”Kvar” av Britta Stenberg

En lågmäld betraktelse av den märkliga tillvaron som uppstod/kan ha uppstått, när reaktor 4 i kärnkraftverket i Tjernobyl exploderade 1986. I en fiktiv form får vi följa den gravida Olga, som blev kvar i sin by Spetje för att hon valde att gömma sig i sin barndoms koja, när alla försvann.

För efter den där dagen, alltså dagen när något obegripligt hände i reaktor 4 där hennes älskade Ivan arbetade som ingenjör, har livet tagit paus. Allt liv. Soldaterna kom en dag för att evakuera dem alla, ingen fick ta med sig något, alla djuren dödades. Men Olga sprang alltså iväg och gömde sig, för att få bli kvar. Någon måste ju vakta Generalens viktiga, hemliga dokument, som hon fick ansvaret för. Alltså ska hon vakta dem tills de andra kommer tillbaka. För det gör de väl?

Medan hon väntar städar hon upp i kaoset som blev, hon städar igenom hus efter hus, så att det ska vara fint när alla återvänder. Men tiden går. Inget händer. Men så en dag står där en get - en annan dag en utsvulten katt. De enda levande själar hon sett till sedan alla for iväg. De blir hennes enda sällskap i denna konstgjorda ensamhet, det är de som håller henne uppe. Allt medan dagarna går följer vi henne i tystnaden, i minnena av alla de olika människorna i byn, i reflektionerna kring allt som var och allt som blev. För vad var det egentligen som hände? Hur blev det såhär? Är hon kanske t.o.m. den enda levande människan kvar på jorden?

I denna onaturliga tystnad, medan hon ser naturen runt omkring degenereras, följer vi hennes betraktelser i det konstiga nuet, där livet blivit en vacuumbubbla. Från att tidigare ha levt ett enkelt men ganska lyckligt liv på den fattiga, sovjetiska landsbygden tror hon nästan att hon håller på att bli galen - av tankar, minnen, längtan, vrede, politik och lögner. Tills det plötsligt en dag kommer några…

Det är en intressant inblick i hur det kan ha tett sig, dagen då allt hände, och tiden därefter. Men också i hur livet faktiskt kanske levdes i sin sovjetiska enkelhet, så sent som på åttiotalet. Och i hur grundlurade människorna kanske blev… Ja, det är mycket som är tänkvärt!

/Tuija

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. 

”Totalskada” av Helena von Zweigbergk

Zweigbergks bästa finns det de som tycker - ja kanske, men det är ingen behaglig läsresa man ger sig ut på för det… För det är tungt att läsa om livskriser och livslögner, tungt att läsa om katastrofer… och tungt att se allas våra tillkortakommanden och ibland ytliga behov styra upp och stuva om i våra fjuttiga liv. Romanen är välskriven och bra på många sätt, men kanske finns det stunder i livet när man bara inte orkar ta in vad romanens Agneta ställer till med – och framför allt hur hon hanterar det.

Kort beskrivet lever Agneta och hennes Xavier ett småsömnigt medelklassliv, där hon jobbar som lärare och hennes femton år äldre man just har gått i pension. Deras gemensamma tvillingflickor är utflugna, liksom Xaviers dotter från ett tidigare äktenskap i Argentina. Efter en bisarr beskrivning av hur de med gemensamma krafter tvingar sig att flå och stycka ett antal skjutna harar för att bjuda vänner på hargryta lyckas Agneta få fyr på hela huset. Som brinner upp – om än inte helt, men så till den milda grad att försäkringsbolaget så småningom klassar det som en totalskada, där huset är obeboeligt och endast somligt av bohaget går att rädda för eftervärlden, efter ozonsanering.

Detta är ramverket, kring vilket vi får följa döttrarnas inlindade skuldbeläggande, deras – i mina ögon, men tydligen även i Agnetas - märkliga åsikter kring vad som är värt/viktigt att få sparat och sanerat, Agnetas chock, skuld och bedrövelse kring det inträffade, och än vidare chock när hon förstår vart hennes Xavier är på väg… Den tidigare ledan och vilsenheten i äktenskapet får sig en rejäl knäck av katastrofen, ingenting kan längre sopas under mattan utan många obehagliga insikter tvingas ut i ljuset. På både gott och ont. Men mest påtagligt är nog Zweigbergks sätt att skildra hur sköra våra livsbyggen är, hur beroende vår identitet och vårt sammanhang är av de materiella saker vi valt att omge oss med. Och hur vi i all vår fjuttighet försöker visa vår omvärld vilka vi är genom just dessa väl valda prylar… För vilka är vi, när inte våra saker finns som kan visa det?

Sen kan jag inte sticka under stol med att den destruktiva samtalstonen makarna emellan, och deras ständiga, smågiftiga gliringar på intet sätt är speciellt trevlig att följa. Katastrofen blir bara en katalysator för det sorgliga som funnits under deras yta under en längre tid. Och vacuumet som uppstår i livet innan de basala bitarna fått nya former… ja, man får sig en och annan tankeställare, onekligen. Hualigen, för att bli utsatt får något sådant som Agneta och Xavier!

/Tuija

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Kan läsas direkt som e-bok.