Krigarinnor av Laetitia Colombani

Jag gillade hennes debutroman Flätan riktigt mycket, ni kan läsa om den i bloggen. Denna andra roman var också riktigt bra och jag hade svårt att inte sträckläsa den. I förra boken följde vi tre kvinnor i denna två. Solène som efter ett sammanbrott inte kan gå tillbaka till sitt jobb som advokat. Hon måste hitta en ny väg, ett annat sätt att leva sitt liv. Men vågar hon? Kan hon? Som ett första steg föreslår hennes psykolog att hon ska engagera sig som volontär i något. Möjligheterna visar sig vara oändliga men vad skulle hon kunna göra? Det mynnar ut att hon anmäler sig som skrivhjälp. Skriva är hon bra på. Men det blir inte som hon tänkt sig. Hon hamnar på ett härbärge för kvinnor men ingen verkar vilja ha hennes hjälp. Hon överväger att ge upp. Men någon borde hon väl kunna hjälpa?

Den andra kvinna vi följer, och som har funnits i verkligheten, är Blanche. Hennes livsmål att hjälpa andra att få det bättre. Hon gör det som medlem i Frälsningsarmén. En tuff kamp i ett land som inte vill ha dem där överhuvudtaget. Men hon kämpar på. Drömmen blir till slut att få en fristad för att de kvinnor som lever helt skyddslösa och hemlösa i Paris. Hon vill ge dem ett härbärge, en trygg plats.

Att Blanche lyckas är nästan givet på förhand. Men hennes levnadsöde är intressant och fascinerande att följa. Undra hur mycket som är påhittat och vad som är sant. Men hur ska det gå för Solène? De berättelser hon möter i sitt arbete som volontär och hennes egen kamp för att förändra sitt liv är mycket engagerande. Klart läsvärd bok och en som inte alltför lång (200 sidor). Tycket det är mycket tjocka böcker där ute…

 /Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. 

Svensk illustration

Ibland vill man ha e-böcker, ibland stora mörrumsdoftande pappersvolymer som inte skäms för sin tyngd och otymplighet. Kaffebordsböcker tycks vara på frammarsch och Svensk illustration, en visuell historia 1900-2000 är kanske det bästa i genren sedan Cosmo Kramers Coffe table book about cofffe tables.

Dock med risk för att kaffet hinner svalna. Svensk illustration – redigerad av Andreas Berg och Sara Teleman – är en bok att försvinna i. En oändlig madeleinekakbuffé av bilder av tider som flytt. Som Jane Barks gamla modeillustrationer från Femina. De framkallar så mycket 70-tal i mig att det ter sig omöjligt att jag inte var med när det begav sig.

Vi tidiga 80-talister är kanske den sista generationen med en riktig relation till illustration, funderar jag. Vi var de sista att vara lite svältfödda på bilder, de sista att sukta efter illustrationer, de sista att drunkna i Tomteskurburkens fascinerande drosteeffekt. Just därför lät vi vår omvärld och historieuppfattning präglas så starkt av folk som Elsa Beskow, Max Walter Svanberg, Mats Gustafson, Eva Eriksson, Ulf Lundkvist och Cecilia Torudd. Långt före bildsök och instagramflöden.

Namnen i stycket ovan har jag bytt ut en handfull gånger, ställd inför svårigheten att göra bredden i Svensk illustration rättvisa. Många intressanta linjer går emellertid att skönja i det digra materialet. Exempelvis rör det sig i stora delar om en kvinnornas historia. Det tidiga 1900-talets explosionsartade utveckling av trycksaksproduktion sammanföll i mycket med kvinnornas insteg på arbetsmarknaden.

Och uppfriskande är artikelförfattarnas ambition att behandla illustratörernas arbete som uttrycksformer i sin egen rätt. Inte som spår av konstnärskap som aldrig fick chansen att till fullo blomma ut. ”Hade världen blivit lyckligare av ännu en virtuos porträttör av glosögda grosshandlare”, frågar sig Ulrika Knutson i en text om Jenny Nyströms, av försörjningsbördan eventuellt hämmade, artisteri.

Andra avsnitt jag omedelbart sträckläser är Andreas Bergs text om vänsterns estetik, och Ulla Rhedins om Kamratpostens guldålder. Med sitt kreativa uppsving från slutet av 1960-talet blev KP en oumbärlig plantskola för namn som Anna-Clara Tidholm, Jockum Nordström, Gunna Grähs och Anna Höglund. Mot slutet av 80-talet tog det roliga slut. Rhedin pekar på hur KP, som en följd av organisationsförändringar, började ge läsarna ”vad de vill ha”, snarare än att fortsätta värna om kvalitet och experimentlusta. Åter får jag den svindlande känslan av att tillhöra en sista generation.

 

/Martin

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Liljegren om Churchill

Winston Churchill kan med fog kallas omskriven. Han är bland annat föremål för väldens mest omfattande biografi – det 8668 sidor tjocka åttabandsverket Winston S. Churchill. Det är författat av sonen Randolph Churchill i sammarbete med Oxfordhistorikern Martin Gilbert, och kompletteras av hela sexton tillläggsvolymer med brev och andra källdokument. Fler lär vara på väg.

För den av ämnet intresserade som inte omedelbart vill ta den största tjuren vid hornen kan det lite nättare tvåbandsverket Winston Churchill varmt rekommenderas. Författare är den svenske historikern Bengt Liljegren, och första delen (1874-1939) har just kommit ut.

Liljegren har tidigare figurerat på bloggen. Då med en bok om Pink Floyd. På bibliotekets historieavdelning finns även hans biografier över Karl XII, Hitler och Alexander den store. Faktumet att Liljegren är gammal punkare (trummisen i Garbochock) känns kanske paradoxalt i sammanhanget, men samtidigt kongenialt med det respektlösa perspektiv ur vilket han angriper gubbarna i fråga.

I fallet Churchill gör Liljegren det svårt för läsaren att förstå den aktning varmed denne ständigt salongsberusade överklasslyngel sedermera kom att mötas av. En slående oförmåga att bedöma situationer korrekt tycks så ofta ha legat Churchill i fatet. Särskilt när den kombinerades med hans omåttliga passion för befälsutövande.

Ett av många fiaskon var försöket att under första världskriget öppna en ny front längs Dardanellerna. Dåvarande marinminister Churchills underskattning av den osmanska armén kostade 44 000 allierade soldater livet. Ökänt är det segdragna slaget vid Gallipoli (som bland annat utgör temat på en av 2000-talets hittills största musikaliska prestationer).    

Motståndet mot kvinnlig rösträtt, försvaret av dödsstraff och de rashygieniska kraven på inlåsning av svagsinta kan naturligtvis förklaras av den tid som den konservative Churchill verkade i, men gör det samtidigt inte lättare att förstå hans nutida popularitet. För tio år sedan ordnade BBC en omröstning för att kora tidernas främste britt. Churchill vann med 28 % av rösterna.

Del två av Liljegrens biografi, som startar i  andra världskriget, kommer så klart att kasta ljus över detta mysterium. Men redan här visar Liljegren på vikten av stil, humor, pondus och bländande retorisk förmåga. Nämnde jag förresten Winston S. Churchill. His Complete Speeches 1897-1963? Ytterligare 8917 sidor. Till och med Knausgård – vars sista del just anlänt till biblioteket – bleknar i jämförelse.

/Martin

Foto: Anette Rasmusson

Reservera boken i bibliotekets katalog

Wirtén om Tingsten

Herbert Tingstens sista dagar är en titel värd att begrunda. På ett ytligt plan åsyftas den ramberättelse som Per Wirtén löst spänt upp sin bok på: Året är 1973. Den gamle debattören, statsvetaren, publicisten och en gång DN-chefsredaktören Herbert Tingsten forcerar – alltjämt stödd av hustrun Gerd – långsamt fram längs strandpromenaden i sydfranska Roquebrune. Krasslig och nästan blind. Full av minnen från fornstora dagar, och med bara några månader kvar att leva.

På ett djupare plan blir titeln en av Wirténs många hintar om att Herbert Tingstens sista dagar på sätt och vis är nu, fyrtio år senare. Och visst kan man betrakta denna gediget upplaggda biografi som ännu ett tecken på 2010-talets vilsna längtan efter det förra seklets mindre och ideologiskt tydligare värld. En nostalgitripp till den kultur- och samhällsdebatt som var synonym med en handfull cigarrökande gubbar i fluga. En Olof Lagercrantz, en Ingemar Hedenius, en Herbert Tingsten. Lite senare Olof Palme.

Wirtén driver emellertid en ganska motsatt argumentation. Han vill återinföra det luddiga begreppet kulturradikalism, och tecknar Tingsten som en fiende till allt vad ideologier heter. I kamp mot fascism, nazism, kommunism och idealistisk framstegstro förfäktade Tingsten en tankeverksamhet renons på varjehanda ”metafysik”.

Stundtals förde denna hätskt motvalsande liberalism in Tingsten på irrvägar. Under kalla kriget – efter att han genom striderna kring ATP-frågan förlorat sin chefredaktörspost – innebar den bland annat ett ivrande för svenska atomvapen. Wirtén gör det således krångligt för sig när han lanserar Tingstens kulturradikalism som en lösning för dagens krisande Europa, men lyckas nog ändå klargöra resonemangen.

Samtidigt är det mer än de rent politiska spörsmålen som fått Wirtén att intressera sig för Tingsten. Främst är det biografiföremålets komplexa personlighet som fascinerar. Tingsten var ökänd för sin hänsynslösa debattteknik, han betraktade Kubakrisen som ”en av de lyckligaste tiderna i mitt liv”, men var på samma gång så åskrädd att han gråtande tog skydd under skrivbordet när ovädersmoln tornade upp sig.

Och som kontrast till den grabbigt domderande och konstant anekdotgenererande jargongen på redaktionen, i föreläsningssalen och under blöta sittningar i Klarakvarteren uppehåller sig Wirtén länge vid Tingstens pipiga röst: ”Han pratar ju som man kan föreställa sig en koketterande dragqueen göra i nattvimlet.”

Vi kommer nära inpå personen Herbert Tingsten, utan att riktigt lära känna honom. Och kanske är just det något som utmärker en välskriven biografi; att den kan visa på motsägelser, slipa nya facetter på vår bild av en epok.

 

/Martin

 

Copyright/fotograf: Sanna Sjöswärd

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Himlens fånge och några till...

Så eländigt mörk en berättelse kan bli. Som Carlos Ruiz Zafon´s senaste bok, Himlens fånge. Oro, hotfulla människor, fängelsevistelser, möjlig otrohet, tillvaron – jag upplever att nästan allt är mörkt. Men ändå kan jag inte sluta läsa. Drivet i berättelsen, undran över hur det ska gå för huvudpersonerna och hoppet om att det kanske finns en ljusning några sidor längre fram får mig att fortsätta. Hela tiden funderar jag över den första boken jag läste av författaren: Vindens skugga.

Vindens skugga inleder en serie om fyra böcker varav tre kommit ut: Vindens skugga, Ängelns lek och Himlens fånge. Spelplatsen är Barcelona och berättelsen sträcker sig hitintills från 1920-talet fram till 1960-talet. Efter att fått Vindens skugga i min hand 2005 sträckläste jag och var helt lyrisk. Språket, orden, intrigen, miljön. Vilka vändningar och vilken fantastisk berättelse! Efter att ha läst igenom den väcktes så många funderingar över innehållet att jag funderade på att läsa om den igen. Så blev inte fallet då men jag har under åren funderat över det fler gånger och nu funderar jag över det igen. För många av huvudpersonerna i Himlens fånge är med i Vindens skugga. Daniel, hans far, och än fler dyker upp vart efter jag vänder blad. Men jag minns inte riktigt vad de var med om i den boken. Vad som hände som gjorde dem till de människor jag möter i Himlens fånge. Jag hade nog förstått allt som händer i den senaste boken bättre om jag haft händelseförloppet, människorna och dess relationer i färskare minne.

Andra delen, Ängelns lek, minns jag som ett mellanspel. Spännande och lite otäck men inte riktigt lika bra som Vindens skugga. Men nu väntar jag spänt på den sista delen i serien. För Himlens fånge slutade på ett sätt att vad som helst kan hända i del fyra. Kanske ännu mer ondska och mörker…

Jag har knappt skrivit ett ord om vad Himlens fånge handlar om. Det låter sig knappt sammanfattas lite kort. Men det börjar med att det går ovanligt dåligt för det antikvariat Daniel arbetar på och som hans far driver. Så öppnas dörren och en främling stiger in som inte ser ut att kunna avvara minsta öre. Ändå köper han en dyr bok och lämnar den till Fermin som också jobbar i butiken. Berättelsen kan börja och hemligheter avslöjas…

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog

Labyrinten visas på tv!

Kanske har ni sett att boken Labyrinten som jag skrivit om tidigare i år nu går som miniserie på SVT?

 

Första avsnittet finns att se på SVTplay ett fåtal dagar till. Hoppas jag hinner se det medan det finns kvar där. Andra delen visas på nyårsdagen...

 

/Liselott

Tidsresor, förvecklingar, humor och kärlek

Emellan åt är det ganska skönt att läsa en ungdomsbok. Det finns otroligt många bra, och för mig går de oftast snabbt att läsa… Bland de nya böckerna på ungdomshyllan hittade jag en vars utsida lockade, Rubinröd av Kerstin Gier. Kunde den kanske utspela sig i Jane-Austen-tid!

Klumpiga Gwendolyn ingår i en härligt udda och rörig familj med en hel del hemligheter… Det sägs att Gwendolyns kusin Charlotte bär på en gen som gör att hon ofrivilligt kan förflytta sig i tiden. Hela Charlottes liv har gått åt till studier i de mest skilda ämnen, för att vara redo för vilken tid hon än hamnar i.

Men ett tu tre är det Gwendolyn som helt oförberedd reser i tiden. Och inte nog med det. Det finns en vansinnigt snygg kille som också kan resa i tiden. En som dessutom verkar kunna hantera vilken situation han än hamnar i… Han ingår i det hemliga sällskapet Väktarna, som äger den kronograf som kontrollerar och gör resorna säkra. Men Väktarna verkar ha en hemlig agenda. Vad är det egentligen de vill uppnå? 

Det händer nästan extremt mycket i boken. Det ingår både spännig, allvar och en hel del humor. Persongalleriet är av det fascinerande slaget. Dessbättre har jag möjlighet att möta dem igen i seriens två kommande böcker!

/Liselott

Reservera boken ibibliotekets katalog.

Bang!



Foto: Scanpix

Attis, Bang, Bell, Brodjada, Colomba, Claque, Corinna, Perpetua... Förr i världen verkar det ha gått tretton på dussinet av kvinnliga tidningsskribenter med snajdiga signaturer.

Vässade profiler med personligt kryddade vittnesskildringar tycks ha varit den gängse metoden om man ville nå ut i 30- och 40-talens lätt kaosartade mediaboom. Förhållandena påminner en aning om 2000-talets bloggosfär (även om dagens högljuddaste röster kanske skänker jämförelsen ett löjets skimmer).

Ur ovan bemälda sällskap är det bara en som fortfarande kan sägas förekomma i det allmänna medvetandet: Barbro Alving, även känd som BA, Miss Bio, Kärringen mot strömmen och framförallt Bang.

Anledningen kan vara svår att sätta fingret på, men bör såklart delvis härledas till den språkliga briljansen. Det framgår tydligt av Beata Arnborgs nyutkomna Krig, kvinnor och gud, den första riktiga biografin över Barbro Alving. Den blivande stjärnreportern präglades tidigt av den närmast tvångsmässiga formuleringsiver som verkar ha rått i den Alvingska hemmet. Fadern Hjalmar var erkänd språkforskare, modern Fanny dito författare och kåsör. Vidare sammanföll Barbro Alvings karriär med ett dagstidningsklimat som inte bara premierade vassa profiler, utan också lät deras språkliga ekvilibrism fira triumfer i långa, grundligt uppbyggda reportage.

Viktigast är väl kanske ändå Alvings nyfikenhet och engagemang, den rastlösa livsaptit som lyfter fram ordet Bangs onomatopoetiska potential. Alving såg alltid till att vara på plats där det smällde. Under spanska inbördeskriget, invigningen av Berlin-OS, Ungernrevolten, Vietnamkriget och Nürnbergrättegången. Bang, bang, bang!

Arnborg belyser den stora emotionella uppoffring som ligger bakom alla de berömda reportagen. Intrycken satte djupa spår. Alvings gradvisa radikalisering av sina pacifistiska och feministiska övertygelser kan följas i såväl Arnborgs biografi som i Alvings egna texter. Ibland kunde hennes halvhjärtat maskerade åsikter bli för mycket, även för 40-talets lågt ställda krav på journalistisk opartiskhet. Att grällt beskriva den då ännu ej dömde norske landsförrädaren Vidkun Quisling som en ”ynklig, kallblodig rävaktig figur” med ”underliga ögon”, var enligt många kollegor att gå för långt.

Arnborg lyfter också fram Alvings synnerligen tärande prestationsångest, grundlagd av tonårens grava kroppskomplex. Även det glättigaste kungareportage kunde vara skapat under närmast helvetiska kval, hjälpligt dövade med sprit, kvinnor och cigaretter. Alvings talang för att lägra damer är för övrigt smått frapperande. Till och med vid den yttersta fronten under brinnande finskt vinterkrig dyker det upp en ung, vacker tolkfröken som börjar kasta kärleksfulla blickar.

De erotiska utsvävningarna tycks delvis ha varit ett sökande efter stillhet, en flykt från kraven på att leva upp till mediebilden av signaturen Bang. Behovet av ”att som en fågelunge få krypa in någonstans där det är varmt”, som Alving förklarade för en väninna, tycks ha löpt parallellt med paniken över att inte få vara med där det händer. En gång ska hon ha fått den klassiska frågan om vem hon hade velat ta med sig till en öde ö. "Ingen", ska ha blivit svaret."Det kan man väl i alla fall begära av en öde ö. Att den ska vara öde."

Barbro Alvings texter har genom åren samlats i en lång rad olika utgåvor, de flesta till utlån på Ronneby bibliotek. En dag som denna kan man med fördel komplettera läsningen med den tjugoårsjubilerande feministiska tidskriften Bang. I sina bästa stunder lever den upp till just den radikala rastlöshet som Barbro Alving stod för.

/Martin

Reservera boken i Ronneby biblioteks katalog