Nytt från Donna Tartt

Den hemliga historien, Donna Tartts debutroman, är höjd till skyarna av många svenska bokbloggare. Jag läste den i ett svep en sommar för några år sedan och sällade mig till hyllningskören.

Nu har jag påbörjat läsningen av Tartts nya roman Steglitsan och jag kan bara säga att det verkar lovande. När Theo Decker besöker Metropolitan Museum i hemstaden New York tillsammans med sin mamma inträffar en explosion som dödar ett stort antal människor, däribland mamman.

I tumultet efter explosionen tar Theo med sig en liten tavla av en fågel, en steglitsa, från museet. Eftersom Theos pappa har lämnat familjen ett år tidigare står Theo nu ensam i världen. Farföräldrarna meddelar att de kan tänka sig att betala för en hotellvistelse för Theo, men han väljer att flytta in hos en kompis familj istället.

Hela tiden finns tavlan i hans medvetande och han funderar flera gånger på att lämna tillbaka den till museet, men det blir allt svårare att förklara varför han har den ju längre tid som går efter explosionen. Där jag befinner mig i boken nu har Theo precis blivit bekant med Hobie, som restaurerar antika möbler. Hos Hobie finner han någon slags trygghet som riskerar att tas ifrån honom när pappan helt plötsligt dyker upp och ämnar ta Theo med till Las Vegas. Jag tycker att det är bra, och jag vill verkligen veta hur det ska gå för Theo. Jag anar att bistrare tider väntar för honom…

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Adamsberg – en kommissarie utöver de vanliga

Tag en liten by i fransk alperna. Lägg till diverse kufiska personer varav en mördas, närmare bestämt den burduse, illaluktande och manhaftiga fårägaren Suzanne. Suzannes stillsamme och fåordige fåraherde Värnaren och hennes afrikanskättade adoptivson Soliman tar upp jakten på mördaren. Men ingen av dem har körkort utan behöver en chaufför. De frågar Camille, en tjej som sökt sig bort och hamnat i deras lilla by.

En som letar efter Camille eller kanske snarare hoppas på att hon återigen ska korsa hans väg är kommissarie Adamsberg. Även han egen och inte som någon annan. Arbetar efter sin intuition mer än några rationella regler. Givetvis blir han så småningom indragen i jakten på mördaren. Lägg till Camilles pojkvän vargforskaren Lawrence (kanadensare som mest pratar med gester och som på hemmaplan levt med grisslybjörnar), ihjälbitna får, lite vargar och en varulv så får ni en riktigt härlig deckare.

Boken jag läst heter Mannen som vände insidan ut och är skriven av fransyskan Fred Vargas. Det är en av böckerna om kommissarie Adamsberg. Vargas kom nyligen ut med en ny bok och när jag läste om den jag blev nyfiken på vad hon skrivit innan. Denna första gav mersmak och jag har nu även läst de två följande böckerna om Adamsberg I de eviga skogarna och Okänd kontinent. Lika fascinerande de, med sin kluriga intrig, ett fascinerande persongalleri kring Adamsberg vilket sammantaget gör dem till deckare som sticker ut från mängden.

/Liselott

Böckerna om Adamsberg på bibliotekets hemsida.

En ung arg kvinna

Det är lika bra att säga detta från början. Om du stör dig på nutida jargong, slang, svordomar och många instoppade engelska ord så är Lex bok inget för dig. Men om du gillar en lätt skruvad historia om att söka identitet och hantera omvärldens övermäktiga krav då kan du gärna öppna boken med årets häftigaste bokomslag: Lex bok av Sara Kadefors.

Lex tycker de flesta är idioter, inte har hon heller det så lätt med sin självupptagna pappa och sin nyförälskade mamma som släpar hem Bruno - ytterligare en man som kräver uppmärksamhet och beundran. Tur då att hon har Jonatan, barndomsvännen som också har svårt att smälta in i sammanhangen.

Brunos närvaro går Lex på nerverna, statusjakten i skolan likaså. För att ge igen och för att hon dessutom har mycket på hjärtat startar Lex en blogg - Själens sår. Men hon låtsas vara en annan i bloggen, där är hon Maya som har smärta så det räcker och blir över. Bloggen blir en stor succé men det som först var tänkt som hämnd slår så småningom tillbaka med en kraft Lex aldrig kunde ana. Hon blir utslängd, utfryst och hatad. Lex slår i botten och det dags att ställa de jobbiga frågorna till sig själv.

Sara Kadefors  har skrivit böcker för både för vuxna, barn och ungdomar. I romanerna  verkar hon vilja utforska den moderna vilsna människan. Jag har läst två romaner tidigare. I Fågelbovägen 32. undersöks vår svaghet för status och att visa upp en snygg fasad, i Borta bäst granskas vad som är att försöka vara en god människa. 

Det är i replikerna det bränner till, där avslöjas blottorna och vår brist på empati och självreflektion. Om det är något som fångats upp i Sara Kadefors parabol så är det att vi ägnar oss åt fel saker. Denna gång har hon riktat förstoringsglaset på dem som ska ta över om en generation. Och kanske är det där hoppet finns, att de skall ställa bättre frågor till sig och sin omgivning än vad de vuxna lyckats med?

Illustratör är Stina Wirsén och ansiktet förekommer i fyra varianter på bokomslaget vilket är snyggt matchat mot innehållet.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Top of the lake

Vad är grejen med tv-serier? Alltså det senaste decenniets bra tv-serier. The Wire, Six feet under, Mad men, Breaking bad. Nyanser, brukar man svara; glädjen i att få uppleva en rollkaraktär utvecklas och nyanseras över tid.

Vad nu det ska vara bra för. Troligen handlar det om att kompensera för vår egen endimensionalitet, så som den tvångsmässigt manifesteras genom facebook-uppdateringar och instagramflöden. I en möjlig framtid, när vi återupptäckt livets rikedomar vid sidan av mobilkamerans brännvidd, går kanske fiktionens gamla arketyper en ny vår till mötes. Platthet blir det nya svarta. Vampyrer, oljemagnater och svärmödrar får vara onda på riktigt igen.

I väntan på det bör man inte missa Top of the lake, nyazeeländska regissören Jane Campions (En ängel vid mitt bord, Pianot, Holy smoke m.fl.) debut som tv-serieskapare. Serien finns sedan någon vecka tillbaka att låna som dvd-box på biblioteket. Perfekt för oss som inte hann med SVT-visningen tidigare i höst.

Handlingen utgår från 12-åriga Tui, som i första avsnittets öppningsscen är i färd att dränka sig i den av titeln åsyftade sjön. Tui är hemmahörande i Laketop, en av korruption, drogframställning och grillosig homosocialitet kraftigt belastad håla på Nya Zeelands sydö, och gravid i femte månaden.

Tui plockas upp ur vattnet, men vägrar berätta om orsaken till sitt tillstånd. Hon tas i tillfälligt beskydd av den lägligt nog just hemvändande poliskvinnan Robin, som likt någon sorts snusfri Rolf Lassgård tvingas investera mer än sin rena professionalitet i fallet. Robins närvaro irriterar och rör upp känslor, både bland byborna och i Robin själv.

Med sitt särpräglade persongalleri och hisnande naturromantiska inramning är Laketop något av en fiktiv vänort till Twin Peaks. Mystiken svävar dock aldrig ut på några rent surrealistiska höjder. Den könskrigstematik som Campion ofta återvänder till ser i varje läge till att jorda handlingen. Å ena sidan gangsterpatriarken Matt Mitcham. Å andra sidan det kvinnokollektiv som under ledning av den nihilistiska (anti-)gurun GJ slagit sig ner på en omstridd markplätt kallad Paradise.

GJ:s sardoniska utbrott över diverse slentrianflummiga medsystrar visar prov på humor, och är talande för den komplexa kombination av självironi och stenhårt feministisk pessimism som styr Top of the lakes berättarperspektiv. GJ spelas av en lysande Holly Hunter, och en av seriens stora kvaliteter är så klart den fantastiskt välcastade skådespelarensemblen. Med exempelvis Elisabeth Moss (från Mad men) som Robin och Peter Mullan (man har överseende med den ärkeskotska accenten) som Matt.

Top of the lake är formmässigt betydligt kortare och mer sammanhållen än ovan nämnda serier, men en jämförelse motiveras av Campions närmast påträngande förtjusning i att korsbefrukta skådespelarpotentialen med tv-formatets fäbless för mångbottnade rollkaraktärer. Lägg exempelvis märke till direktörstypen Jock. Han spelas av Chris Haywood, dyker upp under några ytterst få minuter, och ger mig skäl att konstruera ett nytt filmvetenskapligt begrepp – brutalnyansering.

Manus förefaller alltså printat med 3D-skrivare, men tål ända att knytas ihop på klassiskt thrillervis. Med Top of the lake tycks alla inblandade ha åstadkommit exakt vad de förutsatt sig.

/Martin

Reservera dvd-boxen i bibliotekets katalog

Fördelarna med en kollaps

Silver har det lite jobbigt. Sedan han skilde sig från sin fru verkar hans liv ha stagnerat en aning. Den hitlåt han en gång skrev till sitt rockband ger honom inte någon större inkomst och bandet är dessutom upplöst sedan sångaren gjort kometkarriär på egen hand. Nu försörjer sig Silver genom att kompa med olika band på diverse tillställningar som bröllop och födelsedagsfester. Kontakten med tonårsdottern är på sin höjd sporadisk. Han bor på ett deprimerande ungkarlshotell och har just börjat fundera på om och hur han ska kunna lyfta sig själv i nackskinnet och ordna upp sitt liv när han får en mindre stroke.

I efterdyningarna upptäcker han att han ibland råkar säga saker högt han tror att han bara har tänkt. Detta sätter igång kedjereaktioner utan dess like och på en vecka förändras mycket i Silvers liv. Allt samtidigt som han måste besluta om han vill genomgå en operation som kan rädda hans liv. En operation som ska utföras av hans ex-frus nya man.

Jag vet inte riktigt vad det är med Jonathan Troppers böcker. De är humoristiska och ibland till och med lite smått tankeväckande, men de stannar tyvärr inte kvar i minnet särskilt länge. Förutom denna nyss utkomna Fördelarna med en kollaps har jag har läst flera tidigare, bland annat Sju jävligt långa dagar som Liselott skrev om här. Så varför återkommer jag till dem? Kanske för att de trots allt ger en roande och god underhållning. Någonstans är Silver ändå en rätt trovärdig karaktär som man lär sig att sympatisera med, något som jag vill minnas att han delar med huvudpersonerna i de tidigare böckerna.

/Jenny

Reservera Jonathan Troppers böcker i bibliotekets katalog

Vansinnigt bra!

Kaffet upphällt och läslampan tänd vid fåtöljen. Mörkret sänker sig ute när jag plockar upp Carlos Ruiz Zafóns favorit bland sina egna böcker: Marina. Skriven i slutet av 90-talet men först nu översatt till svenska.

Redan inledningen gör att jag känner mig nöjd. Oavsett hur fortsättningen ter sig skulle jag vara till freds efter att ha slagit ihop boken. För inledningen får mig att försjunka i en stämning som innefattar vetskapen att nu kan vad som helst hända! Förväntan blandas med spänning och nyfikenhet om vad Ruiz Zafón kan ha hittat på denna gång. Lyckan av att få läsa hans bok strömmar genom mig. Jag ler och fnissar nöjt för mig själv. Smuttar på kaffet och läser igen de sista orden i inledningen: Alla har vi en hemlighet inlåst i själens djupaste vrå. Det här är min.

Behöver jag tillägga att boken höll måttet full ut. Den hade allt!

/Liselott

Boken på bibliotekets webbsida.

Kvar på isen

 

 

Hagel, slagregn, orkanbyar. Nåja, i alla fall ingen arktisk drivis i sikte. Se där en tanke att trösta sig med under höstens löp- och cykelturer. Än har jag alltså inte fått Bea Uusmas Expeditionen ur systemet, och i förra veckan tedde sig en omläsning av Per Olof Sundmans Ingenjör Andrées luftfärd således fullt rimlig.

 

Romanen – som 1968 belönades med Nordiska rådets litteraturpris, och kom att bli Sundmans näst sista – tycks bygga på en liknande besatthet som den av Uusma förkroppsligade. Framställningen är dock den diametralt motsatta, renons på psykologisering och ledsagande författarröst. Vi kan ingenting veta om en annan människas inre, var ett av Sundman ofta upprepat motto.

 

Och närmast göteborgsvitsigt kongenialt är romanen ett svåröverträffat mästarprov i Hemingwaysk isbergsteknik. Berättarperspektivet tillhör expeditionens tredje man, Knut Frænkel (ett av Sundmans många experiment med vad litteraturvetenskapen plägar etikettera opålitlig berättare). En aning frejdigt men ytterst sakligt, strikt kronologiskt och hypnotiskt väldisponerat redogör Frænkel för förberedelserna, ballongfärden och de hopplösa vedermödorna på drivisen.

 

På ytan en massa navigering, tältresning, böldtömning och isbjörnsjakt. Strax under anas spörsmål kring auktoritet, lojalitet, vansinne, och – enligt P.O. Enquists gamla blurb på baksidespärmen – ”en insikt i hur en situation kan uppstå där människan är alldeles hjälplös, och situationen full av makt”.

 

Starkast berör Frænkels efter hand allt svagare förtroende för den gåtfulle och hårt pressade Jules Verne-figuren S. A. Andrée. Som redan innan uppstigningen från Danskön förstod att företaget var dömt att misslyckas. Relationen glider över i ett lågmält fadersuppror, komplicerat av Frænkels akuta beroendeställning gentemot Andrée. Hos Sundman är ensamheten aldrig ett hållbart alternativ, om än ofta det enda återstående.

 

Att idag försöka hacka sig ner i Per Olof Sundmans isberg är emellertid inte det samma som för fyrtiofem år sedan. 1995 – tre år efter Sundmans bortgång – kunde journalisten Jonas Fogelqvist visa att Sundman haft ett förflutet som aktiv ungnazist. Plötsligt stod författarskapet, liksom Sundmans roll som centerpartistisk riksdagsman och piprökande mysfarbror hos Hyland, i helt ny belysning.

 

Ett skuldmotiv hamnade i dager, bland annat genom kulturdebattören Per Svenssons bok Frostviken från 1998. Svensson lyfter fram tigande och förkättrade hemligheter som märkbara teman i Sundmans romaner och noveller. Ungdomssynderna blir till en långsamt växande cancersvulst, som närd av alkohol kväver författarskapet i förtid.

 

Det är lätt att dras med av Svenssons teser om den undflyende Sundman, och flera scener från Andréeboken gör sig påminda. Som Frænkels fascination för det obefintliga luftdraget under ballongfärden. En luftballong följer ju alltid vindens hastighet och riktning. De tre i korgen kan oberörda och på tryggt avstånd betrakta stormarna nere på marken, broderligt delande en butelj öl.

 

Men Svenssons läsning har knappast fått stå oemotsagd. Bland annat författarna Lars Jakobson och Tony Samuelsson har på var sina håll försökt nyansera bilden, utan att därmed förringa uppenbara fakta. Det är föreställningen om det medvetna och självdestruktiva i Sundmans tigande som de inte riktigt kan köpa. Särskilt Jakobson har ägnat åtskilliga timmar bland Sundmans efterlämnade anteckningar och brevkorrespondens, och kan peka på flera tillfällen då Sundman föreföll vara hyfsat redo att lägga korten på bordet.

 

Men ingen i omgivningen var särskilt intresserad av att lyssna till dylika bekännelser. Svensson, Jakobson och Samuelsson tycks överens om att såväl fallet som författarskapet Per Olof Sundman sätter fingret på något grundläggande i den svenska 1900-tals historien – vår förträngda foglighet under andra världskriget; myten om ett svenskt välfärdssamhälle avlat utan arvssynd.

 

Jakobson och Samuelsson frilägger en intressant Sundmansk dubbelnatur, återspeglad redan i debuten Jägarna från 1957. Å ena sidan ungdomstidens antiborgerliga (fascistiska om man så vill) vurmande för samhällsfrånvänt vildmarksliv och uppoffrande, manlig lojalitet, en dragning Sundman delade med mången spänningssökande generationskamrat. Å andra sidan det sakligt, kommunalpolitiskt ordningsamma. Hoptvinnade skapade dessa båda karaktärsdrag en sprakande, kreativ motor, snarare än ett kvävande inre tryck.

 

Men kanske också en tröttsam manlig kliché, med den babyrytmikångestridne Karl Ove Knausgård som en av många epigoner. Nja, i sin benhårda ovilja till moralisk försoning är Sundman unik, och kusligt angelägen. Den djupt mänskliga dubbelnatur han frambesvärjer tillåts aldrig legera i form av uppbyggliga visdomsord. I stället enbart i ensamhet och misslyckande, och en hoper efterhängset ekande frågor.

”Vinden blåser åt ett håll. Isen driver åt ett annat. Vi marscherar åt ett håll – men vi färdas åt ett annat.” Några veckor efter detta lapidariska konstaterande sköljer Frænkel, som siste överlevande, ner en slutgiltig mängd opium, morfin och starkt, svart kaffe.

/Martin

Per Olof Sundman i bibliotekets katalog

Egenmäktigt förfarande

Ester är filosof och diktare, hennes styrka är skarp analysförmåga och excellent formuleringskonst. Med dessa verktyg har hon lyckats bli framgångsrik och lever ett gott liv ända tills dess att Hugo dyker upp. Hugo är en uppburen konstnär, och omger sig ofta med ett beundrande följe.

Det verkar först som ett själarnas möte men efter älskogen blir allt annorlunda. Diskrepans uppstår och Ester förstår inte vad som pågår. Hugo tar avstånd men är inte tydlig med varför, varpå Ester försöker gissa vad som sker i Hugos inre. Resten är som ni säkert kan gissa, backe utför.

Esters uppsättning av analysverktyg räcker inte till när livet visar sig vara osäkert, slirigt och uppslitande. Hon kastas mellan hopp och förtvivlan, övertolkar gester och ord när obalansen inträder. Och det är det här resten av boken handlar om; en vill,en annan inte. Med stigande genans ser vi det Ester inte ser eller inser; att det är kört.

Det hade kunnat bli pannkaka och pekoral men med Lena Anderssons torra och stolpigt sakliga ton får skildringen något lätt komiskt över sig när besattheten sätts under lupp och känsloregister dissekeras  Ester vill verkligen försöka förstå varför det inte finns regler för när någon tar utan lov, det vill säga tillgriper, och här får titeln sin förklaring. Egenmäktigt förfarande är när man olovligen och utan hänsyn tar något från en annan. Ester känner sig bestulen men kan inte åberopa någon påföljd. I ordens värld kan hon bygga hållbara strukturer men vad hjälper det när hjärtat skenar?

Det jag tycker är uppfriskande med texten är kollisionen mellan saklighet och melodrama. Knastertorrt möter känslor "all over the place". Det är här småleendet dyker upp trots Esters plågsamma klåda. 

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog