även förmådde gå utanför sig själv och i realtid sätta detta förkroppsligande på pränt. Låt mig ge ett exempel, från just Sommargästerna:

”[D]en stora svenska landsortsstillheten klockan tre på eftermiddagen. Matsalen med sitt hav av blankmanglade vita dukar, den totala frånvaron av serveringspersonal, den speciella hosta man måste behärska för att få se en av de avlägsna svängdörrarna öppnas av en svart sidenkjol, det ljumma vichyvattnet när man beställt soda.”

Och ett till…

”Jag fick inte tag på någon på Fib utan gick förskottsvandringen i Klara. Fick till slut låna hundra kronor och stannade en bil på gatan.”

Om dessa citat vore saxade ur en roman från år 2011 hade de betraktats som slentrianmässiga nostalgibilder över ett ljuvligt sommardåsigt femtiotal som väl egentligen aldrig har funnits. Men så är nu ej fallet. Varje bild är såväl exponerad som framkallad medan den fortfarande händer! Ett perfekt litet koncentrat, uppnålat för en hastig men knivskarp granskning genom författarens svarta backelitbågar.

Men vad handlar det om då? Ja, det är inte helt enkelt att redogöra för. Huvudperson i Sommargästerna är i alla fall en ung författare, vid namn "Pär Rådström". Han har befunnit sig utomlands i försök att åstadkomma en ny roman, ”något tolstojanskt och stort och vitt och brett”. Hans tankeverksamhet uppehåller sig dock envist kring den osympatiske reklamaren Paul Renberg. Denne har frapperande mycket gemensamt med "Pär Rådström" – initialer, bekanta, smultronställen i skärgården, genanta kvinnohistorier…

"Pär Rådström" blir besatt av att spåra upp sin dubbelgångare. Snart är det fråga om avancerad identitetsförvirringen av närmast postmodernistiskt slag, dock med samma lugnt förföriska Sommarstockholm som fond.

Många med mig har tolkat Paul Renberg som en spegling av Pär Rådströms rastlöshet, av hans fäbless för underhållning och ytlighet, hans ovilja att hålla sig inom de finkulturella skranken. Denna rastlöshet var ett led i uppgörelsen med 40-talets strikta uppdelning i vad som var högt respektive lågt, och kan förmodligen förklara Rådströms ovan beskrivna talang för inventering av sin egen tid.  

Men rastlösheten stod alltså även i vägen för det där tolstojanska, för önskan att någon gång få stanna upp, räta ut det ironiska leendet, och beröra på djupet. Tankar som dessa ger Sommargästerna en viss melankolisk slagsida, vilken verkligen berör på djupet. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Bloggen frågar, Mats Jonsson svarar!

 

  


Inga serier kan beröra mig lika djupt som Mats Jonssons. Hans projekt att – i ett naivistiskt, bitterljuvt manér – skildra hela sitt liv i serieform är lika självutlämnande som igenkänningsskapande. Dessutom träffsäkert samhällskommenterande. Trots temat har hans serier litet gemensamt med dagens navelskådande bloggprosaister. Sun Axelsson och Ivar Lo-Johansson är bättre exempel på jämförelser. Det personliga är här politiskt!

Senaste serieromanen Mats Kamp tar vid ungefär där Hey Princess – den definitiva skildring av 90-talets så kallade indie-era – slutade. Mats är ihop med Victoria, jobbar på Galago, vänder plattor på Zombie bar, blir lite känd, och har det väl egentligen ganska så bra. En känsla av tomhet har emellertid börjat infinna sig. Det är dags att gå vidare, att ta nästa trappsteg; att skaffa familj. Sagt och gjort. Konsten att med hedern i behåll navigera genom föräldraskapets djungel blir snart temat för Mats kamp, en knivskarp uppgörelse med allt från förhudsförtängning till föräldrakooperativ, tidskriften Mama och privatskolereformer.

Nyligen fick jag tillfälle att ställa följande fem frågor till Mats Jonsson:

Mats Kamp beskrivs av många som din mest politiska serieroman hittills. Håller du med om att den är det?
Absolut. Av mina tidigare böcker är det nog bara barndomsskildringen Pojken i skogen som på något plan kan kallas politisk, och där är det snarast mellan raderna, inte så uttalat. Men jag har varit socialist sedan mina tidiga tonår och tyckte helt enkelt att det var dags att låta det ta plats i serierna. Jag är väldigt arg och orolig över de senaste årens politiska utveckling i Sverige, och ville verkligen göra det lilla jag kan för att säga emot, sätta mig på tvären, visa att inte alla i den urbana medelklassen vill ha avregleringar och städhjälp.

Jag tror inte att det är alltför djärvt att tolka titeln som en allusion till Knausgårds Min kamp. Kan man se kopplingen som en (bitter?) påpekan om att seriemediet är föregångare till dagens självutlämnande trend?
Denna påpekan är faktiskt ingenting jag reflekterat över, men det är en så pass bra tolkning att jag funderar på att göra den till sanning! Jag har inte läst Knausgård, eftersom jag anade att det låg nära mitt eget projekt och inte ville bli påverkad, men satt på en förlagssammankomst och gnällde över att jag hade svårt att komma på en titel, och förlagets dåvarande marknadschef Anne Ekberg kläckte idén. Och det är ju onekligen en viss schvung i titeln.

Är det annorlunda att skriva självbiografiska serier i dag, jämfört med när du började?
Om. Jag ritade min första självbiografiska serie 1987, som fjortonåring, och hade ingen aning om att jag verkade i en existerande genre. De amerikanska förebilderna upptäckte jag först senare, och i Sverige var jag bland de första. De socialrealistiska manusen i kombination med de amatörmässiga teckningarna väckte en del ont blod på den tiden, eftersom snygga teckningar och mer fantasieggande historier var normen. Nu är genren etablerad, och har faktiskt funnit sin roll på seriescenen, efter att ha tagit omvägen via läsare och kritiker av den "vanliga" litteraturen.

Vilken Mats har varit svårast/lättast att berätta om, barnet, popsnöret eller småbarnsföräldern?

Bra fråga. Popsnöret [syftar på 90-talsversionen av Mats] var väldigt enkelt, det var liksom bara att köra. Jag hade allt färskt i minnet och han hade inga viktigare relationer att ta hänsyn till. Barnet var knivigare, jag tillbringade några år med att borra mig ned i mina barndomsminnen och försöka att fullt ut identifiera mig med barnet, se världen på hans sätt och tänka hans tankar. Det var roligt, men krävande. Småbarnsföräldern ligger också nära inpå, så nära att jag måste skapa och upprätthålla en distans. Det svåraste har varit att behålla ärligheten i berättandet utan att såra eller lämna ut för mycket av min fru och min dotter. Jag tror att jag har klarat balansgången, men det är nog det svåraste jag gjort.

Vad bör man läsa efter att man läst Mats Kamp?

Om Mats kamp är den första självbiografiska serieroman du läser tycker jag att du först och främst ska leta upp serier av mina svenska kollegor: allt av Åsa Grennvall och Simon Gärdenfors, David Liljemarks Susanna & Bo, Daniela Wilks Banglatown och Marcus Ivarssons Intro. Ett par internationella portalverk är Art Spiegelmans Maus och Marjane Satrapis Persepolis, och sedan kan man gå vidare med nordamerikanska tecknare som Joe Matt, Chester Brown, Seth, Aline Kominsky, Phoebe Gloeckner, Julie Doucet, David Heatley och Jeffrey Brown. Och så tidskriften Galago, förstås!

/Martin

(Serieillustrationen är hämtad från http://matsjonssonbloggen.blogspot.com/)

Reservera Mats Kamp i bibliotekets katalog

von Zweigbergks nya

Går du i skiljastankar? Inväntar du bara den där allra sista lilla knuffen? Gör då som så ofta annars – konsultera litteraturen! Höstens bokskörd har för detta ändamål mycket att erbjuda. Maria Svelands och Katarina Wennstams Happy, happy – en bok om skilsmässa är förmodligen en bra början. Lena Einhorns Siri kan komplettera med en dos historisk pep talk. Och eftersom du inte vill riskera att förlora en facebook-vän på kuppen: Du och ditt ex – om relationen efter relationen av Nicolas Jacquemot.

Helena von Zweigbergks böcker bör du kanske ta det lite lugnare med, för att inte göra en onödigt stor grej av det hela. von Zweigbergk lyckas nämligen gestalta precis allt det gnissel som nedmontering av en igenrostad kärlek kan innebära, om jag är korrekt underrättad. Och det är jag. Tack vare Helena von Zweigbergk. Mitt förtroende för henne som auktoritet på området är enormt. Det grundlades med Ur vulkanens mun och fulländas nu med uppföljaren Anna och Mats bor inte här längre.

Boken utspelar sig från januari till juni, några år efter den uppslitande Sicilien-semestern i Ur vulkanens mun. Resans nödtorftiga försoning har gått om intet; Anna och Mats ligger i skilsmässa och har just flyttat isär. Anna har varit den drivande kraften, medan Mats bitit sig fast vid familjedrömmen. Nu, när det hela är så gott som överstökat, är det dock han som går vidare och genast träffar en ny. Anna förhåller sig mer velande. Barnen, som tillåts ta stor plats i romanen, har hunnit bli fjorton och tio år gamla. Sebbe är tonårsgrabbigt tyst och inåtvänd, Molly ängsligt mån om att alla ska ha det bra.

Upplägget följer alltså den könsstereotypa medelklassmallen, och jag tror faktiskt att det är här mycket av von Zweigbergks styrka ligger. Modet i att stanna kvar bland banaliteterna och våga tassa på gränsen till kliché. Ibland träder hon nog till och med över gränsen. Jag tänker på formuleringar som:

”Johanna och han är på bio en tisdagskväll när barnen är hos Anna. De ser en romantisk komedi. Mats hade hellre sett något annat, men Johanna fick bestämma den här gången.”

Men märkligt nog stör det mig inte. Insprängt mellan raderna kan man nämligen ana någon sorts metadiskussion, om vårt beroende av klichéer, speciellt i krissituationer. För det är ju bland filmernas, böckernas och bekantskapskretsens klichéer som vi söker tröst; tydliga riktilinjer för vad som är ett normalt respektive ett skogstokigt krisbeteende.

Samtidigt är det väl just klichéer som man vid en separation försöker undfly. Anna vill inte ”sluta hoppas att det finns ett annat jag som en sorts gisslan därinne.” Men är det möjligt? Är vi inte alla formade efter mallar, oavsett om vi  försöker leva i kärnfamilj eller som frigjorda och lydigt konsumerande singlar?...

Vad vet jag. Helena von Zweigbergk är i alla fall magmans källa på spåret.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Finns inte på kartan & Hitta vilse

I ett enormt lässug plockade jag upp Carin Hjulströms Finns inte på kartan. Den handlar om Frida Fors, en skärpt men kanske lite osäker tjej, och hennes första steg i yrket som journalist. Praktikterminen har hon önskat få jobba på någon av kvällstidningarna, men hamnar istället på en liten lokalredaktion på landsbygden i Småland. Kvinnan som skulle varit hennes handledare är sjukskriven för utbrändhet och helt plötsligt vilar hela ansvaret för att lokalsidan ska fyllas på Fridas axlar. När hon får reda på att orten, Bruseryd, ska plockas bort från kartan i telefonkatalogen skriver hon en artikel som får byborna att rasa. Helt plötsligt dras hon motvilligt in i livet på orten och blir både förändrad själv och förändrar flera människors liv i grunden.

Finns inte på kartan gick snabbt att läsa och jag gick vidare med den fristående uppföljaren Hitta vilse. Det har gått ett par år och Frida är på väg till Stockholm för en jobbintervju på kvällstidningen Aftonpressen. Hon lyckas trots stor konkurrens få jobbet och av en slump hittar hon också en lägenhet centralt, men efter bara en månad blir hon av med jobbet. Den nya lägenheten är dyr och hon tvingas att ta beslut för att försörja sig som påverkar hennes framtid som journalist. Samtidigt letar hon efter den stora kärleken. Kanske finns den på nätet?
Båda böckerna är väldigt snabblästa, texten är dialogrik och okomplicerad. Det är läsning som kanske inte stannar kvar särskilt länge, men som för stunden är väldigt underhållande. Alla problem löser sig över tid, och det finns någon att älska för alla.

/Jenny

Reservera Finns inte på kartan i bibliotekets katalog

Reservera Hitta vilse i bibliotekets katalog

Einhorn om Siri

Att ”skriva liv” är ett grannlaga företag. Framförallt om man bygger sin framställning på verklig, biografisk dokumentation. Ju trognare man är gentemot källorna, desto större är risken att det levande går förlorat; att det objektiva redovisandet upplevs torrt och oengagerande. Om man å andra sidan smyckar ut faktauppgifterna med skönlitterära fantasier, av typen ”Försiktigt, nästan sakligt hasade Ingmar upp hennes bastnattlinne” råkar man lätt i luven på folk. Framförallt om biografiföremålet ännu råkar vara i livet.  

I skrivande stund diskuteras huruvida Bengt Ohlssons Rekviem för John Cummings lyckas kryssa mellan dessa gestaltandets Skylla och Karybdis. Citatet ovan är hämtat ur Alexander Ahndorils för några år sedan kraftigt debatterade Regissören.

Till skillnad från Ohlsson och Ahndoril är Lena Einhorn inte någon etablerad romanförfattare. Hon kommer från det mer okonstlat dokumentära hållet, med boken och sedermera filmen Ninas resa som största succé. Enligt efterorden till den nya boken Siri har Einhorn nu emellertid gått över från fackboksgebitet till skönlitteraturen. Siri är således en roman om den fordom högst levande Siri von Essen – skådespelare, fembarnsmor och August Strindbergs första hustru.

I två parallella tidsplan, med start år 1875 respektive 1890, berättar Einhorn dels om Siris första tid med August, dels om parets milt sagt uppslitande skilsmässa. Stoffet torde vara välkänt, och när det gäller de skönlitterära friheterna håller Einhorn tyglarna förhållandevis strama. Boken är fylld av inkännande detaljer, i allt från borgerliga 1800-talsinteriörer till Siris spända registrerande av Augusts kapriciösa kast mellan ömt föräldraskap och paranoid galenskap. Men då och då infinner sig också känslan av att Einhorn drar lite lätt i nödbromsen. En vetenskaplig distans gör sig påmind och formuleringar som ”Man har anledning att anta” eller ”Kanske visste han vad han talade om” dyker upp.

Texten är dock rakt igenom lättflytande och den eventuella torrheten hindras effektivt av Siri von Essens fascinerande levnadsöde. Jag tänker på det djärva uppbrottet från det syrefattiga societetslivet med Carl Gustaf Wrangel, på hur August hjälper henne in i skådespelarbranschen (Siri var ju bland annat den första fröken Julie) men i slutändan bara skapar ännu ett patriarkalt fängelse, samt på hennes relation till den av August så omåttligt hatade Marie David (hans svartsjuka var enligt Einhorn inte helt obefogad).

Siri lämnar mig med känslan av att vilja ha mer, vilket är positivt menat. Såväl P.O. Enquists Tribadernas natt som den över sammanhanget gäckande En dåres försvarstal, lär inom kort göra comeback på nattduksbordet.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Rådström om en saknad vän

Som liten var jag skräckblandat förtjust i Stig Claessons närmast självparodiska ”När jag var barn…”-tv-program. De naivistiska kritteckningarna, liksom berättarröstens sorglustigt underfundiga södertugg, gav mig svindlande insikter om skogsbryn, små landsvägar och bortglömda gamla pinnar. Om melankoli helt enkelt. (Eller möjligtvis ren jävla ångest.)

Några år senare lärde jag mig att det sorglustiga södertugget tillhörde en folkkär stads- och landsbygds-skildrare som kallades Slas. Jag började läsa hans böcker, och har än idag som vana att årligen beta av något ur Stig Claessons långa produktion. För varje återseende har han känts lite ofräscht gubbigare än vid gången innan. Men jag har fortsatt. Även efter det att sonen Nils Claessons, med sin bok Blåbärsmaskinen från 2009, monterade ner myten Slas och ersatte den med en alkoholiserad och ganska elak Stig, som ständigt provocerade sin omvärld i jakt på nytt romanstoff.

I den nyutkomna lilla vänboken Stig är det Niklas Rådströms tur att ta sig an sin saknade, tjugofem år äldre kollega. Vänskapen till Claesson ärvde han från sin far, den folkhemsmodernistiske arbetsnarkomanen Pär Rådström. På briljant prosa botaniserar Niklas Rådström till synes associativt bland sina många minnen av Stig – från luncher, telefonsamtal, resor till Egypten och bastubad på hotell Riesen.

Rådström återkommer ofta till Claessons tendens att hamna utanför alla former av etablissemang. En oförmåga att fördra högfärd tycks ha haft med saken att göra. Att han en gång ska ha hälsat på svenska akademiens ständige sekreterare Lars Gyllensten med orden: "Tjenare Lasse, jobbar du kvar?" är tydligen så mycket Stig i ett nötskal att Rådström skrattar högt varje gång han tänker på det. Bildning var, enligt Claesson, inget man koketterade med, utan något man undermedvetet omsatte i konstproduktion. Och detta genom idogt arbete. Ständigt nya teckningar. Ständigt nya aforistiskt förtätade betraktelser.

Rådström sätter fingret på den enkla exakthet som framträder i Claessons bästa alster, och vill, precis som Nils Claesson, städa bort den söderkis-romantik som hans vän så ofta kom att förknippas med. ”Någon skön snubbe var han fan i mig inte”, menar Rådström. Den karaktäristiska kepsen, som för övrigt brukade formas till under ovan nämnda bastubad, bars inte för att signalera bohemnostalgi, utan för att skärmen var en bra referenslinje vid perspektivteckning.

Stig komplicerar ytterligare bilden av Stig Claesson, samt visar att denna bild tål att kompliceras. Jag kommer förmodligen att fortsätta läsa honom, men sluta upp med att kalla honom Slas.   

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Helgonet

Det är inte bara Anna Jansson och Mari Jungstedt som kommit med nya deckare nyss, även Carin Gerhardsen har släppt sin nya bok Helgonet. Hammarbypolisen får återigen ett mord att utreda. En man har hittats död på en avlägsen skogsväg, skjuten i ryggen och nacken. I den ena bröstfickan hittas en samling spelkort samt en papperslapp med svårtydda tecken. När Conny Sjöberg och hans kollegor börjar nysta i fallet visar det sig att den mördade var omtyckt av alla. Ingen har något ont att säga om honom. Han var engagerad fotbollstränare, god vän och medarbetare och ägnade sig åt välgörenhet. Ingen kan förstå vem som skulle vilja se honom död. Men som vanligt är inget som det ser ut att vara när polisen skrapar på ytan...

Jag har tyckt om de tidigare delarna i serien om Hammarbypolisen och hade därför ganska höga förväntningar på denna. Men jag blev faktiskt lite besviken. De personliga bitarna av Conny Sjöberg saknas här. Han är väldigt anonym och försvinner nästan i historien. Två nya poliser introduceras också i Helgonet, varav den ena kan sägas vara mer huvudperson i denna boken. För mig blir det lite rörigt. En spännande bok är det helt klart, men den når inte riktigt upp till de tidigare delarnas standard.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Mera Knausgård

Det finns böcker som man läser och det finns böcker som man bosätter sig i. Den första kategorin är tveklöst den vanligaste, men Karl Ove Knausgårds Min kamp är ett bra exempel på den senare. Anledningen är den totala skärpan. Knausgård kan som ingen annan få en dammsugning av köksgolvet att framstå som... en dammsugning av köksgolvet.

Den svenska litterära radhusrealismen ter sig märkligt forcerad i jämförelse. Dess metod att ladda igenkänningsfaktorer med dråplighet, att liksom gestalta vardag ”with a twist”, saknas helt hos Knausgård. Han vågar i sann mening bottna i vardagligheten, intuitivt frammana alla dess ofta helt poänglösa förlopp. Detta i kombination med ett sanslöst effektivt, hypnotiskt och ibland närmast konstlöst språk.

Karl Ove befinner sig i Min kamp 2 i Malmö, men tar oss snart tillbaka till sin första tid i Sverige; till Stockholm, mötet med den stora kärleken, familjebyggandet och den därmed ständigt hämmade skaparglöden. Precis som hos den uppenbara ledstjärnan Marcel Proust kan en till synes ovidkommande sidoberättelse breda ut sig över flera hundra sidor, och med febrig iver bäddar jag in mig i Knausgårds lager av berättarsjok

Att bosätta sig i ett litterärt verk medför dock en stor risk för hemmablindhet. I Knausgårds fall smyger sig de underliggande tendenserna först på som en svårdefinierbar obehagskänlsa. Inte förrän man lagt ifrån sig boken kan man på allvar reflektera över dess upprinnelse. Typ såhär:

Karl Ove betraktar det svenska medelklassamhället, med dess köande, nyttighetsiver och babyrytmik, med en rakt igenom raljerande ton. Det är träffsäkert och ofta roligt, dock med en spöklikt arkaisk klangbotten. Karl Ove vill på något sätt fly sin fördummade samtid, till och med försaka sina barn för att få skrivtid, och flera är de som noterat de rent antidemokratiska inslagen i Min kamp. All politisk korrekthet står i vägen för honom, och han refererar helst till sedan länge döda vita män. Dostojevskij, Hölderlin och Rilke; kärva herrar som i råkalla, svagt vaxljusupplysta rum tänkt de stora, viktiga, rena, äkta tankarna.

Samtidigt kan man märka av en viss självironi, som jag hoppas att Knausgård spinner vidare på i kommande delar. Den återfinns exempelvis i den paradox som hela Min kamp-projektet innebär. För det är ju den högstämda jakten på renhet som till slut sänker ner Karl Ove i vardagligheten. När han mot slutet av den andra delen påbörjar arbetet med den första är det med ambitionen att skriva verkligheten, att nedkämpa vad han kallar fiktionens ockupation. Och vill man undkomma allt distanserat, konstruerat och oäkta, alla litterära formkrumbukter, så hamnar man kanske till slut just här; med en dammsugare och ett smuligt köksgolv.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Let the right one in, Let the old dreams die...

Å ena sidan avundas man John Ajvide Lindqvist. Hans idé är ju så enkel men genialt framgångsrik: Att blåsa liv i den gamla klassiska skräckgenren genom att sänka ner den i svensk socialrealistisk vardaglighet. Varför var man inte först med att komma på det?

Inspiration har ju funnits länge. Redan under 1960-talet använde sig Maj Sjöwall och Per Wahlöö av samma metod, då de återupplivade kriminalgenren från sin kvävningsdöd på något fallfärdigt gammalt bergslagsgods. (Mopsar, inrökt tweed och trubbiga tillhyggen sopades undan till förmån för klasskamp, socialfall och kroniskt förkylda poliser med konstiga namn.)

Å andra sidan avundas man inte John Ajvide Lindqvist. Jag tänker nu på de kompromisslösa funktionalitetskrav som en uttalad skräckförfattare alltid har att rätta sig efter. För antingen blir man skrämd, eller så blir man det inte. Alla andra eventuella kvaliteter skyms bakom denna obarmhärtiga måttstock.

Och Ajvide Lindqvists berättelser har många kvaliteter. Humorn, personskildringarna och de återkommande försöken att ringa in föräldraskapets innersta väsen nämns ofta, men tillåts egentligen aldrig bli något mer än stämningsförhöjande accessoarer till den förväntade skräcken. När accessoarerna får stå på egna ben, som i den formmässigt experimentella novellen "Känner du Rudi Schmerz?", blir resultatet platt och långtråkigt. Man väntar förgäves på monstrets entré och får därmed svårt att engagera sig i huvudpersonens omständliga uppväxtskildring.

"Känner du Rudi Schmerz?" (som enligt uppgift är det första Ajvide Lindqvist skrev i skönlitterär väg) ingår i författarens nyligen utgivna novellsamling/klippbok Låt de gamla drömmarna dö. Förstlingsverket inkräktar bara marginellt på helhetsintrycket av boken. Bland en lång rad texter av skiftande karaktär, ursprung och ålder återfinns just det sprudlande och ibland gastkramande berättarflöde som vi vant oss vid när det gäller Ajvide Lindqvist.

Framför allt gillar jag den mångbottnade långnovellen "Tindalos", tidigare publicerad som följetång i Dagens Nyheter, samt kortnovellen "Fulet", ett för genren typiskt vältrande i den mobbades hämnd på sina mobbare. Och så den mästerligt uppbyggda titelnovellen, där Ajvide Lindqvist faller för frestelsen att låta Oskar och Eli från genombrottsromanen Låt den rätte komma in göra en subtilt oroväckande comeback.  

/Martin     

Reservera boken i bibliotekets katalog  

Wirtén om förorten

För några år sedan pluggade jag på Södertörns högskola, belägen i Stockholmsförorten Flemingsberg. Huvudbyggnaden var döpt efter Moa Martinson och atmosfären upplevde jag som ganska inspirerande, både historiemedveten och lätt progressiv. Samtidigt, vilket väl är oundvikligt i akademiska miljöer, lite inskränkt. Lyfte man blicken en aning rubbades nämligen perspektiven, utan att jag riktigt kunde förstå varför. Dock misstänkte jag att det hade med den väsensskilda omgivningen att göra, dominerad av skyhöga punkthus med grällt orangea och blå fasader. Det var en på samma gång uppseendeväckande och gravt anonym del av Sverige.

Journalisten och författaren Per Wirtén har bott i ett av de där husen, och i sin nya, unisont hyllade reportagebok Där jag kommer från : Kriget mot förorten är Flemingsberg en av utgångspunkterna. Wirtén har tagit sig an ett ganska negligerat ämnesområde, d.v.s. förorten, och uppvisar en stor insikt om dess väsen. Han pekar bland annat på det som förmodligen gjorde mig förvirrad i Flemingsberg, och som kan sägas vara all förortsproblematiks grundbult: historielösheten.

Förorten har aldrig varit en del av berättelsen om storstaden, av storstadens historia, menar Wirtén. Istället har den utmålats som en plats där tiden står still, där någon utveckling omöjligen kan få grogrund. Den har samtidigt fått fungera som mental avstjälpningsplats för en lång rad allmänna storstadsproblem. På 60-talet pekade man på hemmafruarnas isolering, på 70-talet de utslagna socialfallen. Först på 80-talet började man tala om det som numera är allenarådande i rapporteringen från förorten: invandring och integrationsproblematik.

Wirtén diskuterar en del lösningar och slänger dig flitigt med det svåröversatta begreppet sprawl. Uttrycket syftar bland annat på stadsbilders tendens att överge den gamla klassiska centrum-periferistrukturen och istället bli mer utspridda, en tendens som skulle kunna göra Fittja, Årsta eller Flemingberg till lika naturliga centrum som Södermalm.

Wirténs bok är hela tiden intressant, dels för att den bottnar i författarens egen erfarenhet och genuina kärlek till förorten, men också för att den belyser den brokiga förortshistoria som ju trots allt finns där. Det är en på många sätt motsägelsefull och fascinerande historia, fylld av profiler som Henrik Palme, Ellen Key, Le Corbusier och Hjalmar Mehr, liksom berättelser om allt från hemliga kommunuppgörelser i snötyngda grandungar till hårda hockeydrabbningar på omsorgsfullt spolade månskensrinkar.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog