”Spegelmannen” av Lars Kepler

Så har makarna Ahndoril åter slagit till med en storsäljare, som knappast behöver marknadsföras av oss egentligen… Blekingebibliotekens reservationskö ligger för tillfället på ca 70 personer. Men kön betas av i snabb takt tack vare den stora mängden tillgängliga exemplar för alla låntagare, samtidigt som deckaren faktiskt, trots sin tjocklek, läses i snabb takt. Dels för att den, som vanligt, har en nerv och spänning som håller ett rejält grepp om sin läsare, men också för att jag i alla fall, upplever att de faktiskt skriver bättre. De har stramat upp sitt berättande till det klart bättre – borta är det onödigt detaljerade frossandet i makabert våld och blod, likaså har de begränsat sin användning av fackspråk från olika sammanhang som för en lekman till läsare inte tillför någonting, tvärtom har det bara känts som ett löjligt skryt över deras research. Så – en bra och oväntad historia, alltigenom välskriven och intressant, med en mer avskalad detaljrikedom… men ändå studsar jag ibland över oväntat bisarra vändningar, på typiskt Keplermanér – nog känner man igen deras signum!

Historien börjar i alla fall med att makarna Martin och Pamela förlorar sin dotter i en drunkningsolycka. Martin traumatiseras svårt i många år efteråt - han skuldbelägger sig själv för det inträffade - men han bär också sedan tidigare på ett djupt barndomstrauma från när hela hans familj förolyckades, vilket förmodligen fått bägaren att totalt rinna över efter dotterns drunkning. Han åker in och ut ur psykvården, men klarar till slut hjälpligt av att fungera något sånär hemma med Pamela.

I detta tillstånd blir han oturligt nog ett nyckelvittne till mordet på en ung tonårsflicka som flera år tidigare anmälts som försvunnen, bevittnat bortförd. Någonstans har hon ju bevisligen hållits fången fram till nu, men var? Och varför? Och varför mördas hon först nu, offentligt dessutom? Mitt inne i Stockholms innerstad på en lekplats..? Problematiskt nog minns Martin absolut ingenting av det bestialiska han bevittnat, trots att man via övervakningskameror vet att han sett allt. Alltså provar den gode Joona Linna (som alla Keplers böcker kretsar kring) att återigen koppla in Hypnotisören – från den första boken! – för att se om han kan tränga igenom Martins traumablockeringar. Tillsammans lägger de ett ofattbart pussel som slutligen visar vem som mördar bortförda flickor… och varför.

Mycket spännande och absolut läsvärt!

/Tuija

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida. 

"Hon vars hjärta var som mitt: Dan och Märta – en kärlekshistoria" av Göran Greider

Den var tänkt att bli en ordinär fackbok skriver Göran Greider i sitt efterord. Men istället blev det en dokumentärroman. Greider blev nyfiken på Märta redan när han skrev sin första biografi om Dan Andersson (kom ut 2008). Men hennes brev fick han fatt på först på senare år.

Boken är en skildring av kärlekshistorien mellan fattiga författaren Dan Andersson och välbeställda Märta Larsson. De möts på Brunnsviks folkhögskola och förälskar sig men därefter blir det inte lätt. Finns den någon möjlighet att de ska kunna gifta sig? Vågar de ens berätta om sin kärlek för henne föräldrar? Dans brev till Märta finns kvar och det är bland annat efter brevens innehåll som han skapat boken. Men det är också en skildring av livet i Sverige just då, 1914-1917. Och där finns många kopplingar till kvinnor (och män) jag stött på i flera biografier senaste året: Ester Blenda Nordström, Selma Lagerlöf, Elin Wägner m fl.

Jag gillar boken. Det jag tycker är extra roligt när jag läser är att här finns en Ronneby-koppling. En av Dans väninnor, som han skrev många brev till, var Rebecka Svensson som bodde i Ronneby. Och när jag läste boken råkade jag sätta upp den bok biblioteket har om deras brevväxling: Dan Andersson och Rebecka Svensson : en bok om finnmarkspoeten Dan Andersson och dennes kontakt med blekingeflickan Rebecka Svensson. Jodå, det stod några rader om Märta i den. Dessutom omnämner Greider författaren Ragnar Jändel som är född och uppvuxen i Jämjö. Hans böcker har vi också på biblioteket. Både Andersson och Jändel kan du läsa lite om och av i Litteraturbanken. En liten guldgruva du kanske inte känner till… Där finns svensk litteratur och att läsa och lyssna på helt gratis!

Inte nog med ett boksammanträffande. När jag fick hem mitt exemplar av tidningen Vi läser (nr 6 2020) fanns där en intervju med honom. Kul! Tidskriften finns att låna från Ronneby bibliotek

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida. 

"Nidamörkur" av Peter Fröberg Idling

Ibland händer det saker i livet som gör att man söker förändring. Två saker händer Simon.  Det första är att hans sambo Jenny sjabblar bort ett arv, ett hus på Gotland. När de senare är på semester på Gotland hos goda vänner impulsköper han en tomt. Bonden han köper marken av berättar om diverse fornlämningar i området, men inga just där denna tomt finns. I alla fall inga som skulle hindra att ett hus byggs där. Han berättar inget för Jenny. Även om han tar deras besparingar för att genomföra köpet. Sedan börjar han planera för huset som ska byggas där. En överraskning till Jenny! Men det är något med platsen. Simon känner en närvaro, känner sig iakttagen när han är på tomten.  Det andra som händer är att han förlorar jobbet. Även detta hemlighåller han för Jenny. Så klart kommer det fram, både köpet och det förlorade jobbet. De grälar och det slutar med att han åker till Gotland för att bygga huset.

Redan första kapitlet utspelar sig längre fram i tiden. När Jenny inte har hört av Simon på några dagar och åker för att leta upp honom. Huset står där, varorna i kylskåpet är förstörda men inget spår av Simon. Var är han?

Sedan går vi tillbaka i tiden. Följer Simon när han hittar tomten, köper den och grälet. Det varvas med Jenny i det nybyggda huset. Det byggs sakta upp en spöklik stämning och där lyckas han bra författaren. Efter jag läst klart tog jag en kvällspromenad med hunden i mörkret, vindstilla, inga ljud hördes. Eller var det steg jag hörde bakom mig…        

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida. 

"Mitt liv som råtta" av Joyce Carol Oates

Är man en råtta – då har man tjallat. Är inte vatten värd. Tänk då att det är dina bröder du tjallar på, att du bara är 12 år. Du gör det som är rätt, mänskligt, självklart eftersom de har gjort fel men ändå blir du utestängd ur familjen och aldrig förlåten.

Upptakten till Violet Rues brutala och påtvingade skilsmässa från familjen skildras så bra. Och det tar upp mer utrymme i boken är vad jag först trodde. Men det känns helt rätt. Jag leds in i att förstå hela Violet Rues familj, dess släkt och dess plats i det samhälle de lever i (den lilla staden Niagara falls). Allt det människor formas av. De många barnen, familjen är katoliker även om inte pappan (Jerome Kerrigan) går i kyrkan. Barnen fruktar honom och älskar honom och Violet Rue är säker på sin fars kärlek. Syskonens däremot, ja de är ju hennes syskon. Men en sak ska alla veta – man blir inte ovän med Jerome Kerrigan varse sig man är vän, släkt, maka eller hans barn… Detta skildrar Joyce Carol Oates så bra, det är allvar och fångar in mig som läsare. Alla fördomar, tilldelade roller, släktens betydelse, vita mot svarta, vad som övertygar en till att tro – min åsikt är den rätta.

Violet Rue blir alltså utstött och vi följer hennes icke-liv i väntan på att hon ska få tillbaka sin familj, sitt sanna liv. Hon utsätts för mer än något barn borde. Det är hjärtskärande, otroligt och samtidigt fullt troligt.

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida. 

”Käre Edward” av Ann Napolitano

Vilken stark och tänkvärd roman! Och väldigt ovanlig, dessutom – romanen om Edward Adler, den tolvårige pojken som överlevde det omöjliga, nämligen en flygkrasch där alla övriga 191 personer omkom, inklusive hans egen familj. Och det är dels vägen från flygplatsen till själva kraschögonblicket vi får följa, även om den riktigt intressanta historien är den andra parallellberättelsen, den som följer Edwards väg tillbaka till livet. För även om han rent fysiskt repade sig någorlunda snabbt så är hans väg mot en framtid en helt annan resa. Och det är den som verkligen berör.

Edward var nämligen Eddie innan kraschen (och aldrig mer, efteråt), älskade sin storebror Jordan över allting annat, och de satt alltså på det olycksdrabbade planet tillsammans med sina föräldrar, på väg att flytta från New York till Los Angeles. Mamman skriver filmmanus, pappan är forskare, och ett helt nytt liv väntar dem i väst. Tror de. Istället kommer Edward att placeras hos sin moster och hennes man, ett barnlöst par som plötsligt får en nästan-tonåring i knät istället. Men de gör ett otroligt jobb med att försöka lotsa Edward framåt i livet, även om de kanske inte lyckas så väl som de skulle önska.

Istället blir det grannflickan Shay som blir hans stöd i livet – det är på hennes golv och ingen annan stans han t ex kan sova, det är hon som är klippan i skolan där alla vet vem han är. Där få normala krav ställs på honom… för han är ju mirakelbarnet som blev världskänd över en natt. Vilket i sig är en mardröm att leva med. Men det är saknaden efter brodern, modern, fadern, livet som det var, den framtid som skulle blivit, som är den riktigt stora mardrömmen han tvingas lära sig att leva med. För ingenting blev som det var tänkt, istället blev allting något helt annat. Och att lära sig att förhålla sig till just detta är både nytt och väldigt, väldigt svårt – och det är en många år lång väg för Edward att vandra.

Dock inträffar en stor och förlösande faktor efter flera år, då Shay och Edward i garaget råkar hitta resväskor med en nästan oändlig mängd brev. Alla adresserade till Edward Adler. Undangömda för en framtid då Edward kanske klarar av dem. Och alla börjar de med Käre Edward. Det är brev från ofantligt många anhöriga till de omkomna i kraschen, brev där nära och kära undrar om Edward minns just deras son/dotter/förälder/kusin etc. Som berättar om dessas livsdrömmar och annat. Och bortom det fruktansvärda och jobbiga läsandet får dessa berättelser någonting att hända inuti Edward. Kanske kan de hjälpa honom att inte bara överleva, utan verkligen börja leva? Igen. Men på ett annat vis, på en annan plats. Med andra människor. Kanske?

En riktigt fin liten historia om något alldeles oerhört och svårt, som rekommenderas varmt!

/Tuija

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida. 

”Bärarna” av Jessica Schiefauer

Med spänning gav jag mig på Schiefauers första roman för vuxna, för hennes utveckling som författare har ju gått som tåget! Både sin andra och sin tredje bok, båda skrivna för tonåringar, blev hon Augustprisad för, och nu har hon alltså gett sig på något nytt. Även genremässigt. Och även denna gång känns det som en experimentell resa där hon undersöker former och innehåll – det är en väldigt annorlunda bok! Hyllad har den blivit, själv är jag fortfarande lite fundersam över vad jag tycker.

Det är en science fiction-dystopi skulle man kunna säga, där en smitta har härjat (!) i decennier, dock inte corona… Nej, den här smittar sprids via män, som enbart benämns som spridare, och exakt hur smittan ter sig, och beter sig, är i viss mån höljt i dunkel. Omedelbart dödlig framställs den som dock. Därför är samhällets alla spridare placerade i stora karantänsläger, och skräcken för rymningar genomsyrar allt. Istället berättas om det helkvinnliga samhället - de benämns som bärare för att de bär de inseminerade barnen (flickor!) i sina ”livsäckar” åt samhället - där livet är helvegetariskt, all levande natur vårdas med vördnad, och samhällets skrala resurser (det som blir över efter den oändliga forskningsjakten på ett botemedel mot smittan) delas systerligt. Men allt detta har förstås också börjat ifrågasättas av individer och grupper, kanske viljan och önskan att göra världen till en bättre plats istället banar väg för en annan sorts förtryck, en annan sorts fanatism? Och förstås en feministisk sådan. Är det inte starkare män som tar över, kanske starkare kvinnor ser sin chans? Och där rök demokratin…

Nikki försöker dock rädda sitt förhållande med Simone i detta mansfria samhälle genom att erbjuda sig att bära ett gossebarn åt henne i sin livsäck under en begränsad tid, för att efter en avbruten graviditet kunna erbjuda sin livsäck i transplanterad form till Simone. Men när hon inser att Simone visar sig ha en tvillingbror (!) bland dem – det förekommer nämligen någon ofarligare form av män, kallade xerxes, i frihet men bespottade – som under graviditeten fick Simones livsäck, och som nu Simone är beredd att döda honom för att få ”tillbaka”, ja då inser Nikki att Simone kanske inte är den hon trodde och älskar… Istället förs hon till ett alternativt samhälle, där ingenting är som hon fostrats till… Allt ställs på ända – är smittspridningen bara en bluff? Forskningen kring botemedel likaså? Eller handlar smittan kanske bara om att eliminera de sämre manliga egenskaperna ur befolkningen… på bekostnad av..?

Ja, frågorna är många medan man läser, svaren få. Och kanske är det meningen så. Här finns mycket symbolik och ordlek som fascinerar, mina tankar och funderingar växer till – vad vill hon egentligen säga, Schiefauer? Inte vurmar hon för ett mansfritt samhälle i alla fall, om man läser intervjuer med henne - även om man föranleds att tro just detta. Tvärtom! Istället lyfter hon kärleksfullt fram de goda männen, de goda exemplen… Ja, tänk vad skön världen kunde vara - och hur lätt vi alla skulle kunna avvara - de där odjuren till män, de självtillräckliga, våldsbenägna och maktberoende… Nej, här finns fler historier inbäddade, fler ingångar till de problem vi brottas med i världen, än vad man först tror. Det är bara att läsa och begrunda!

Intressant och tänkvärt är det, även om somligt skaver såsom väl politiskt och det är tveksamt vilket budskapet egentligen är!

/Tuija

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida. 

 

"Jagad" av Joyce Carol Oates

Boken börjar med en olycka. En nygift, ung kvinna stiger framför en buss och blir allvarligt skadad. Hennes nyblivna make vakar vid hennes sida och stöttar henne under rehabiliteringen. Men han inser också vad lite han vet om henne. Det han vet är att hon har hemska mardrömmar. Vad har hon varit med om som får henne att drömma så? Vi som läsare vet att hon drömmer om människoben i en uttorkad flod.  Men boken berättar mer för oss. En berättelse om en mamma, en pappa och ett barn. För vi får följa hennes föräldrars omtumlande liv och där ryms mycket elände och deras relation har inget lyckligt slut.

När jag började läsa var jag ganska tveksam. Kom inte in i handlingen. Men när jag plockade upp den på nytt för att göra ett sista försök – då kunde jag inte sluta läsa. Nu var det en av författarens tunnare böcker, bara 200 sidor… Så visst underlättade det. Men jag kommer inte ifrån att Joyce Carol Oates är mästerlig på att beskriva vanliga, vardagliga människors liv, de som inte har det så bra. Så nu fick jag även låna hem hennes tidigare bok: Mitt liv som råtta.

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida. 

"Modersmjölken" av Nora Ikstena

En nybliven mamma vägrar amma sitt barn. Istället försvinner hon iväg tills hon inte längre har någon mjölk att erbjuda. Det är inledningen till det avstånd hon håller till dottern som i stället får sin mormor som mamma. Men hon har en anledning till sitt handlande. Mamman vill inte att dottern ska riskera att få i sig någonting av allt det mörker som hon bär på. Det mörkret är ständigt närvarande. Flickan gör allt för att hålla det borta och när det kommer hjälpa mamman igenom till andra sidan, till livet.

Ja, det är en mörk berättelse. Men jag kan inte låta bli att fortsätta läsa. För det är även en skildring av kärlek och hopp. Och ju mer jag läser desto mer förstår jag mamman. Lika mycket skildrar det Lettland och dess människor under den tid de var underlydande Sovjet. Den typen av böcker finner jag allt mer intressanta. Har nyligen läst Lisa Christensens Spela roll som delvis har samma tema. Flickan i Modersmjölken föds 1969 och vi följer familjen fram till Lettland åter blir fritt. Men mamman föds redan 1944 och hennes uppväxt tar vi också del av. Jag kan inte förstå hur det är att leva utan att få säga vad man vill, att vara övervakad och begränsad att aldrig kunna göra som man själv vill. Inte få läsa, inte få resa, knappt ens tänka annat än det makten säger åt dig att tänka på. Såklart kan mamman i berättelsen inte följa detta tvingande mönster och det påverkar dem alla.

Min enda invändning är i början. Det skildras i jag-form. Mamma och barn berättar i varsitt kapitel och de särskiljs inte på något speciellt sätt. Efterhand ger det sig men till att börja med fick jag läsa om många inledningar av kapitel när jag insåg att det var en annan jag-berättare.

Boken har uppmärksammats och blivit en storsäljare i Lettland, men det är första boken av författaren som översatts till svenska.

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida. 

”De kapabla” av Klas Ekman

Det här var onekligen en av de jobbigare böcker jag läst på mycket länge, trots att det är både välskrivet, skickligt upplagt och riktigt spännande skrivet. Det är Ekmans romandebut - tidigare har han skrivit journalistik och biografier - och han har plockat en hel del inspiration ur det egna livet. Det är en bok i noirgenren – en värsta sortens feel-badroman - som sticker ut genom sina ångestladdade karaktärer som fattar det ena urdåliga beslutet efter det andra och staplar dem på hög. En ganska sjukt skruvad historia, om jag ska vara riktigt ärligt, om väldigt vanliga människor i en vanlig svensk småstad, som bara råkat försätta sig i den sämsta av sitsar…

Och de där väldigt vanliga människorna är Anna och Johan, båda i 35-årsåldern, båda otrogna mot sina respektive, och starten på deras mardröm börjar under en hotellövernattning då Anna egentligen tänkt göra slut. Trots att båda bestämt sig för att satsa på varandra – Johan ligger redan i skilsmässa från sin fru som han aldrig kunnat få barn med, och Anna tänker lämna sin man trots att de har barnen Sixten och Siri ihop. Men hon har alltså ändrat sig, till Johans stora chock, efter att Sixten börjat utredas för autism och behöver absolut stabilitet i livet. Och under ett bråk i bilen på hemväg från hotellet kör de på något. Någon.

Och det är alltså här som det första riktigt dåliga beslutet fattas. I sin fullständiga panik över vad de gjort och att deras affär nu kommer att uppdagas bestämmer de sig för att gömma kroppen en liten bit in i skogen och smiter därefter från olycksplatsen. Men hur kan allting bli som vanligt efter det? Det går naturligtvis inte. Båda drivs på varsitt håll mot ångestens brant – de sover inte, äter inte, fungerar överhuvudtaget inte… för vad har de gjort egentligen? Vad är de för slags människor egentligen?

Och i detta halvhysteriska tillstånd fortsätter de att fatta fler dåliga beslut… För det är inte bara polisen som är intresserad… lite märkliga och udda figurer i grannskapet har noterat deras skumma beteende och skruvar åt dem både här och där. Och – har man redan dödat en person… vad stoppar en då från att dölja spåren genom att döda fler? Ja, lögner leder till nya lögner, som leder till nya misstag, som skapar nya konflikter. Anna och Johan målar in sig fullständigt i det sista hörnet genom de val de gör och hur de lever med de valen. Deras ångest tär förstås på deras psyken på gränsen till det uthärdliga… men även på mitt. Jag våndas nästan lika mycket, och är tvungen att pausa mitt läsande på ett sätt jag nog aldrig varit med om förut.
För hur kunde det bli så här..? Och hur kunde det sluta som det gör?!

/Tuija

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida.