”Tistelhonung” av Sara Paborn

Jag tycker Sara Paborn har utvecklats ordentligt som berättare de senaste åren. Dock känns denna hennes senaste roman en smula ojämn och dessutom med en huvudkaraktär som jag känner mig ganska ambivalent mot – jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag tycker om henne. Givetvis behöver man inte tycka om en berättande karaktär, tvärtom kan det vara nog så intressant med en osympatiskt sådan, men det är något som skaver en smula med Ebba från Stockholm 2019, som är jagberättaren. Däremot är det väldigt lätt att känna med Veronika i Båstad 1955, som är den andra, minst lika viktiga karaktären, som vi får följa den varma bisommaren när hon mötte sitt livs kärlek.

Dessa båda kvinnors vägar möts alltså i nutid, när Ebba, av jobbskäl, söker upp Veronika, efter att i en tidnings frågespalt ha sett henne dryfta sin ungdoms kärlek. Men det är inte av det skälet hon kontaktar Veronika utan för att få göra en intervju med henne om livslång kärlek och hur man håller den vid liv. Vilket också nämndes i tidningen – att Veronika alltså skulle haft, efter sin ungdomsromans – men… det som fångar Ebba när hon väl möter Veronika är alltså istället vad som hände den där sommaren 1955. Och vart han, den där konstnärsstudenten Bo Bix egentligen tog vägen efter sin Båstadvistelse. Vad var det som hände? Och varför?

Och det är detta som Ebba till slut lägger sin energi på, även om Veronika är svårlirkad, och ibland en smula förvirrad. Eller kanske har valt att omskriva skeenden i sitt eget huvud? Under några veckor kommer de i alla fall varandra närmare, och den Ebba som oombedd ger sig i kast med att försöka hitta den där mannen kan jag förstå en liten smula lättare än den lätt patetiska kvinna hon framställts som, tidigare. Dock är jag benägen att hålla med henne i den slutliga självinsikten – vem är hon att lägga sig i, egentligen?  Kanske gör man mer skada än nytta när man på eget bevåg gräver i andra människors liv. För sitt eget liv lyckades hon nämligen totalkvadda genom naivitet och låg impulskontroll – är hon verkligen rätt person att blanda sig i andras? Kanske, kanske inte…?

Oavsett, så är Sara Paborn alltid läsvärd, vare sig man gillar eller ogillar hennes karaktärer.

/Tuija

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. 

Vajlett och Rut av Karin Alfredsson

Denna lyssnade jag på i bilen. Den var utmärkt till det. Det är 1950-tal och vi följer en lärarinnas iakttagelser och berättelser om livet och människorna i den lilla byn Granträskåsen där hon fått tjänst. Intressant, rolig och lite spännande. Merparten av byborna är med i den frireligiösa församlingen men inte alla och inte fröken. Men det är ordförande i skolstyrelsen och honom får Vajlett lära sig handskas med. Inte alldeles lätt… Men hon kämpar på för att få leda sin skola på det sätt hon vill och söker stöd av sin gamla lärarinna i Umeå som hon korresponderar med.

Men hur finner man sin plats i en bygemenskap? En där alla har nog med sina egna familjer och sin kyrka. När Vajlett själv vet att gifta sig med en karl kommer hon aldrig, inte få barn och bli en av familjerna i byn. Varför hon är så säker på det växer sakta fram genom berättelsen. Baksidestexten har så klart redan avslöjat det… Men det är mer fokus på livet i byn än att Vajlett kämpar med sin växande förälskelse i nyinflyttade postfröken Rut… Jag gillar boken bäst för att den skildrar livet för en småskolelärarinna, hennes elever, hur det går till när gatlyktor ska finansieras, varför lille Torbjörn inte pratar och den underbara beskrivningen av postorderleveransens utdelning. Men det finns mycket mer. En bok att trivas i.

/Liselott

Reservera boken på Ronneby bibliotekswebbsida. Där kan du också se vilka andra utgåvor den finns i. 

Parfymsamlaren

London våren 1955. Grace vaknar med ett ryck ur en mardröm. Hon borde gjort sig i ordning för länge sedan. Det är mycket Grace borde. Frottera sig med andra fruar, ordna middagar, vårda sitt utseende och på andra sätt hjälpa sin man till en bättre position i samhället. Men Grace är inte intresserad av det. Nygift efter en stormande förälskelse men ändå inte lycklig istället är hon otillfredsställd, uttråkad och olycklig. Då får hon ett brev som måste kommit fel. Hon ärver en dam i Paris, Eva d´Orsey. En dam hon aldrig har hört talas om. Flygbiljetten är betald och advokatfirman väntar på henne. Med tanke på situationen hemma bestämmer hon sig för att åka. Om inte annat för att reda upp arvet. Om hon nu är rätt arvtagare vem är kvinnan? Varför låter hon Grace ärva?

Grace sökande efter svaret på vem Eva är blir inte alldeles enkelt. Varvat med denna får vi historien om Eva. Från det att hon som 14-åring började arbeta på ett hotell i New York tills hon dör ensam i en lägenhet i Paris. Parfymsamlaren är engagerade och bra, timmarna gick fort när jag började läsa. Jag gillar de olika miljöerna Kathleen Tessaro målar upp. Hur parfymsamlandet kommer in i bilden låter jag er själva ta reda på. Men bara den delen i historien är sinnlig och fantastisk.

/Liselott

Boken i bibliotekets katalog.

En Flavia de Luce deckare!

Efter fyra veckors semester och en vecka av uppackning av böcker på Ronneby bibliotek är jag tillbaka med nya inlägg i bloggen. Jag börjar med en mysdeckare för Alan Bradley är tillbaka med en ny historia där 11-åriga Flavia De Luce har huvudrollen, Mord är ingen barnlek. Denna tjej har en tendens att lägga näsan i blöt lite överallt, styrd av sitt intresse för döda människor och kemi. Hon bor med sin frimärkssamlande far och två äldre systrar i en herrgård. Men det är inte en lycklig familj. Fadern är mycket innesluten i sitt, systrarna är ganska nedriga mot sin lillasyster och vet var de ska trycka till för att Flavia ska såras in i själen. Men hon biter tappert tillbaka på sitt sätt – det kemiska. Men människor är inte alltid de man tror och Flavia blir överraskad både över människor och sitt eget handlande.

Allt utspelar sig i en liten by på den engelska landsbygden 1950. Nya spännande människor kommer till byn. En tv-kändis och dennes kvinnliga assistent får stopp på sin bil vid kyrkan och övertalas att köra sin dockteater för folket i byn. Flavia är givetvis på plats när de anländer och blir intresserad av dem och deras förhållande till varandra. Dessutom gör hon nästan allt för att inte vara hemma när hennes faster kommer på besök. Hon hjälper till med dockteatern så mycket det går. Intrigerna tätnar och snart sker ett mord mitt framför näsan på Flavia. Hon genomför sina egna undersökningar. Ska hon lyckas lista ut vem mördaren är?

Denna berättelse får kategoriseras bland mys- och pusseldeckarna. Där finns flera härliga personer och jag hade väldigt svårt att lägga den ifrån mig. Längtar redan tills nästa bok om Flavia kommer. Det finns redan 7 böcker skrivna om henne på engelska! Det lovar gott.

/Liselott

Alan Bradleys två böcker om Flavia i bibliotekets katalog.

Nytt från Anneli Jordahl

Det är svårt att öppna en bok utan förförståelse. Ta exempelvis Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Trots att det är det första jag läser av Anneli Jordahl så tror jag mig ändå veta ungefär vad jag har framför mig. Det vill säga något om klass, av klass.

För lite drygt tio år sedan började man tillfälligt prata och skriva om klass igen (eller åtminstone prata och skriva om att man borde prata och skriva om klass igen). Mycket var det Anneli Jordahls förtjänst, känns det som, med böcker som Klass – är du fin nog? och Var kommer du ifrån?

 

Det som drabbar mig först i Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona är emellertid de exakta tids- och miljöbeskrivningarna. Jordahl blåser med stor trovärdighet nytt liv mellan de på senare år så flitigt nerfirade 50- och 60-talskulisserna. Bara en sådan sak som att staden i romantiteln är Östersund – och inte New York, Paris eller Stockholm – flaggar för viss äkthet bortom historieskrivningens välsopade allfartsvägar.

 

Sextonåriga dalkullan Mona hamnar i den jämtländska metropolen som hembiträde. Studiedrömmarna har sedan länge grusats av magister Karlberg, som utgör ett av romanens flera exempel på klassrelaterat maktutövande. Andra återfinns på Monas arbetsplats, hemma hos det unga karriäristparet Britt och Ove. Mona tycker sig alltid ha ögon på sig, och hindras länge från att utforska stadens många fröjder, som jukeboxar, messmörsstrutar och värmande små huttar vid danspalatsens bilparkeringar.

 

Intressantast i hushållet är nog ändå Britt, som i romanens utkant försöker sig på den eventuellt övermäktiga kombinationen arbetsliv och respektabelt hustruskap. I Mona söker Britt såväl en förtrogen vän som en underordnad att spy ut sin frustration över, och skildringen av denna komplexitet tillhör romanens allra bästa delar.

 

Ove spelar i jazzband och blir till slut Monas biljett in under dansbanornas kulörta lyktor. Hon gör bekantskap med den kapriciöse gitarristen Harold och får betala dyrt för de ynka steg snoa och foxtrot som hinns med. Gravid och ogift illustrerar hon med all önskvärd tydlighet det skoningslöst hederskulturella i tidens kvinnosyn. Vissa av påhoppen är så brutala att de knappast kan vara uppdiktade, och mycket riktigt har Jordahls egen mammas öde fått stå som förlaga. Det antyds av de nutida mor-dotterdialoger som då och då skjuts in mellan kapitlen, och nämns rakt ut i bland annat den här intervjun. Förförståelse, som sagt.

 

De inskjutna dialogerna, liksom de enstaka kapitel som berättas ur Harolds perspektiv, kan såklart sägas berika framställningen. Men också i viss mån störa. För man vill ha ännu mer av Mona, ännu mer av Britt, ännu mer av den i mina öron perfekt avlyssnade 60-talsnorrländskan, ännu mer av 60-talsvardagens monotoni och tristess. Anneli Jordahl behärskar ju den här typen av material som få andra.

/Martin

 

Fotograf: Sara Mac Key

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Lasarettet

Det är ett digert persongalleri som inleder Än finns det hopp. 42 namn, hur ska jag kunna hålla reda på alla? Förvånansvärt nog går det hyfsat bra, mycket tack vare att Karin Wahlberg har inkluderat i listan personer som bara skymtar förbi som hastigast, där på sjukhuset i Ekstad där hennes senaste bok utspelar sig.

Det är i början på 1950-talet och polioepidemin härjar som värst i Sverige. På sjukhuset kämpar man för att kunna ta emot alla patienter som söker hjälp. Mitt i kaoset finns sjuksköterskeeleven Ella-Kristin, vars fästman Carl snart är färdig läkare. Här finns också den ärtiga läkarsekreteraren Alice Söder och biträdet Wilhelmina Borg, bland många andra. Vi får också följa flera av läkarnas fruar som på olika sätt hanterar tristessen med att vara hemma och sköta hus och barn. Naturligtvis finns också flera olika patienter med i berättelsen.

Rätt många personer att hålla reda på, som sagt. Ibland tänker jag att även författaren hade tjänat på att hålla nere personantalet lite. Till exempel när jag för tredje gången läser att Ella-Kristin tycker att hennes rumskamrat Stina är för inbunden och mystisk och undrar vad det är hon döljer. Det är kanske menat som en liten spänning i texten, men för mig blir det mest tjatigt och ger en känsla av att Wahlberg inte riktigt har koll på att hon redan ett par gånger tidigare konstaterat att Stina är en tillknäppt typ.

Läsare som hade väntat sig att få återse kriminalkommissarie Claes Claesson från Karin Wahlbergs tidigare böcker lär alltså bli besvikna. Här är det istället relationer och en del sjukvårdshistoria som är i fokus. Jag kanske inte väntar otåligt på nästa del, men kan gott tänka mig att läsa den när den kommer.

 

(Lasarettet är för övrigt serietiteln på denna tilltänkta serie.)

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

De obotliga optimisternas klubb

... är Jean-Michel Guenassias debutroman. Guenassia är född 1950 och utbildad advokat.

Boken utspelar sig i Paris 1959 och några år framåt. Berättaren Michel är en 11-årig pojke. Hemmet är lite splittrat – pappan är andra generations invandrare från Italien och mammans familj driver eget företag och har ganska gott ställt. Kalla kriget raser och Michels äldre bror och kompisar flörtar med tanken på en väpnad revolution. I Algeriet raser frihetskriget.

Michel hänger mycket på Paris caféer och spelar spel med en kompis, och hittar av en ren slump en grupp immigranter från Östeuropa som träffas i Café Baltos baklokal och spelar schack. Michel blir snabbt upptagen i kretsen.

De träffas varje dag, spelar schack och diskuterar ALLT, utom det som de lämnat i sina forna hemländer. Michel söker sig ofta hit, särskild när hans morbror med familj flyttar in i deras lägenhet efter att ha flytt från Algeriet och lämnat allt de ägde bakom sig. Hela familjen går varandra på nerverna. Även husdjuren hatar varandra.

Glimtvis får Michel inblick i livsöden bland immigranterna på Café Balto och kommer själv att spela en roll som han först i slutet av boken förstår helt.

Kanske är boken självbiografisk, kanske inte. Det är en utvecklingshistoria med mycket medmänsklig värme och ibland ganska bisarra händelseförlopp, som dock alla kunde ha hänt. En fängslande bok som man på något konstigt sätt blir glad av att läsa.

/Tine

Reservera boken i bibliotekets katalog

Mördaren i folkhemmet

Är det någon bloggläsare som minns Gerdmordet? Inte helt omöjligt. Jag tror mig veta en och annan som läste tidningen redan i december 1939. Eller i alla fall snappade upp någon radiorapportering. Mediagenomslaget ska hur som helst ha varit totalt. Nyheterna kring det bestialiska bortrövandet av tioåriga Gerd Johansson övertrumfade till och med krigsrubrikerna.

Mordet fick genast digniteten ”hårt slag mot det trygga folkhemmet”. Och det samma kan sägas om avdagatagandet av fru Ruth Lind i Fjugesta, tjugo år senare. En annan gemensam nämnare var Olle Möller, som på indicier dömdes för båda morden, och dessutom länge misstänktes för att ha tagit livet av femåriga Kerstin Blom. Möller var potatishandlare och välkänd stjärnidrottare (flera SM-guld i terränglöpning), vilket kanske säger en del om ovan bemälda folkhem.

Äkta advokat- och författarparet Lena Ebervall och Per E. Samuelson har skrivit en deckare – eller en sannsaga för att välja deras egen genrebeteckning – om Olle Möller, betitlad just Mördaren i folkhemmet. Den bygger enligt uppgift på hela fyra års researcharbete, och rentvår (väl?) Möller från både Gerd- och Fjugestamordet.

Det är inte fråga om någon öppen argumentation från författarnas sida. På behagligt friktionslös prosa berättar de lugnt och detaljrikt initierat om den gladlynte men ibland hopplöst taktlöse och obetänksamme kvinnokarlen Möller. Som skräckslagen upptäcker hur mycket av Gerdmordets gärningsmannaprofil som stämmer in på honom själv. Han har ofta kört runt i den Sundbybergstrakt där kroppen hittats. Bilen är full av samma typ av hundhår och jutesäcksfibrer som den legendariske kriminalteknikern Harry Söderman säkrat på offrets kläder. Och har Möller egentligen något alibi?

Möller slingrar sig, minns fel, och skojar till det vid opassande tillfällen. I panik ljuger han om tidpunkten för avlivandet av sin hund, och i häktet försöker han tubba en cellgranne att vittna falskt. Senare räcker det att ha suttit i samma ortopedväntrum som Ruth Lind för att hans dagar i frihet åter ska vara räknade.

Men Möllers öde kan skyllas på mer än hans egen otur och klantighet. Ebervall och Samuelson upplyser om en högst riskabel samverkan mellan polisläckor, kriminaljournalistik, personlig prestige, förödande inadvertenser och ett skärrat folkdjup. Faktorer som än idag är verksamma i det svenska rättssamhället. Och även om Möller hela tiden blånekade till anklagelserna är fallet Thomas Quick naturligtvis en obligatorisk paralelldragning.

Att författa engagerande deckare utan vare sig upplösning eller försoning måste vara ett grannlaga företag. Särskilt när den tragiska avsaknaden av dessa ingredienser är hyfsat känd på förhand. Men Ebervall och Samuelson har lyckats. Mördaren i folkhemmet är årets bladvändare!

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Inte som väntat men bra!

Vad är detta för pensionärslivsskildring undrade jag till en början av boken Så länge jag minns. Inte våga gå ut för att det är halt, om Asta som bröt lårbenshalsen, hälsa på maken på kyrkogården och den tjatiga dotter som ringer och beklagar sig. Men eftersom boken enligt baksidestexten skulle innehålla en dos av mystik och hemligheter så fortsatte jag att läsa.

Läste och väntade på den sida där Signe skulle möta sin ungdomskärlek i mataffären – utan att han förändrats ett enda dugg! Lika ung, lika vacker och med ett leende som får hela Signes kropp att pirra. Men han känner inte igen henne. Nog för att hon blivit gammal och rynkig men ändå. Så lik kan väl ingen vara. Inte bara till utseende utan även rörelserna. Signe kan inte släppa det hela utan följer efter honom ut ur affären.

Berättelsen artar sig inte som jag trott, men är ändå riktigt bra. Det kan låta som en tråkig skildring av en 82-årings liv. Men Petra Holst har fått med några ingredienser som ger det lilla extra. En är Signes jakt på sanningen om mannen i affären. Den för henne till ställen hon aldrig trodde hon skulle besöka. Hon börjar tänka tillbaka på sommaren 1947, när hon träffade Fabian. Vad som hände och de val hon då gjorde. Skildringen av Malmö och en ung kvinnas liv och arbete på 40-talet är en annan ingrediens som höjer berättelsen.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Kambodja 1955

Så var vi där igen. Historiska sanningar angripna med riskabelt skönlitterära verktyg. Författaren heter denna gång Peter Fröberg Idling, och boken Sång till den storm som ska komma.

Debatten om verklighet kontra fiktion har dock än så länge lyst med sin frånvaro, trots det ganska spektakulära antagande som Sång till den storm som ska komma kretsar kring: Fröet till de röda khmerernas folkmord i Kambodja var ett svartsjukedrama på femtiotalet!

Det förleds man i alla fall att tro under läsningen av romanens första del. Vi möter den till synes sympatiske idealisten Saloth Sar, djupt engagerad i Kambodjas första stapplande steg som självständig nation från kolonialmakten Frankrike. Året är 1955, val ska försöka hållas och Sar jobbar officiellt som sekreterare åt oppositionspartiets ledare. Inofficiellt organiserar han en hemlig kommunistisk revolution.

Båda dessa livsfarliga företag distraheras dock av hans bryderier med den unga skönheten Somaly, årets Miss Cambodge. Hans farhågor om Somalys otrohet bekräftas i bokens andra del, där Sars politiske motståndare, lyxliraren Sary, plötsligt ställs i centrum. Med Somaly ständigt närvarande i ögonvrån.

Det är otroligt fascinerade hur Förberg Idling lyckas spänna ut sin roman över en bakvänd dramatisk kurva. Den närmast agentromansartade spänningen skruvas sakta men säkert ner, för att i bokens tredje del, där Somaly får vara huvudperson, fullständigt plana ut; förintas av hennes uppfriskande – och för romanens genuskorrekthet oundgängliga – ofördragsamhet med sin egen roll som maktpolitiskt kuttersmycke.

Somaly minns vid ett tillfälle en väns påpekande om att sagorna från hans barndoms hemland alltid inleddes med ”i början var det eller var det inte”. Så mycket vackrare och mer förströstansfullt än franskans ”det var en gång”, tänker Somaly.

Och Fröberg Idling skyr medvetet all förväntad kausalitet; förenklade orsakssamband med den storm som vi vet ska komma. Saloth Sars förvandling till folkmördaren Pol Pot förblir så klart ett mysterium, förpassat till romanens postludium. Till förmån för Fröberg Idlings vackert estetiserade expertkunskaper om kambodjanska banaliteter.

Ett gytter av postkolonial rekvisita. I en gul ljuscirkel kring en fotogenlampa. På låga träpallar under vita lysrör på en enkel uteservering. Vid regnpiskat turkost poolvatten, upplyst underifrån. På ett rakt igenom mästerligt sätt påminns vi om hur skönlitteraturen kan göra sanningens överblickbarhet till en ytterst drabbande upplevelse.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Pat/Tom

Så har jag snöat in på Patricia Highsmith (1921-1995). Med gott samvete. Highsmiths böcker om förvandlingskonstnären Tom Ripley är nämligen klassiker. I alla fall om man ska tro Norstedts förlag, som införlivat tre av dem i sin retrotrendigt formgivna klassikerserie.

En klassiker känns igen på att den: 1. Är hyfsat gammal. 2. Fungera som välputsad spegel åt den tid den är sprungen ur. 3. Ruvar på intressanta upplysningar om läsarens egen samtid. Vanligtvis brukar böcker med klassikerambitioner ha svårast med den sista premissen. I Highsmiths fall är det nästan tvärt om.

Tom Ripley dyker upp första gången 1955, i romanen En man med många talanger. På uppdrag av den stenrike skeppsmagnaten Herbert Greenleaf lämnar Tom sin knapra New York-tillvaro för pittoreska Mongibello i Italien. Tanken är att han där ska lyckas förmå Greenleafs son Dickie att komma hem till familjeföretaget. Dickie låter sig svårligen övertalas, men har inget emot Toms sällskap. Det har dock hans beundrare Marge.

Kanske är ni redan bekanta med historien. Den har ju filmatiserats ett flertal gånger, senast med Matt Damon, Jude Law och Gwyneth Paltrow i huvudrollerna. Ett märkligt triangeldrama tar i alla fall form, där förmögenheter, homoerotiska antydningar, samt Toms porträttlikhet med Dickie utgör gäckande inslag. Mord visar sig snart vara enda utvägen… Eller nej förresten. Tom Ripley mördar inte för att det är enda utvägen – i alla fall inte första gången – utan för att det är den avgjort smidigaste.

Tom Ripley är således psykopat, dessutom med förmågan att skapa identifikation hos läsarna. Likt någon sorts ondskefull Tintin är hans detaljbefriade person så obehagligt lätt att läsa in sig själv i. Det är otroligt skickligt gjort. Man hejar på Tom, och ställs därmed öga mot öga med tjugohundratalets fascination vid just deckarpsykopater.

Många vill koppla denna fascination till upplevelsen av att vi lever i en osäker tid, utan tydliga ideologier, värdegrunder och samhällsprojekt. Tänk om man fullt ut kunde gå sin egen väg – fantiserar den nutida deckarläsaren – och utan samvete kontrollera och röja undan allt diffust och oklart. Det vill säga precis som en psykopat.

Men vad såg i så fall femtiotalets deckarsläsare i Tom Ripley? Det är svårare att komma underfund med. För femtiotalet var väl en tid med ytterst tydliga ideologier, värdegrunder och samhällsprojekt? Där folk var hemmafruar, hade hatt och ytterrock, aldrig sa hen... Till vad tjänar psykopatfantasier då?

För att verkligen förstå Tom Ripley är nog en författarbiografisk läsning av nöden. Och om sanningen ska fram är jag lika insnöad på Patricia Highsmith själv som på hennes böcker. Hon tycks ha varit så genuint otrevlig. ”A mean, hard, cruel, unlovable, unloving person”, är ett ofta citerat omdöme.

Relationen till modern var komplicerad, alkoholismen tidigt grundlagd. Och så dessutom ovanan att bli förälskad i kvinnor. Tom Ripley är hennes flykt undan förljugna fasader, en visualisering av drömmen om att ansvarslöst kunna glida mellan identiteter. Att Highsmith brukade signera sina böcker med ”Pat/Tom” stärker tesen.

Således kan Tom Ripley fungera ur två olika perspektiv. Dels som en skrattspegling av vår fantasi om psykopatisk kontroll i en flytande samtid, dels som en flykt undan stelt borgerliga konventioner. Förbannat spännande hur som helst, trots att man vet vem som är mördaren.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Haren med bärnstensögon

Nu har jag även tagit mig genom Edmund de Waals Haren med bärnstensögon, och är beredd att – om än inte förbehållslöst – stämma in i de massiva hyllningskörerna. Det rör sig helt klart om fängslande läsning. Så glöm min milda raljering i föregående inlägg (om du av någon anledning lade den på minnet).

Boken handlar om Edmund de Waal själv, brittisk världsberömd keramiker och ägare till 264 japanska miniatyrfigurer i trä och elfenben, så kallade netsuke. Om dessa hade förlänats talförmåga hade man kunnat pressa ur dem hela författarskap om det moderna Europas historia. Nu har de inte det, och De Waal iklär sig därför rollen som språkrör.

Han spårar netsukesamlingen till 1870-talets Paris, där hans bergatrollsrike och hysteriskt konstsamlande anfader Charles Ephrussi verkade. Det är belle epoque, fin de siècle, kaféer, Pernod, salongskultur och gryende modernism. I kulisserna springer folk som Edouard Manet, Pierre-Auguste Renoir och Marcel Proust. (Den sistnämndes romanfigur Charles Swann ska enligt uppgift vara kalkerad på just Charles Ephrussi.)

De Waal och hans berättelse tar sig så småningom vidare till Wien, dit netsukefigurerna skickats som bröllopsgåva, för att slutligen landa hos de Waals farbror Iggie i Tokyo.

Denna kulturhistoriskt vindlande resa genomsyras av en intressant men lite självdestruktiv metadiskussion. De Waal är paniskt rädd för att hans släkthistoria ska fångas in av klichéer, och försöker hela tiden gardera sig. Så här kan det till exempel låta:

”Jag tänker hela tiden på en förskräcklig film som jag såg för många år sedan när jag låg vid universitetet. Den utspelade sig i Paris och Picasso gick förbi hela tiden, och Gertrude Stein och James Joyce diskuterade modernismen över var sin Pernod.”

”Mitt Wien har försvunnit in i andra människors Wien”, fortsätter de Waal och försöker råda bot på denna problematik genom att hålla ett ganska så våldsamt tempo. Jag önskar emellertid att boken hade kunnat stanna upp ibland, närmat sig romanformen och verkligen försökt fånga atmosfären i en salong eller spänningen kring ett duell, och på så sätt lyckats spräcka klischéerna. Kanske hade De Waal helt enkelt kunnat fantisera lite mer.

Men förmodligen har jag bara förläst mig på Proust. Haren med bärnstensögon är ju betydligt mer än ett undvikande av litterära fallgropar. De Waal lyckas verkligen få med mycket, och blottlägger både klassamhällets och anitsemitismens vardagsdetaljer. Himlen mörknar över den judiska familjen Ephrussi. Netsukerna undkommer med en hårsmån. Och precis som i fallet von Rezzori – mest drabbande blir det när historien finner paralleller i vår egen tid.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

En antisemits memoarer

”Gubbar minns ’sitt’ gamla riktiga Europa” är en säljande etikett år 2012. Stefan Zweigs romantiserande Wien-skildringar hämtas upp från magasinens allra dammigaste hörn. Edmund de Waal tar några små japanska skulpturer till ursäkt för att få vältra sig i gammal inrökt, parisisk salongskultur.

Gregor von Rezzori (1914-1998) tillhör genrens mer udda fåglar, vilket titeln En antisemits memoarer signalerar. Boken – som ursprungligen gavs ut år 1979, men nu kommer i svensk översättning av Ulrika Junker Miranda – är det obehagligaste jag läst på länge.

Den består av ett antal löst sammanfogade, självbiografiska noveller, klädda i ett språk av allra yttersta kaliber. Varje novell är ett enskilt nedslag i von Rezzoris (d.v.s. hans berättarjags) liv, med start i 1910-talets Bukovina, ett område vars Wikipedia-sida dryper av alla de där skönt gammeleuropeiska begreppen: Moldaviska furstendömet, Habsburgska monarkin, Österike-Ungern…    

Ur dubbelmonarkins ruiner flyr von Rezzori till Bukarest. Stick i stäv med sina storslagna konstnärsdrömmar tvingas han ta anställning som skyltdekoratör, och hans famlande karriär fortsätter sedan i samma lite misslyckade stil. Kvinnor och judar hamnar ständigt i vägen. Och värst är således judinnorna.

Von Rezzori stöter på dem överallt. Dras till dem som till en magnet. Blir till och med god vän med flera av dem. Han tycks känna ungefär samma blandning av djup avsky och storögd fascination som jag känner inför hans bok. Trots att von Rezzori talade såväl tyska som rumänska, italienska, polska, ukrainska, jiddisch, franska och engelska verkar det hela handla om ett behov av att definiera sitt eget vilsna jag utifrån ”det annorlunda”.

Mot slutet finns några halvhjärtade försök att skylla hela Europas förfall på judarna, men von Rezzori har annars lite till övers för konspirationsidéer. Han påstår sig hata judar för att man alltid har gjort det, för att man helt enkelt avskyr vissa människor mer än andra. ”Lika självklart som att man föredrog hundar framför katter och uppskattade bin mer än vägglöss.”

Nazisterna kan han heller inte fördra. Han skrattar oförstående åt deras ”lismande småborgare i paletå”, målarkludden ”med den där sliskiga tjusarlocken i pannan”. Och det finns onekligen ett litterärt sug i den muntra misantropi som präglar framställningen, särskilt i kombination med berättarens totala oförmåga att se kopplingen mellan det privata och det katastrofalt politiska.

Delas denna oförmåga av författaren? Det funderar jag alltjämt på. Avgjort märks en stor dos självironi, men på vilket plan är svårt att säga. Mycket tyder på att von Rezzoris antisemitism var intakt år 1979. I vilket fall ger boken en helt unik förståelse för förintelsens bakomliggande mekanismer, och ett skrämande perspektiv på dagens europeiska kriser.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Själamakerskan

Så har jag bekantat mig med ännu en sådan där ung, kvinnlig förnyare av den italienska romanen. Som ”vunnit priser” och ”rönt uppmärksamhet långt utanför hemlandets gränser”. Hon heter Michela Murgia, och boken jag läst är hennes första i svensk översättning – Själamakerskan.

En roman som svårligen låter sig placeras i ett fack. Den utspelar sig i den lilla sardinska byn Soreni, någon gång på 50- eller kanske 60-talet. Men ur vissa hänseenden skulle den kunna vara skriven ännu tidigare, och i typ Tyskland. Trots Själamakerskans nätta format för Murgias mustiga och lite omständliga språk tankarna till tunga familjekrönikor av närmast Mannskt eller Toljstojskt snitt.

Även romanens existentiella brännpunkt känns tidlös. Själamakerskan handlar om bonddottern Maria, yngst av fyra syskon och så pass oönskad att hon vid sex års ålder adopteras bort. Hennes nya mor blir den åldriga men välbeställda Tzia Bonaria Urrai. Hon är Sorenis sömmerska, men verkar även inom ett mer ljusskyggt gebit. Långsamt går det upp för Maria att Tzia Bonaria är en så kallad Accabadora, en utförare av aktiv dödshjälp.

Maria har svårt att förhålla sig till denna insikt. Och även läsaren förväntas högstämt börja grubbla över livets och dödens eviga mysterier. Personligen engageras jag dock mer av historiens ytterst välarbetade fond. Murgia lyckas verkligen måla upp ett på många sätt förindustriellt Sardinien, fullt av naturalistiska – men på samma gång nästan magiskt skimrande – vardagsdetaljer.

I pittoreska Soreni liknar gatorna ”överblivet sömnadsmaterial” – till skillnad från i exempelvis Turin där det råder rätvinklig millimeterordning – och Murgia tycks både vilja hylla och kritisera det genuina vykorts-Italiens traditionstyngda självbild. Soreniborna är trygga, stolta och rejäla människor, men här finns också fröet till de klasskiktningar och kvinnoförtryck som framträder i Silvia Avallones Stål. Lagda sida vid sida kompletterar dessa båda romaner varandra på ett sant nyskapande vis. Så läs båda!

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

En osynlig

Så har jag också läst en deckare. En osynlig, av debutanten Pontus Ljunghill. Som vanligt var det hägrande miljöexcesser som fick mig att trilla dit. Boken utspelar sig under den fantasieggande sensommaren/hösten 1928.

Den lite träige stockholmskommissarien John Stierna sätts att utreda ett mord på en ung flicka. Liket har påträffats i en övergiven lokal ute vid Djurgårdsvarvet, och spåren är knappa. Några däckavtryck, en teckning av en man i hatt, ett förlorat smycke i form av en märklig, halsduksförsedd sagoboksgris vid namn Piglet.

Via en parallellhandling – tjugofem år senare – blir läsaren tidigt varse att gåtan är av det segdragna slaget. 1953 är en sliten och just pensionerad Stierna på förment rekreerande gotlandsresa. Den gamla mordutredningen tynger alltjämt hans bagage. Såväl bildligt som bokstavligt.

En osynlig är inte riktigt det vältrande bland jazzgossar, jerseyklänningar, art-decomunstycken och verserade "Ah, det ges orientaliskt vid taffeln!"-utrop som jag initialt hade bespetsat mig på. Det är dock ingen tvekan om att Ljunghill – utbildad kriminolog och polishistoriker – hittar lika bra i tjugotalets Stockholm som i sin egen ficka.

Han jobbar med få men exakta detaljtryfferingar, vilka låter läsaren förnimma tidsandan. Folkhemmet är i sin linda. I klarakvarteren klättrar vägglössen ännu obekymrade om morgondagen, och polisen – med eller utan pickelhuva – är ännu inte en självklar del av någon gemensam samhällskropp. I faggorna lurar dock framtiden, och tydligen är det inte bara sin chicka bobfrisyr som Karolina – Stiernas fru – blivit en smula less på.

Ser fram emot nästa bok, i vad jag hoppas blir en serie.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Pär Rådström om "Pär Rådström"

Jag läser sällan om böcker. Och när jag väl gör det blir det nästan alltid Pär Rådströms Sommargästerna. Denna lilla pärla från 1960 kan liknas vid en svårartad förälskelse. Hur detaljerat jag än beskriver den så lyckas jag aldrig riktigt fånga dess essens; själva orsaken till mitt känsloengagemang. Därför fortsätter jag att gå i klinch.

1960 var Pär Rådström trettiofem år gammal. Han hade tre år kvar att leva. Många är anekdoterna om hur denne hängivne reporter, kåsör, radioman och författare helt enkelt jobbade ihjäl sig. Och kanske är en för tidiga död priset man får betala för att ha förkroppsligat en hel epok.

För det gjorde han, tillsammans med generationskamrater som Lars Forssell, Beppe Wolgers, Stig Claesson och Monica Zetterlund. Det unika är dock hur Rådström även förmådde gå utanför sig själv och i realtid sätta detta förkroppsligande på pränt. Låt mig ge ett exempel, från just Sommargästerna:

”[D]en stora svenska landsortsstillheten klockan tre på eftermiddagen. Matsalen med sitt hav av blankmanglade vita dukar, den totala frånvaron av serveringspersonal, den speciella hosta man måste behärska för att få se en av de avlägsna svängdörrarna öppnas av en svart sidenkjol, det ljumma vichyvattnet när man beställt soda.”

Och ett till…

”Jag fick inte tag på någon på Fib utan gick förskottsvandringen i Klara. Fick till slut låna hundra kronor och stannade en bil på gatan.”

Om dessa citat vore saxade ur en roman från år 2011 hade de betraktats som slentrianmässiga nostalgibilder över ett ljuvligt sommardåsigt femtiotal som väl egentligen aldrig har funnits. Men så är nu ej fallet. Varje bild är såväl exponerad som framkallad medan den fortfarande händer! Ett perfekt litet koncentrat, uppnålat för en hastig men knivskarp granskning genom författarens svarta backelitbågar.

Men vad handlar det om då? Ja, det är inte helt enkelt att redogöra för. Huvudperson i Sommargästerna är i alla fall en ung författare, vid namn "Pär Rådström". Han har befunnit sig utomlands i försök att åstadkomma en ny roman, ”något tolstojanskt och stort och vitt och brett”. Hans tankeverksamhet uppehåller sig dock envist kring den osympatiske reklamaren Paul Renberg. Denne har frapperande mycket gemensamt med "Pär Rådström" – initialer, bekanta, smultronställen i skärgården, genanta kvinnohistorier…

"Pär Rådström" blir besatt av att spåra upp sin dubbelgångare. Snart är det fråga om avancerad identitetsförvirringen av närmast postmodernistiskt slag, dock med samma lugnt förföriska Sommarstockholm som fond.

Många med mig har tolkat Paul Renberg som en spegling av Pär Rådströms rastlöshet, av hans fäbless för underhållning och ytlighet, hans ovilja att hålla sig inom de finkulturella skranken. Denna rastlöshet var ett led i uppgörelsen med 40-talets strikta uppdelning i vad som var högt respektive lågt, och kan förmodligen förklara Rådströms ovan beskrivna talang för inventering av sin egen tid.  

Men rastlösheten stod alltså även i vägen för det där tolstojanska, för önskan att någon gång få stanna upp, räta ut det ironiska leendet, och beröra på djupet. Tankar som dessa ger Sommargästerna en viss melankolisk slagsida, vilken verkligen berör på djupet. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Äppeltider

Vi besöker äppelodlingar, både på Österlen och i Ungern, både i nutid och under Ungernrevolten 1956. Men det är ändå ovisshet som står i fokus i Anna Bovaller senaste bok om advokaten Petra Wester, Äppelkyrkogården.

Ett uppdrag så hemligt att hon inte får veta allt om det för Petra till Budapest. Med sig har hon en ny kollega Krisztina som hon inte litar riktigt på och sin dotter Martina. Redan andra kvällen är Martina försvunnen – kidnappad. Tar Petra kontakt med polisen får hon inte sin dotter tillbaka. Instruktionerna som följer för henne runt hela Budapest i någon slags katt- och råttalek. Till att börja med för att ge kidnapparna det material som hon har med sig om uppdraget. Men snart finner Petra sig själv, tillsammans med Krisztina, leta efter spår av Martina runt hela Budapest och många mil utanför stan – ska hon någonsin få se sin dotter levande?

Eftersom jag även får följa Martina vet jag att hon först bli kidnappad och sedan befriad av en främling. Han skjuter ihjäl hennes kidnappare men samtidigt känner hon sig trygg med honom. Men är det falsk trygghet? De sitter i en bil på väg någonstans – hon vet inte vart. 

Även Krisztinas föräldrar förs in i berättelsen. De flydde från Ungern i och med revolten 1956. Men vad hände egentligen? Var ligger deras och Krisztinas lojalitet egentligen? Hjälper de Petra i jakten på dottern eller hjälper de sig själva? Vilka är kidnapparna? Vad har egentligen Krisztinas far med det hela att göra? Många frågor väcks när jag läser. Det är bitvis rörigt och en ganska otrolig historia. Men samtidigt så spännande att jag snabbt läser ut den. Perfekt dessa regniga dagar som varit.

/Liselott

Resevera boken i bibliotekets katalog.

En konstpaus (till)

Så har det åter blivit läge att plocka fram något ur bibliotekets bågnande men sällan uppmärksammade konstbokhylla. Denna gång: Mats Åkermans A la prima, från tidigare i år.

Mats Åkerman ska ha börjat som ganska abstrakt målande konstnär. Inriktningen kom att ändras när han för cirka femton år sedan fick idén att återupptäcka sitt barndomsland – den Svagiska unionen. Någon som varit där? Troligtvis inte. Svagiska unionen är i högsta grad en skapelse av Åkermans lågmält sprudlande fantasi.

Primaborgen är unionens huvudstad, och skildrad genom ett femtiotal målningar spelar denna metropol huvudrollen i A la prima. Målningarna vävs samman av kartor, tidtabeller och reklamskyltar, samt av en böljande berättelse om stadens liv och sevärdheter, betraktade genom den flanerande turistens ögon. Tiden är Åkermans födelseår, 1956, och perspektivet skamlöst nostalgiskt.

Saluhallar, restauranger och nattöppna caféer; neon, spårvagnspling och dräktmatchande hattar. Primaborgen kan beskrivas som ett koncentrerat hopkok av det bästa från Europas storstäder under mitten av det förra seklet. Lite Stockholm, lite Paris, lite Lissabon. Drömskt och detaljrikt på samma gång, konsekvent nedsänkt i någon sorts filmisk jazz-känsla. Som betraktare blir man snabbt indragen, samtidigt som man omedelbart hamnar vilse. Till och med Åkerman själv hävdar att han bara hittar ganska bra i Primaborgen.

A la prima erbjuder en stunds sofistikerad och minutiöst uppbyggd verklighetsflykt, men väcker också en akut lust till att återupptäcka Europa, fjärran bordershops och EU-kanslin.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Blomberg läser Levin

Minns ni Jan Blomberg? Dramatenskådespelare av den gamla gedigna sorten, emellertid utan att föra en massa onödigt väsen av sig. För den så kallat breda allmänheten var han socialarbetaren Harry i den konstiga Janne Halldoff-rullen Stenansiktet. Och så den lätt försupne vaktmästaren Winstedt i grabbklassikern Xerxes. Behöver ni mer?... Bror Råtta i Det susar i Säven?… Berättaren i Ture Sventon-julkalendern?…

Det är framförallt som röst Jan Blomberg smugit sig in i våra hjärtan. Liksom Ernst-Hugo, Margareta Krook och Toivo Pawlo tillhörde han den exklusiva skara som skulle ha kunnat göra såväl telefonkataloger som vitvarumanualer till stor konst. Hans en aning knarriga, en smula släpiga, en gnutta nasala och ett uns förnumstiga stämma besatt en sanslöst trollbindande förmåga. Att Jan Blombergs far var Hugo Blomberg, överingenjör på LM Ericsson och en av utvecklarna bakom Kobratelefonen, har möjligtvis med saken att göra.

Dessvärre gick Jan Blomberg bort redan 1997, alltså strax innan det senaste decenniets stora ljudboksboom. På Ronneby bibliotek finns han därför bara representerad i en enda katalogpost; som inläsare av Ira Levins Bädda för död.

Ira Levin (1929-2007) är väl mest känd för Rosemarys baby och Fruarna i Stepford, bland annat tack vare Roman Polanskis och Bryan Forbes framgångsrika filmatiseringar. Bädda för död, en thrillerhistoria i studentmiljö från 1953, är hans förstlingsverk.

En ung krigsveteran med arbetarbakgrund blir besatt av tanken på att nästla sig in i den rika kopparfabrikören Leo Kingships familj. Saker går dock inte riktigt som planerat. Han råkar göra dottern Dorothy Kingship gravid och drabbas av panik vid tanken på hennes fars förmodade reaktion. Enligt noir-thrillerns krassa logik ter sig mord snart vara den enda lösningen, om än inte den slutgiltiga...

För en förhållandevis orutinerad thrillerläsare som undertecknad är Bädda för död fylld av överraskande vändningar. Men även experter på området har prisat Levins oerhörda sinne för välkomponerad spänning. ”the Swiss watchmaker of suspense novels” är Stephen Kings omdöme av denne hans läromästare.

För att summera: Kombinationen Blomberg-Levin är guld värd.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

De små hästarna i Tarquinia

Visst är det en strålande titel? De små hästarna i Tarquinia. Les petits chevaux de Tarquinia. En påminnelse om att den av mina bildningsluckor som stavas Marguerite Duras nu äntligen borde åtgärdas. Sagt och gjort; Lind & Co:s nyutgåva av romanen fick sätta prägel på gångna långhelg.

För prägel sätter hon, Duras. Så mycket hade jag redan på förhand förstått. Många har vittnat om hur man handlöst dras med av en Duras-roman, om hur man fullständigt invaggas i känslostämningar, om hur svårt det då är att hålla analytisk distans. Detta gäller även för ett så tidigt verk som De små hästarna i Tarquinia, ursprungligen publicerad 1953 och av många beskriven som en bagatell. Bland annat av Annina Rabe, som i nyutgåvans intressanta förord menar att detta är ett högst avsiktligt grepp från Duras sida, liksom kongenialt med själva romanens tema.

De små hästarna i Tarquinia (får inte nog av att skriva ut hela titeln) kretsar kring en grupp semesterfirare i den lilla staden Tarquinia på italienska västkusten. Vi möter de båda gifta, konstant smågnabbande paren Jacques och Sara, Ludi och Gina; de förstnämndas son, kallad barnet, samt en milt revolterande barnflicka som ingen riktigt står ut med. Med i sällskapet finns även den utpräglade sanningssägaren Diana, och en stilig man med en båt.

Inte mycket händer. Sällskapet går ner till stranden. De dricker Campari bitter. De går upp igen. De dricker lite mer Campari bitter. De äter något enkelt. De fundera på om man skulle ta en tur med båten, eller kanske ta en till Campari bitter. Ständigt är de på jakt efter ett slags lojhetens ideal, där allt kan förvandlas till just bagateller. Jag drar mig till minnes Mavis Gallants trötta efterkrigseuropéer, och deras vilsna försök till ”livets gilla gång”.

Men det går sådär. I Tarquinia är det hett, nästan outhärdligt hett. Dessutom finns det få skuggande träd i detta dammiga stenlandskap. Camparin klibbar i mungiporna och relationerna lider av obotliga infektioner. Romanen saknar egentlig utveckling; sällskapet kommer aldrig iväg för att titta på de där små hästarna, och en mer påtaglig känsla av olidlig klaustrofobi har jag nog aldrig tidigare stött på. Framför allt är det den kakafoniskt upprepande dialogen som bidrar till detta, och det hela blir till någon sorts djävulsk mix mellan Beckett och Vi hade i alla fall tur med vädret, minus all förlösande slap-stick.

Och så har vi det sorgliga gamla paret, som i romanens utkant vakar över de uppsamlade kvarlevorna efter deras förlorade son. Han arbetade som minröjare, förolyckades i tjänsten. Den chockade modern vägrar att skriva under dödsattesten, och i parets öde konkretiseras den kvalmigt påträngande verkligheten till en nålsudd. Sällskapet kan inte värja sig, och bagatellisera även detta. Eller kan de det? 

Kan man semestra sig bort från verklighetens hemska allvar? Är det ibland till och med tillrådligt att göra det? Duras tog, om jag förstått det rätt, senare ställning i dessa frågor. Här vågar hon nöja sig med att enbart ställa dem. Och jag gillar det starkt. Dock med förhopning om att hinna skaka av mig boken innan sommarens ledighet.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog