"Och bergen skall rämna" av Erika Olofsson Liljedahl

Detta var en bok som berörde mig väldigt mycket. Den utspelar i början av 1901. I huvudrollen den unga kvinnan Hedvig som är skör och det beror på flera saker. Hennes mor dog i barnsäng och ledde till att Hedvig fostrat sina två yngre bröder. Men så gifter hon sig med prästen Georg och flyttar med honom bort från det lilla torpet. Hedvig ser framför sig att hon snart har en egen familj med honom. Men det blir inte så. Inga barn kommer, hon engagerar sig i söndagsskolan och finner frid. 

Men så får Georg en ny tjänst uppe i Tornehamn långt upp i Sverige. Han reser i förväg medan hon upptäcker att hon är gravid. Det blir aldrig av att hon berättar om det för sin man och så förlorar hon barnet innan hon reser efter sin honom. Hedvig säger inget till någon om sina upplevelser och det tär på henne. Hon skräms av landskapet hon kommer till, de öppna vidderna och mörkret tynger. Finns det någon ljusning? Städningen blir hennes ventil. Aldrig har de haft det så rent. 

Så behöver familjen där hemma pengar och hon ordnar jobb för en av sina bröder. Han ska komma och hon längtar så. Men det har gått 6 år sedan de träffades senast och bara hon och fadern har skrivit brev till varandra. Har de sagt sanningen i dessa brev? Så klart inte. Mötet med brodern blir inte som hon tänkt sig. 

Hon klamrar sig fast vid halmstrån. Tar över skolan för samernas barn när de står utan lärare och möter där flickan Sára. Så ljus som hon är, kan hon verkligen vara en lappflicka tänker Hedvig. Är hon bortrövad? Hedvig spinner egna idéer om flickans härkomst och kommer på att hon kanske kan ta flickan till sig… Mamman verkar då så sur och vresig, inte kan hon älska sin dotter? 

Jag blir beklämd över Hedvigs situation och hon gör så mycket ”fel” i sin omtanke om andra. Det kryper i kroppen på mig när jag inser vad hennes omtanke kan komma att leda till. Samtidigt är det en lockande skildring av naturen och fjällen. Tiden, människor och livet i den lilla byn beskrivs bra. Här är säsongsjobbarna som drar den nya järnvägen, basarna som leder dem, flickan i handelsboden etc. Livet är hårt och många gånger orättvist. Hedvigs bror David hamnar mitt i detta. Går det att göra något åt det?

Jag tyckte väldigt mycket om hennes förra bok Någonstans brister himlen. Läs vad jag skrev om den i bloggen. Denna är nästan lika bra. 

/Liselott

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Där ser du också vilka andra utgåvor vi har av boken. 

Nytt från Anneli Jordahl

Det är svårt att öppna en bok utan förförståelse. Ta exempelvis Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Trots att det är det första jag läser av Anneli Jordahl så tror jag mig ändå veta ungefär vad jag har framför mig. Det vill säga något om klass, av klass.

För lite drygt tio år sedan började man tillfälligt prata och skriva om klass igen (eller åtminstone prata och skriva om att man borde prata och skriva om klass igen). Mycket var det Anneli Jordahls förtjänst, känns det som, med böcker som Klass – är du fin nog? och Var kommer du ifrån?

 

Det som drabbar mig först i Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona är emellertid de exakta tids- och miljöbeskrivningarna. Jordahl blåser med stor trovärdighet nytt liv mellan de på senare år så flitigt nerfirade 50- och 60-talskulisserna. Bara en sådan sak som att staden i romantiteln är Östersund – och inte New York, Paris eller Stockholm – flaggar för viss äkthet bortom historieskrivningens välsopade allfartsvägar.

 

Sextonåriga dalkullan Mona hamnar i den jämtländska metropolen som hembiträde. Studiedrömmarna har sedan länge grusats av magister Karlberg, som utgör ett av romanens flera exempel på klassrelaterat maktutövande. Andra återfinns på Monas arbetsplats, hemma hos det unga karriäristparet Britt och Ove. Mona tycker sig alltid ha ögon på sig, och hindras länge från att utforska stadens många fröjder, som jukeboxar, messmörsstrutar och värmande små huttar vid danspalatsens bilparkeringar.

 

Intressantast i hushållet är nog ändå Britt, som i romanens utkant försöker sig på den eventuellt övermäktiga kombinationen arbetsliv och respektabelt hustruskap. I Mona söker Britt såväl en förtrogen vän som en underordnad att spy ut sin frustration över, och skildringen av denna komplexitet tillhör romanens allra bästa delar.

 

Ove spelar i jazzband och blir till slut Monas biljett in under dansbanornas kulörta lyktor. Hon gör bekantskap med den kapriciöse gitarristen Harold och får betala dyrt för de ynka steg snoa och foxtrot som hinns med. Gravid och ogift illustrerar hon med all önskvärd tydlighet det skoningslöst hederskulturella i tidens kvinnosyn. Vissa av påhoppen är så brutala att de knappast kan vara uppdiktade, och mycket riktigt har Jordahls egen mammas öde fått stå som förlaga. Det antyds av de nutida mor-dotterdialoger som då och då skjuts in mellan kapitlen, och nämns rakt ut i bland annat den här intervjun. Förförståelse, som sagt.

 

De inskjutna dialogerna, liksom de enstaka kapitel som berättas ur Harolds perspektiv, kan såklart sägas berika framställningen. Men också i viss mån störa. För man vill ha ännu mer av Mona, ännu mer av Britt, ännu mer av den i mina öron perfekt avlyssnade 60-talsnorrländskan, ännu mer av 60-talsvardagens monotoni och tristess. Anneli Jordahl behärskar ju den här typen av material som få andra.

/Martin

 

Fotograf: Sara Mac Key

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

I tystnaden begravd

På 1930-talet rådde politisk osäkerhet i Europa och i Sverige. Här var kanske spänningarna extra starka i Tornedalen, med sin 30-procentiga arbetslöshet. Uppsägningar skapade otrygghet och fattigdom vilket blev en grogrund för de revolutionära rörelser som fångade upp unga människors förtvivlan med löfte om rättvisa i det förlovade landet i öster. Det fanns till och med kommuner som bidrog med pengar till invånare som ville åka. Hela familjer gav sig av men framför allt unga män som skulle bygga en ny stat med plats för alla. Drömmen om ett bättre liv.

Det här får Katrine reda på av en händelse när hon tar sig an sin mammas pörte, en övergiven stuga som överraskande nog betingar ett högt pris på småhusmarknaden. Ska Katrine och hennes bror behålla huset, eller sälja? Hon bestämmer sig för att stanna och ta reda på lite mer om sin mammas släkt och varför hon har ett hus hon aldrig berättat om. 

Ett otäckt mord har ägt rum i byn strax innan och alla talar om det. Det är den tidigare skidlöparen Lapp-Erkki som rått och urskiljningslöst slagits ihjäl med yxa på sin gård. 

Brev som Katrine hittar i huset berättar om hemligheter bakåt i tiden som har förgreningar till Lapp-Erkki och om unga män som for till Sovjet och aldrig hördes av igen. Samtidigt är byn på helspänn sedan man förstått att en rysk bil synts till i närheten av mordplatsen. Katrine har hamnat i ett spänningsfält hon inte kan förstå men inte heller lämna. Förr och nu hör ihop och kommer ifatt och boken berör också glesbygdens olösliga dilemma; man vill stanna men hur göra när inga jobb finns? Ungdomar som flyr till storstaden, ekonomisk brottslighet och familjekärlek får också sin plats i boken.

Den historiska apekten i I tystnaden begravd är snyggt hopfogad med nutiden dessutom har Tove Alsterdal gjort en gedigen research om Kirunasvenskarna som de kallades. Här en intervju med Tove Alsterdal från TV4,10 min. En av de bättre spänningsromanerna jag läst på länge. 

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Liknelseboken

Den egentliga handlingen i Per Olov Enquists Liknelseboken är ganska lätt att sammanfatta: Unge Perola spränger fromhetens bojor efter att ha upptäckt Kvinnan i allmänhet och bröst i synnerhet (så låt er alltså inte luras av omslagsmakarens preferenser).

OS-sommaren 1948 lyckas n’Perola dra tillbaka förhuden för första gången, och i sedvanlig ordning tvingas vi betrakta dylikt som ledtrådar till livets allra största mysterier. Enquist har ju alltid något så oerhört svårformulerat på hjärtat, och så viktigt att skissarken aldrig kan förslå. Högar av omtagningar, omkväden, och liknelser till förbannelse.

En del är nya, andra återvunna favoriter. Kapten Nemo, n’Elof och n’Aron smyger runt i kulisserna, de förväxlade pojkarna på sjukstugan i Bureå vävs in i ytterligare lager av högtravande mystik, och släkt och grannar som blivit ”eljest” eller ”tokut” är som vanligt märkligt överrepresenterade.

Vissa av redogörelserna följs av ett uppfordrande ”man baxnar!” eller ”man häpnar!”. Som läsare skäms man över sin dumhet; över att inte alls ha insett det baxnads- eller häpnadsvärda i de hopplöst tilltrasslade turerna kring en man som eventuellt hette Siklund och hade en katt och kanske var tokut och sedan dödde.

Enligt Bodil Malmsten ska man låta bli att skriva på dialekt. Liknelser bör man också undvika, om man inte heter Tomas Tranströmer.

Nio utrivna sidor från faderns gamla notesblock med kärleksdikter utgör hur som helst riktpunkt för framställningen. Men det vackra i den nyfrälsta tron på kärleken förtas en aning av bokens komfortabelt apolitiska syn på sexualitet. Makt och erotik saknar beröringspunkter, förklaras det uttryckligen.

Erotikinslagen gullifieras på ett ganska obehagligt sätt. Och bara Per Olov Enquist kan komma undan med en så gravt klyschig scen som mötet med den trettiosex år äldre kvinnan på det kvistfria furugolvet i Larssonsgården. För Kvinnan kanske också bara är en liknelse!... Enquist har ju – det är obligatoriskt att hävda – fött upp ett helt rävgryt bakom vart och ett av de hundöron som jag ganska snart tröttnar på att vika ner.

Samtidigt förekommer Enquist läsaren på de flesta av synpunkterna ovan. Han ser såklart det koketterande i oförmågan att skriva en kärleksroman. Bokens frekventaste liknelser är faktiskt de om otillräckliga liknelser; om en verklighet som likt en tvål sipprar ut mellan skrivarklorna, om ord som klistrar ihop sig som fångade flugor.

Vänner vid dödsflodens strand påminner Enquist (född 1934) om att det börjar bli ont om tid. Och när mörka, desperata stråk drar genom texten är det omöjligt att inte kapitulera. Jag vet ju egentligen att DET HÄR ÄR VÄLDIGT BRA. All litteratur består ju faktiskt endast av mer eller mindre lyckade liknelser. Men en liten stund till måste jag få pröva tesen om att Liknelseboken bara är bekvämt levererad och slentrianmässigt upphöjd gubbnostalgi.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Svängig eftertänksamhet

”Jag pratar om 80-talet. Det var svartvitt för mig, det är mitt starkaste minne.”

Reflexionen är gjord av Luleås stolthet Mattias Alkberg, och saxad ur en krönika från tidningen Stockholms fria. Två enkla små meningar, som jag tror förklarar en del av storheten i Alkbergs digra musik- och poesiproduktion.

Alkberg var, till skillnad från så många andra av dagens popsnören, med då det begav sig. Han växte upp när det var fånigt att ha mössa – till och med inomhus – och var full under natten då Palme sköts. Han kan teckna 80-talet i fler toner än neon och pastell; utan poser referera till såväl gråskalorna i Himmel över Berlin som till gamla fotostatkopierade punkfanzines.

Samtidigt känns Alkberg så väldigt nutida. Likt en populärmusikens encyklopedist sitter han liksom inne med själva summan av dess historiska landvinningar. Han är en indikator på hur dagens pop-/rockmusik egentligen låter, avskalad gängse ironi och trendängsliga reservationer.

Så har det alltid varit, ända sedan hans Bear Quartet började spela musik för över tjugo år sedan. Det handlar så klart om tusentals timmar framför skivspelaren. Men också om tjurskallig ärlighet, framförallt gentemot sig själv. Alkberg blir aldrig bekväm.

På nya skivan Anarkist, som jag den senaste veckan levt i tät symbios med, är allt detta tydligt. Karaktäristiskt dynamiska och skevt svängande popdängor, framförda av musiker som i varje läge har full koll på vad de vill åstadkomma; som vet hur man återanvänder ett gammalt The Byrds-riff, en Talking Heads-trumma eller ett Lou Barlow-skrik.

Den ärliga eftertänksamheten får ta större plats än brukligt. ”En akademisk kvart räcker inte livet ut”, förklaras det i låten Mitt smutsiga blod, och mest kännbar blir hudlösheten i Helgen v. 51. Alkberg sjunger om gamla bjuddrinkar, gamla förebråelser och ångest som arvedel. Med dottern Anna Klara på körsång.

De dagspolitiska utfallen finns samtidigt kvar. ”Två vackert sorgsna ögon. Kamouflerad psykopati”, heter det bland annat, men Alkberg väljer oftast att komplicera framför att förenkla. Talande är det faktum att Anarkist även är en hundrasidig bok, vilken samlar några av Alkbergs artiklar, krönikor och blogginlägg från det senaste decenniet.

Förbannat starkt.

/Martin

Reservera skivan (och boken) i bibliotekets katalog

Hitom himlen



Foto från modernista.se



På sommaren ska det läsas klassiker, har man ju hört. Som exempelvis Stina Aronsons Hitom himlen – om inte annat så ett ypperligt val för den eskapistiskt lagda semesterfiraren. För sällan har väl norrländsk vinterväderlek skildrats på ett lika oförtrutet sätt som här. Man börjar närapå huttra i hängmattan, vill gå in efter något varmt. Något i vadmal…

Hitom himlen betraktas som Stina Aronsons genombrottsverk. Detta trots att hon vid bokens utgivning år 1946 hade en kvartssekellång författarkarriär bakom sig. Handlingen kretsar kring den fiktiva lilla byn Mäntyjärvi, utplacerad någonstans i Norrbottens allra kargaste ödemark. I Mäntyjärvi härskar den kärva undergivenheten – inför den laestadianska guden och inför naturens väldiga krafter.

Den hotfulla vinterhimlen liknas vid ”svart murbruk av moln och klumpiga stjärnor", och när snön börjar falla luktar den "sjukhus och jod". Bland mycket annat. Aronsons uppfinningsrikedom när det gäller expressionistiskt bildberättande firar ständigt nya triumfer. ”Landskapet lyser i technicolor”, menar poeten och litteraturkritikern Jenny Tunedal i förordet till Modernistas utgåva av Hitom himlen.

Änkan Emma Niskanpää är romanens antihjältinna. Hennes uppsvällda, och av ett gammalt livmoderframfall plågade kropp tar stor plats, såväl i romanen som i hennes ensliga lilla pörte. Läsaren görs ständigt uppmärksam på allt från matsmältning och rossliga andhämtningar till svettiga hudveck under lager på lager av vadmal. En skildring av totalt avsexualiserad kvinnofysionomi var förmodligen ett ytterst nyskapande grepp år 1946. Och frågan är om särskilt mycket har förändrats på den punkten, så här sextiofem år senare. 

Emma Niskanpääs enda glädjeämne är hennes son John. Läsaren förstår snart att John är en aning bakom flötet. Emma menar dock att Gud har högtflygande planer för honom och blir därför inte odelat bekymrad när John plötsligt börjar hosta blod. Han läggs strax in på sanatorium och för Emma innebär det en total ensamhet. Partiet där hon på egen hand väntar ut en oändlig snöstorm tillhör en av romanens många höjdpunkter. Så oerhört utdraget och händelselöst... Att Aronson bara vågar!

Jag har enormt mycket mer att säga om Hitom himlen. Framför allt om Miriam. Hon träder plötsligt in som ställföreträdande huvudperson, när Emma skidar iväg i mörkret för att hälsa på sin lungsjuke son. Miriam är Emmas motpol. Hon vägrar att låta sig bindas av gudsfruktan, och flyr Mäntyjärvi med en förbipasserande predikant. Den modernistisk uppbrutna kronologin har dock redan lärt läsaren att företaget kommer att misslyckas.

Modernismen ja… denna för tiden så genomgripande konstriktining, som även det avlägsna Mäntyjärvi i hög grad kan sägas korrespondera med. Det får vi ta en annan gång. Det samma gäller mina frågor kring varför den norrbottniska fikatraditionen påbjuder ost i kaffet. Nu är det istället läge att avsluta med uppmaningen: läs, hänförs och begrunda!

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Norrländskt svårmod

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på Aki Kaurismäkis filmer när jag läser Katarina Kieris Morbror Knuts sorgsna leende. Egentligen finns det nog inte så mycket gemensamt. Kanske är det tystnaden som finns mellan raderna i boken. Det moltigs, eller svaras enstavigt. Eller så är det morbröderna, de skulle nog platsa i en Kaurismäkifilm.

Karla bor med sin mamma i Staden. Hon är född där, mamman flyttade dit från Byn innan hon föddes. Då och då kommer morbröderna Brynolf och Knut åkandes i sin Ford Taunus till Staden och sitter vid köksbordet "med varsin underarm högtidligt mot bordskanten, som om det var söndag". Morbröderna pratar helst finska, trots att de kan svenska lika bra, eftersom finskan är ett bättre språk. På samma sätt vinner alltid Byn, varifrån Brynolf och Knut kommer, i jämförelse med Staden. Karlas rotlöshet, att inte riktigt höra till vare sig hon är hemma i Staden eller på besök i byn, präglar romanen. Det finns kärlek och ömhet i historien men det är en kärv och outtalad sådan där "Bry dig inte om" är de vanligaste orden för tröst. I en sådan här redogörelse kan det låta stereotypt, men människorna i boken är inga stereotyper, tvärtom.

Boken väcker många tankar om ursprung och hur man formas av var man kommer ifrån. En annan, mer konkret fråga som dyker upp: De där underarmarna mot köksbordet som nämns flera gånger, vad står de för?

Katarina Kieri skriver böcker för både vuxna och barn. Hon är född i Luleå med rötter i Tornedalen. I likhet med Karla i boken talar hon inte meänkieli, tornedalsfinska.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Country noir och Ola Nilsson

 

Ola Nilsson fotad av Mia Carlsson





Film noir är en kanske inte helt obekant genre. Man tänker fyrtio- eller femtiotal, nedgångna storstadsscenerier, blaskig whiskey, småjazzigt soundtrack, ett matt, blinkande neonljus, persiennskuggor, en loj berättarröst, oberäkneliga femme fataler, hotfulla klärobskyrer under regntunga hattbrätten, hårdkokt dialog.

Country noir är, precis som det låter, film noirens kusin från landet. Begreppets ska ha lanserats av författaren Daniel Woodrell, vars Winter’s Bone nyligen har filmatiserats med stor framgång. (Liselott skriver om boken här.)

Inom country noir är de slitna kontorskåkarna utbytta mot stökiga trailer parks; de uppfällda trenchcoat-kragarna mot urväxta luvtröjor; bourbonen mot lim i plastpåse. Country noirens författare och filmskapare anses vara språkrör för ett tyst, växande trasproletariat, utan tillgång till egna kommunikationskanaler. Släktskapet med film noiren återfinns i den luttrat sammanbitna livsinställningen, karaktärernas förmåga att bemöta allsköns elände med en rakt igenom hårdkokt jargong.

Inom den svenska litteraturen är det först under det senaste året som man börjat notera typiska country-noirföreteelser. Detta som någon sorts motvikt till den allra mest gapiga Åsa-Nisse-idyllen. Ett exempel är malmöförfattaren Olle Lönnaeus deckare, ett annat är Ola Nilssons ännu ej fullbordade norrlandstrilogi. Jag har just slukat Hundarna, trilogins första del, och väntar otåligt på att den nysläppta fortsättningen Änglarna ska ankomstregistreras på Ronneby biblioteks katalogavdelning.

Hundarna är ett kargt berättat nedslag i en icke namngiven norrländsk obygd. De luftigt satta sidorna rymmer flera olika öden, kretsande kring de båda tonåriga syskonparen Ida och Sanna, Kalle och Filip. Håglöst driver de runt i en illusionslös icketillvaro, en enda lång dödtid i ett brutalurbaniserat Sveriges absoluta radioskugga. Tankarna hålls undan medelst öl, vin, sprit, lim och lite opassionerat slentriansex på någon grusig gammal plastmatta. De som försökt fly sugs tillbaka som till ett svart hål. Kalle och Filips betydligt äldre bror Erik är en av dem. Han återvänder för att ta hand om den åldrige fadern och strör samtidigt ett gäng bitterljuva konstateranden omkring sig:

”Ibland får jag en känsla av att de där alkisarna som en gång var mina lekkamrater har gjort det bästa valet. De har satt sig ner och berusat sig tills de dör, och förmodligen dör de berusade och avdomnade. Jag kommer att dö nykter och skräckslagen.”

Hårdkokt så det förslår.

Dock finns det några enstaka ljusglimtar. Som Kalles lugnande inverkan på djur, och den sträng av norrländsk storslagen naturromantik som ytterst försiktigt, men inte helt utan stolthet, då och då slås an. Och så en sak till: I ungdomarnas hemliga tillhåll under landsvägsbron finns öl, cigg och… några sönderlästa pocketböcker.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog