En bok vald efter omslaget...

Ryssar är såna som gillar björkar står skrivet på ett gultonat foto av tre män vid klagomuren. Omslaget tilltalar mig och när boken reserveras av flera låntagare bestämmer jag mig för att läsa den. Det är en berättelse om konflikterna vi hör om på tv och möter konsekvenserna av i form av flyktingar och invandrare.  En kvinna formad av nutidens historia är huvudperson i denna fascinerande och något underliga berättelse.

Egentligen är det väl inte berättelsen som är underlig. Det är kvinnan Masja och hennes handlingar som jag tycker är lite märkliga. Masjas beslut för henne hit och dit, försätter henne i för mig främmande situationer och får diverse konsekvenser som i sin tur leder till nya beslut i en tillsynes aldrig sinande ström av händelser. De leder någonstans, men vart? Vad händer på och efter de sista sidorna i boken. Är det ett slut eller en början?

I början av boken lever Masja med sin älskade Elias i en liten lägenhet i ett rörigt bostadsområde i Frankfurt. Ett förhållande som går lite upp och ner, stormar ibland och plötsligt förändras total. Samtidigt som det sker, kanske för att Masja är med om en stor omvälvning i livet, tänker hon tillbaka på livet i Baku i Azerbajdzjan och händelseförloppet som ledde till familjens flykt från landet.

Masjas vän Cem, före detta pojkvännen Sami, moster och kusin i Israel och alla de människor Masja möter under den tid vi följer henne medverkar till att berätta Masjas livshistoria. Alla är de en del av den, en historia som gör nutidshistorien lite verkligare för mig men också synliggör dess komplexitet. Dessutom innehåller den så mycket mer än det jag skrivit här. En perfekt bok att fundera över för sig själv men helst ihop med andra. Olga Grjasnowas debutroman får mig att vilja läsa mer av henne.

/Liselott

Boken på bibliotekets webbsida.

Mer om Malmö i Ondskans pris

När jag läser mina kollegors senaste inlägg ser jag att vi kör Malmötema! Vi har rört oss i Malmös udda verklighet och nutid. Själv har jag läst Ondskans pris av Set Mattsson, som utspelar sig med början 1945.

Våren har kommit till Malmö. Båt efter båt med flyktingar lägger till hamnen. Mest är det flyktingar från olika förintelseläger ombord. De är magra, sjuka och nedgångna och tas emot av läkare och Röda korsetpersonal. Därefter registreras de av polisen och slussas slutligen till uppsamlingsläger. På muséerna i Malmöhus har samlingarna packats ned för att ge plats åt alla nyanlända.

Här jobbar Anna. En psykiskt skör kvinna som i detta arbete och i mötet med flyktingar hittar en mening med livet. Hon och maken har inga barn och hon lider mycket av att inte ”följa normen”. Men här på förläggningen är hon behövd och engagerar sig på gränsen till sin förmåga. Maken Douglas oroas över om hon åter ska ramla in i en psykos.

Berättelsen börjar med att vi följer en kvinna ombord på en av båtarna genom landstigning, registrering och ankomst till flyktingförläggningen. Inom ett dygn är hon död, mördad. Annas man, som är kriminalöverkonstapel, är den som ansvarar för utredningen. Men ingen mördare hittas. Istället övergår boken till att följa Douglas arbete och andra fall som hamnar på hans bord. Dessutom träffar vi på journalisten Torsten. En man med smak för kvinnor och som ständigt söker nya uppslag till sina artiklar, gärna kopplade till de brott som sker i Malmö. 

Genom dessa tre, och deras familje- och yrkesliv, djupnar berättelsen. Författaren skildrar om inte hela så stora delar av samhället i Malmö under senare halvan av 1940-talet. Mattsson får med olika yrken från tiden, stadens uppbyggnad, familjeliv och hierarkier. Jag tycker det är intressant. Flera individer från flyktingförläggningen återkommer i ett eller annat sammanhang och kanske kommer det där första mordet att klaras upp. Men så långt jag läst hitintills vet jag inte säkert.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Tokyo år noll

En deckare som utspelar sig i Tokyo 1946, Tokyo år noll. Det lät spännande. Deckare är alltid trevligt och lite roligare att den utspelar sig i en för mig ovanlig miljö. Men vad fysiskt människorna och staden drabbade mig. Lukter, stanken, värmen, sjukdomar som härjar och ett ständigt kliande på lössens bett. Människorna tränger sig in i fullpackade tåg och spårvagnar i sin jakt på jobb och något att äta. Det är en raserad stad som japanerna försöker överleva i, medan segrarna glider runt i gräddfilen med exempelvis egna vagnar på tåget som ständigt gapar tomma. 

I centrum befinner sig Minami. En mager kriminalkommissarie som söker efter en mördare. Han är en riktigt eländig man. Säljer information till den spirande maffian, träffar hellre älskarinnan än familjen men försöker försörja dem alla med pengarna från maffian. Han sover inte, äter ytterst lite, dricker för mycket och går runt i någon sorts inre kaos. Ett kaos som försvåras av att han har hemligheter som gnager honom. Hemligheter som kollegor och en journalist i hans omgivning är på spåren.

Det blir inte lättare att få grepp om berättelsen med den kultur som finns i landet. Löser inte Minami och hans mannar mordet inom visst antal dagar hamnar de i vanära. De överordnade skriker ut sina order och fysisk bestraffning verkar vara vardagsmat. Långt ifrån samarbete och utbyte av tankar för att komma närmare en lösning av mordet. Mer var och en för sig själv för att klättra på karriärsstegen och vinna egna fördelar, för att överleva.

David Peace

Det var riktigt jobbigt att läsa det första kapitlet men samtidigt så bra att jag plockade upp boken igen och knappt kunde sluta läsa. David Peace som skrivit berättelsen har gjort det bra. Han blandar händelserna, huvudpersonens tankar, ljuden runt omkring med beskrivningar av miljön och människorna. Dessutom finns fler element som ni kommer att upptäcka när ni läser boken.

Berättelsen väcker många tankar i mitt huvud. Hur har japanerna lyckats bygga upp Tokyo från grus och rasmassor och dessutom lyfta landet till den rikedom och den spetskompetens som finns där idag? Det kan jag knappt förstå när jag läser denna berättelse och tar in folkets lidande och den misär som rådde 1946. Men detta var bara första boken i en tänkt Tokyo-trilogi av författaren. Kanske klarnar det i del två som kommer på svenska nästa år.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Sken

Magnus Dahlström är tillbaka. Efter bara ett år. Senast dröjde det femton. Sken är titeln på nya boken, som i mycket hänger samman med Spådom från i fjol. Även här berättas tre disparata historier, om tre olika yrkesutövare. I Spådom handlade det om tre män, den här gången om tre kvinnor. En arkeolog, en förskollärare och ett vårdbiträde inom äldreomsorgen.

Den förtätade stämningen är den samma. Inga person-, produkt-, eller ortsnamn; inga utagerade känslor. Bara detta patenterat nollställda och tvångsmässigt exakta registrerande av dofter, texturer, väderförhållanden, harklingar, nackknyckningar, utväxlande av blickar över kaffekoppar.

Samtidigt upplever sig läsaren vara ett sinne kort. På ett närmast aspergerartat manér försöker jag utläsa liv i detaljpedanteriet. Jag vrider och vänder på varje perfekt utmejslad mening och långsamt utvecklar sig tre historier om utmanade makthierarkier.

Arkeologen misstänker att projektet hon deltar i gräver i fel väderstreck. Förskolläraren har plötsligt blivit lämnad av sin man och kollegorna tycks därmed tvivla på hennes arbetsförmåga (en morfar som tillåts hämta ut fel barn spär på misstankarna). Vårdbiträdet försöker upprätthålla ordning bland sönderfallande rutiner.

Stundtals sitter man och längtar efter en filmatisering, som kunde komplettera de klaustrofobiska närbilderna med några avklarnande utzoomningar. En hårt tyglad Ruben Östlund skulle kanske kunna tilldelas jobbet, tänker man. Han har liksom samma osvikliga öga för sociala spänningar i folkhemska ruinlandskap.

Men kanske är det ett för välsnitslat tolkningsspår. Misstanken av att vara förvillad av skenbilder präglar hur som helst läsningen, vilket inte bara titeln bidrar till. Särskilt förrädisk känns frestelsen att läsa den avslutande delen som en spegling av det senaste årens äldrevårdsskandaler. För visst finns det något annat där bakom? Mer än ett blött finger i samhällsdebatten.

Som alltid hos Dahlström anar man en djuplodning i psykologisk grumliga vatten. Vilket gör dessa tre balansakter på den sociala katastrofens rand ytterst otäcka. Framställningens utkanter tryfferas dessutom med klichéartade men ack så effektiva skräckingredienser: Stirrande ögon mellan bandage på en tidningssida, en villa som av oklara anledningar stuckits i brand, en vit skåpbil på en dagisparkering.

Ingen kan exemplifiera ordet gastkramande lika bra som Magnus Dahlström. Eller kanske finns det en till – regissören Michael Haneke. Det är ju han som ska göra film av det här!... Men naturligtvis är det inte mitt litterära omdöme som kommer med dylika önskemål. För ingen skriver lika sanslöst formfulländat som Magnus Dahlström.

/Martin

 Reservera boken i bibliotekets katalog

Stål

Det har faktiskt bildats en liten reservationskö till Silvia Avallones debutroman Stål. Ett erkännande från ronnebyborna som är få italienska romanförfattare förunnat. När kan det senast ha hänt? Förmodligen någon gång på kortkatalogernas tid. Umberto Ecos Rosens namn kanske.

Stål är väl värd uppmärksamheten. Årets bästa läsning, så här långt. Följande brasklapp kan dock vara befogad: Silvia Avallone är ingen Bo Hagström. Stål utspelar sig i toscanska Piombinos allra slitnaste bostadskomplex, där folk kissar i trappuppgångarna. Allt är kärvt, fattigt och betonggrått, och strax utanför centrum tronar stålverket Lucchinis fallfärdiga masugnar. För att kunna stå ut med jobbet där måsta man ta knark till frukost.

Romanen kretsar kring Anna och Francesca. De är tretton år gamla och skoningslöst sexualiserade, av såväl berättarrösten som av flickornas aggressivt patriarkala omgivning. Det är obehagligt att läsa om. Och besvärligt att återge, i alla fall för en gubbhalva som undertecknad.

Som blickfång på stranden fylls Anna och Francesca trots allt av självförtroende, som de liksom omsätter i en supertajt men hopplöst skör och verklighetsfrånvänd bästis-/kärleksrelation. I deras svettigt fysiska symbios gror ett frö av hopp om något annat. Kanske kan de rymma till Elba, där byarna liknar små julkrubbor. Kanske simma dit, genom det avloppsgrumliga vattnet.

Stål måste samtidigt beskrivas som en kollektivroman. Annas kärleksfulla bror Alessio, den töntiga Lisa och hennes förlamade syster Donata, Francescas mamma Rosa, som är trettiotre men redan en tant, Annas mamma Sandra, som läser La Republica men ändå stannar kvar hos sin strulputte till make… Alla skildras de på ett ytterst inkännande vis. Det gäller till och med Francescas hatade pappa Enrico, som inte drar sig för att slå av näsan på sin levnadsglada dotter.

De inte sällan bryska perspektivskiftena innebär på samma gång en lätt distanserad berättarton, vilken på ett fascinerande vis balanserar upp en del ganska melodramatiska risktaganden. Bäst blir det när Avallone sliter läsaren från intrigen genom att låta gnisslet från stålverkets traverser, konvertrar och torpedovagnar göra sig påmint.

Det vilar något filmiskt över detta. Apflickorna möter Antonionis Il Deserto rosso. Jag tror mig nästan ana en lek med gammal industriromantiserande italiensk kultur – futurismen och så vidare (medveten om att jag nu är ute på väldigt djupt vatten). Förmodligen är det Piombino som spelar den egentliga huvudrollen här. En bild av ett stenhårt och gravt kvinnoförtryckande italienskt klassamhälle.

I Sverige märks för tillfället en ny generation kvinnliga arbetarförfattare, som luttrat botaniserar i den svenska modellens ruinlandskap. Mycket tyder på att man i Italien kan ana en motsvarande våg. Michela Murgias Själamakerskan och Valeria Parrellas Avskedsbrev är nya romaner som genast hamnat högt på min måste-läsa-lista.    

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Omöjlig att parera

Hängde ni med i debatten om Play? Den flammade upp i höstas, närmare bestämt den 18 november. Författaren Jonas Hassen Khemiri hade varit bio och i 47 brännande punkter lät han Ruben Östlunds unisont hyllade tredje långfilm konfrontera den svenska verkligheten.

Jag läste nog vartenda ett av de inlägg som sedan följde. Uppslutningen var mangrann. Åsa Linderborg och America Vera-Zavala i Aftonbladet, Stefan Jonsson i DN, Nina Lekander i Expressen. Filmen är rasistisk hävdade vissa. Antirasistisk, menade andra. Östlund själv stod – som brukligt när konstnärer kommenterar sina egna verk – för debattens lågvattenmärke. Lena Andersson levererade – även det brukligt – den kanske skarpaste analysen.

När jag i helgen äntligen fick tillfälle att se Play hade jag alltså en stor påse förförståelse med mig i soffan. Exempelvis hade jag sedan länge full koll på intrigen.

Play handlar om ett gäng svarta kids som meddelst det så kallade brorsantricket lurar iväg ett par något yngre vita kids. ”Brorsan” påstås ha blivit bestulen på sin mobiltelefon, misstänkt lik den som en av de vita killarna tvingas visa upp. Offren övertalas att följa med till ”brorsan”, för att säkerställa att det inte rör sig om samma telefon. Ett utdraget och retoriskt raffinerat rån.

Är då Play en film som det räcker att läsa om? Naturligtvis inte. Summan av tematikens komplexitet, Östlunds regiförmåga och amatörskådespelarnas totala tonträff är överväldigande. Den kan omöjligt pareras av ens förförståelse.

Framförallt drabbas jag av den djupa pessimismen. Play speglar ett hopplöst sönderfallande Sverige. I frånvaron av ett gemensamt samhällsprojekt är det i de små maktstriderna – med eller utan materiella insatser – som allt avgörs. De svarta killarna har insett och lärt sig spelreglerna. De kan utnyttja fördomarna om sig själva, skrämma med sin blotta uppenbarelse, och röra till den bekvämt invanda uppdelningen mellan offer och förövare.

Samtidigt stockar sig frågorna. Hur ska man tolka de två scenerna med panflöjtsbandet? Varför handlar det bara om grabbar? Varför motarbetar Östlund, genom ett par brutalt råa scener, vår smygande medkänsla med det svarta gänget? Och den kanske jobbigaste frågan av alla: Vad menar jag egentligen när jag skriver ”vår”?

/Martin

Reservera filmen i bibliotekets katalog
     

En grym Getingsommar

Förutom kriminalfallet som rullas upp i Getingsommar finns ett annat spänningsfält som Denise Mina gärna återkommer till i sina böcker; de sociala skillnaderna i dagens Skottland och Glasgow.

Denise Mina har kvinnliga huvudpersoner i sina böcker och det är hos dem våra sympatier hamnar. De har värme (även om den kan sitta långt inne) och en klar känsla för vad som är rätt och fel. Så även i Getingsommar men här finns också medkänsla för de oälskade och osedda oberoende av klass.

Getingsommar börjar hemskt; en ung kvinna sparkas ihjäl. Alex Morrow är den polis (gravid med tvillingar) som ska utreda. Samtidigt får vi följa hur Kay, en ensamstående mamma, reagerar och tänker när hon förstår att två av hennes söner utpekas som misstänkta. Kay är hyperkänslig för vad andra tänker om hennes liv, hon försöker dölja att hon röker ute och bär sina kläder i plastpåse. Livet handlar om att kämpa på för att få tillvaron att gå ihop och se till att barnen håller sej ifrån de kriminella gängen.

Den övre medelklassen representeras av Thomas, en övergiven femtonårig internatskole-elev, och hans tankar. Och så har vi polisen som utreder; Alex Morrow som är klassresenär och därmed en dubbel blick på allt hon iakttar. Allt beskrivs från; klassmässiga, känslomässiga och psykologiska perspektiv.

Det här är inte i första hand en whodunit-deckare, att klura ända till slutet för att få reda på vem som "gjorde det". Snarare - såhär går det när det ser ut som det gör i samhället. Och det är kanske därför det hela boken igenom finns en ilska som ligger och puttrar. Alla är mer eller mindre frustrerade på något eller någon. Men det finns också en människokärlek inemellan och det är den, och att jag ville veta hur det skulle sluta, som gjorde att jag läste vidare trots att det detta är en bok som gör ont.

Men getingarna då? Ja den uppmärksamme läsaren ges en bild någonstans i mitten av boken som kan ge en vink om tematiken i Getingsommar. Här måste jag nämna att originaltiteln är The End of the Wasp Season och när man vet det blir det lättare se symboliken. Ingen vidare svensk titel tänker jag nu efter läsningen.

Detta är den andra boken med polisen Alex Morrow. Den första heter I midnattens stillhet.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog