"Sommaren hon aldrig glömde" av Nikola Scott

Återigen lyckas hon skriva en riktig bladvändare. Upplägget är som i förra boken, nutid varvat med dåtid och det kretsar kring ett gammalt gods…

I dåtid följer vi Maddy som väntar på att hennes älskade storasyster ska komma hem från sin rundresa i Europa. Det är slutet av 30-talet och rapporterna om Hitlers agerande fyller radion. Att följa detta har blivit tant Marjories livsuppgift. Det är hos henne, på Summerhill, systrarna bor eftersom båda föräldrarna är döda. Godset ligger vid havet och Maddy upplever att tjänstefolket är hennes familj.  Där har systrarna levt nära varandra och delat allt. Maddy har saknat sin storasyster när hon varit bortrest. Under tiden Maddy väntar på att systerns bil ska synas på grusvägarna följer hon några stridsflygplan som övar ute över havet. Så störtar ett av dem. Full dramatik och mitt i allt dyker systern upp. Ingenting blir som Maddy tänkt sig. Georgie är förändrad, hon har vänner med sig och en fästman! Maddy vet inte vad hon ska tycka om honom, det är någonting… Planet som störtade innehöll två besättningsmän – de hittar bara den ene. Det visar sig ha större betydelse för Maddy än hon kunnat ana. En händelserik sommar kan börja, en sommar hon aldrig glömmer...

I nutid får Chloe ett besked som väcker mer fasa än lycka och förhoppningar, hon är gravid. Men hon lyckas inte berätta det för sin man Adrian. I stället får hon reda på att en man från ett förlag sökt henne för ett uppdrag: ett porträttfotografi. Hon som inte jobbat sedan hon gifte sig. För hennes man vill ha en hemmafru och hon har accepterat det. Men erbjudandet väcker en längtan… När hon sedan får höra vem hon ska fotografera, någon av systrarna Georgina och Madeleine Hillman, kan hon inte motstå det. Hennes och broderns älsklingsförfattare! Men det får bli i hemlighet, inget hennes man får veta… Det startar en, till en början, långsamt snurrande karusell som ökar farten till jag undrar hur turen ska sluta.

Jo, så klart hänger berättelserna ihop. Jag upplever mycket under läsningen, spänning, kärlek, hemligheter finns och avslöjas. Jag kunder inte sluta läsa förrän sista sidan var läst!

/Liselott

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Där kan du också se vilka andra utgåvor vi har av boken. 

"Signe och Sigge" av Maria Lilja

En roman om Sigge Stark, kan det vara något? Jag blev i alla fall nyfiken, speciellt som det fanns flera snyggt inbundna böcker av henne hemma i bokhyllan i mitt föräldrahem. Naturligtvis läste jag dem när jag var i tonåren, jag gick igenom det mesta som verkade vara intressant och som fanns nära till hands.

Att Sigge Stark var en pseudonym för Signe Björnberg visste jag men inte så mycket mer. I boken ”Signe och Sigge” beskrivs hennes liv i romanform. Det finns en verklighetsbakgrund men författaren har valt att göra berättelsen fiktiv. Det vi får läsa om är en bestämd, lite udda kvinna som vet vad hon vill. Hon är inte alltid så förtjust att umgås med människor utan föredrar sina hundar och hästar. Samtidigt är hon medveten om att hon måste ställa upp för intervjuer och reportage för att sälja sina böcker. Det är inget lätt liv hon lever och ofta försvinner pengarna lika snabbt som hon tjänar in dem.'

Sigge Stark var under en period en av Sveriges mest lästa författare och konkurrerade med Moberg och Fridegård i popularitet. Däremot var inte kritikerna nådiga mot hennes alster.

Det är en lättläst och intressant bok om en välkänd författarinna vars böcker oftast inte finns på våra bibliotek.

/Anneli

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Där ser du också vilka andra utgåvor vi har av boken. 

Där gryningen dröjer av Anna Lihammer

En författare som jag i bloggen tidigare nämnt som hastigast är Anna Lihammer. Nu har hennes tredje deckare kommit Där gryningen dröjer. Hennes tre böcker utspelar sig alla i Stockholm på 30-talet. Huvudpersoner är polissystern Maria Gustavson och kriminalkommissarie Carl Hell. De är inga medel-svenssons någon av dem. Har en del i bagaget och försöker klara sig inom yrket och privatlivet i ett Sverige som inte var lika öppet och tillåtande som det vi lever i idag. Mer vill jag inte skriva om dem utan hoppas ni blir lite nyfikna och läser böckerna för att lära känna dem bättre.

Storyn i denna bok är att ett riktigt brutal mord äger rum. Carl Hell blir den som får sköta utredningen. Han är nästan glad för det då det hindrar honom från att åka ner till Berlinolympiaden och uppvisningen av ras och renhet som råder där. Han försöker få polissystern Maria knuten till utredningen för han uppskattar hennes klarsynthet i utredningsarbetet. Samtidigt får vi följa några män som bor i Stockholm. Det är Lasse, Emil, Anders och Werner. De deltog alla i en expedition i polarforskare Andrés fotspår. En expedition vi får följa genom boken parallellt med utredningen av mordet. Så klart har expeditionen och mordet med varandra att göra. Men på vilket sätt?

/Liselott

Beställ boken på biblioteket hemsida eller läs den direkt som e-bok.

Expedition Kanchenjunga

2011 skrev jag om Michell Pavers första skräck/spökroman för vuxna. Nu har hon kommit med en ny Expedition Kanchenjunga. Där vi bland annat följer Kits och hans bror Stephen under en expedition för att bestiga Kanchenjunga i Himalaya år 1935. Det är det tredje högsta berget i världen, mytomspunnet av klättrare och lokalbefolkningen. Vad som driver Kits är lite oklart. Vill han följa i sin idols fotspår (Lyell) eller helt enkelt visa att han är bäst?  Vilken orsaken än är har Kits bror, läkaren Stephen Pearce, oväntat fått en plats i gruppen. Det han som berättar om äventyret de är med om.

De följer en tidigare expedition i spåren. Den Lyell ledde och där flera av deltagarna dog. Alla blev återfunna och begravda. Eller blev de? Vad hände egentligen uppe på berget under Lyells expedition? Kits blir avrådd från att gå samma väg som Lyell valde – ändå gör gruppen det… Bärarna är vidskepliga och vill inte starta samma dag som Lyells expedition startade. Ska deras vidskeplighet sätta käppar i hjulet på expeditionen? För Stephens del är expeditionen ett äventyr som börjar i lycka och eufori men med en tilltagande krypande känsla av mörker, ondska och skräck. Att han även har svårt att komma överens med sin bror gör inte expeditionen enklare.

Det är en riktigt bra och intressant beskrivning och berättelse hon skriver Michelle Paver. Det känns äkta och som jag tar del av expeditionsberättelse. Jag tänker också ganska mycket på hur expeditioner egentligen ser idag och såg ut. Där i detta fall engelsmännen kämpar sig fram och prisar sin förträfflighet medan de som egentligen bär hela expeditionen på sina ryggar, bärarna, knappt omnämns fast de gör det största och tyngsta jobbet.

Michelle Paver lyckas åter skriva en spännande, skrämmande historia. Där kylan känns, vinden viner och mörkret faller snabbt om kvällarna.

/Liselott

Beställ boken i biblioteket katalog.

Huset vid sjön

I vissa lägen får man inte bli personligt engagerad särskilt inte om man som Sadie jobbar som polis. Men hon blir det, fallet med mamman som försvunnit och lämnat sin dotter ensam i lägenheten berör henne. Hon går ett steg för långt i sin iver att hitta sanningen och nu har hon ”semester” blivit ombedd att lämna stan. 

Men det är just detta engagemang och sökandet efter sanning som gör att hon löser ett annat mysterium för hon ger sig inte förrän hemligheterna är avslöjade och sanningen är upp i ljuset. Hon passar på att hälsa på sin morfar och i inne i skogen, vid en sjö, springer hon på ett stort hus som lämnats åt sitt öde. Det är illa underhållet, tekoppar står kvar på borden, någon lämnade i hast och har inte kommit tillbaka. Genom att prata med folk, forska i tidningsartiklar och annat får hon reda på vad som hänt. En pojke försvann och hittades aldrig. Men som Kate Morton så ofta gör i sina böcker berättar hon i Huset vid sjön två parallella historier. Så vi får följa familjen som förlorade sin pojke, speciellt hans stora syster Alice. Då en 16-årig förälskad flicka, idag en hyllad deckarförfattare som inte vill gräva i det förflutna. Vad hände egentligen när pojken försvann? Ja, som alltid lyckas Morton skriva en engagerande och spännande berättelse som är svåra att lägga ifrån sig.

/Liselott

Boken i biblioteks katalog - reservera eller läs som e-bok.

Lila

Hur blir en människa till? Alltså det som blir du.

Kroppen finns men inte mycket mer. Någon har förbarmat sig över dig men du vet inte vem din mamma eller pappa är. Du får ändå följa med i gruppen. Du får medkänsla hos Doll, kvinnan som skyddat dig, det har hjälpt dej långt. Hon lät dig gå i skola, ett tag bodde ni inneboende när Doll var husa. Så nu du vet vad bord och stol och tallrik är. Du kan läsa.

Så försvinner Doll. De lämnar dig på en trappa, säger att snart kommer det någon. Långt om länge dyker någon upp och förbarmar sig. Du kallar dig Lila, du har hittat ett skjul nere vid floden. Ett draghål och till vintern går det inte att bo där.

Tryggheten på pastorns trappa drar. Han drar. Det är något där.

Du har lärt dig att det sista som en människa kan ha är elakhet, för det är i alla fall något slags skydd. Men han pastorn går det inte att var elak emot. Och varför skullle du? Om inte ord finns för det som snurrar i huvudet så betyder förnimmelser, känslor, varsel, väder allt. Och de gånger man får finnas i en flock, hur ordningen är där. Vem som leder, vem som får och inte får. 

Att bli sedd, att få en skymt av att betyda något för någon annan, det är en väldigt speciell känsla. Att någon vill vara i ens närhet. Det får något att spira inuti. Skam, värdighet, stolthet lika stora ord som frusen, oro och hunger fast på ett annat sätt. Såhär kan Lilas tankar gå i boken med samma namn. 

Boken som Marilynne Robinson har skrivit utspelar sig i södra delarna av USA och i Iowa i efterdyningarna av 30-talets depression. Senare om hur Lila, denna vilsna varelse, med ett mycket hårt liv bakom sig möter pastorn och änkemannen John Ames.  En osannolik men samtidigt helt rimlig berättelse om ett starkt möte mellan en luffarflicka och en stadgad äldre herre. Eftertänksamt och fint berättad.

/Annika

Reservera Lila i bibliotekets katalog

En sång från havet

En sång från havet är en bok om förändringar i livet och hur det kan påverka en. Eller snarare hur personer väljer att påverkas av det. I nutid följer vi galleriägaren Zach som står på randen till att lägga ner sin verksamhet. Skild är han och nu flyttar älskade dottern med mamman till USA. Hur ska han orka vara pappa med Atlanten emellan? Ett sätt för Zach att rädda sitt galleri skulle vara att sälja sina högst älskade tavlor av konstnären Aubrey. Men istället ämnar han fullfölja uppdraget att skriva en biografi om Aubrey, ett uppdrag som legat i träda allt för länge. 

I jakten på nya uppslag till biografin söker han en av konstnärens modeller och finner henne. Men vad är det hon berättar. Vad är sant, vad förskönar hon och kan han skriva om det? Platsen är en liten by vid Englands kust och tiden är 1930-talet. Vi erbjuds en berättelse om en flicka, Dimity, som växer upp i ett samhälles utkant. Mamman är byns hora, häxa och läkekvinna och hon behandlar sin dotter allt annat än väl. Här gäller det att kämpa för att få mat på bordet. 

Plötsligt ser en man henne, en konstnär som målar henne och som han ser henne. Fullt fokus och full uppmärksamhet och han tycker hon är vacker. Samtidigt bjuds hon in att bli hon en del i hans familj och får en vän i hans äldsta dotter. Men det är tudelat. Aubreys livskamrat Celeste ser inte med blida ögon på makens modeller och när Dimity tar allt mer plats blir spänningen trion emellan allt påtagligare. Men vad händer med Dimity? Hur formas hon av denna uppmärksamhet? Det är intressant och spännande. Jag måste säga att denna tredje bok av Katherine Webb är den bästa hitintills. 

/Liselott

Boken i bibliotekets katalog på nätet

Läge för vemod i hängmattan?

Stoner av John Williams, skrevs 1965 men har först nu översatts till svenska. Den handlar om en mans liv och är lågmäld och vemodig till sitt väsen.

Jordbrukarsonen Stoner förväntas ta över kampen med den kärvande torvan i mellanvästern, men en vändning sker, han får börja på lantbruksuniversitet som ung vuxen. Det är inget som diskuterats fram det är pappans beslut, det växlas inte många ord i familjen.

I en utväxt och sliten kostym börjar Stoner sin vandring mot staden och läroanstalten. Han går i flera mil innan han får skjuts. Tanken var att efter inhämtad kunskap skulle färden gå hem igen men så sker inte. Stoner har fångats av ordet. En kurs i engelsk litteratur öppnar skikt i Stoner han inte hade en aning om att de ens existerade, han kan inte sätta ord på den starka upplevelsen han vet bara att han vill mer. Han blir kvar vid universitet, han börjar sin klassresa.

Stoners liv präglas av hårt arbete. Det blir inte så många ljuspunkter men de finns, kraften i dem tar honom vidare. En är kärleken till litteraturen. Ändå är det som om Stoner lever i en bubbla, han sliter hårt med sitt arbete men han kämpar inte lika idogt när han stöter på problem i sitt privata liv.

Människorna rår inte över sina liv det är helt klart. Varken Stoner, hans fru Edith eller senare hans dotter. Ändå uthärdar de. Under den osynliga press alla lever under försvinner en del drömmar, somt förhårdnar. Jag tänker att det kan vara en tanke till oss, vi väljer inte fastän vi gör val. Livet väljer åt oss och hur vi handskas med just det faktum visar vilka vi egentligen är, där innerst inne.

Boken Stoner har hyllats den här våren men jag ställer mig nog en bit utanför hyllningskören. Jag känner stor sympati för det omsorgsfullt tecknade porträttet av personen Stoner och berörs av allvaret och eftertanken men delar av boken funderar jag över. Det är absolut en bok att diskutera. Hör gärna av dig med dina tankar.

John Williams (1922-1994) föddes i Texas och utbildade sig till lärare. Han skrev poesi och romaner. ”Stoner” trycktes från början i endast
2 000 exemplar, men har nu getts ut på nytt i en rad länder.

Annika

Reservera Stoner i bibliotekets katalog

Våldets barn

Utvärderingen av mellandagarnas läsprojekt faller sällan väl ut. Det är ju alltid så mycket annat som ska hinnas med. Kostymer ska kemtvättas, kinaschacksbataljer ska utkämpas, isar ska beskrinnas. I år hann jag i alla fall drygt halvvägs i Doris Lessings romanserie Våldets barn (1952-1969), i folkmun även känd som Martha Quest-serien.

Och nog rör det sig om ett ganska folkligt nobelpristagarverk, åtminstone seriens två första böcker (Martha och Bra gift) och i alla fall i de folksegment som ser till att såväl Gudrun Sjödén som undertecknad har jobb att gå till. Att inte ta den lätt naiva, tappert kämpande Martha till sitt hjärta är hur som helst en omöjlighet.

Närgånget skildras hur hon krånglar sig ur tonårens förvirring, går på danser, grälar med sin mor, söker tröst hos sin far, får jobb på kontor, gifter sig kärlekslöst, blir med barn… En uppväxtskildring bland alla andra, om det inte vore för tiden och platsen – 1930- och 40-talets Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe).

Det kolonialistiska förtrycket är ständigt närvarande, speglat i Marthas efterhand allt klarare blick. Hon kommer succesivt till insikt om apartheidsystemets absurditeter, men har länge svårt att kombinera sin växande medvetenhet med en frigörelse på det privata planet. Ju större gester, desto lättare att trassla in sig i den borgerliga omgivningens nät.

Mest drabbar emellertid den skoningslösa självironi som finns inbäddad i porträttet av den stundtals ganska osympatiska Martha. Hennes livsöde sammanfaller i mycket med Lessings egna, och behandlas med samma kärvt kärleksfulla sarkasmer som präglar (här kommer en kanske väl halsbrytande jämförelse) Ivar Lo-Johanssons självbiografiska svit från samma tid.

I seriens tredje del, En fläkt av stormen, har ironierna tagit överhanden. Martha har engagerat sig i traktens kommunistparti, vars handlingsförlamade verklighetsfrånvändhet kör både partiet och romanen i botten. Tillsammans med läsaren famlar Martha länge i ett fascinerande töcken av mötesexerciser, som synes ett resultat av att Lessing – under tiden för skrivandet av romanen – just hade vänt kommunismen ryggen.

Stark läsning i vilket fall, och utmaningarna lär väl knappast bli färre. I de två avslutande delarna av Våldets barn, publicerade en bit in på 60-talet, skärps tonen (har jag hört). De markerar början på Lessings ökända science fiction-epok och spänner en svåröverträffad båge från 1800-talets bildningsromaner, via 1900-talets optimistiska frigörelseiver, till 2000-talets bittra tillnyktring.

 

/Martin

Reservera böckerna i bibliotekets katalog 

Expeditionen

Polarexpedition – onekligen ett ord i romantiskt skimmer. Fascinationen tycks växande inför tider när världskartan kunde vara vit i dubbel bemärkelse, när den varsamt rullades ut mellan punschglasen på Grand Hôtel, andaktsfullt studerades medels stickpassare och lornjett.

Och stärkkrags-hipstersarna S.A. Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg förefaller ha hållit stilen in i det sista. Efter kraschlandningen med vätgasballongen Örnen, i juli 1897 (målet var som bekant att korsa Nordpolen), tvingades man ta snabba beslut om vad som skulle medtas under den hopplösa promenaden tillbaka över packisen. Till det nödvändiga räknades några uppslagsverk, kravatter och halsdukar av rosa siden, en vit bordsduk med hålsöm och fransar, flaskor med portvin och champagne.

Effektförteckningen återfinns så klart i Bea Uusmas haussade praktverk Expeditionen – min kärlekshistoria. Kombinationen ”min” och ”historia” får kanske en och annan varningsklocka att ringa, men här är det snarare fråga om ett berikande dubbelperspektiv än tidstypiskt jag-känner-faktiskt-att-det-var-såhär-berättande.

På modernt manér låter Bea Uusma – illustratör, formgivare, författare, läkare och tjenis i 90-talsgängen kring ZTV och Glenn Killing – medvetenheten om sitt eget charmiga nörderi förbehållslöst breda ut sig. Men hon har fog för koketterierna. Efter femton års intensiv hobbyforskning beskrivs Uusma idag som Sveriges främsta expert på Andrée-expeditionen.

Boken redogör målande för vedermödorna på isen, fram till att expeditionen efter flera veckors vandring når Vitön. För vad händer egentligen där? Vad var det som Andrée, Frænkel och Strindberg dog av? Gåtan har gäckat forskarna sedan det tidiga 1930-talet, och Uusma har många ledtrådar att nysta upp. Hon flänger fram och tillbaka över Arktis, pratar med efterlevande, konsulterar rättsläkare, osteologer och brottsplatsutredare. De fordom flitigt anklagade små trikinerna går numera fria från skuld, men över lag är Uusma mån om att inte förhasta sig. Expeditionen är långt ifrån något bokslut.

Viktigare än en slutgiltig förklaring är det oemotståndliga drivet i redogörelsen, skickligt ackompanjerat av de många hisnande öden som kantade ballongäventyret. Jag tänker bland annat på Nils Gustaf Ekholm, som lämnade sin plats i korgen till förmån för Frænkel, på fotografen Peter Wessel Zapffe, som – när expeditionens kvarlevor hittades år 1930 – trodde att han lyckats stjäla med sig ett av Frænkels revben, och på den så gränslöst sorliga kärlekshistorien mellan Strindberg och fästmön Anna Charlier.

Avsätt tid för sträckläsning. Och för att inte äventyra stilen under kommande vinterväderlek – låt Gränna sköta ekiperingen.

/Martin

Fotograf: Anna-Lena Ahlström

Reservera boken i bibliotekets katalog              

Hägring 38

25 juni år 1630. Gustav II Adolf landstiger på Rügen och utbrister entusiastiskt: ”Nu tågar jag in i trettioåriga kriget!”... Eller också inte.

Nyckeln till framgång i historiskt återberättande är att våga gömma undan facit, växla bort från de rätlinjiga spår som tenderar att framträda i backspegeln, och på så sätt inge förtroende hos läsaren. Med nya romanen Hägring 38 excellerar finlandssvenske Kjell Westö inom denna metod.

”När våren framskred och lövsprickningen kom igång försvann den tyska rikskanslern från rubrikerna. Tidningarna skrev nu mer om det spanska och det japansk-kinesiska kriget än om Tyskland och Österrike. Matilda var lättad.”

Det där var kanske ett övertydligt exempel. Ofta är det med subtilare medel som Westö frambesvärjer 1938 års bara diffusa förnimmelse av stundande katastrof. Jag tänker exempelvis på skildringen av den lite sentimentale och socialt valhänte Helsingforsadvokaten Claes Thune.

Thune är litterär släkting till både Ola Larsmos Charlie Westerholm och Susanne Axmachers Carl Becker, samt tillika – om  krigstrenden håller i sig – en möjlig framtida kliché. Men genom att placera Thune i den så kallade Onsdagskluben kan Westö nyansera denna eventuella stereotyp i högre grad än kollegorna.

I det borgerliga diskussionssällskapet Onsdagsklubben prövas vänskapsbanden av politiska meningsskiljaktigheter. Bland annat beträffande den judiske medlemmen Jary. Thune tar försiktigt ställning på ”rätt” sida, men besväras lika mycket av den homosociala strukturens skörhet som av hotet mot världsfreden. Thune knyter stoiskt näven i fickan, bland annat ställd inför faktumet att klubbmedlemmen Lindemark inlett en relation med Thunes exfru Gabi.  

Framtidens hägringar och klubbens groggmarinerade grabbsämja beskjuts samtidigt i hög grad från ett annat håll – från det förflutna. Matilda Wiik, från citatet ovan, är Thunes nya kontorist, berättelsens andra huvudperson, och – eftersom hon är vänster, arbetarklass och svensktalande – förmodligen ett motargument i dagens finländska, allt hätskare språkdebatt.

När Wiik tidigt i romanen passar upp vid ett av Onsdagsklubbens möten kastas hon skoningslöst tillbaka till år 1918. Hon har känt igen en röst. Den tillhör en vit kapten och våldtäcksman från det finska inbördeskriget, vars fasor hon i högsta grad fått erfara. Innebörden av såväl Wiiks som hela Finlands kvardröjande traumatisering är av Westö mästerligt gestaltad.

Hägring 38 är alltså en oerhört rik roman, full av intressanta sidospår och bipersoner. Om jag inte misstar mig skymtar till och med Tove Jansson förbi i en liten hemlig cameoroll. Framställningen hade lätt kunnat bli gyttrig, men genom det skamlöst enkla greppet att undanhålla vem i Onsdagsklubben som den otäcka rösten tillhör skapar Westö ett effektivt stag åt handlingen.

 

En svåröverträffad inledning på läshösten.

/Martin

Copyright/fotograf: Katja Lösönen

Reservera boken i bibliotekets katalog

En litterär fantasi om Karin Boye

Jag sugs snabbt in i Den bästa dagen är en dag av törst. En berättelse som utspelar sig under ett år av en kvinnas liv. Det finns ett före som jag delvis tar del av och det finns definitivt en fortsättning, men den får jag själv fundera över hur den ter sig. Kanske förstärks den här känslan av ett före och en fortsättning av att huvudpersonen baseras på en verklig – Karin Boye. En person som funnits och som nog alla hört talas om. En som levt och dött.

Eftersom jag inte kunde avhålla mig från att läsa lite om Boye så vet jag när och hur hon dog men inte så mycket mer om hennes liv. Jag vet att det i verkligeheten finns en fortsättning på Karins tid i Berlin och efter att jag slagit igen boken är jag nyfiken på den och på den riktiga Karin. Tyvärr skriver inte författaren vad hon byggt sitt porträtt av Karin på, mer än att hon ändrat verkligheten.

Det år i Karin Boyes liv som Jessica Kolterjahn valt att fabulera om befinner sig Karin i Berlin. Hon åkte dit för att gå i psykoterapi och få ordning på sitt liv, sina tankar, känslor och depressioner. Det är en inkännande berättelse och jag tar den och huvudpersonen till mig med en gång. Karin dras mellan sina känslor för olika män och kvinnor. Maken hon lämnat, älskare hon lämnat eller inte kan lämna. Vännerna som bor i Berlin när hon är där och speciellt väninnan Kajsa, som i början av boken är kvar i Sverige, är med i berättelsen.

Samtidligt skriver Kolterjahn om ett Berlin i förändring. 1932 syns brunskjortor allt mer, Göring håller brandtal där åskådarna är i extas och judarna har börjat trakasseras. Här stryker Karin omkring. Tar in vad som sker omkring henne och försöker med sitt sköra sinne relatera till det. Strävar för att få pengarna att räcka till husrum, mat, nöjen och terapisessioner. Hon känner, lider och äcklas. Den stora frågan hon brottas med är hur hon ska kunna veta vad kärlek är. Vad är rätt och vad är fel när normen är man och kvinna. Samtidigt möter hon den andra välden, kvinnoklubbarna där det får vara kvinna och kvinna.

Hon har skrivit bra Kolterjahn. Jag får nog låna hem något mer av henne och se om det är lika bra skrivet och ger mig samma insyn i en människas känslor och tankar.

/Liselott

Boken på bibliotekets webbplats.

Nymfens tid

Ibland får man för sig att den svenska, nutida författarkåren enbart sysselsätter sig med psykopatmord, rustik kokkonst, vintage-heminredning och självbiografiskt ältande. Med enstaka undantag. Elin Olofsson, Therese Söderlind, Anna Jörgensdotter och Elin Boardy är namn som anses bevisa att en gammal, hederlig, rejäl romantradition alltjämt är vid god vigör. Ett annat är Susanne Axmacher. 2010 fick hon Borås Tidnings debutantpris för Näckrosbarnen, en roman som nu följs upp med Nymfens tid.

Året är 1939, platsen Stockholm. Unga Millie Bachman är i full färd med att slå sig fri från sin borgerliga hemmiljö, upp över öronen förälskad i den opålitlige journalisten Carl Becker. Projektet stöter på patrull. Graviditet är plötsligt ett faktum, och Millie tvingas söka stöd hos Carls gamla flamma Marietta.

I en av parallellhandlingarna får den jagsvage räknenissen Ivar samtidigt i uppdrag att för rikets säkerhet spionera på Carl. Misstankarna om Carls kommunistanstrykning förstärks då han placeras som korrespondent i Helsingfors.

Så på ytan är Nymfens tid just det brett upplagda, lagom noir-romantiska och gediget konstruerade romanbygge som förhandssnacket gjort gällande. Strax under är den något annat – en lång, kvalmig väntan på åska.

Axmacher frammanar med sällspord skicklighet svenskarnas klibbigt paranoida osäkerhet inför andra världskrigets inledande truppförflyttningar. Bland annat medelst det stora tomrum som varsamt blåses upp mitt i romanen.

Jag kan inte låta bli att långsökt referera till Hergés mästerverk Castafiores juveler. Ett sent, experimenterande Tintin-album, som egentligen inte handlar om någonting alls. Jag har läst det ett femtiotal gånger, men luras alltjämt in i tron på en konspiration bakom de paranoida missförstånden kring den världsberömda operadivans smyckeskrin.

Axmacher förleder mig enligt samma metoder. Det vill säga – hon förleder mig att misstänka att jag är förledd. Varför är Carl en sådan synnerligen tvådimensinell figur? Han måste helt enkelt ruva på hemligheter. Och vad driver egentligen Marietta? Och Millies pappa, som stundtals drabbas av mystisk sjukdom? Innebär hans forskning om svärmande gräshoppor något mer än den lite med vänsterhanden utförda krigsanalogin?

Mycket intressant, och alltså mer än bara en vanlig, hederlig roman. Misstänker jag.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Legenden Pendragon

Legenden Pendragon är bok för den som gillar mytomspunna walesiska slott, sällsamma händelser med thrillerinslag, och mystiska herrsällskap från 1600-talet. Sällskap som till exempel Rosencreutzarna möttes i hemlighet under cermoniella former och idkade forskning kring hur man skapade guld eller rent av människoliknande varelser.

 

Men innan vi blir innästlade i fuktiga slottsruiner i Wales med underjordiska gångar och dimhöljda sjöar presenteras vi för dem som skall leda oss in i äventyret. Första världskriget ligger i färskt minne över Europa. En förläst språkvetare, en ungersk gentleman vid namn János Bátky träffar på en bjudning en lord från Wales. Kring lorden av Gwynedd står det en aura av mystik, det är mycket ovanligt att han visar sig ute över huvud taget. Och kan man tänka sig, János Bátky blir bjuden till lordens gods för att forska i hans omfattande bibliotek med urgamla skrifter. Till sällskap har Janos äventyraren Maloney med mytomaniska böjelser, och en nobel ättling till lorden, Osborne.

Ja och sedan bär det av, minst sagt. Läskiga saker sker på nätterna, lorden som har ett helt etage på slottet får inte störas i sin förtegna forskning, koder leder till dolda gravkamrare, svek och kärlek tillkommer och János dras med in i mysterierna trots sin försiktighet. 

Boken utgavs i Ungern 1934 och är översatt till många språk. Den är är ett barn av sin tid, kvinnoskildringarna känns lite nattståndna men kan förlåtas av tidsskäl. Antal Szerbs öde är helt förfärligt. Han var en känd universitetslärare och kulturpersonlighet i Budapest. Szerbs specialitet var engelsk litteraturhistoria och han var något av en anglofil. Född av judiska föräldrar men konverterade till katolicismen. Trots att han kände till att judar deporterades och anklagades för ingenting i Ungern stannande han kvar men fördes 1944 till ett koncentrationsläger där han dödades bara några månader innan befrielsen. Anton Szerb blev 44 år. Legenden Pendragon filmatiserades i Ungern 1974.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Viktor Kasparsson!

Det var ju snack om ett paradigmskifte inom svensk seriekonst. Redan för två år sedan. Den taffligt tecknade satirens och socialrealismens tid skulle snart vara förbi, till förmån för ett mer episkt och verklighetsfrånvänt uttryck. ”I eskapismen kan vi se oss själva i ett nytt ljus”, förklarade de unga bildstormarna i ett manifest på Dagens Nyheters kultursida.

Men hur gick det egentligen? Svängde pendeln? Nja. Efter att krutröken lagt sig satt i alla fall jag kvar och småfnissade åt samma gamla Liv Strömquist-epigoner som tidigare. Den naivistiska sluggersatiren kändes så mycket effektivare än de nya trevande försöken till episk storslagenhet. Kravet att teckna snyggt blir lätt en hämsko, hindrar äventyret att få bäring ovan skissarket.

Dock med i alla fall ett lysande undantag: Dennis Gustafsson. Herregud, vilken talang! I helgen slukade jag samtliga hans skräckserier om Viktor Kasparsson, en dyster ungkarl och fotoassistent i ett lugubert 20- och 30-tals-Helsingborg.

Eller Hälsingborg, för att vara historiskt korrekt. Och det är Gustafsson, så vitt jag (och Dick Harrison, som skrivit ett förord till en av albumutgåvorna) kan se. Serierutorna som Viktor Kasparsson rör sig genom är klassiskt franskbelgiska i sin underbart pedantiska detaljrikedom. Gustafsson har byggt upp ett helt eget sepiatonat universum, fullt av gamla fotogenlyktor, Ernst-Rolfschlagers, unicaboxar och fuktig, slitstark tweed. Man vill ogärna därifrån.

Trots häxor, spöken, Näcken och Belsebub. Det ockulta är ständigt närvarande i detta ännu för-folkhemska Sydsverige. Och frågan är hur det ligger till idag, då vi betraktar 1900-talets välfärdsprojekt från det andra hållet. I linje med manifestets högstämda profetior kan vi törhända med Viktor Kasparsson se oss själva i ett nytt ljus...

/Martin

Reservera serierna i bibliotekets katalog

Mördaren i folkhemmet

Är det någon bloggläsare som minns Gerdmordet? Inte helt omöjligt. Jag tror mig veta en och annan som läste tidningen redan i december 1939. Eller i alla fall snappade upp någon radiorapportering. Mediagenomslaget ska hur som helst ha varit totalt. Nyheterna kring det bestialiska bortrövandet av tioåriga Gerd Johansson övertrumfade till och med krigsrubrikerna.

Mordet fick genast digniteten ”hårt slag mot det trygga folkhemmet”. Och det samma kan sägas om avdagatagandet av fru Ruth Lind i Fjugesta, tjugo år senare. En annan gemensam nämnare var Olle Möller, som på indicier dömdes för båda morden, och dessutom länge misstänktes för att ha tagit livet av femåriga Kerstin Blom. Möller var potatishandlare och välkänd stjärnidrottare (flera SM-guld i terränglöpning), vilket kanske säger en del om ovan bemälda folkhem.

Äkta advokat- och författarparet Lena Ebervall och Per E. Samuelson har skrivit en deckare – eller en sannsaga för att välja deras egen genrebeteckning – om Olle Möller, betitlad just Mördaren i folkhemmet. Den bygger enligt uppgift på hela fyra års researcharbete, och rentvår (väl?) Möller från både Gerd- och Fjugestamordet.

Det är inte fråga om någon öppen argumentation från författarnas sida. På behagligt friktionslös prosa berättar de lugnt och detaljrikt initierat om den gladlynte men ibland hopplöst taktlöse och obetänksamme kvinnokarlen Möller. Som skräckslagen upptäcker hur mycket av Gerdmordets gärningsmannaprofil som stämmer in på honom själv. Han har ofta kört runt i den Sundbybergstrakt där kroppen hittats. Bilen är full av samma typ av hundhår och jutesäcksfibrer som den legendariske kriminalteknikern Harry Söderman säkrat på offrets kläder. Och har Möller egentligen något alibi?

Möller slingrar sig, minns fel, och skojar till det vid opassande tillfällen. I panik ljuger han om tidpunkten för avlivandet av sin hund, och i häktet försöker han tubba en cellgranne att vittna falskt. Senare räcker det att ha suttit i samma ortopedväntrum som Ruth Lind för att hans dagar i frihet åter ska vara räknade.

Men Möllers öde kan skyllas på mer än hans egen otur och klantighet. Ebervall och Samuelson upplyser om en högst riskabel samverkan mellan polisläckor, kriminaljournalistik, personlig prestige, förödande inadvertenser och ett skärrat folkdjup. Faktorer som än idag är verksamma i det svenska rättssamhället. Och även om Möller hela tiden blånekade till anklagelserna är fallet Thomas Quick naturligtvis en obligatorisk paralelldragning.

Att författa engagerande deckare utan vare sig upplösning eller försoning måste vara ett grannlaga företag. Särskilt när den tragiska avsaknaden av dessa ingredienser är hyfsat känd på förhand. Men Ebervall och Samuelson har lyckats. Mördaren i folkhemmet är årets bladvändare!

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Duras X 2

Det var inte förrän efter mammans död som Marguerite Duras skrev om sin bok En fördämning vid Stilla Havet, vilken då fick titeln Älskaren. Nu har jag läst båda och Älskaren överlappar inte alls, mer kompletterar och den ger en annan bild av uppväxten, familjen och förbindelsen med den kinesiske mannen.

Det är i början av 1930-talet i Sydostasien. Det är instängt, tropiskt varmt och fattigt. Mamman är skuldsatt, hon har gjort tokiga affärer och belånat huset. Familjen sitter fast i en ekonomisk fälla vid berget Siams sluttningar. Suzanne är 16 år och brodern Joseph 20. Båda längtar bort och ut men kommer ingen vart. Så en dag träffar familjen en mycket rik kines som blir betagen i den unga Suzanne.

Det är ett extremt fattigt på landsbygden. När Duras inte berättar om spänningarna familjemedlemmarna emellan kan hon beskriva hur bönderna strax intill lider en enorm nöd. Spädbarnsdödlighet, arbetslöshet, slavliknande villkor och mitt ibland dessa svältande bönder finns familjen. Enda vägen ut är om Suzanne gifter sig med kinesen menar mamman, samtidigt föraktar hon och brodern honom djupt. Att Suzanne finner sig i att vara en handelsvara är obegripligt. I Älskaren får vi en annan bild. Här är Suzanne själv mer aktiv i kontakten med kinesen och bryter ett starkt tabu genom att bli älskarinna åt mannen från Cholen. 

Vad ska jag säga? Läser med en blandning av fascination och vämjelse. Det är starka bilder Duras för in i mitt huvud. Är hon ett barn av sin tid eller varken ser eller vågar hon reagera? Flickan är väldigt utlämnad, mamman är mer eller mindre snurrig och den rovlystna brodern kan hon inte lita på. Samtidigt som dom gormar och skäller finns det starka band dem emellan.

Skarpt berättar också Duras vad fattigdom gör med människor. Trasar sönder själ, självförtroende, familjeband och tar fram sidor vi annars döljer. Susanna Alakoski citerar Duras vid flera tillfällen när hon talar om fattigdom i sin bok Oktober i fattigsverige.

Om man vill kan man läsa de båda böckerna med olika glasögon. Älskaren är omtalad för de erotiska avsnitten, men jag kan inte komma ifrån att Duras, medvetet eller omedvetet, berör frågor om makt. Maktförhållande mellan kön, klass och etniska grupper. När jag väl börjar tänka så öppnas helt nya skikt i böckerna. Duras har emellanåt en obarmhärtigt kylig och klar blick för hur utsatta människor agerar och formas i ett hierarkiskt samhälle. 

Marguerite Duras (1914-1996) skrev också filmmanus; Hiroshima - min älskade. Boken Älskaren filmatiserades 1992.

/Annika

Reservera En fördämning mot Stilla havet i bibliotekets katalog

Haren med bärnstensögon

Nu har jag även tagit mig genom Edmund de Waals Haren med bärnstensögon, och är beredd att – om än inte förbehållslöst – stämma in i de massiva hyllningskörerna. Det rör sig helt klart om fängslande läsning. Så glöm min milda raljering i föregående inlägg (om du av någon anledning lade den på minnet).

Boken handlar om Edmund de Waal själv, brittisk världsberömd keramiker och ägare till 264 japanska miniatyrfigurer i trä och elfenben, så kallade netsuke. Om dessa hade förlänats talförmåga hade man kunnat pressa ur dem hela författarskap om det moderna Europas historia. Nu har de inte det, och De Waal iklär sig därför rollen som språkrör.

Han spårar netsukesamlingen till 1870-talets Paris, där hans bergatrollsrike och hysteriskt konstsamlande anfader Charles Ephrussi verkade. Det är belle epoque, fin de siècle, kaféer, Pernod, salongskultur och gryende modernism. I kulisserna springer folk som Edouard Manet, Pierre-Auguste Renoir och Marcel Proust. (Den sistnämndes romanfigur Charles Swann ska enligt uppgift vara kalkerad på just Charles Ephrussi.)

De Waal och hans berättelse tar sig så småningom vidare till Wien, dit netsukefigurerna skickats som bröllopsgåva, för att slutligen landa hos de Waals farbror Iggie i Tokyo.

Denna kulturhistoriskt vindlande resa genomsyras av en intressant men lite självdestruktiv metadiskussion. De Waal är paniskt rädd för att hans släkthistoria ska fångas in av klichéer, och försöker hela tiden gardera sig. Så här kan det till exempel låta:

”Jag tänker hela tiden på en förskräcklig film som jag såg för många år sedan när jag låg vid universitetet. Den utspelade sig i Paris och Picasso gick förbi hela tiden, och Gertrude Stein och James Joyce diskuterade modernismen över var sin Pernod.”

”Mitt Wien har försvunnit in i andra människors Wien”, fortsätter de Waal och försöker råda bot på denna problematik genom att hålla ett ganska så våldsamt tempo. Jag önskar emellertid att boken hade kunnat stanna upp ibland, närmat sig romanformen och verkligen försökt fånga atmosfären i en salong eller spänningen kring ett duell, och på så sätt lyckats spräcka klischéerna. Kanske hade De Waal helt enkelt kunnat fantisera lite mer.

Men förmodligen har jag bara förläst mig på Proust. Haren med bärnstensögon är ju betydligt mer än ett undvikande av litterära fallgropar. De Waal lyckas verkligen få med mycket, och blottlägger både klassamhällets och anitsemitismens vardagsdetaljer. Himlen mörknar över den judiska familjen Ephrussi. Netsukerna undkommer med en hårsmån. Och precis som i fallet von Rezzori – mest drabbande blir det när historien finner paralleller i vår egen tid.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

En antisemits memoarer

”Gubbar minns ’sitt’ gamla riktiga Europa” är en säljande etikett år 2012. Stefan Zweigs romantiserande Wien-skildringar hämtas upp från magasinens allra dammigaste hörn. Edmund de Waal tar några små japanska skulpturer till ursäkt för att få vältra sig i gammal inrökt, parisisk salongskultur.

Gregor von Rezzori (1914-1998) tillhör genrens mer udda fåglar, vilket titeln En antisemits memoarer signalerar. Boken – som ursprungligen gavs ut år 1979, men nu kommer i svensk översättning av Ulrika Junker Miranda – är det obehagligaste jag läst på länge.

Den består av ett antal löst sammanfogade, självbiografiska noveller, klädda i ett språk av allra yttersta kaliber. Varje novell är ett enskilt nedslag i von Rezzoris (d.v.s. hans berättarjags) liv, med start i 1910-talets Bukovina, ett område vars Wikipedia-sida dryper av alla de där skönt gammeleuropeiska begreppen: Moldaviska furstendömet, Habsburgska monarkin, Österike-Ungern…    

Ur dubbelmonarkins ruiner flyr von Rezzori till Bukarest. Stick i stäv med sina storslagna konstnärsdrömmar tvingas han ta anställning som skyltdekoratör, och hans famlande karriär fortsätter sedan i samma lite misslyckade stil. Kvinnor och judar hamnar ständigt i vägen. Och värst är således judinnorna.

Von Rezzori stöter på dem överallt. Dras till dem som till en magnet. Blir till och med god vän med flera av dem. Han tycks känna ungefär samma blandning av djup avsky och storögd fascination som jag känner inför hans bok. Trots att von Rezzori talade såväl tyska som rumänska, italienska, polska, ukrainska, jiddisch, franska och engelska verkar det hela handla om ett behov av att definiera sitt eget vilsna jag utifrån ”det annorlunda”.

Mot slutet finns några halvhjärtade försök att skylla hela Europas förfall på judarna, men von Rezzori har annars lite till övers för konspirationsidéer. Han påstår sig hata judar för att man alltid har gjort det, för att man helt enkelt avskyr vissa människor mer än andra. ”Lika självklart som att man föredrog hundar framför katter och uppskattade bin mer än vägglöss.”

Nazisterna kan han heller inte fördra. Han skrattar oförstående åt deras ”lismande småborgare i paletå”, målarkludden ”med den där sliskiga tjusarlocken i pannan”. Och det finns onekligen ett litterärt sug i den muntra misantropi som präglar framställningen, särskilt i kombination med berättarens totala oförmåga att se kopplingen mellan det privata och det katastrofalt politiska.

Delas denna oförmåga av författaren? Det funderar jag alltjämt på. Avgjort märks en stor dos självironi, men på vilket plan är svårt att säga. Mycket tyder på att von Rezzoris antisemitism var intakt år 1979. I vilket fall ger boken en helt unik förståelse för förintelsens bakomliggande mekanismer, och ett skrämande perspektiv på dagens europeiska kriser.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Under vulkanen

Spritmarinerad är ett ord som jag lite vårdslöst slängt mig med här på bloggen. Utan att riktigt ha begripit innebörden. Det inser jag nu, efter att ha gått i svettig närkamp med Malcolm Lowrys halvt självbiografiska roman Under vulkanen – historiens främsta skildring av alkoholism.

Marinerad låter å andra sidan futtigt i sammanhanget. Lowrys prosa är formligen dränkt i öl, vin, whiskey, tequila, stryknin och mescal. Likt förbannat är den en av den brittiska 1900-talslitteraturens absoluta höjdare.

Under vulkanen publicerades första gången 1947. Den utspelar sig i den nedgångna mexikanska kurorten Quauhnahuae (Cuernavaca i verkligheten), under De dödas dag 1938. Geoffrey Firmin, brittisk konsul med vaga författarambitioner, får besök. Dels av sin halvbror Hugh, dels av sin exfru Yvonne. Tillsammans äter de middag, går på tjurfäktning, ser en död indian genom bussfönstret, och kommer bort från varandra.

Handlingen är emellertid sekundär, underordnad bokens symbolspäckade undergångsstämning. Under vulkanen är en enda lång mardrömsstrapats, som ständigt löper risk att gå förlorad i konsulns deleriska fyllesvammel. Stundtals är det nästan outhärdligt spretigt, rörigt, upplöst och förvirrat. Underhållandet av fyllan kräver all sansad tankeverksamhet; ett noggrant doserande och kalkylerande vid Quauhnahuaes femtiosju bardiskar. Men vad är det egentligen konsuln flyr ifrån med sitt drickande?

Ensamheten, och antydningarna om att Hugh haft en affär med Yvonne, är det enkla svaret. Det svåra leder in läsaren på svindlande resonemang om konstens friktionsfyllda förhållande till livet, om det brittiska imperiets samvete, om ett Europa i sönderfall, om ett klassiskt bildat von oben-ideal som spelat ut sin roll. Trots sin beläsenhet är konsuln en föredetting, särskilt i jämförelse med den politiskt engagerade Hugh, som ska till Spanien som frivillig.

Mest drabbande är de glimtar av ljus som trots allt tränger igenom. Kanske kan konsuln och Yvonne försöka igen. Kanske kan de flytta norrut, och bygga den där lilla stugan vid sjön som de pratat om. Kanske finns det en skönhet i det stilla, nyktra livet. En skönhet som kan mäta sig med en dammig eftermiddagssolstråle, bruten genom bärnstensfärgad whiskey.

Livet eller flaskan. Malcolm Lowry själv valde dessvärre det senare. Hans roman däremot – synnerligen odödlig.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog