måndag 23 december 2013

Vansinnigt spännande början på en trilogi

Har avslutat tegelstenen Flickan från ingenstans av Justin Cronin, en framtidsdystopi som lätt skulle kunna omvandlas till en amerikansk först-katastrof-sedan-räddar-någon-världen-film. Det hela börjar i sydamerikanska djungeln där forskare söker något som verkar kunna ge evigt liv. De finner det på ett något brutalare sätt än de tänkt. Dock fortsätter experimenten i ett hemligt laboratorium någonstans i USA och givetvis går allt fel. Försökspersonerna tar sig ut, smittan sprids, människor dör eller förvandlas till viraler (en sorts vampyrer) och snart är i princip hela USA ödelagt och satt i karantän. Militären försöker rädda det som räddas kan. Givetvis undkommer ett par personer från forskningsstationen, den viktigaste av dem är huvudpersonen själv – flickan från ingenstans.

Som läsare får jag följa vissa personer väldigt ingående. Det är lite spännande för jag undrar hela tiden om denne ska vara med en längre tid i berättelsen eller dö redan på nästa sida… De detaljerade beskrivningar återkommer. Någon gång känns det lite segt men samtidigt kan vad som helst hända på nästa sida. Det som kanske främst fick mig att tänka på film är att det blir många cliffhangers, men alla får tyvärr inte någon förklaring. Några personer står inför döden – hur ska de klara detta och nästa gång jag läser om dem är det några timmar eller veckor senare och de lever. Hur gick det till? Känns nästan som att författaren väljer en lätt väg ut.

Men trots denna kritik är boken riktigt bra! Det är spännande, action, vänskap, den väcker frågor och författaren får fram känslan av att vad som helst kan hända. Men det finns även detaljer som får mig att fundera vad som hänt tidigare i det fiktiva USA där allt utspelar sig. Som vid ett tillfälle när de är vid staden New Orelans som förstörts av ovädren Katrina och Vanessa. Nu finns där bara ett oljeraffinaderi omgivet av frätande vatten. Jo, orkanen Katrina känner jag till men Vanessa är okänt för mig. Vilken värld är det Cronin utgår ifrån och vilket år är det? Skulle det vara så omöjligt att det händer något liknande i verkligheten? Men det kanske klarnar i kommande delar i detta som ska bli en triologi.

Ett vet jag och det är att jag slänger en blick uppåt den mörka himlen ibland när jag är ute på kvällen. Både för att fundera över vad som skulle hända om jag och min familj eller kanske Ronneby blev  avskuret från omvärlden och för att det är uppifrån viralerna attackerar.

/Liselott (som spänt väntar på att få del två i trilogin)

fredag 20 december 2013

Gilbert Holmström

Det finns lite olika slags svenska jazzgubbar. Ofta tänker man på det gamla genuina gardet. En Dompan, en Bengt Hallberg, en Lasse Gullin – folk som satt in på Nalen, spelade upp till dans, stuvade vibrafoner i gengasbussar, kuskade runt på landsvägar, stod och hottade i septemberdugg under kulörta folkparkslyktor… Och så har vi alla nya unga, innovativa. Som sällan är just gubbar, utan snarare heter sådant som Sofia Jernberg, Mariam Wallentin och Nina de Heney.

En tredje kategori återfinns någonstans där emellan, fast samtidigt lite radioskuggigt vid sidan av. Jag tänker på de som beträdde manegen först framemot mitten av 60-talet, då nalensnajdarna sedan länge klippt sig och skaffat jobb, popmusiken kommit till stan och jazzen hänvisats till lugubra källarskyffen.

Själv är jag svag för just denna period i svensk jazzhistoria, för de musiker som var tillräckligt frisinnade för att förstå de nya (o-)ljuden från andra sidan Atlanten, där namn som John Coltrane, Cecil Taylor och Archie Shepp gjorde jazzen farlig på allvar igen, skapade andlig och politiskt aggressiv musik som tiden fortfarande inte hunnit ikapp.

En av dessa svenskar är saxofonisten Gilbert Holmström, som 1965 skivdebuterade med frijazzexperimentet Utan misstankar. För några år sedan återutgav bolaget Moserobie denna länge närmast kriminellt bortglömda inspelning, en kulturgärning som nu följs upp av den nyinspelade skivan Tiden är Kort!

Gilbert Holmström är här i strålande form. Kring sig har han den för ändamålet formerade Gilbert Holmström New Quintet, initierad av den några generationer yngre träblåsarkollegan Jonas Kullhammar, och i övrigt bestående av Magnus Broo på trumpet, Torbjörn Zetterberg på bas och Jonas Holgersson på trummor.

Den klaviaturlösa sättningen placerar redan på pappret kvintetten i frijazzland, och även om man stundtals – och då främst via Holgerssons trumspel – hissas ner i jazzhistoriskt betydligt djupare schakt är det framförallt ekon av Ornette Coleman och Albert Ayler som förnims. Lekfullt mångskiftande är det övergripande intrycket, samtidigt som känslan av lyhört ensemblespel är genreotypiskt stark.

Lyssna exempelvis på det sprakande mötet mellan Holmströms tenorsax och Kullhammars barytondito i låten Dog Fight – banddynamik förädlad till banddynamit! Se dock till att ha glöggminglet avklarat.

/Martin

Reservera skivan i bibliotekets katalog (eftersom den inte finns tillgänglig hos gängse leverantörer av strömmad musik)

tisdag 17 december 2013

Inte riktigt som alla andra deckare...

Isle of Lewis, platsen Fin Macleod lämnat men tvingas återvända till. Men det är inte stärkt och lugn som han återvänder. Snarare trasig, olycklig och ensam, vilse i livet. När Fin lämnar lägenheten i Edinburgh lämnar han efter sig det nu tomma barnrummet och sin fru. Går du nu finns jag inte kvar när du kommer tillbaka, säger hon. Och han går.

Fin återvänder till den karga vindpinade ö där han växte upp, Yttre Hebriderna. Han återvänder i egenskap av kriminalkommissarie för att ett mord på ön kanske har kopplingar till ett liknande som han utreder i Edinburgh. Men det är inte bara mordet som är i fokus. Fin möter sin barndoms vänner och ovänner, de gamla gubbarna som nu är ännu äldre, huset där han bodde som barn och minnena. I varje kurva, på varje höjd finns det minnen. De som blev kvar, vad hände med dem?
Det är minnena som gör detta till en deckare med det lilla extra. Minnena blir som berättelser i deckarhistorien. Pojkstrecken, skoltiden, första förälskelsen och allt annat som till slut gjorde att han lämnade ön och inte återvände förrän nu, 18 år senare. Först trodde jag dessa återblickar skulle slöa ner berättelsen men de tillför så mycket fniss, medkänsla och kännedom om Fin och de andra att det bara blir bättre. Dessutom säger de en hel del om hur det var att leva där. Allt når sin kulmen på en enslig, stenig fågelö, i ett rasande oväder och med oväntade vändningar. 
Svarthuset är första delen i en trilogi och jag hoppas de följande snart blir översatta till svenska. De finns redan på engelska. Peter May har skrivit ett par serier till och innan dess skrivit och producerat för brittisk tv. Född i Skottland men nu boende i Frankrike och det var även där denna prisade bok först kom ut. Kanske kan den vara något att ge bort i julklapp?
/Liselott

lördag 14 december 2013

Kvinnoliv på 1500-talet

Nu har jag läst Dottern av Maria Gustavsdotter, en författare som gärna skriver böcker i svensk historisk miljö. Dottern är första delen i en trilogi som utspelar sig i Kalmar strax efter att Kung Gösta, det vill säga Gustav Vasa, tillträtt tronen. Reformationen håller på att införas i landet, skulder skall betalas till Lübeck men av detta märks det inte så mycket i Kalmar. I Dottern rör vi oss i den lilla världen, i hemmet. Det är kvinnornas vardag vi följer och den är mest innanför gårdsporten. Ska man ut i staden bör man som flicka eller kvinna ha en följeslagare, det går inte an att röra sig ute om man är en köpmansdotter, och det är Gertraud. 

Man kan tro att det inte händer så mycket i en köpmansgård där friheten är så pass begränsad, men där tog jag fel. I gården handlar det om det praktiska hushållet men även här kan livsavgörande frågor dyka upp. Relationer skildras med en stilla intensiv närhet och bidrar till att det skapas en viss dramatik. Fram träder rum upplysta med inget annat än ljus från härden och dagsljuset från fönstren, dofterna från människorna och blickarna mellan de vuxna som antyder saker som den unga Gertraud är för liten för att förstå. Religionen är viktig för mamman och Gertraud. Man går till kyrkan varje dag men munkarna har det svårt, det ska bli på ett annat sätt från och med nu. Predikan ska vara på svenska och mässa bara en gång i veckan. De vackra helgonbilderna håller också på att försvinna. I den här första boken är Gertraud en flicka när vi träffar henne första gången och slutar med att hon avspisar en friare. En lagom cliffhanger till nästa bok i serien – Hustrun, som följs av Änkan.

Maria Gustavsdotter är den där typen av författartips som sprids från mun till mun. Hon har en trogen och växande läsarskara bland framför allt kvinnor. Min kollega Liselott verkar ha gjort samma reflektion när hon skriver om en annan av Maria Gustavsdotters böcker här i bloggen; Lättsamt men spännande

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog


tisdag 10 december 2013

När kommunen ska fira jul


Jag gillar Jonas Karlsson. Ganska mycket faktiskt. Detta faktum kan ju möjligen göra att jag har svårt att ha de kritiska glasögonen på när jag läser hans nya bok God Jul. Förväntningarna är höga och jag känner genast igen hans stil. Denna gång är det dock inte noveller utan en kortroman.

Det lackar mot jul och på kommunhuset vill man glädja medborgarna med en speciell julutsmyckning för att på något litet sätt kompensera för nedskärningar och besparingar. På ett möte kommer kommunalrådet Bror fram till att man med adventsljusstakar i noga utvalda fönster ska få en julhälsning att framträda på kommunhusets fasad. Arbetet med utsmyckningen inleds med frenesi, men stöter ganska snart på patrull eftersom bland andra personalen på fritidsförvaltningen är rätt svårflörtade, och projektet visar sig vara svårare att genomföra än någon har trott.

Inte helt oväntat gillar jag boken, även om jag hade önskat mig ännu lite mer av det absurda och skruvade som funnits i de tidigare böckerna. Jag skulle också vilja veta mer om Frida, anställd på HR-avdelningen och den vars ögon vi får följa hela spektaklet genom.

/Jenny

fredag 6 december 2013

Skuggor ur det förflutna


Serien om rättsläkaren Kay Scarpetta började komma ut på svenska 1993. Jag läste dem med stort nöje en efter en, tills jag för några år sedan tröttnade. Men nu stod där en ny bok på hyllan om Scarpetta – Skuggor ur det förflutna. Det är den 18.e i ordningen på svenska men i USA har det kommit ut tre till. En mening på baksidan väckte mitt intresse: "För första gången på flera år berättar den populära kriminalförfattaren Patricia Cornwell en historia helt ur rättsmedicinaren Kay Scrapettas synvinkel." Hmm, tänkte jag, kanske är den skriven som förr, och började läsa.

Först tyckte jag det var urtråkigt. Skrev hon verkligen så här, med detaljer i överflöd, förkortningar hit och dit som jag varken lägger på minnet vad de betyder eller intresserar mig särskilt mycket för. Men vartefter sidorna vändes så blev det bättre. Detaljerna började fascinera istället för irritera mig.

Boken är verkligen skriven ur Scarpettas synvinkel. Hennes funderingar om människorna runt henne, om morden som begåtts etc är vad boken består av. Men det är en bok där Scarpetta hålls lite utanför sina kollegors arbete, där mycket pågår och har pågått utan hennes vetskap, och även jag som läsare hålls ovetande.
Själva storyn är att hon är chef för ett nytt rättsmedicinsk center i Cambridge, Massachusetts, där virtuella obduktioner kan göras. Men hon har inte varit där sedan det öppnade eftersom hon tillfälligt arbetar åt den amerikanska regeringen på en flygvapenbas. Så sker ett mord i Cambridge som är mycket underligt och hon hämtas hem av sina arbetskamrater, systerdottern Lucy och den bufflige och egensinnige polisen Pete Marino. De skulle inte hämtat henne så plötsligt och utan förvarning om inte något speciellt hänt och Scarpetta börjar inse att det skett saker på det rättsmedicinska centret hon inte har en aning om. Medan snön yr utanför fönstren rullas en ordentlig härva upp varvat med obduktioner och letande av ledtrådar för att förklara dödsfall och det är riktigt bra! Inte utan att jag blir sugen på att läsa serien igen från början…
/Liselott

tisdag 3 december 2013

Jean Rhys


 
 
 
 
 
 
 
 






Jean Rhys liv är som en roman – en roman av Jean Rhys.

Hon föds som Ella Gwendolen Rees Williams, år 1890 på den karibiska ön Dominica. Fadern är walesisk läkare och modern kreol – ett luddigt begrepp som i detta fall etiketterar en tredje generationens kolonisatör av skotskt ursprung.

Sjutton år gammal flyttar Ella till sin faster i England, fylld av de skådespelardrömmar som snart ger henne en plats på Royal Academy of Dramatic Art. Ett brev från skolan till Ellas far kväver dock karriären i sin linda. Rektorn har synpunkter på Ellas västindiska accent, förklarar att den gör henne omöjlig i betydande roller.

Brevet blir en biljett till Londons skymningsvärldar; till en spritmarinerad tillvaro i prostitutionens gränsland. En av de män som Ella söker försörjning hos är författaren och kritikern Ford Madox Ford. Han lär henne att omvandla dagboksanteckningar till romantext, råder henne att anta den chicka pseudonymen Jean Rhys, och ser till att en serie böcker publiceras. Det fungerar ett tag, men efter fjärde romanen, God morgon midnatt! (1939), tystnar Rhys som författare; försvinner längre in i dimmorna.

Långt senare ska BBC göra en radiodramatisering av en av Rhys berättelser. Man betvivlar att hon är i livet, men sätter i alla fall in en annons i tidningen. Vilket ger resultat. En skröplig Rhys hör av sig från sitt hem i Devonshire, en förläggare rycker ut och 1966 – efter att Rhys tredje make gått ur tiden – kan så mästerverket Sargassohavet (Wide Sargasso Sea) färdigställas.

Sargassohavet är en så kallad prequel, där Rhys tar utgångspunkt i Charlotte Brontës Jane Eyre. Med sina egna erfarenheter som tillhygge river hon ogenerat i denna viktorianska klassikers hjälpligt bandagerade sår, det vill säga historien om Rochesters första fru, den galna kreolkvinnan på vinden. Rhys kallar henne Antoinette och frambesvärjer i suggestiva sekvenser hennes uppväxt i det tidiga 1800-talets Västindien. Ett vilt blomstrande paradis, vari man emellertid redan på de första sidorna kan känna en stank av förruttnelse.

Den brittiska slaverinäringen har just förbjudits. Kolonisatörerna väntar förgäves på kompensation och värst är det för kreolerna. Antoinette och hennes mamma betraktas av britterna som ociviliserat pack, samtidigt som den hämndlystna urbefolkningen börjar vända sig emot dem. Den stenhårda oförsonligheten i Antoinettes abrupt avslutade vänskap med den svarta flickan Tia är hänsynslöst drabbande läsning.

Enda tänkbara räddningen är att få giftas bort, som del i någon affärsuppgörelse. Antoinette är alltså bakbunden med dubbla rep – som kreol och som ung kvinna. Och det är just denna samkörning av rasistiskt och patriarkalt förtryck som gjort Sargassohavet till en så kallat postkolonial klassiker. Också ur ett rent feministiskt perspektiv ses romanen som en grundsten, även om dess dystopiska tendens ofta satt sig på tvären i resonemangen.

För Jean Rhys skrev inte från någon hurtigt frigjord position, utan inifrån det patriarkala fängelset. Giftermål eller spritindränkt vansinne – det är de enda alternativ som hennes romangestalter kan ana genom gallerfönstren. Och troligtvis är det just denna självupplevda oförmåga till revolt som får känslan av utanförskap att bränna så stark.

Kring detta diskuteras det för närvarande ymnigt i bibliotekets bokcirkel. Den 12 december har vi ett andra möte om Sargassohavet. Det vore kul om du kom förbi!

/Martin

Jean Rhys i bibliotekets katalog

fredag 29 november 2013

Nytt från Donna Tartt

Den hemliga historien, Donna Tartts debutroman, är höjd till skyarna av många svenska bokbloggare. Jag läste den i ett svep en sommar för några år sedan och sällade mig till hyllningskören.
Nu har jag påbörjat läsningen av Tartts nya roman Steglitsan och jag kan bara säga att det verkar lovande. När Theo Decker besöker Metropolitan Museum i hemstaden New York tillsammans med sin mamma inträffar en explosion som dödar ett stort antal människor, däribland mamman.
I tumultet efter explosionen tar Theo med sig en liten tavla av en fågel, en steglitsa, från museet. Eftersom Theos pappa har lämnat familjen ett år tidigare står Theo nu ensam i världen. Farföräldrarna meddelar att de kan tänka sig att betala för en hotellvistelse för Theo, men han väljer att flytta in hos en kompis familj istället.
Hela tiden finns tavlan i hans medvetande och han funderar flera gånger på att lämna tillbaka den till museet, men det blir allt svårare att förklara varför han har den ju längre tid som går efter explosionen. Där jag befinner mig i boken nu har Theo precis blivit bekant med Hobie, som restaurerar antika möbler. Hos Hobie finner han någon slags trygghet som riskerar att tas ifrån honom när pappan helt plötsligt dyker upp och ämnar ta Theo med till Las Vegas. Jag tycker att det är bra, och jag vill verkligen veta hur det ska gå för Theo. Jag anar att bistrare tider väntar för honom…
/Jenny

tisdag 26 november 2013

Adamsberg – en kommissarie utöver de vanliga



Tag en liten by i fransk alperna. Lägg till diverse kufiska personer varav en mördas, närmare bestämt den burduse, illaluktande och manhaftiga fårägaren Suzanne. Suzannes stillsamme och fåordige fåraherde Värnaren och hennes afrikanskättade adoptivson Soliman tar upp jakten på mördaren. Men ingen av dem har körkort utan behöver en chaufför. De frågar Camille, en tjej som sökt sig bort och hamnat i deras lilla by.

En som letar efter Camille eller kanske snarare hoppas på att hon återigen ska korsa hans väg är kommissarie Adamsberg. Även han egen och inte som någon annan. Arbetar efter sin intuition mer än några rationella regler. Givetvis blir han så småningom indragen i jakten på mördaren. Lägg till Camilles pojkvän vargforskaren Lawrence (kanadensare som mest pratar med gester och som på hemmaplan levt med grisslybjörnar), ihjälbitna får, lite vargar och en varulv så får ni en riktigt härlig deckare.

Boken jag läst heter Mannen som vände insidan ut och är skriven av fransyskan Fred Vargas. Det är en av böckerna om kommissarie Adamsberg. Vargas kom nyligen ut med en ny bok och när jag läste om den jag blev nyfiken på vad hon skrivit innan. Denna första gav mersmak och jag har nu även läst de två följande böckerna om Adamsberg I de eviga skogarna och Okänd kontinent. Lika fascinerande de, med sin kluriga intrig, ett fascinerande persongalleri kring Adamsberg vilket sammantaget gör dem till deckare som sticker ut från mängden.

/Liselott

Böckerna om Adamsberg på bibliotekets hemsida.




lördag 23 november 2013

En ung arg kvinna

Det är lika bra att säga detta från början. Om du stör dig på nutida jargong, slang, svordomar och många instoppade engelska ord så är Lex bok inget för dig. Men om du gillar en lätt skruvad historia om att söka identitet och hantera omvärldens övermäktiga krav då kan du gärna öppna boken med årets häftigaste bokomslag: Lex bok av Sara Kadefors.

Lex tycker de flesta är idioter, inte har hon heller det så lätt med sin självupptagna pappa och sin nyförälskade mamma som släpar hem Bruno - ytterligare en man som kräver uppmärksamhet och beundran. Tur då att hon har Jonatan, barndomsvännen som också har svårt att smälta in i sammanhangen.

Brunos närvaro går Lex på nerverna, statusjakten i skolan likaså. För att ge igen och för att hon dessutom har mycket på hjärtat startar Lex en blogg - Själens sår. Men hon låtsas vara en annan i bloggen, där är hon Maya som har smärta så det räcker och blir över. Bloggen blir en stor succé men det som först var tänkt som hämnd slår så småningom tillbaka med en kraft Lex aldrig kunde ana. Hon blir utslängd, utfryst och hatad. Lex slår i botten och det dags att ställa de jobbiga frågorna till sig själv.

Sara Kadefors  har skrivit böcker för både för vuxna, barn och ungdomar. I romanerna  verkar hon vilja utforska den moderna vilsna människan. Jag har läst två romaner tidigare. I Fågelbovägen 32. undersöks vår svaghet för status och att visa upp en snygg fasad, i Borta bäst granskas vad som är att försöka vara en god människa. 

Det är i replikerna det bränner till, där avslöjas blottorna och vår brist på empati och självreflektion. Om det är något som fångats upp i Sara Kadefors parabol så är det att vi ägnar oss åt fel saker. Denna gång har hon riktat förstoringsglaset på dem som ska ta över om en generation. Och kanske är det där hoppet finns, att de skall ställa bättre frågor till sig och sin omgivning än vad de vuxna lyckats med?

Illustratör är Stina Wirsén och ansiktet förekommer i fyra varianter på bokomslaget vilket är snyggt matchat mot innehållet.

/Annika

onsdag 20 november 2013

Top of the lake

Vad är grejen med tv-serier? Alltså det senaste decenniets bra tv-serier. The Wire, Six feet under, Mad men, Breaking bad. Nyanser, brukar man svara; glädjen i att få uppleva en rollkaraktär utvecklas och nyanseras över tid.

Vad nu det ska vara bra för. Troligen handlar det om att kompensera för vår egen endimensionalitet, så som den tvångsmässigt manifesteras genom facebook-uppdateringar och instagramflöden. I en möjlig framtid, när vi återupptäckt livets rikedomar vid sidan av mobilkamerans brännvidd, går kanske fiktionens gamla arketyper en ny vår till mötes. Platthet blir det nya svarta. Vampyrer, oljemagnater och svärmödrar får vara onda på riktigt igen.

I väntan på det bör man inte missa Top of the lake, nyazeeländska regissören Jane Campions (En ängel vid mitt bord, Pianot, Holy smoke m.fl.) debut som tv-serieskapare. Serien finns sedan någon vecka tillbaka att låna som dvd-box på biblioteket. Perfekt för oss som inte hann med SVT-visningen tidigare i höst.

Handlingen utgår från 12-åriga Tui, som i första avsnittets öppningsscen är i färd att dränka sig i den av titeln åsyftade sjön. Tui är hemmahörande i Laketop, en av korruption, drogframställning och grillosig homosocialitet kraftigt belastad håla på Nya Zeelands sydö, och gravid i femte månaden.

Tui plockas upp ur vattnet, men vägrar berätta om orsaken till sitt tillstånd. Hon tas i tillfälligt beskydd av den lägligt nog just hemvändande poliskvinnan Robin, som likt någon sorts snusfri Rolf Lassgård tvingas investera mer än sin rena professionalitet i fallet. Robins närvaro irriterar och rör upp känslor, både bland byborna och i Robin själv.

Med sitt särpräglade persongalleri och hisnande naturromantiska inramning är Laketop något av en fiktiv vänort till Twin Peaks. Mystiken svävar dock aldrig ut på några rent surrealistiska höjder. Den könskrigstematik som Campion ofta återvänder till ser i varje läge till att jorda handlingen. Å ena sidan gangsterpatriarken Matt Mitcham. Å andra sidan det kvinnokollektiv som under ledning av den nihilistiska (anti-)gurun GJ slagit sig ner på en omstridd markplätt kallad Paradise.

GJ:s sardoniska utbrott över diverse slentrianflummiga medsystrar visar prov på humor, och är talande för den komplexa kombination av självironi och stenhårt feministisk pessimism som styr Top of the lakes berättarperspektiv. GJ spelas av en lysande Holly Hunter, och en av seriens stora kvaliteter är så klart den fantastiskt välcastade skådespelarensemblen. Med exempelvis Elisabeth Moss (från Mad men) som Robin och Peter Mullan (man har överseende med den ärkeskotska accenten) som Matt.

Top of the lake är formmässigt betydligt kortare och mer sammanhållen än ovan nämnda serier, men en jämförelse motiveras av Campions närmast påträngande förtjusning i att korsbefrukta skådespelarpotentialen med tv-formatets fäbless för mångbottnade rollkaraktärer. Lägg exempelvis märke till direktörstypen Jock. Han spelas av Chris Haywood, dyker upp under några ytterst få minuter, och ger mig skäl att konstruera ett nytt filmvetenskapligt begrepp – brutalnyansering.

Manus förefaller alltså printat med 3D-skrivare, men tål ända att knytas ihop på klassiskt thrillervis. Med Top of the lake tycks alla inblandade ha åstadkommit exakt vad de förutsatt sig.

/Martin

Reservera dvd-boxen i bibliotekets katalog

fredag 15 november 2013

Fördelarna med en kollaps

Silver har det lite jobbigt. Sedan han skilde sig från sin fru verkar hans liv ha stagnerat en aning. Den hitlåt han en gång skrev till sitt rockband ger honom inte någon större inkomst och bandet är dessutom upplöst sedan sångaren gjort kometkarriär på egen hand. Nu försörjer sig Silver genom att kompa med olika band på diverse tillställningar som bröllop och födelsedagsfester. Kontakten med tonårsdottern är på sin höjd sporadisk. Han bor på ett deprimerande ungkarlshotell och har just börjat fundera på om och hur han ska kunna lyfta sig själv i nackskinnet och ordna upp sitt liv när han får en mindre stroke.

I efterdyningarna upptäcker han att han ibland råkar säga saker högt han tror att han bara har tänkt. Detta sätter igång kedjereaktioner utan dess like och på en vecka förändras mycket i Silvers liv. Allt samtidigt som han måste besluta om han vill genomgå en operation som kan rädda hans liv. En operation som ska utföras av hans ex-frus nya man.

Jag vet inte riktigt vad det är med Jonathan Troppers böcker. De är humoristiska och ibland till och med lite smått tankeväckande, men de stannar tyvärr inte kvar i minnet särskilt länge. Förutom denna nyss utkomna Fördelarna med en kollaps har jag har läst flera tidigare, bland annat Sju jävligt långa dagar som Liselott skrev om här. Så varför återkommer jag till dem? Kanske för att de trots allt ger en roande och god underhållning. Någonstans är Silver ändå en rätt trovärdig karaktär som man lär sig att sympatisera med, något som jag vill minnas att han delar med huvudpersonerna i de tidigare böckerna.

/Jenny

Reservera Jonathan Troppers böcker i bibliotekets katalog

tisdag 12 november 2013

Vansinnigt bra!

Kaffet upphällt och läslampan tänd vid fåtöljen. Mörkret sänker sig ute när jag plockar upp Carlos Ruiz Zafóns favorit bland sina egna böcker: Marina. Skriven i slutet av 90-talet men först nu översatt till svenska.

Redan inledningen gör att jag känner mig nöjd. Oavsett hur fortsättningen ter sig skulle jag vara till freds efter att ha slagit ihop boken. För inledningen får mig att försjunka i en stämning som innefattar vetskapen att nu kan vad som helst hända! Förväntan blandas med spänning och nyfikenhet om vad Ruiz Zafón kan ha hittat på denna gång. Lyckan av att få läsa hans bok strömmar genom mig. Jag ler och fnissar nöjt för mig själv. Smuttar på kaffet och läser igen de sista orden i inledningen: Alla har vi en hemlighet inlåst i själens djupaste vrå. Det här är min.

Behöver jag tillägga att boken höll måttet full ut. Den hade allt!

/Liselott

Boken på bibliotekets webbsida.

fredag 8 november 2013

Kvar på isen

 
 
Hagel, slagregn, orkanbyar. Nåja, i alla fall ingen arktisk drivis i sikte. Se där en tanke att trösta sig med under höstens löp- och cykelturer. Än har jag alltså inte fått Bea Uusmas Expeditionen ur systemet, och i förra veckan tedde sig en omläsning av Per Olof Sundmans Ingenjör Andrées luftfärd således fullt rimlig.
 
Romanen – som 1968 belönades med Nordiska rådets litteraturpris, och kom att bli Sundmans näst sista – tycks bygga på en liknande besatthet som den av Uusma förkroppsligade. Framställningen är dock den diametralt motsatta, renons på psykologisering och ledsagande författarröst. Vi kan ingenting veta om en annan människas inre, var ett av Sundman ofta upprepat motto.
 
Och närmast göteborgsvitsigt kongenialt är romanen ett svåröverträffat mästarprov i Hemingwaysk isbergsteknik. Berättarperspektivet tillhör expeditionens tredje man, Knut Frænkel (ett av Sundmans många experiment med vad litteraturvetenskapen plägar etikettera opålitlig berättare). En aning frejdigt men ytterst sakligt, strikt kronologiskt och hypnotiskt väldisponerat redogör Frænkel för förberedelserna, ballongfärden och de hopplösa vedermödorna på drivisen.
 
På ytan en massa navigering, tältresning, böldtömning och isbjörnsjakt. Strax under anas spörsmål kring auktoritet, lojalitet, vansinne, och – enligt P.O. Enquists gamla blurb på baksidespärmen – ”en insikt i hur en situation kan uppstå där människan är alldeles hjälplös, och situationen full av makt”.
 
Starkast berör Frænkels efter hand allt svagare förtroende för den gåtfulle och hårt pressade Jules Verne-figuren S. A. Andrée. Som redan innan uppstigningen från Danskön förstod att företaget var dömt att misslyckas. Relationen glider över i ett lågmält fadersuppror, komplicerat av Frænkels akuta beroendeställning gentemot Andrée. Hos Sundman är ensamheten aldrig ett hållbart alternativ, om än ofta det enda återstående.
 
Att idag försöka hacka sig ner i Per Olof Sundmans isberg är emellertid inte det samma som för fyrtiofem år sedan. 1995 – tre år efter Sundmans bortgång – kunde journalisten Jonas Fogelqvist visa att Sundman haft ett förflutet som aktiv ungnazist. Plötsligt stod författarskapet, liksom Sundmans roll som centerpartistisk riksdagsman och piprökande mysfarbror hos Hyland, i helt ny belysning.
 
Ett skuldmotiv hamnade i dager, bland annat genom kulturdebattören Per Svenssons bok Frostviken från 1998. Svensson lyfter fram tigande och förkättrade hemligheter som märkbara teman i Sundmans romaner och noveller. Ungdomssynderna blir till en långsamt växande cancersvulst, som närd av alkohol kväver författarskapet i förtid.
 
Det är lätt att dras med av Svenssons teser om den undflyende Sundman, och flera scener från Andréeboken gör sig påminda. Som Frænkels fascination för det obefintliga luftdraget under ballongfärden. En luftballong följer ju alltid vindens hastighet och riktning. De tre i korgen kan oberörda och på tryggt avstånd betrakta stormarna nere på marken, broderligt delande en butelj öl.
 
Men Svenssons läsning har knappast fått stå oemotsagd. Bland annat författarna Lars Jakobson och Tony Samuelsson har på var sina håll försökt nyansera bilden, utan att därmed förringa uppenbara fakta. Det är föreställningen om det medvetna och självdestruktiva i Sundmans tigande som de inte riktigt kan köpa. Särskilt Jakobson har ägnat åtskilliga timmar bland Sundmans efterlämnade anteckningar och brevkorrespondens, och kan peka på flera tillfällen då Sundman föreföll vara hyfsat redo att lägga korten på bordet.
 
Men ingen i omgivningen var särskilt intresserad av att lyssna till dylika bekännelser. Svensson, Jakobson och Samuelsson tycks överens om att såväl fallet som författarskapet Per Olof Sundman sätter fingret på något grundläggande i den svenska 1900-tals historien – vår förträngda foglighet under andra världskriget; myten om ett svenskt välfärdssamhälle avlat utan arvssynd.
 
Jakobson och Samuelsson frilägger en intressant Sundmansk dubbelnatur, återspeglad redan i debuten Jägarna från 1957. Å ena sidan ungdomstidens antiborgerliga (fascistiska om man så vill) vurmande för samhällsfrånvänt vildmarksliv och uppoffrande, manlig lojalitet, en dragning Sundman delade med mången spänningssökande generationskamrat. Å andra sidan det sakligt, kommunalpolitiskt ordningsamma. Hoptvinnade skapade dessa båda karaktärsdrag en sprakande, kreativ motor, snarare än ett kvävande inre tryck.
 
Men kanske också en tröttsam manlig kliché, med den babyrytmikångestridne Karl Ove Knausgård som en av många epigoner. Nja, i sin benhårda ovilja till moralisk försoning är Sundman unik, och kusligt angelägen. Den djupt mänskliga dubbelnatur han frambesvärjer tillåts aldrig legera i form av uppbyggliga visdomsord. I stället enbart i ensamhet och misslyckande, och en hoper efterhängset ekande frågor.

”Vinden blåser åt ett håll. Isen driver åt ett annat. Vi marscherar åt ett håll – men vi färdas åt ett annat.” Några veckor efter detta lapidariska konstaterande sköljer Frænkel, som siste överlevande, ner en slutgiltig mängd opium, morfin och starkt, svart kaffe.

/Martin

Per Olof Sundman i bibliotekets katalog

söndag 3 november 2013

Egenmäktigt förfarande

Ester är filosof och diktare, hennes styrka är skarp analysförmåga och excellent formuleringskonst. Med dessa verktyg har hon lyckats bli framgångsrik och lever ett gott liv ända tills dess att Hugo dyker upp. Hugo är en uppburen konstnär, och omger sig ofta med ett beundrande följe.

Det verkar först som ett själarnas möte men efter älskogen blir allt annorlunda. Diskrepans uppstår och Ester förstår inte vad som pågår. Hugo tar avstånd men är inte tydlig med varför, varpå Ester försöker gissa vad som sker i Hugos inre. Resten är som ni säkert kan gissa, backe utför.

Esters uppsättning av analysverktyg räcker inte till när livet visar sig vara osäkert, slirigt och uppslitande. Hon kastas mellan hopp och förtvivlan, övertolkar gester och ord när obalansen inträder. Och det är det här resten av boken handlar om; en vill,en annan inte. Med stigande genans ser vi det Ester inte ser eller inser; att det är kört.

Det hade kunnat bli pannkaka och pekoral men med Lena Anderssons torra och stolpigt sakliga ton får skildringen något lätt komiskt över sig när besattheten sätts under lupp och känsloregister dissekeras  Ester vill verkligen försöka förstå varför det inte finns regler för när någon tar utan lov, det vill säga tillgriper, och här får titeln sin förklaring. Egenmäktigt förfarande är när man olovligen och utan hänsyn tar något från en annan. Ester känner sig bestulen men kan inte åberopa någon påföljd. I ordens värld kan hon bygga hållbara strukturer men vad hjälper det när hjärtat skenar?

Det jag tycker är uppfriskande med texten är kollisionen mellan saklighet och melodrama. Knastertorrt möter känslor "all over the place". Det är här småleendet dyker upp trots Esters plågsamma klåda. 

/Annika

onsdag 30 oktober 2013

Mayas dagbok

19 år och undangömd på ön Chiloé utanför Chiles kust börjar Maya på sin dagbok. Maya skriver om varför hon hamnat där, om Manuel Arias hon delar hus med, befolkningen på ön och vilka hon lär känna medan dagarna går. Jag läser om hennes uppväxt och vilka personer och deras frånvaro som format henne och påverkat hennes val i olika situationer. Det är ett tufft liv på många sätt, särskilt de sista åren. Det är då Maya råkar in i den händelsekedja som gör att hon måste gömma sig. Men uppväxten har samtidigt varit underbar och annorlunda. På vilket sätt märker ni när ni läser boken.

Det är en fantastisk berättelse som Isabelle Allende skrivit. Hon målar både Las Vegas slum och Chiloés natur och dess invånare verkliga för mig. Genom Mayas farföräldrar, Chiloé och dess invånare beskriver hon även Chiles hemska historia under militärtdikaturen. Något jag själv mest hört om på tv. Allende gör denna historia tillgänglig genom sina rollfigurers liv.

Men jag köper inte att det är Mayas dagbok jag läser utan mer som att jag deltar i hennes liv. Allt är så detaljerat berättat att det känns fel att Maya kan beskriva på det sättet. Inledningsvis i sin dagbok erkänner Maya att hon har för vana att försköna verkligheten men att hon fortsättningsvis ska försöka ljuga så lite som möjligt. Ändå känns berättelsen mer som en saga än en dagbok. Händelseförloppet är liksom för otroligt för att gå ihop. Vissa saker löser sig lite för lätt. Men låt inte detta hindra er från att läsa Mayas dagbok för sidorna bara flög i väg för mig. Dessutom upplever ni kanske boken på ett helt annat sätt.

/Liselott

Boken på biblioteketswebbsida

fredag 25 oktober 2013

Bake my day

Det är befriande med en bok om bakning som inleds med konstaterandet att ibland blir det inte som man tänkt sig och det är helt okej. Då kan man bara trycka ner några tomtebloss i kakorna och låtsas att det är helt med flit som de ser ut som något som körts över av en lastbil.

Mattias Kristiansson gör i sin bok Bake my day klart att han inte har någon som helst konditorutbildning utan bara är en glad amatör som tycker mycket om att baka. Och som han bakar! Här snackar vi inte några vanliga kolasnittar eller syltkakor. Allt har en liten twist, om så bara i utformningen. Här finns flygande chokladmazariner, cake pops* utformade som stora tändstickor och chokladpasta, för att nämna några exempel.

Jag har ännu inte testat att baka något ur boken. Många av recepten ser ganska avancerade ut och jag gissar att det krävs en del fingerfärdighet och träning för att lyckas med dem. Och trots att författaren menar att det inte behövs några dyra verktyg för att lyckas undrar jag i hur många hushåll det faktiskt finns en glassmaskin och en pastamaskin. Men detta är nog den enda invändningen jag har. Det finns en glädje och uppfinningsrikedom i boken som jag verkligen gillar. I jul kommer jag att provbaka mini-pepparkakshusen man fäster på kanten på glöggmuggen och eventuellt kommer lussekatterna att se lite annorlunda ut än den traditionella utformningen.

/Jenny
Reservera boken i bibliotekets katalog

*Engelska Wikipedia säger att en cake pop är en sorts kaka som är formad för att se ut som en godisklubba. En kaka på pinne, helt enkelt.

tisdag 22 oktober 2013

Kanada

I skrivande stund superlativbeströs Richard Ford helt utan motstycke. Jubelsången kring årets nobelpristagare i litteratur tycks redan överröstad. Att Fords senaste roman är betitlad just Kanada är i sammanhanget en händelse som låter som en tanke.

Kutym i en anmälan av romanen är att citera dess två första meningar: ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare.”

Det är femtonårige Dell Parsons som tillsammans med sin tvillingsyster får uppleva marken rämna under deras skenbart trygga småstadsperiferi (Great Falls, Montana, i vanlig ordning). Eftersom året är 1960, och Ford en författare med Great American Novel-komplex, är det samtidigt USA:s krakelerande oskuld som skildras; på klassiskt manér speglad av den Parsonska familjetragedin. Snart kommer den äppelpajdoftande rockabillyidyllen att grumlas av hippies, Kennedymord och Vietnamkrig.

I romanens andra del har tvillingarna skingrats. Dell har förts till en släktings bekanta i Kanada – gränspassagen blir så klart klivet från barndom till mandom – och filosoferar stillsamt över föräldrarnas misslyckade bankrån. Språket på vilket detta görs har av en enig kritikerkår beskrivits som exakt, kristallklart, elegant och musikaliskt. Själv undrar jag om vi har läst samma bok.

En vanlig Richard Ford-mening är konstruerad på ungefär det sättet som jag skriver när jag nu ihopsätter det som blir den här meningen – och som du senare läser när jag tänker på hur det kan vara att det är (och framförallt icke-blev för oss efter det).

Det vill säga en smula ansträngt och orytmiskt. Dessutom märkligt internrefererande. Bokens resonemang om kausalitet och anpassning får oförankrat sväva runt i en flugsvärm av pratighet, mättad av osköna begrepp som ”flexibilitet” och ”icke-övergivande”. Drabbande scener kan plötsligt dyka upp – jag minns bland annat en skock påkörda fasaner – men dessa snuvas i regel på sin gestaltningspotential av den snabbt attackerande flugsvärmen.

Troligtvis har jag bara missuppfattat, läst på fel sätt, trasslat in mig i den svenska översättningen. Detta anar jag i romanens tredje och avslutande del, där den återberättande rösten tar form i en nu sextiosexårig Dell Parsons. Strängt betraktat ur hans perspektiv motiveras kanske den omständliga framställningen av en desperat strävan mot förlikning.

Så en omläsning skulle förmodligen göra berättelsen rättvisa. Men i den bästa av världar hade den kokats ner till en novell, av Alice Munro.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

lördag 19 oktober 2013

Amour & Munro

Impregnerad som jag är av senaste veckans Munrofeber, antagligen för att jag tillhör hyllningskören, tycker jag mig se likheter i sättet att berätta en historia när jag nu ska skriva om Michael Hanekes film Amour

Haneke är inte känd för att vara någon muntergök, vilket besannas återigen nu när jag sett den guldpalmen-belönade filmen Amour. Ett äldre par, båda musiker, lever ett stilla och gott liv i en större våning i Paris. Promenader, läsning, gärna konserter. Anne har undervisat i piano och musiken är central i deras liv. Under ett samtal vid frukosten blir Anne plötsligt okontaktbar. Varför, vad sker? Missförstånd och ängslan kryper på. I nästa scen sitter Anne i rullstol. Georges lovar henne att hon aldrig mer skall behöva ligga på sjukhus.

Alldagligheten och vardagslunken gör att det är lätt att missa tecknen. För tecknen finns. Man återkommer till dem efteråt. Kanske måste man backa eller börja filmen från början. 

Haneke ger oss scener, inte alltid med ett avslut. Övergångar och avslut får vi göra själva, mycket befriande. Amour är också en film utan filmmusik, ja förutom den musik Anne och Georges lyssnar på hemma. Alltså ingen musik som stryr mina känslor. Jag är utlämnad till det obevekliga och det går inte att skygga. 

Det är inuti människorna omvälvande saker händer. Hur hanterar man att tryggheten ger vika? Vet vi hur vi agerar då? Är det möjligt det som händer? Frågorna som pockar på är som efter en läst Munro-novell. Här finns också samma skarpa insiktsfulla porträtt, och ibland blottas skrämmande bråddjup i det vardagliga. Se gärna filmen tillsammans med någon, det finns mycket att tala om efteråt.

Michael Haneke till vänster
Skådespelarna Jean-Louis Trintignant, Emmanuelle Riva, båda över åttio år, gör helt strålande insatser i filmen.

/Annika

Reservera filmen i bibliotekets katalog



tisdag 15 oktober 2013

Drömgångare

Fick tag på en ny tjock bok av Samantha Shannon: Drömgångare. Jag är lätt förvirrad i början. Jag har inte helt lätt att ta in det framtida London som är väldigt annorlunda jämfört med dagens samhälle. Scion styr London. Anledningen är att skydda människorna från de onaturliga. Till de onaturliga hör bland annat de som kan spå i kort, sia om framtiden och orakel, det vill säga klärvoajanter. Klärvoajanter får inte finnas och Scions agenter är ständigt på jakt efter dem. När de fångas in avrättas de, omskolas eller bara försvinner…

När berättelsen inleds är det 2059. I London finns en undre värld styrd av så kallade eterbossar som skyddar klärvoajanter, bland annat drömgångaren Paige. Givetvis innebär det någon form av motprestation. Paiges uppgift är att drömvägen söka information i folks medvetande. Samtidigt uppskattar Paige att vara med likasinnade, att inte behöva gömma sin förmåga. De har blivit hennes familj.
När Paige använder sin förmåga för att undvika upptäckt råkar hon mörda två vakter. Hon försöker undkomma men fångas in och förs till en straffkoloni. Det finns olika sätt att överleva där, roller att ta efter hur modig eller anpassningsbar du är, regler att följa, hierarkier att falla in i. Var och en väljer sin väg och Paige väljer sin. Målet är att komma tillbaka till London, sin eterboss, den enda trygghet hon känner. Ska hon lyckas? Samtidigt upptäcker hon att Scion inte är vad den utger sig för att vara…
Shannon har lyckat skriva en riktigt underhållande historia med äventyr, spänning, action, kärlek och vänskap. Där finns hemligheter att avslöja och den nya världsbilden att lära känna. Kanske klyschig men samtidigt fascinerande och jag gillar boken mycket. När jag väl kommit över min förvirring i början gick det knappt att sluta läsa.

fredag 11 oktober 2013

The vanishing point

Om man som jag regelbundet pendlar långa sträckor med bil kan det vara trevligt att ha en ljudbok som sällskap. När jag senast kom på att jag behövde något att lyssna på snappade jag närmast i förbifarten åt mig Val McDermids The vanishing point (på svenska Flyktpunkten). Det blev min första bekantskap med författaren.

Historien börjar med att Stephanie Harkers fosterson Jimmy blir kidnappad på Chicagos flygplats. Stephanie har fått vårdnaden om Jimmy sedan hennes väninna Scarlett, dokusåpakändis, dött i cancer. Polisen ställer sig först avvaktande till hennes vädjan om hjälp och inriktar sig främst på att ta reda på vem hon är, men sedan FBI kopplats in och Stephanie har börjat berätta sin och Scarletts gemensamma historia förstår man att det kan vara något större på gång. Det finns många personer som har ett intresse av Jimmy, frågan är bara vem som haft förmågan att iscensätta kidnappningen. Stephanies f.d. pojkvän som visat en sjuklig besatthet av henne, Jimmys morföräldrar som tror att det kan komma pengar med pojken, eller ett av Scarletts galna fans som vill ha pojken som ett minne av henne?

Det är onekligen en spännande historia, och uppläsningen är inte svår att följa om man har grundläggande kunskaper i engelska. Upplösningen visar en viss finess tycker jag. Men det absoluta slutet? Jag tror nästan inte på det jag hör, så ställd blir jag. Därefter kommer irritationen. Avslutet på boken känns hastigt och hafsigt och inte alls genomtänkt. Ungefär att jämföra med ”och sedan dog alla”. Inte särskilt trovärdigt och synd för att det förstör en annars rätt spännande bok tycker jag. Om någon annan har läst boken och tycker annorlunda, skriv gärna en kommentar!

/Jenny

Copyright/fotograf: Mimsi Möller