Tre gubbar

Bibliotekets bokcirkel har med förnyande krafter återuppstått. För tillfället irrar vi runt i Buenos Aires lugubra skymningsvärld, halvvägs in i Ernesto Sábatos myllrande mästerverk Om hjältar och gravar.

I likhet med tidigare sammankomster kan stora delar av cirkelns första träff kokas ner till följande spörsmål: Vad gör en bok till en god bok?

Enligt Sábato själv kännetecknas bra litteratur av att den tar sikte på det äkta, nakna och universellt sanna. Den ödslar ingen tid på teknisk briljans eller putslustig hobbyfilosofi. Det vill säga – den skrivs inte av landsmannen Jorge Luis Borges.

Borges (1899-1986) är den stora portalgestalten inom 1960-talets latinamerikanska litteraturboom. Allt emanerar i någon grad från honom. Men i Om hjältar och gravar dyker han upp i en föga smickrande cameoroll. I det dammande larmet på Calle Perú sträcker han lite avvaktande fram näven åt romanens huvudperson Martin, som ”fann en liten hand som verkade benlös och kraftlös. Ansiktet såg ut som om någon hade tecknat det och sedan suddat ut det med ett radergummi.”

Det som Sábato dömer ut som blodfattig kvasifilosofi återfinns bland annat i den mästerligt hjärngymnastiserande novellen Pierre Menard, författare till Don Quijote. Borges – som inte utan anledning brukar kallas bibliotekariernas författare – berättar där om sin fiktive kollega Pierre Menard.

 

Menards mest betydande gärning är hans ofullbordade Don Quijote. Alltså inte en ny Don Quijote, betonar Borges, utan Don Quijote. Verket sammanfaller ord för ord och rad för rad med Cervantes Don Quijote. Ändå skiljer oceaner de båda romanerna åt:

 

Menard skriver med en arkaiserat och tillgjort språk, Cervantes slänger sig helt obesvärat med 1600-talsspanskan. Att den senare låter Don Quijote välja vapnen framför vetenskapen är inte så konstigt – Cervantes var ju gammal soldat. ”Men att Don Quijote av Pierre Menard – en man samtida med La trahison des clercs och Betrand Russell – återfaller i dessa grumliga sofismer!”…

 

Novellens tankeexperiment pekar på det knepiga i att göra litteraturen till språkrör för universella, tidlösa sanningar. En roman är aldrig mer än ett skyddsöst villebråd för sitt lokala och tidsbundna sammanhang, tycks Borges mena. Och med sin pessimistiskt illusionslösa skildring av den argentinska nationalkänslan föll Sábato förmodligen till föga inför detta relativistiska kontraband. Varför annars släppa in Borges i Om hjältar och gravar, funder jag under den höstruskiga cykelturen hem från cirkeln.

 

En stund senare har jag dragit mig tillbaka med den drygt 1100-sidiga sista delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp. Djupt inne i bokens ökända mittenparti, populärt benämnt som Hitler-essän, dyker Borges och Menard upp igen, som en logisk konsekvens av Knausgårds enorma projekt.

 

För ingen har väl som Knausgård tagit Borges på orden, och lika nitiskt och grundläggande utforskat just det lokala och tidsbundna. Och kanske är det ungefär där – den sublimerade smaken av en kallnande kopp kaffe, ljudet av regnvåta galonkläder, spegelbilden i en mörk fönsterruta, ytan på ett köksbord – som det äkta, nakna och universellt sanna trots allt kan anas.

/Martin

Sábato i bibliotekets katalog
Borges i bibliotekets katalog
Knausgård i bibliotekets katalog

Tunneln

Jag täpper igen en genant bildningslucka: den argentinske författaren Ernesto Sábato (1911-2011). I åratal har jag haft mage att orera om sydamerikanska litteraturskatter – om Borges, Bombal, Marquez, Cortázar och Bolaño – utan att ha läst en rad av denne närmast gogolska portalgestalt.

Rent kvantitativt är Sábato emellertid raskt avbockad. Författarskapet inbegriper endast tre riktiga romaner. Den mellersta, Om hjältar och gravar, anses som det stora mästerverket. Debuten Tunneln är en lämplig uppvärmning.

När Tunneln publicerades 1948 hade Sábato just avslutat en lysande, internationell karriär som filosofie doktor i fysik. En existentiell kris ska ha varit skälet till U-svängen, och Tunneln brukar pekas ut som den första kopplingen mellan latinamerikanskt berättande och tungsint europeisk existentialism i Camus och Kafkas anda.

Historien återges ur den misantropiske konstnären Pablo Castels synnerligen smala perspektiv. Redan på första sidan erkänner han mordet på en viss María Iribarne. Hon har tidigare uppmärksammat en viktig detalj i en av Castels målningar och därmed gjort sig till föremål för hans omedelbara besatthet.

Jag gillar att Sábato/Castel bara flyktigt berör tavlan i fråga, att konstens mysterier lämnas därhän och att det psykologiska lodandet aldrig tillåts krusa ytan. Istället är det Castels praktiska bryderier med att spåra och sedan närma sig María Iribarne som framställningen skjuter in sig på. Fixeringen vid passionens teknikaliteter skapar en kvavt instängd stämning; ett tunnelseende helt utan förståelse för läsarens frustrerande okunskap om den gäckande Marías tankar och bevekelsegrunder.

Detta limmar förresten fint med den senaste utgåvans formgivning. Böckerna i Lind & Co klassikerserie Nittonhundra har ett märkligt högsmalt format. Det tar en evighet att nå varje sidas sista rad, och trassla sig ur dess trånga fängelse. Precis som i fallet De små hästarna i Tarquinia förstärks läsarens närmast fysiska förnimmelse av kärlekens mörka, klaustrofobiska baksida.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Torsdagsänkorna

”Tre döda kroppar hittas på botten av en pool i ett exklusivt bostadsområde utanför Buenos Aires. De döda männen brukar träffas på herrmiddag varje torsdag.”

Så mycket av handlingen får man reda på genom att läsa baksidestexten till Claudia Piñeiros Torsdagsänkorna. Kan det vara intressant för oss här i Sverige att läsa om Argentinas överklass/högre medelklass, frågar man sig.

Berättaren är fastighetsmäklare i Altos de la Cascada, bostadsområdet där boken utspelar sig. Hon börjar i yrket lite av en slump, efter att hon och hennes make lyckades köpa ett eget hus till en ganska bra pris. Med tiden blir hon familjens huvudförsörjare, och blir mäklare för de flesta fastighetsaffärer i Altos de la Cascada.

Altos de la Cascada är ett bostadsområde med stängsel och portvakt, ett så kallad gated community. Där finns golfbana och engelskspråkig skola där alla områdets barn bör gå – även om de inte talar engelska från början. Det finns strikta reglar för trädgårdsskötsel och staket mellan tomtarna är banlysta. Det är ett gated community som låtsas att stängslen inte finns.

Och det är mycket annat som heller inte låtsas om. Som arbetslöshet och ekomomiska problem. Och hur går det för barnen? Och de exklusiva semesterresor? Det viktigaste för invånarna blir att upprätthålla fasaden – lugnt och fridfullt, utan allvarliga problem i livet. Men fasaden spricker alltmer. Verkligheten smyger sig även på invånarna i Altos de la Cascada. I slutändan blir det omöjligt att upprätthålla illusionen.

Intressant? Tja, jag slukade Torsdagsänkorna på ett par dagar. Och fann stort nöje i den begåvade avklädning av ett helt samhälles livslögner.

/Tine

Reservera boken i bibliotekets katalog

Nazistlitteratur i Amerika

Står det kvar någon gammal tummad pocket av Irma Carrasco i bokhyllan? Kan du din Max Mirebalais? Karibiens Fernando Pessoa, brukar han visst kallas. Är det snart dags att läsa om Segundo José Heredias Saturnalier? Och åter stifta bekantskap med Elisenda, det mest gripande kvinnoporträttet i hela Venezuelas litteratur under 1900-talets andra hälft!

Skulle inte tro det. Mirebalais, Carrasco och Heredia är hämtade från Nazistlitteratur i Amerika, en litteraturhistorisk samling författarpresentationer publicerad någon gång kring år 2030. Bara påhitt alltså.

Den chilenska författaren Roberto Bolaño, en av mina absoluta favoriter, är i farten igen. Eller var, så klart. Bolaño gick bort 2003, efter att förgäves ha väntat på en ny lever. Nazistlitteratur i Amerika gavs ursprungligen ut 1996, men är den senaste av Lena E. Heymans hittills fem suveräna Bolaño-översättningar.

Det rör sig om klassisk satir. Bolaño vill sticka hål på föreställningen om den upphöjt ädelmodige författaren; om det a priori goda i att syssla med litteratur. En ganska billig poäng, kan man tycka. Som dessutom dunkas in redan med bokens titel.

Men jag fortsätter att läsa. Plöjer med storögd fascination genom alla de trettiotre minibiografierna. Det är svårt att inte le åt kubanen Pérez Masóns i övrigt oklanderligt trevliga roman De fattigas soppa, vars första bokstäver i varje kapitel bildar akrostikonen LEVE HITLER, USA KOM GENAST HIT och SKIT PÅ ER ALLIHOP. Eller bli akut nyfiken på Luiz Fontaine de Souzas fem band tjocka – men ända långt ifrån fullbordade – Kritik av Sartes Varat och Intet

Vad som fängslar är den överallt framsprängande kärleken till litteraturens världar, samt besattheten av att hinna kartlägga alla dunkelt upplysta vinklar och vrår (Bolaño är därvidlag Borges mest hängivna mantelaxlare).

Även om det i bästa fall är medelmåttor som porträtteras framställs litteraturen som en obönhörlig kraft i sig. Oavhängig politik, moral och mänsklig skröplighet. Jag återkallar omtumlande läsupplevelser som Célines Resa till nattens ände och Hamsuns Markens gröda. Verk som lyfter så högt över det ideologiska mörker deras upphovsmän famlade i.

Möjligen är detta att dra för stora växlar på en egentligen ganska bagatellartad bok. Men det är svårt att inte låta Nazistlitteratur i Amerika korrespondera med Bolaños senare mästerverk, som De vilda detektiverna och 2666. Börja med någon av dem, om du ännu inte upptäckt Bolaño. Sedan är du fast.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Copyright/fotograf: The Estate of Roberto Bolaño

Lispector och det obeskrivbara

Att läsa Clarice Lispector är en pärs. Näst intill outhärdligt. Att det rör sig om ett av 1900-talets tio – eller kanske till och med fem – främsta författarskap skriver jag dock omedelbart under på.

Lispector föddes 1920 i Ukraina men växte – efter familjens flykt undan antisemitiska stämningar – upp i Brasilien. Efter juridikstudier i Rio de Janeiro följde ett kringflackande liv, kantat av depressioner och pillermissbruk. Hon dog 1977 och slog på allvar igenom ett tjugotal år senare, mycket tack vare den franskalgeriska litteraturvetarstjärnan Hélèn Cixous.

Cixous förknippas med Freud, experimentuniversitet, dekonstruktionism, postmodernism, poststrukturalism... (samt ett gäng andra snåriga ismer som man plägar sätta de- eller post- framför). Svårforcerat likt ett mangroveträsk alltså. Dessutom på någon sorts märkligt poetisk akademikerfranska.

En Cixous for dummies skulle förmodligen fokusera på hennes begrepp Écriture féminine, en beteckning på ett revolutionärt kvinnligt sätt att skriva litteratur som Cixous tycker sig identifiera hos exempelvis Lispector (men även hos gubbar som Genet, Kafka och Joyce). Vad det handlar om är ett uppror mot de manligt kodade hierarkier som genom århundradena knuffat ut kvinnlig kroppslighet och livserfarenhet från både litteraturen och språket i stort.

Nära det vilda hjärtat från 1944 är Clarice Lispectors debut och nyss utgiven på svenska. Vi möter den på alla tänkbar sätt obekväma Joana, genom nedslag i hennes barndom, uppväxt och ansträngda äktenskap med Otávio.

De yttre tilldragelserna anas enbart mellan raderna, på vilka Joanas inre landskap suger åt sig all livsluft. I omständliga, motsägelsefulla medvetandeströmmar, med kvävande få förtöjningar i den omgivande vardagen, försöker Joana sätta fingret på det där "andra". Det är något som hon känner en stark längtan till, och som avgjort motarbetas av både pappan, läraren, Otávio och det stelbenta språk som Joana tycks vara liksom intrasslad i.

”Rörelsen förklarar formen!” utbrister Joana, i ett försök att slita sig loss. Insikten känns besläktad med Stephen Dedalus fylletal i Ulysses om att gestiken är den bästa språkformen. Jag tror att både Joana och Stephen vill åt just rörelsen, den sannare verklighetens ständiga föränderlighet. Ett konventionellt språk är då alltid dömt att misslyckas, befinner sig liksom alltid steget efter, på grund av hopplös rationalitet och statiskhet.   

I Lispectors fall ligger det alltså nära till hands att med Cisoux anlägga ett feministiskt perspektiv på denna strävan. Men önskan om att en dag kunna beskriva det obeskrivbara – att nå så nära det vilda hjärtat som möjligt – är väl samtidigt vad som driver all litteratur framåt?

Torgny Lindgren valde för några år sedan att skildra detta som en västerbottnisk jakt på den perfekta pölsan, slår det mig nu. Lispectors tillvägagångssätt är långa inre monloger. Hala som ålar. De simmar omkring i ett stålbad, vilket som sagt är en pina att sjunka ner i. Men ingen kan som Clarice Lispector ge mig en känsla av vad litteratur egentligen går ut på.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Filmberätterskan

111 sidor kort är Filmberätterskan av Hernán Rivera Letelier. I tioåriga María Margaritas familj i gruvbyn i Chile är det knappt om pengar. Tiden är 1960-tal och det stora nöjet är att se film på biografen i byn. Pengarna räcker bara för en person och därför anordnar fadern en tävling inom familjen. De fem syskonen får i tur och ordning gå och se en film, därefter ska de komma hem och återberätta den för övriga familjen. Den som lyckas bäst blir den som får jobbet som familjens filmberättare.

María Margarita vinner tävlingen tack vare att hon inte bara återberättar utan också kommer ihåg melodier och sånger ur filmen. Hon är en naturbegåvning och snart börjar ryktet om hennes talanger spridas i byn. När hon är som populärast väljer många att istället för att se filmen höra María Margarita berätta om den. Men trots hennes popularitet är familjelivet inte lätt och en rad händelser som slutar med att den första TV:n kommer till byn, gör att hennes tjänster inte längre blir efterfrågade.

Detta är en bok som rymmer många känslor, det knappa omfånget till trots. María Margarita är en sann artist och dessutom en överlevare som krasst ser på sitt liv. Såväl roliga som tragiska händelser återberättas på ett närmast torrt, konstaterande, sätt. Vad jag förstår är det den första boken av Rivera Letelier som översatts till svenska. Jag hoppas att det kommer fler.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Keith Jarrett

Keith Jarretts pianoimprovisationer är en oomkullrunkelig hörnsten i mitt musiklyssnande. Liksom i väldigt många andras. Jarretts The Köln Concert från 1975 ska vara en av tidernas mest sålda jazzskivor.

Genrebeteckningen jazz känns emellertid hopplöst snäv i sammanhanget. Utifall att en utomjording – av någon anledning – skulle be mig om en snabb definition av det vi människor brukar kalla musik, sitter jag alltjämt beredd med The Köln Concert.

Rio, Jarretts senaste soloskiva, är i och för sig minst lika lämpad. Här återfinns samma transartade och totalt oplanerade improvisationer; samma kusliga direktkontakt med så gott som hela den västerländska musikhistorien, och lite till.

Rios båda skivor är inspelade så sent som den 9 april 2011, och dokumenterar Jarretts hela konsert på Theatro Municipal i Rio de Janeiro. Enligt ryktet ska applådåskorna knappt ha hunnit mullra ut innan den ökänt perfektionistiske Jarrett ringde upp sin mångåriga samarbetspartner Manfred Eicher, chef över finjazz-skivbolaget ECM. Kvällens utflykter skulle räddas åt eftervärlden.

Rios första improvisationer är förhållandevis introverta och lågmält sökande. Samtidigt mer förtätade än Kölnkonsertens inledande tjugosexminuters-ostinato. Jarrett är sedan 90-talet diagnostiserad med kroniskt trötthetssyndrom, och de snävare format som han numera rör sig inom är ett berikande symtom.

Lekfullheten tilltar efterhand. Jarretts karaktäristiskt gospelanstrukna vänsterhand gör sig påmind och får ofta fungera som sammanhållande kitt, oavsett om det är Bach, Mozart eller As time goes by som de vindlande melodislingorna för tankarna till.

Ibland – och framförallt på cd två – tycks även ljuden från den omgivande sydamerikanska kvällningen sugas in genom konserthusets dörrar och fönster, och vidare ut genom det totalt friktionslösa språkrör som Jarretts väsen utgör. Jarrett spelar inte musik, förklarade någon. Han är musik.

Avslutar med lite gammal youtubiana samt upplysningen att Rio, i likhet med ECM:s övriga utgivning, inte finns tillgänglig via gängse leverantör av strömmad musik. Dock via Ronneby bibliotek!

/Martin



Reservera skivan i bibliotekets katalog

Den sista dimman

The House of Mist är den bästa hollywoodfilm som aldrig spelats in. John Huston skulle ha regisserat, Lauren Bacall och Humphrey Bogart spelat huvudrollerna. 1940-talets begynnande mccarthyism satte käppar i hjulen. Huston var en av de många drömfabriksarbetare som mer eller mindre grundlöst anklagades för kommunistiska böjelser. Hur som helst – förlagan till manuset, den chilenska författaren María Luisa Bombals mästerliga långnovell "Den sista dimman", har kommit i svensk nyutgåva!

Insikten om María Luisa Bombals betydelse för litteraturhistorien tycks vara av en smygande karaktär. Och i vanlig ordning kraftigt försenad. Bombal dog 1980, efter decennier av spritmarinerad improduktivitet.

I 30-talets Buenos Aires, dit hon tog sin tillflykt efter att ha skjutit med pistol på sin före detta man (han överlevde), ska hon ha varit du och tjenis med folk som Pablo Neruda, Federico García Lorca och Jorge Luis Borges. Och hennes sparsmakade berättande torde haft ett avgjort inflytande på latinamerikas mer namnkunniga (läs manliga) kollegor.

Med sina suggestiva kast mellan dröm och verklighet har "Den sista dimman" pekats ut som ett av de absolut första exemplen på den sedermera så populära magiska realismen. Det med genren förknippade överdådet – jag tänker närmast på García Marquez lager-på-lagerberättande i Hundra år av ensamhet – lyser dock med sin frånvaro. Bombals språk är ack så temperamentsfullt, men samtidigt enkelt och rättframt.

"Den sista dimman" berättar i kortfattad dagboksform om ett redan från början blodlöst äktenskap. Det unga, kvinnliga jaget har gift sig med sin kusin, en representant för Bombals klonade armé av empatisvagt förnuftstyrda tråkmånsar till äkta makar.

Paret flyttar ut på en enslig landsbygd, vars dimbeslöjade skogslandskap förstärker den tilltagande klaustrofobin. Men skogen har också förtjänster; mystiska förgreningar i berättarens egen vilt famlande passion. En regnig kväll, i en gatlyktas bleka sken finner passionen till slut sin förlösning. I ”en ung man med ena ögonbrynet lätt höjt”...

Bladen brinner. Men just när läsaren känner sig nödgad en stunds andhämtning är ögonblicket förbi, förvandlat till ett hopplöst bleknande minne. Kan mötet under gatlyktan bli mer än en tillfällig permission från det självdöda äktenskapets fängelse? Eller är det bara förtvivlan som återstår?

Visst, det är melodramatiskt så det förslår. Men skildrat med en sådan glödgad stringens att alla ens förbehåll med ens rinner undan. Det samma gäller de övriga fyra noveller som tillsammans med "Den sista dimman" utgör novellsamlingen Den sista dimman. En pärla som ej får missas.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Svängig bossa med bok

Hängivna lyssnare av musik från förr vill ofta åt det så kallat ”äkta”; det allra mest genuina och ursprungliga. Primitiva inspelningar på otympliga format som genom mirakel har räddats åt eftervärlden. De ska gärna vittna om den gamla onda tidens enkla liv, bland alligatorer och lynchmobbar vid något stinkande mississippidelta. Vid sidan av flaskan är musicerandet den enda ljusglimten, en hoppingivande kanal till högre eller (och kanske ännu hellre) lägre makter.     

Den som vill botanisera i den brasilianska musikgenren bossa nova måste dock relativisera dylika ideal. Anledningen står snart klar: Bossa novan skydde per definition allt gammalt och ”äkta”.

”Femtio års utveckling på fem” var Juscelino Kubitscheks devis då han tillträde den brasilianska presidentposten år 1956. Med arkitekten Oscar Niemeyer i spetsen började han modernisera landet i en minst sagt rasande hastighet. Folk som gitarristen João Gilberto, kompositören Antônio Carlos Jobin och poeten och textförfattaren Vinícius de Moraes lät sig hänföras av medelklassens sanslöst optimistiska framtidstro. Genom att samtidigt ge lite lagom efter för tidens nordamerikanska kulturimperialism hade de snart skapat bossa novan, ett soundtrack lika genuint och bakåtblickande som den på tre år uppförda huvudstaden Brasília. 

Om detta kan man läsa i den 76-sidiga lilla bok som medföljer den nya dubbel-CD:n Bossa nova and the rise of Brazilian music in the 1960s. Bakom samlingen ligger det välrenommerade skivbolaget Soul jazz records, och med sitt infospäckade extramatrialet blir utgåvan ett gott komplement till ens vanliga Spotifylyssnande.

Viktigast är ju dock själva musiken, som onekligen svänger så det svartnar. Och även om jag hittills försökt att beskriva bossa novans rotlösa ytlighet, så måste man till syvende och sist även erkänna följande: Liksom inom de flesta musikgenrer fanns det en sönderkommersialiserad och en "riktig" bossa nova. Här är det så klart fråga om den senare, fjärran såväl Stan Getz som iskall hotellobbymuzak. Inte ens någon piffig girl from Ipanema hoppsar förbi.

Istället idel bländade musikutövande. Det afrikanska släktskapen framträder med tydlighet och en del av rytmsektionerna uppvisar en närmast överjordisk natur. För tillfället är det framför allt Ponteio med Edu Lobo och Carcará med Zélia Barbosa som jag inte kan få nog av.

/Martin

Reservera skivan i bibliotekets katalog

Axolotl



Det kan vara roande att reflektera över inledningar. Förslagsvis kan man försöka erinra sig några klassiska exempel, som: ”Äntligen stod prästen i predikstolen”, ”Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs”, ”Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv”, ”Jag trodde du va i Mellerud”... 

Min favorit i sammanhanget är hämtad från den argentinska författaren Julio Cortázars mästerligt förtätade novell Axolotl:

”Förr grubblade jag mycket över axolotln. Jag gick och tittade på dem i akvariet i Jardin de Plantes, och där kunde jag stanna i timtal och betrakta dem, iaktta deras orörlighet, deras ofattbart tröga rörelser. Numera är jag själv en axolotl.”

Citatet är väl egentligen lite för långt för att platsa bland de ovan bemälda, men samtidigt ett fulländat koncentrat. Dels av novellen i fråga, dels av det som gör Cortázar till en av de största. Benar vi i stycket kan följande noteras:

Omedelbart drar en trygg berättarröst in oss i historien, stabilt förankrad i ett fullt realistiskt sammanhang, det vill säga Jardin de Plantes. Enligt den andra meningen tycks berättaren vara en ganska gemytlig herre, som regelbundet tar sig tid att flanera runt i Paris botaniska trädgård. Han får våra sympatier. Det märkliga ordet axolotl har samtidigt skapat nyfikenhet, blivit till en gåta som väckt vårt engagemang. Med den tredje meningen störtar vi plötsligt handlöst ut i metafysikens gungfly, dock med det realistiska tonläget intakt: "Numera är jag själv en axolotl."

Även fortsättningsvis är novellen sakligt och nyktert berättad, och det är detta som man uppskattar så hos Cortázar, det vill säga förmågan att i tvära kast kunna redogöra för ytterst surrealistiska upplevelser utan att för den skull tappa fotfästet i vardagen. Resultatet blir alltid drabbande.

I en gammal pressinformation på Sveriges Radios hemsida försöker Gösta Ekman (d.y.) förklara sin beundran. ”Jaget rör sig i berättelsen på ett fantastiskt, väldigt fascinerande sätt”, menar han. Pressinfomationen är tyvärr det enda spår jag hittar efter Ekmans radiouppläsning av just Axolotl. Jag minns den som en höjdare.

/Martin

Reservera något av Cortázar i bibliotekets katalog

1053 sidor 2666

Chilenaren Roberto Bolaños böcker är väldigt, väldigt bra. De tillhör mina absoluta favoriter.

Att närma sig en bok av Roberto Bolaño är som att mitt i natten sakta gå in för landning över en slumpvist vald latinamerikansk mångmiljonstad. Det första som möter en är de pulserande ljusen, tecken på ett konstant myllrande liv. Sedan tycker man sig höra ljuden: ett gytter av tjutande bildäck, kacklande hönor och tequiladränkta röster. Väl på plats kan man skönja brottstycken av livsöden, anekdoter och snåriga litteraturdiskussioner. De strömmar emot en från gathörn, barer, gallerier och nattöppna apotek, och fyller en med en desperat känsla av att inte kunna snappa upp allt.

Med förebilder som Jorge Luis Borges och Julio Cortázar kan Bolaño beskrivas som en självklar arvtagare till 1960-talets sydamerikanska boom, varur Mario Vargas Llosa nyligen tilldelades nobelpriset i litteratur. Bolaño hade varit en mer självklar nobelpriskanidat, om det inte varit för ett stort problem: 2003 avled han, femtio år gammal, medan han förgäves väntade på en ny lever.

Begreppen kvalitet och kvantitet är aldrig några motpoler hos Bolaño. Han tycks ha haft en outsinlig källa att ösa ur, och blev bara bättre ju fler sidor han beredde ut sig över. Den 1053 sidor långa 2666 är Bolaños främsta mästerverk, och hans ofullbordade svanesång (enligt författarens familj och förläggare är den dock i princip färdigskriven). I likhet med genombrottsromanen De vilda detektiverna är bokens labyrintiska och till synes fallfärdiga konstruktion omöjlig att överblicka, omöjlig att helt få grepp om. Samtidigt hisnande förförisk.

Bokens fem delar är genremässigt olika och saknar genomgående intrig. Dock kretsar de alla kring den mexikanska ökenstaden Santa Teresa, starkt präglad av en brottsvåg där hundratals kvinnor våldtagits och mördats, utan att de skyldiga gripits. Fyra litteraturvetare, en orolig far och en journalist dras alla av olika anledningar till denna dödens plats, ett slags symbol för den västerländska civilisationens svarta historia.

Ibland tycker man sig ana deckargenrens språk och konventioner, men den läsare som väntar på upplösning och försoning lär bli besviken. Santa Teresa har en verklig motsvarighet i den snabbt växande mexikanska staden Ciudad Juarez, där de senaste årens mord på runt 400 unga kvinnor ännu är ett ouppklarat mysterium.

2666 är den tredje av Bolanos dussintalet romaner som kommit ut på svenska, och bakom de heroiska översättningarna står Lena E. Heyman. Jag hoppas att hon har fler på gång, trots känslan av att 2666 kan utgöra läsning för en hel livstid.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog