Liv Strömquist

Lyssnade du på sommarprataren Liv Strömquist, blev nyfiken och vill veta mer om hennes böcker? Passa på att strosa förbi hyllorna med serier för vuxna här på biblioteket, det är där hon huserar.

I sommarprogrammet presenterar hon sig enligt följande (fritt ur minnet): "...Liv Strömquist är känd för att dra ner byxorna på patriarkatet men i sommarprogrammen brukar man dra ner byxorna på sig själv och det skall jag göra nu".

Liv är illustratör, serietecknare och radiopratare. Hon har en sylvass känsla för det som är orättvist och snett i tillvaron, ofta sett ur ett feministiskt perspektiv. Ibland grymt påläst kan hennes analyser bli en häftig mix av tung teori och, vid en första anblick, lite skevt naiva teckningar. Kombinationen är oemotståndlig. Blädderförslag här är Prins Charles känsla. Prins Charles har också satts upp som teater, även visad i SVT.

Ja till Liv är en ABC-bok full med politisk satir och sparkar åt olika håll; kulturtanter, nynazister, TV-kändisar, queerposörer och politiker, alla får de en känga. Text och bild tillsammans bildar en ytterligare dimension i Livs grafiska värld. Idéer som man bär med sig med ett småleende i mungipan.

Sugen på mer serier av Liv? I senaste numret av tidskriften Galago, 2013:2, som självklart finns på Ronneby bibliotek, finns den rykande färska: Vi måste prata om Chris!!!! Tänk prinsessbröllop och du förstår direkt.
Tack Martin för tipset!


Om du missade Liv Strömquists sommarprogram 24 juni så kan du lyssna här.

/Annika

Reservera Liv Strömquists böcker i bibliotekets katalog

Fyran

Påskhelgens intag av ägg, lax och tillrådigt dryckjom varvades med fjärde delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp. Som vanligt drog jag mig till minnes egna små kamper.

En gång tampades jag under någon vecka med den kultiga feministtegelstenen The madwomen in the attic. Litteraturvetarna Sandra Gilbert och Susan Gubar ställer där den retoriska frågan: ”Is the pen a metaphorical penis?” Lite väl rättfram freudianism, tänkte jag då. Det gör jag inte längre.

Fjärde delens Karl Ove är en vandrande vidimering av Gilbert & Gubars tes. Arton år gammal, och gravt förläst på frihetstörstande manslitteratur av folk som Ingvar Ambjørnsen, Charles Bukowski och Ulf Lundell, tar han jobb som lärarvikarie i ett litet nordnorskt fiskesamhälle. Fritiden ägnas åt två saker – att försöka skriva och att försöka bli av med svendomen.

Dessa båda delkamper förhåller sig till varandra som kommunicerande kärl. När Karl Ove misslyckas med att lägra damer fattar han istället posto framför skrivmaskinen. ”Nu för helvete, nu skulle jag visa dem.” När författarambitionen stöter på patrull träder fantasier om högstadieflickor in. Schablonen fulländas av gargantuiska kvantiteter alkohol.

Knausgård vill upphäva gränsen mellan liv och litteratur, brukar man säga. Men det akut banala i Karl Oves uppenbarelse går här snarast ett motsatt ärende. Som läsare är man hela tiden på spaning efter författarrösten; efter tecken på den självdistans som man vill tro att den vuxne Knausgård är begåvad med.

Och den vuxne Knausgård leker så klart med denna vaksamhet. Med en skicklighet som nog är större än vad man egentligen förstår låter han läsaren snava över just gränsen mellan liv och litteratur, dold bakom de sedvanligt maniska detaljexcesserna. Ena stunden omedelbart drabbande nerv, andra stunden distanserad fyllebuskis. Och så tillbaka igen, när man minst anar det.

Författarrösten blir som påtagligast när handlingen börjar tangera den i Knausgårds deburtoman Ute av verden, eller när Karl Ove försöker skriva en novell som bygger på händelser som skildras i Min kamp 3. Kul litterärt experiment, hinner man precis tänka, innan den demoniske pappan plötsligt gör entré igen. Fyra-fem sidor senare upptäcker man att man glömt att andas.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Italienaren

Oj, oj. Det var länge sedan jag läste en bok som var så gripande som Italienaren av Sven Olov Karlsson. På slutet kan jag inte hålla tårarna borta eftersom sorgen beskrivs så verkligt att man kan känna den. Ibland flikar författaren in små kommentarer om berättelsens natur, där han menar att om det varit en annan sorts berättelse hade allt löst sig som genom ett mirakel och alla hade levt lyckliga därefter. Men nu är det inte en sådan berättelse.

Redan från början får man som läsare veta att Karl Erik Andersson, Italienaren kallad, är sjuk. Han är döende av en cancer som långsamt äter upp honom inifrån. Hans äldste son Peter vet att han måste axla faderns roll och sliter i sin förtvivlan på gården Sveddet i Västmanland där de bor. Längtan efter ett eget liv borta från föräldrarna varvas med ansvarskänslorna. Vartannat kapitel är nutid och vartannat är en exposé över Italienarens liv, med början i hans farmors historia. Känslan att vara menad för någonting annat går igen genom familjens hela historia. Det är en verkligt fin berättelse som berör på så många sätt.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Skogen

Skogen... Namnet på ett nyproggband kanske? Eller en dikt av Joar Tiberg? Eller en film – av säg Jesper Ganslandt – där allvarliga hipstermän som förläst sig på Thoreau och Folke Dahlberg försöker bygga en kolmila?

Nej, Skogen är istället titeln på Margareta Lindholms sjunde roman, renons på ängsliga storstadsbors självförverkligande strapatser i spenaten. Människorna i Lindholms böcker besöker inte naturen. De slits därifrån.

I Skogen möter vi Maria och Bror, ett tvillingpar i sextioårsåldern. De bor tillsammans i sitt ensliga gamla föräldrahem, i trygg symbios med jorden och skogen de ärvde. Deras vardag förmedlas genom ett halvårs utsnitt ur Marias dagbok; sparsmakade små anteckningar om väder, fågelliv, bärplockning, postbilen och minnen från förr. Och så om en växande oro inför framtiden.

Hemmanet är nämligen ett arrende, som kyrkan har beslutat sig för att sälja. Maria och Bror måste flytta in till samhället, sägs det. Bli ett fall på kommunens omsorgsbord. Hur nu det ska gå. Grenaas, den nya ägaren, verkar sakna syskonens känsla för hur gammelskogen ska skötas, och Bror – som länge verkar ha varit psykiskt instabil – måste ju alltid ha något för händerna.

Sällan har jag läst en så strängt hållen roman. Någon handling går knappast att tala om. Lindholm låter bara den ödesmättade väntan breda ut sig, samtidigt som Brors och Marias försynta konturer bara blir något skarpare. Marias kortfattade dagboksskrivande tar fram detektiven i läsaren, på ivrig jakt efter romanens undflyende kärna.

Hur allvarligt är det med Brors sjukdom, och i vilken utsträckning inser egentligen syskonparet att de ska flytta? Svaret söker man i rader som ”Vi har resonerat om ifall vi ska ta ur innanfönstren eller inte. Bror ville inte, men jag tyckte att vi skulle göra det”. 

Skogen är en ytterst stark skildring av utanförskap, hänsynslös urbanisering och ödmjukhet. Ett eko från en annan tid, då skog var mer än något att ha i bakgrunden på sin facebook-profilbild.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Den onödige mannen

Till en början misstänker jag att Erik Helmersons Den onödige mannen är en parodi. En drift med den väletablerade populärkulturgenre som i brist på bättre skulle kunna kallas just ”den-onödige-mannen-genren”. Det vill säga böcker, filmer och teveserier om snälla, jämställda, heterosexuella, vita medelklassmän i lägre medelåldern, som försöker vara till lags men ändå ter sig hopplöst tråkiga och passé, utan någon egentlig funktion i det postindustriella 2000-talssamhället. Johan Klings roman Människor helt utan betydelse är ett exempel, den flitigt omdebatterade teveserien Våra vänners liv ett annat.

Den onödige mannen handlar om den runt fyrtioåriga notisskribenten Peter Håkansson. En gång var han nära att vinna Stora journalistpriset, numera går livet på sparlåga. Äktenskapet haltar, den tolvåriga dottern Sofi betraktar honom som en del av vardagsrumsmöblemanget, och det enda som väcker inspiration på jobbet är att ironisera över dess meningslöshet.

Och visst, stereotyperna är en aning uppskruvade, men någon regelrätt genreparodi är det trots allt inte frågan om. Boken finner istället giltighet i Helmersons förmåga att tillföra delvis nya perspektiv. En dag i simhallen utsätts Sofi för ett övergrepp. Peters reaktion är till en början tafatt och ryggradslös men leder så småningom till ett existentiellt ögonöppnande. Peter blir varse en överallt förekommande manlig våldskultur, och börjar metodiskt konfrontera den. I tunnelbanan, i Sofis skolklass, på Norrmalm IF:s derbymatcher.

Jag drar mig till minnes Stephan Mendel-Enks alltjämt lika klargörande debattbok Med uppenbar känsla för stil från 2004 (något av en minor classic på området gubbar som fattat poängen med feminism). Mendel-Enk förklarar hur alla män kan sägas bära ansvar för ojämlikheten. Alla är vi inte huliganer, kvinnomisshandlare och våldtäktsmän. Men så länge vi förhåller oss passiva drar vi alla nytta av det hot om våld som huliganer, kvinnomisshandlare och våldtäktsmän ingjuter i samhället. Detta ger oss chefspositioner, stryrelseposter och lite högre lön än våra kvinnliga kollegor.

Vad som i slutändan får Den onödige mannen att dröja sig kvar är dock inte några genuspolitiska korrektheter, utan istället ett ganska obehagligt stråk av nedåtriktad klasskamp. För i första hand är det den trygga medelklasstillvaron som Peter förfäktar, rätten till att stillsamt få promenera hem genom natten utan att bli rånad och nedslagen. ”Allt vi ville var att få vara i fred. Men ni kunde inte låta oss vara”, är en typisk formulering. Vi och dom-mentaliteten komplicerar genrens typiska igenkänningsfrossande med en bitter eftersmak.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Läs boken, se filmen! (del 4)

Jag såg dokumentären på tv första gången, Hästmannen. Vilken underbar gubbe. Så många skratt och så mycket att fundera över. Han lever sitt eget liv efter sin egen tid efter eget sinne. Vägrar använda traktor, sliter tillsammans med sina älskade hästar med allt på gården, jordbruk och skogsbruk, som han alltid gjort och njuter av livet.

Filmaren, fotografen och författaren Peter Gerdehag hörde talas om honom när han fotade ett vägarbete. Första mötet skedde sent en kväll 1990 på en skogsåker i Småland och efter det kände Gerdehag att denna man måste fler få uppleva. 2006 är filmen klar för visning, ingen lätt resa. Jag kan inte missa en sekund av denna dokumentär: Stig-Anders själv, hans tankar, gården, djuren, maskinerna, sättet han arbetar på, naturen, händelserna, kontrasterna mot vårt och mitt moderna liv - jag vill veta mer.

När vi köper dokumentären till biblioteket och jag ser den igen ser jag att den innehåller mer material än det som visades på tv, jippi. När jag sedan läser boken som Gerdehag skrivit och fyllt med vackra foton blir det bara bättre. Här får jag reda på allt det som inte får plats i filmen, humoristiska historier blandas med allvar. Så har du sett filmen och tyckt om den måste du läsa boken! Nu har jag läst boken för 3:e gången och sett filmen minst lika många och alltid finns något nytt att upptäcka och fundera över och diskutera med människorna runt om mig.

Men vad hände sedan då? Efter 2006? Väldigt mycket visar det sig. En del tas upp i boken, annat har jag läst om i tidning, sett på tv och på nätet. Så mycket har skett och så många har varit intresserade och delaktiga att det blir en fortsättning på dokumentären. Jag vet inte när den kommer eller vad den kommer att innehålla. Men dessförinnan kommer det i februari en ny film av Peter Gerdehag att njuta av: Kokvinnorna. Undra om den kommer att visas på Centrumbiografen i Ronneby?

/Liselott

Reservera boken eller filmen i bibliotekets katalog.

Jul med Hylinger

God litteratur antar inte sällan en undanglidande karaktär. Hemma i läsfåtöljen tycker man sig vara något stort på spåret, något som man inte riktigt lyckas få korn på.

Göteborgaren Claes Hylingers författarskap är ett bra exempel på detta. ”Är han en dilettant eller en slipad yrkesförfattare? Är han pekoralist eller språkvirtuos? Humorist eller allvarsman?”, frågade sig Olof Lagercrantz i DN när Hylinger debuterade under tidigt sjuttiotal. Sedan dess är det många som förgäves försökt sätta fingret på vad hans storhet egentligen består av.

Hylingers reseskildringar och små romaner är alla förrädiskt lättlästa. Man anstränger sig för att inte läsa för snabbt. Även i den simplaste anekdot kan filosofiska bråddjup nämligen skönjas. Det inser man snart. Och Hylingers styrka ligger kanske just i det förbund som hans berättelser knyter med läsaren, det aldrig uttalade samförståndet om något magisk och stillsamt lustframkallande i vardagens alla små detaljer. Såväl bland sufier i Istanbul som under regntunga skyar i Göteborg. Bemöter man bara livet med Hylingers underfundiga tillförsikt så finns det nog ett äventyr bakom varje gathörn, tänker man.

Den mer eller mindre självbiografiska nittiotalsromanen Kvällarna på Pärlan, som alltid med gåtfullt omslag av Lennart Aschenbrenner, är min personliga favorit. Den har många gånger fått mig på rätt köl igen, och är en bra ingång till Hylingers författarskap. Framförallt är det julskildringen på sidorna 53-61 som jag ofta återkommer till, särskilt så här års. Att försöka förklara närmare är dömt att misslyckas, men berättarens mammas grötrim säger förmodligen en del:

Gröt och mjölk i mild förening

ger en vink om livets mening.

God jul!

/Martin

Reservera något av Hylinger i bibliotekets katalog

Att älska ett djur hade länge varit min dröm

Så otroligt lyriskt och vackert om alla dessa små ting i livet som man, om man ger det en tanke, ser inte är så små. De är större än livet självt, just av den enkla anledningen att det är livet, i alla dess former och skepnader, som Barbro Lindgren beskriver.

Här får vi möta Tuppen Putte Kock med sin lilla familj, Gösta Bernhard som är en indisk flaskand och Sickan Carlsson, myskanka. Den trogna hunden Mimmi och katterna Moster och Elsa. Vardagen med denna familj och alla vänner runt om, inte minst Caja-Maja, en liten klurig och underfundig gumma. Många frågor kastas ut, på ett sätt som bara Barbro kan: ”Hur stavar man till sång-svanarnas sång?”, ”Hur väver spindlarna sina vertikala nät?” och ”Är det nu det är Dyngbaggarnas tid, eller de kanske inte har någon särskild plan med livet?”

/Mia

Reservera boken i bibliotekets katalog