Svensk illustration

Ibland vill man ha e-böcker, ibland stora mörrumsdoftande pappersvolymer som inte skäms för sin tyngd och otymplighet. Kaffebordsböcker tycks vara på frammarsch och Svensk illustration, en visuell historia 1900-2000 är kanske det bästa i genren sedan Cosmo Kramers Coffe table book about cofffe tables.

Dock med risk för att kaffet hinner svalna. Svensk illustration – redigerad av Andreas Berg och Sara Teleman – är en bok att försvinna i. En oändlig madeleinekakbuffé av bilder av tider som flytt. Som Jane Barks gamla modeillustrationer från Femina. De framkallar så mycket 70-tal i mig att det ter sig omöjligt att jag inte var med när det begav sig.

Vi tidiga 80-talister är kanske den sista generationen med en riktig relation till illustration, funderar jag. Vi var de sista att vara lite svältfödda på bilder, de sista att sukta efter illustrationer, de sista att drunkna i Tomteskurburkens fascinerande drosteeffekt. Just därför lät vi vår omvärld och historieuppfattning präglas så starkt av folk som Elsa Beskow, Max Walter Svanberg, Mats Gustafson, Eva Eriksson, Ulf Lundkvist och Cecilia Torudd. Långt före bildsök och instagramflöden.

Namnen i stycket ovan har jag bytt ut en handfull gånger, ställd inför svårigheten att göra bredden i Svensk illustration rättvisa. Många intressanta linjer går emellertid att skönja i det digra materialet. Exempelvis rör det sig i stora delar om en kvinnornas historia. Det tidiga 1900-talets explosionsartade utveckling av trycksaksproduktion sammanföll i mycket med kvinnornas insteg på arbetsmarknaden.

Och uppfriskande är artikelförfattarnas ambition att behandla illustratörernas arbete som uttrycksformer i sin egen rätt. Inte som spår av konstnärskap som aldrig fick chansen att till fullo blomma ut. ”Hade världen blivit lyckligare av ännu en virtuos porträttör av glosögda grosshandlare”, frågar sig Ulrika Knutson i en text om Jenny Nyströms, av försörjningsbördan eventuellt hämmade, artisteri.

Andra avsnitt jag omedelbart sträckläser är Andreas Bergs text om vänsterns estetik, och Ulla Rhedins om Kamratpostens guldålder. Med sitt kreativa uppsving från slutet av 1960-talet blev KP en oumbärlig plantskola för namn som Anna-Clara Tidholm, Jockum Nordström, Gunna Grähs och Anna Höglund. Mot slutet av 80-talet tog det roliga slut. Rhedin pekar på hur KP, som en följd av organisationsförändringar, började ge läsarna ”vad de vill ha”, snarare än att fortsätta värna om kvalitet och experimentlusta. Åter får jag den svindlande känslan av att tillhöra en sista generation.

 

/Martin

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Nytt från Donna Tartt

Den hemliga historien, Donna Tartts debutroman, är höjd till skyarna av många svenska bokbloggare. Jag läste den i ett svep en sommar för några år sedan och sällade mig till hyllningskören.

Nu har jag påbörjat läsningen av Tartts nya roman Steglitsan och jag kan bara säga att det verkar lovande. När Theo Decker besöker Metropolitan Museum i hemstaden New York tillsammans med sin mamma inträffar en explosion som dödar ett stort antal människor, däribland mamman.

I tumultet efter explosionen tar Theo med sig en liten tavla av en fågel, en steglitsa, från museet. Eftersom Theos pappa har lämnat familjen ett år tidigare står Theo nu ensam i världen. Farföräldrarna meddelar att de kan tänka sig att betala för en hotellvistelse för Theo, men han väljer att flytta in hos en kompis familj istället.

Hela tiden finns tavlan i hans medvetande och han funderar flera gånger på att lämna tillbaka den till museet, men det blir allt svårare att förklara varför han har den ju längre tid som går efter explosionen. Där jag befinner mig i boken nu har Theo precis blivit bekant med Hobie, som restaurerar antika möbler. Hos Hobie finner han någon slags trygghet som riskerar att tas ifrån honom när pappan helt plötsligt dyker upp och ämnar ta Theo med till Las Vegas. Jag tycker att det är bra, och jag vill verkligen veta hur det ska gå för Theo. Jag anar att bistrare tider väntar för honom…

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Folke Dahlberg

En regnig eftermiddag för några veckor sedan hade jag vägarna förbi västgötska Forsvik, beläget strax intill Karlsborg vid Vätterns nordvästra sida. Jag parkerade bilen, checkade in på mitt natthärbärge och lät mig sedan stillsamt överväldigas av bruksortens kulturhistoriska ymnigheter.

 

Över en vegetarisk pytt hos en av ortens traktörer kunde jag begapa platsen för Göta kanals första spadtag, samma farleds högsta slussning, Sveriges äldsta järnbro, samt – om jag reste mig en aning – hjulångaren Erik Nordvall II. Genom en kort promenad (förmodligen i Arns fotspår) hittade jag sedan fram till den sexhundraåriga bruksmiljön. Mjölkvarnar, stångjärnshammare och mekaniska verkstäder i alla ära – i första hand var det Livsbilder, muséets minnesutställning över Folke Dahlberg som drog.

Genom författaren och konstnären Folke Dahlberg (1912-1966) har den här trakten förlänats ett helt eget skimmer. Framförallt är det de tre böckerna Vättern, Tiveden och Göta kanal som alltjämt fängslar nya läsare. Undertecknad är en av dem, och att ett blogginlägg i ämnet dröjt beror på hopplösheten i att beskriva detta skimmer.

Redan Dahlbergs samtid hade problem. Recensenterna kunde inte få grepp om vad som i brist på bättre fick karaktäriseras som en ny form av landskapsskildring. Den inkluderar noggrant researchad kulturhistoria, poetisk symbolism, lågmälda fabuleringar, finkorniga naturbeskrivningar, halvsurrealistiska tuschillustrationer. Allt präglat av enstöringens sökande efter frid.

Ofta är det grått och kylslaget. Dahlberg står och väntar på en svart snipa som långsamt uppenbarar sig i regndiset. Strax är han åter på väg ut i Vätterns norra arkipelag. I skymningen kan han ana det kalla, ensamma karbidskenet från någon av öarnas skogsvaktarstugor. Där ska han bosätta sig för ett tag. Kanske övervintra.

Eller så en fotvandring genom Tiveden, där ”grenar hakar fast i tröjärmarna och hejdar mig som om de begärde klarläggande fotnoter till några dunkla punkter i det mumlande föredrag jag håller för mig själv”. Det äventyrligt självvalda utanförskapet, som avgjort utövar en viss romantisk lockelse på oss modernt nedre-medelålderskrisande män, skildras inte utan problematiserande självinsikt.

Jaget i de tre böckerna är emellertid även gentemot läsaren högst integritetsvärnande, och bara stundtals närvarande. Viktigare är de nyktert sakliga men på samma gång vackert hotfulla landskapsbeskrivningarna. I dem finns, enligt ett efterord av Anders Weidar, de sannaste självporträtten förborgade. Talande är hur Rikets Allmänna Kartverk ska ha kontaktat Dahlberg för expertutlåtanden. Bland annat rörande de vatten som han en augustinatt 1966 för gott skulle komma att försvinna i.

Men trots detaljrikedomen finns det hos Dahlberg ingen ambition att erövra naturen. Tvärtom kan ett socialt patos anas; ett misstänkliggörande av regementen, hembygdsforskare, geologer, botaniker och andra tillrättaläggande exploatörer av Vätternlandskapen och dess människor. Denna ödmjukhet dröjer sig länge kvar hos läsaren. I Forsvik som ett dämpande raster över den effektiva gps-karta som nästa morgon snabbt ville leda mig vidare upp genom landet.

/Martin

Folke Dahlberg i bibliotekets katalog

Sömnlöst på Manhattan

När natten faller, Michael Cunninghams senaste roman, handlar om Peter Harris, fyrtiofyraårig gallerist på Manhattan. Materialistiskt lyckad men existentiellt krisande. Äktenskapet med Rebecca tycks tröttkört och i sin jakt på konstnärliga halleluljaögonblick famlar Peter allt mer i blindo.

Så anländer Missen, Rebeccas struliga och betydligt yngre bror. Han är förvillande lik en skulptur av Rodin, och har den goda smaken att spatsera runt köket i bara födelsedagsdräkten. Särskilt om natten, när Peter är sömnlös och behöver lite vodka…

Ni förstår vartåt det barkar. Tematiken är en uppenbar pendang till Thomas Manns Döden i Venedig, och romanen ännu ett exempel på Cunninghams fäbless för hämningslöst återbruk av litteraturhistorien. Vid varje bladvändning står någon gammal bekant europé på lur; en Madame Bovary, en Jane Austen-fröken, en Dante, en Hans Castorp, en Galatea. I romanens mest laddade scen får Peter spela både den smyglyssnande Polonius och Hamlets spökfar.

Minns ni när Horace Engdahl, då fortfarande ständig sekreterare, lade ut texten om att amerikansk litteratur är isolerad och trångsynt? Cunningham verkar inte ha glömt. Man föreställer sig att han tagit som livsuppgift att motbevisa denna fördom. Ett företag som dock ter sig allt mer riskabelt. I den pulitzerbelönade och framgångsrikt filmatiserade romanen Timmarna hade återvinningen något av nyhetens behag. Nu riskerar den istället att kännas krystad och övertydlig. Som ett klassiskt fall av kvarglömd byggnadsställning.

Men när boken börjar ta slut har min irritation över detta upphört. Istället betraktar jag det hysteriska namedropandet som kongenialt med Peters krissymtom, med hans desperata sökande efter meningsfullhet. Samtidigt har hans person djupnat och nyanserats. Jag har blivit fäst vid honom, och gått igång på romanens nogsamt utlaggda tanketrådar kring konst, konstmarknad, skönhet och erotik.

I sina bästa stunder framstår Cunningham som en amerikansk, queerare Ian McEwan, tänker jag. Han bemästrar nog ett oerhört subtilt och välavvägt romansnickeri. Liksom i smyg, bakom den där skräpiga byggnadsställningen.

/Martin

P.S. Hur ofta använder ni er av ordet diminutiv? Michael Cunningham gör det, enligt hans översättare, väldigt ofta. Fyra gånger under första hälften av romanen, och sedan flera gånger till. Är detta ett medvetet stilgrepp? Eller rör det sig om provisoriska lösningar; den stressade översättarens tyvärr missade påminnelser till sig själv om att här och var hitta på lämpliga beskrivningar av litenhet (alltså diminutiv)? Kanske ett tecken på översättabranschens allt mer ansträngda arbetsförhållanden.

Reservera boken i bibliotekets katalog

Engdahl i fragment

Bitterhet är en underskattad egenskap. Utan den formuleringsiver som lite för mycket galla kan åstadkomma hade vi haft det betydligt tråkigare.

Ta den här onelinern till exempel: ”Jag skulle säga att Tyskland är ett Sverige för vuxna.”

Den är hämtad från en intervju med forne ständige sekreteraren Horace Engdahl, gjord med anledning av hans nyutkomna Cigaretten efteråt. Boken är en samling miniessäer, eller fragment som Engdahl själv kallar dem, nedplitade under långa sittningar på anrika kaféer i Berlin.

Bitterhet är kanske ett starkt ord, men en misströstan inför svenskarnas låga intellektuella ambitioner genomsyrar såväl fragmenten som Engdahls framträdanden i samband med lanseringen. Han beklagar att hans klassiska bildning tycks ha blivit omodern; att han förvandlats till en krumelur. Dessutom vägrar folk förstå hur hans förnamn ska uttalas. Han heter Håröss (typ), faktiskt.

Samtidigt är vi ju många som högaktar karln, som går i gång på hans knivskarpa blick för kulturhistoriens väsentligheter, trots det akuta bildningskomplex den framkallar. Essäsamlingen Ärret efter drömmen från i förfjol är omöjlig att helt lägga bakom sig, och Cigaretten efteråt är även den en guldgruva, naturligtvis.

Engdahls fragment är sällan längre än en sida, ibland bara en rad eller två. De avhandlar humor, kärlek, vänskap, utanförskap, åldrande, utopier, misslyckanden, och författarens klädsamt gubbiga konservatism. Allt under en ständig, och för Engdahl så självklar, dialog med litteraturhistorien. Han levererar få nya rön. Styrkan ligger istället i de avklarnade formuleringarnas förmåga att, likt Tranströmers, ”ge oss ny tillgång till det verkliga”.  

Men viktigare än den enskildes ordvändningar är – enligt Engdahl – samtalet. ”’Nu har du varit ensam och fått tid att fundera’, är alltså en enfaldig formulering”, förklarar han efter att effektivt ha slaktat myterna om såväl Virginia Woolfs som Muminpappans ensamhet.

Och ett gott samtal utgörs i grunden av påståenden snarare än bergfasta åsikter. ”Att anse är en social rit jag underkastar mig för att inte bli betraktad som ett fån”, förklarar Engdahl. Läsaren gör kanske kopplingar till 80-talet, postmodernistisk värderelativism och Engdahls medverkan i den legendariskt svårbegripliga tidskriften Kris. En association som dock stöter på patrull: ”Postmodernismens uppror mot berättandet är i dag lika bortglömt som slagordet ’Stoppa Öresundsbron!’”, fastslås vid ett tillfälle. 

Denna självdistans, som tycks vara vidhäftad ovan nämnda bitterhet, uppvisar boken många tydligare exempel på. Och kanske känns den mer framtvingad än avslappnad. Engdahl verkar vilja föregå belackaren, och exempelvis aforismerna om aforismens begränsningar utgör de mindre engagerande delarna av boken.

Bäst blir det trots allt när Engdahl blottar strupen och ger sig hän. När han träder fram som vår tids mest inspirerande läsare. För som han själv förklarar: ”Seriösa resonemang om konstverk åldras fort. Det som motstår tidens nedbrytning är den ogarderade entusiasmen och den oväntade iakttagelsen.”

/Martin

Foto: Sara Mac Key

Reservera boken i bibliotekets katalog

Sammelsurium

Ulf Linde fotograferad av Helena Paulin-Strömberg

”Oredig blandning, virrvarr, röra” är SAOL:s definition av begreppet Sammelsurium. Som titel på en bok av Ulf Linde är det därvidlag ganska missvisande. Få svenska stilister kan leverera en lika avklarnad essäistik som denne kulturgigant; konstprofessor, kritiker, jazzmusiker, museiman, husockupant och dubbel akademiledamot. Född 1929.

Jag föreställer mig att det har med inställningen till bildning att göra. En inställning som tycks härröra från en tid då... (hur ska jag uttrycka det... i brist på bättre väljer jag) ”det goda samtalet” fortfarande var en vanligt förekommande sysselsättning. Det kunde utspela sig bland Kungliga bibliotekets dammiga hyllor, på Nalen mellan Dompans sena set, i ett soffhörn med kaffe och avec hemma hos någons moster, under en gatlykta i duggregn... Wikipedia hade ännu inte sett dagens ljus. Vindlande rödvinsdiskussioner kvävdes inte i sin linda av några via smart phone levererade facit.

Vad jag vill få sagt är att Ulf Linde behärskar de utrotningshotade konsterna att resonera och associera, och att dymedelst levandegöra och förmedla sin stora kunskapsbank. I Sammelsurium är det tecknandets väsen som är utgångspunkten. Vad är det egentligen som gjuter liv i en teckning? Ögat, fantasin, modellen? Vad är det som styr en konstnärs handföring?

Linde lyfter fram inlevelsen som en avgörande faktor, förmågan att bli ett med såväl sin teckning som med modellen. ”Cyklisten som skiljer mellan sig själv och cykeln hamnar snart i diket”, förklarar han. ”Se hur Rembrandt tecknat elefantens snabel! – För att skildra rörelsen har han dubblerat konturerna, självfallet utan att tänka på det. Lika litet som en cyklist tänker på hur han bär sig åt när han väjer för en sten på vägen.”

Helst av allt skulle jag vilja citera in extenso, men till det finns varken tidsmässigt eller juridiskt utrymme. Resonemangen spänner i alla fall sömlöst vidare. Över grottmålningarna i Lascaux, över diverse religiösa och alkemistiska tänkare, över Matisse som kröp runt på golvet med ett kattlik för att kunna fånga panterns rörelse, över Carl August Ehrensvärd, från vilken Linde plockat begreppet sammelsurium, betecknande allt det som ögat inte kan uppfatta men som ändå alltid är verksamt i en teckning.

Och med den definitionen känns titeln egentligen synnerligen väl vald. För det så sanslöst inspirerande med den här lilla boken är just det osynliga nätet av spränglärda associationer, verksamt liksom bakom författarens iakttagelser.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Minns ni Lena Svedberg?

Själv minns jag inte Lena Svedberg. Hon dog redan 1972, bara tjugosex år gammal. Som tur är finns Carl Johan De Geer. För några år sedan gjorde han och Göran Olsson den fina kortfilmen Jag minns Lena Svedberg, där De Geer läser en liten text om sin saknade konstnärsvän från förr.

”Somliga döda lever kvar inuti en, som bilder. Men Lena Svedberg möter man aldrig, inte ens som spegelbild i någon levande människa som kommer upp ur tunnelbanan. Lena Svedberg liknade ingen annan”, förklarar De Geer.

De Geer och Lena Svedberg medverkade båda i tidskriften Puss. Svedbergs aggressivt satiriska teckningar var helt i linje med Puss provokativa profil. Dess skoningslösa attacker på allt reaktionärt och ekonomistiskt känns idag långt mer engagerande än 2010-talets uddlösa satirförsök. (Med tidskriften Galago som ett av få undantag tycks den svenska satirtraditionen ha gått förlorad någonstans kring Lars Vilks rondellhund.)

Lena Svedbergs korta men intensiva produktion är dock betydligt mer än en serie vassa samhällskommentarer. Det blir man varse när man bläddrar i Lena Svedberg, del fyra i förlaget Orosdi-Backs trevliga konst-pocketserie Svenska illustratörer och konstnärer. Där hittar man De Geers text från filmen, några av hans foton av Lena Svedberg, liksom ett nyskrivet förord. Och så naturligtvis en massa klanderfritt återgivna teckningar.

Svedbergs köttigt expressionistiska mardrömsvisioner är lika drabbande nu som när Nixon och Erlander var på tv. Och det samma gäller de betydligt mer stillsamma, och för mig nya, porträtten från Etiopien. Svedberg föddes i Addis Abeba, berättar De Geer, och kunda laga starka afrikanska maträtter i järngryta. Alla åt, utom Lena själv.

Sammantaget en nätt men ytterst väl presenterad introduktion till ett av det svenska 1900-talets intressantaste konstnärskap.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

En konstpaus (till)

Så har det åter blivit läge att plocka fram något ur bibliotekets bågnande men sällan uppmärksammade konstbokhylla. Denna gång: Mats Åkermans A la prima, från tidigare i år.

Mats Åkerman ska ha börjat som ganska abstrakt målande konstnär. Inriktningen kom att ändras när han för cirka femton år sedan fick idén att återupptäcka sitt barndomsland – den Svagiska unionen. Någon som varit där? Troligtvis inte. Svagiska unionen är i högsta grad en skapelse av Åkermans lågmält sprudlande fantasi.

Primaborgen är unionens huvudstad, och skildrad genom ett femtiotal målningar spelar denna metropol huvudrollen i A la prima. Målningarna vävs samman av kartor, tidtabeller och reklamskyltar, samt av en böljande berättelse om stadens liv och sevärdheter, betraktade genom den flanerande turistens ögon. Tiden är Åkermans födelseår, 1956, och perspektivet skamlöst nostalgiskt.

Saluhallar, restauranger och nattöppna caféer; neon, spårvagnspling och dräktmatchande hattar. Primaborgen kan beskrivas som ett koncentrerat hopkok av det bästa från Europas storstäder under mitten av det förra seklet. Lite Stockholm, lite Paris, lite Lissabon. Drömskt och detaljrikt på samma gång, konsekvent nedsänkt i någon sorts filmisk jazz-känsla. Som betraktare blir man snabbt indragen, samtidigt som man omedelbart hamnar vilse. Till och med Åkerman själv hävdar att han bara hittar ganska bra i Primaborgen.

A la prima erbjuder en stunds sofistikerad och minutiöst uppbyggd verklighetsflykt, men väcker också en akut lust till att återupptäcka Europa, fjärran bordershops och EU-kanslin.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

En konstpaus

Ronneby biblioteks konstavdelning bör inte underskattas. En aning skymd bakom trappan till andra våning härbärgerar den många goda anledningar till en stunds vilsam vardagskontemplation. Exempelvis de flesta av bibliotekets sjuhundrafemtiotre konstnärsbiografier. En personlig favorit bland nytillskotten är Birgit Rausings rikligt illustrerade Agda Holst –livet, konsten.

Självvalt ogift förblev Agda Holst (1886-1976) sin barndomsstad Kristianstad trogen, men inte utan internationella kontakter. Då moderns garnaffär inte krävde hennes omsorger kunde hon unna sig några studieperioder i såväl München som Paris.

En återhållen, men raffinerad, kubism tycks ha blivit frukten av studierna. Framförallt porträtten från tjugotalets mitt, där tekniken parats med tidens så kallade nysaklighet, drabbar betraktaren. Anledningen är paradoxalt nog den obevekliga distans som de stringenta kompositionerna skapar gentemot den avbildade. Begreppet integritet löper som en röd tråd genom Holst konstnärliga produktion, och i de nästan stillebenartade självporträtten blir det extra påtagligt. Man kommer inte en millimeter in under huden på människan Agda Holst. Det antydda leendet utstrålar en oerhört lugn och stark självmedvetenhet, och med full sinnesnärvaro tycks hon närmast idealisera sin egen svala elegans. Jag kapitulerar omedelbart.

Lugnet och den självsäkra integriteten återspeglas också i koloriten. Holst jobbade helst med sobra färgtoner, men utan att låta konsekvensen slå över i monotoni. Så fort det riskerar att bi tråkigt och odynamiskt lyser en skrikigare nyans plötsligt upp i någon liten handbukett. Men det enbart av strikt kompositionstekniska skäl. De psykologiska djupen förblir mörklagda.

Det kyliga tonläget skiljer Holst från exempelvis generationskamraterna Ester Almqvist, Ellen Trotzig och Tora Vega Holmström, vilka även de varit föremål för biografier av Birgit Rausing. Att Holst saknar denna trios mer känslosprakande manér kan vara anledningen till att hon blev förhållandevis väl mottagen bland manliga kollegor. Exempelvis var hon länge den enda kvinnliga medlemmen av konstnärsgruppen Aura.

Även i fråga om efterlämnade brev och dagboksanteckningar är Agda Holst den mest återhållsamme i Rausings kvartett. I ett litet brevkort från den för tillfället sanatorieinlagda Holst till vännen Elsa Wallgård anser sig Rausing dock ha hittat något väsentligt:

”Skulle du vilja se i min översta byrålåda i mellanrummet i asken till höger, tror jag, ligger en liten mörkt rödbetsröd silkesnäsduk, så stor som detta kort ungefär. Den är pricken över i på en klänning som annars ter sig slätstruken.”

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Brutalnostalgiskt

Svensk ekonomihistoria tycks på senare tid ha fått ett populärvetenskapligt uppsving. Handelshögskoledocenten Jan Jörnmarks fotoböcker Övergivna plaster och Övergivna plaster 2 har funnit en plats i mången biblioteksbesökares hjärta. Sven Olav Karlssons Svenska ödehus är ett annat exempel på samma trend, liksom en otalig mängd bloggar och en och annan teveserie.

En skräckblandad brutalnostalgi är väl vad det är frågan om. Bilderna fyller oss med hisnande insikter om tidens obarmärtighet. Något man tog för givet har plötsligt spelat ut sin roll. En vägkrog har hamnat vid en återvändsgränd, en dansbana vuxit igen. En gammal mekanisk verkstad har förlorat sin konkurrensfördel och hastigt övergivits. De hann varken skruva ner stämpelklockan eller plocka med sig krukväxterna.

Det tycks alltså som om den ekonomiska globaliseringens innebörder nu på allvar har tagit skruv, i alla fall på ett känslomäsigt plan. Kanske känner vi av ett epokskifte, början på ett mer kringflackande levnadssätt, där bopålarna rycks upp redan innan de riktigt hunnit sätta sig. Med en rörligare arbetsmarknad knyts våra liv i allt mindre grad till geografiska platser.

Frågorna hopar sig. I det senaste numret av konst- och litteraturtidskriften 10TAL (tidigare känd som 00TAL, 90TAL och 80TAL) avhandlas ämnet ur en lång rad olika infallsvinklar. Med lite ansträngning kan man se globalisering och rotlöshet som ett tema för samtliga artiklar, författade av folk som Dan Jönsson, Édouard Glissant och Aase Berg. Udden är inte sällan riktad mot Sverigedemokraterna, vilket ju även var fallet under den mycket uppmärksammade Stockholms poesifestival, arrangerad härförleden av just 10TAL.

Senaste numret av 10TAL kan du nu läsa på Ronneby bibliotek. Tidigare nummer kan du dessutom låna hem.

/Martin