"Mormor dansade i regnet" av Trude Teige

En bok för er som vill läsa om händelser från andra världskriget. Denna gång är det ”tysketöserna” som är i fokus. Berättelsen utspelar sig i Norge i nutid där vi följer Juni, under andra världskriget där vi följer Mormor Tekla och tiden där emellan som handlar om Junis barndom och hennes mor Lilla.

Juni flyr från sin man ut till ön där mormor och morfar alltid bott och där hennes mor bodde. Alla är de döda och Juni börjar röja upp i huset samtidigt som hon sörjer. Bland alla sparade saker hittar hon foton som tar henne tillbaka till mormors ungdom och vad som hände under kriget. Historien stämmer inte med den bild Juni har från sin uppväxt. Junis mor Lilla visar sig var född ett år innan mormor och morfar gifte sig, och vilken är den stilige tyske soldaten som är med på fotot?

Kärlek i krigstid är inte alltid lätt och än värre blir det när kärleken blir mellan fiender. Tekla går emot alla råd och följer med till Tyskland när kriget är slut. Tyvärr blir det inte som paret har tänkt sig, situationen i Tyskland än värre än de anat. Speciellt som det visar sig att byn och gården de är på väg till hamnar på östsidan. Det är fasansfulla saker som sker i krigets skugga men Tekla hittade morfar Konrad och kom tillbaka till Norge.   

När mormor var ledsen och nere så dansade hon i regnet. Sedan kom hon in och satt hos morfar med ett glas konjak. Men varför började hon just dansa i regnet? Det får du reda på om du läser boken. 

Jag tycker det var en mycket intressant bok som snarast får beskrivas som levnadsöden under kriget. Den är både spännande, sorglig och ibland lite irriterande. 

/Anneli

"Simma med de drunknade" av Lars Mytting

För en tid sedan läste jag boken Systerklockorna av Lars Mytting och blev alldeles förälskad. Så pass att jag inte vågade läsa något nytt av samma författare på ett tag av rädsla för att bli besviken. Men till slut kände jag att det var dags att öppna Simma med de drunknade. Jag blev så tagen att jag läste boken två gånger på raken!

Simma med de drunknade är en oerhört spännande släkthistoria, där vi får följa med Edvard från Gudbrandsdalen i Norge, till Shetlandsöarna utanför Skottland och krigskyrkogårdar runt Authuille i Frankrike.

Hösten 1974 hittades Edvards föräldrar döda i Frankrike. De hade trampat på en kvarglömd mina från första världskriget. Den treårige Edvard var försvunnen, men upptäcktes fyra dagar senare på en läkarmottagning tolv mil bort. Ingen förstod hur han hamnat där. Edvard växer upp hos sin farfar på en potatisgård i Norge.

Bakom farfars hus i Saksumdalen växer björkar som farfars bror, Einar, spänt järnband om för att skapa flambjörksträ. Einar var möbelsnickare, jobbade i Paris på 30-talet, flyttade senare till Shetlandsöarna och blev skjuten i Authuille i Frankrike under andra världskriget 1944. Farfar och hans bror var ovänner under större delen av livet, främst beroende på att farfar stod på tyskarnas sida i kriget.

Redan i början av boken dör Edvards farfar. Begravningsbyrån berättar för Edvard att det redan finns en kista utsedd åt honom, och av prästen får Edvard veta att det är Einar som snickrat den. Den är i flambjörk och skickades till Norge från Shetland 1979. Vad betyder detta? Lever Einar fortfarande?

Tillsammans med flickvännen Hanne röjer Edvard huset efter farfar och hittar fem kuvert med familjens viktiga papper, pass och anteckningar. Stora frågor uppstår. Lever Einar? Varifrån kommer Edvards mamma? Vad är det för arv som verkar finnas i Authuille?

Edvard bestämmer sig för att ta reda på sin familjs historia. Han börjar med att resa till Shetlandsöarna för att hitta spår efter Einar.

Du som ännu inte läst den här berättelsen har en riktig läsupplevelse att se fram emot. Själv funderar jag på om jag ska läsa den en gång till. Kanske på norska den här gången.

/Sara

P.S Vill du veta vad Liselott tyckte om boken när hon läste den 2016 så finns det i bloggen.

”Fågeltribunalen” av Agnes Ravatn

33-åriga historikern och TV-profilen Allis Hagtorn har gjort bort sig. Kapitalt. Så till den milda grad att hon tvingats lämna jobb och make, och bara vill gå upp i rök – bort från media, vänner och familj. En annons där trädgårdsmästare och hushållerska sökes till avlägsen ort passar henne därför perfekt, trots att hon ingenting kan om varken det ena eller det andra. Må det bära eller brista.

Mannen - Sigurd Bagge - som anställer henne bor ensligt beläget vid en fjord i ett hus där han är både född och uppvuxen och har bott i med sin fru Nor. Nu är hon dock iväg på en längre resa och han behöver någon som tar hand om både trädgård och övriga sysslor. Men han är onekligen speciell. Reglerna är många till en början, han är fåordig och totalt ointresserad av både samtalande och Allis som person. Efter måltiderna försvinner han alltid in till sitt arbetsrum men vad han gör där begriper inte Allis. Men tiden går, hon lär sig alltmer om både trädgård, växter och matlagning, och stundtals tinar även den inbundne Bagge upp. För att i nästa sekund tvärt sluta sig igen. För att få förklaringar och svar på frågor hon inte vågar ställa iakttar hon honom i smyg. Och han henne.

Allis försöker sakta, sakta får svar på alla hemligheter runt Bagge, samtidigt som vi sakta, sakta får veta vidden av hennes. Långsamt växer dock ett obehag fram i denna blixtrande vackra miljö… Vad är de för ena figurer egentligen, de där två? Och är frun verkligen iväg på en resa?

De är synnerligen motsägelsefulla, båda karaktärerna, man vet aldrig var man har dem. Deras handlingar, beteende och samtal är ofta underliga och en smula ologiska, särskilt med tanke på att de kommit varandra ganska nära allt eftersom tiden gått. Men spänningen skruvas hela tiden upp, man anar och gissar en hel del… Vad är det egentligen som händer, men – framför allt – vad är det som har hänt, tidigare?

En ganska tunn thriller (knappt 200 sidor) där handlingen är ganska begränsad men där spänningsmomenten istället ligger på ett psykologiskt plan. Den här prisbelönta spänningsromanen är författarens första att översättas till svenska.

/Tuija

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. 

"Vuxna människor" av Marie Aubert

Vuxna människor är en bok att läsa för alla vuxna storasystrar där ute och nog även för småsystrarna eller alla som har syskon. Eller kanske den som är en ensamstående mamma. Eller den som velar över om de borde vilja skaffa barn eller ändå är nöjda utan det. Men tycker att någon att vara nära hade gjort livet lite bättre ändå. Ungefär så har Ida det. Är storasyster, utan fast sällskap (strular mest med gifta män) och hon vill inte ha barn just nu men kanske är det bäst att frysa ner ägg, om hon skulle vilja snart. 

I väntan på besked från fertilitetskliniken om hennes ägg är ok så ska mammas 65-årsdag firas i stugan. Ida åker dit någon dag tidigare. I stugan finns redan lillasyster Marthe. Marthe har tillbringat några semesterdagar där med sin man Kristoffer och bonusbarnet Olea. Något eget barn har hon inte fått fast de försökt många gånger.

Under bara några dagar hinner det hända så mycket. Syskonrelationen skaver, Ida väntar på telefonsamtal från kliniken och Marthe är extra känslig och kräver (som alltid tänker Ida) att man stryker henne medhårs. Men det finns så klart en förklaring till det, en som ställer till det än mer för Ida. Ida blir dock bara mer irriterad. Jag våndas flera gånger när jag läser för det Ida gör och säger verkar bara leda till fler svårigheter. Några katastrofer hinner hända i denna korta roman (ca 100 sidor).

Det är en väldigt kort bok men väldigt bra. Hitintills den enda har av Marie Aubert på biblioteket.
Men den får mig att vilja läsa fler korta böcker med berättelser som stör och berör.

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. 

"Minns deras namn" av Simon Stranger

Oj vilken krypande otäckt, intressant och viktigt bok detta var. Dessutom var det riktigt svårt att sluta läsa. Titeln syftar på judarnas tradition att så länge du omnämns så finns du kvar och är inte bortglömd. Det blev utgångspunkten till ett konstprojekt av Gunter Demnig. Han skapar gatstenar med judars namn som placeras framför den adress de bodde på fram tills de dödades av nazister. 

Författaren själv är gift med en judinna men det är väl inget han funderat så mycket på förrän han själv, frun, svärmor och barnen står vid just en sådan sten med en släktings namn. Han son frågar: Varför dog han? En fråga som Stranger har svårt att besvara och heller inte kan glömma. Utan det leder in honom på en upptäckts- och forskningsresa till frun Rikkes släkthistoria. 

Det i sin tur leder honom mot en Henry Rimmer som kom att bli tyskarnas man i Trondheim under ockupationen med många hemska dåd på sitt samvete. Hur blev Henry Rimmer sådan? Det är en del av berättelsen. Andra är den om Hirsch Kommisar som blev fängslad i just Trondheim och satt i fångläger och så småningom avrättad. Det är alltså Rikkes släkting. Men man följer också släktens historia, författarens resa medan han forskar och skriver och även vad som hände i Norge under andra världskriget. Men det är i skönlitterär form. 

Boken är suveränt upplagd, tycker jag. Han får ihop alla dessa delar så fint, utan att det känns konstigt, hoppigt eller hoppressat. Han utgår från det norska alfabetet, tar fasta på ord vid respektive bokstav som utvecklas till korta och långa påståenden och historier. Lite om Norge under andra världskriget, judendom, Henry Rimmer och Hirsch Kommisar. Det är så fängslande och så närvarande. Jag blir illa berörd av historien om Henry Rimmer. Stranger presenterar möjliga händelser som i sin tur formar en människa till att kunna begå riktigt onda handlingar och rättfärdiga dem.

Det var en slump att jag tog hem denna bok från biblioteket. Den stack ut lite med sitt omslag. Jag läste baksidan och tänkte att ja något sådant (om det är bra) skulle passa på något bokcafé. Det dröjde innan jag började läsa den men när jag väl gjorde det så gick det knappt att sluta, hur hemskt det än bitvis var. Det var inte alltid specifikt utskrivet i text det som gjorde mig illa berörd (jo ibland) utan vad lätt det blir fel när en människa utsätts för hur hen hanterar det. 

/Liselott

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Där kan du också se vilka andra utgåvor vi har av boken. 

Fartygets ögon av Roy Jacobsen

Hösten 2015 läste jag den första i trilogin om Ingrid som bor på en ö utanför Norges kust. Den första boken älskade jag. Läs här vad jag tycker om den. Den andra boken var jag inte lika förtjust i så den skrev jag inte om i bloggen. Men denna sista tyckte jag om, så några rader om den blir det. 

Ingrid bor på sin ö med dottern Kaja. Men nu lämnar hon den, ingen kan övertyga henne om att låta bli. Hon ska söka efter ryssen, han med de förstörda händerna som spolades upp på hennes ö, som blev far till hennes barn… Han lämnade ön och skulle ta sig genom Norges fastland och över till Sverige. Hon vet inte om han lyckades. Hon följer hans fotspår över havet, fjäll och gränser. Frågar över allt runt efter honom, men det är svårt att få svar. Och de svar hon får, är det sanningen? De leder i alla fall henne vidare även om många tycker hon ska ge upp, vända hem. 

Men Ingrid kämpar sig framåt, trots allt motstånd hon möter. Det blir många möten på hennes färd, många olika människor som jag som läsare får veta lite mer om. Alla märkta av kriget, som även om det är över fortfarande påverkar dem på olika sätt. En härligt långsam berättelse. En som (om man vill) kan väcka många frågor och ge mycket att fundera över. Eller så läser man den som en berättelse om sökandet efter en försvunnen man och nöjer sig med det. Om hon hittar honom ska jag inte skriva en enda rad om…

/Liselott

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida.

Blindgång av Jørn Lier Horst

2014 bloggade jag om den första boken på svenska av Jørn Lier Horst. Här skriver jag om den fjärde Blindgång, den femte är beställd till biblioteket... 

Det är en bra deckare som går lätt att läsa. William Wisting står återigen inför ett svårt fall. De har kört fast helt enkelt. En taxichaufför är försvunnen men varken hans bil eller kroppen efter honom finns att finna. Trycket från massmedierna är hårt. Månaderna går, av en slump får de en öppning. Samtidigt är Wistings dotter (kriminalreportern) Line höggravid. Hon har flyttat hem till samma stad som pappa bor i. Givetvis snubblar hon in i ett mysterie trots att hon är ledig. För en barndomsvän till Line och också flyttat hem igen till ett hus hon ärvt. Där står ett kassaskåp som rymmer både det ena och det andra. Bland annat en pistol som använts vid ett mord…

Wisting har ett pussel med ledtrådar att lägga för att hitta lösningen på fallet med taxichauffören. Dessutom verkar fallet med taxichauffören ha beröringspunkter med ett mord i en annan stad. Men det är inte populärt att Wisting försöker koppla ihop taxichauffören försvinnande med mordet. Ska han backa eller göra sig ovän med chefer och kollegor? Spänning in i det sista! 

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog, finns även som e-bok, e-ljudbok och ljudbok.

Simma med de drunknade

Jag kan nästan inte beskriva handlingen i boken Simma med de drunkande utan att det blir virrigt. Enklast är nog att uppmana er att börja läsa. Men jag gör ett försök. Jag gillar den bland annat för författarens skildring av Edvard. En kille som växt upp med sin farfar och farmor på en bergssida i Norge. Levt ensligt och utan särskilt många vänner. Livet har bestått av gården han bor på, potatisen och fåren. Han tror sig veta vem han är, en kille som klarat sig genom grundskolan och sedan börjat arbeta hemma på gården. Mer om hans uppväxt, relationer etc avslöjas efterhand som berättelsen växer fram. 

Edvard vet att hans föräldrar dog när han var tre år. Men han vet inte exakt vad som hände. Ingen har någonsin berättat. Inte förrän både hans farmor och farfar är döda och den gamle prästen bryter tystnaden. Då dyker även det ena mystiska föremålet efter det andra upp i form av gamla brev, konsertbiljetter och en förunderlig kista. Efter detta vet Edvard att han måste ut och resa. Han som knappt lämnat dalen han växt upp i reser nu till Shetlandsöarna för att söka en förlorad släkting.

Lars Myttings skildring av naturen, mötena, husen, hemligheterna, vädret ja allt han stöter på känns i mig när jag läser. Undan för undan väcks minnen till liv för Edvard. Ska han få svar på sina frågor och hitta lösningar på de mysterier han upptäcker längs vägen. Det är inte endast svaret på hur hans föräldrar dog utan även vem han själv är och vilket liv han vill leva. På vägen upplever han kärlek, sorg, förtvivlan och svek. Jag inser nu efteråt att detta är en av de böcker jag vill läsa igen. Bara jag skriver det här börjar jag tänka på handlingen och fundera över passager i boken.

/Liselott

Boken på biblioteket webbsida att reservera eller läsa som e-bok.

Vi tar oss till en ö vid norska kusten

Jag har läst boken De osynliga av norrmannen Roy Jacobsen. När boken börjar är huvudpersonen Ingrid 3 år. Tillsammans med mamma och pappa, moster (som är lite eljest) och farfar bor hon på en enslig ö utanför Norges kust. Det är dessa fem som ska få livets nödtorft att odlas och samlas in, fiskas upp, jobbas ihop och räcka till sig och djuren. Stillsamt berättar Roy Jacobsen hur deras liv ser ut under 15 år. 

Berättelsen är baserad på verkliga händelser. Ingrid växer upp och vi följer hennes och familjens liv genom glädje och sorg, födelse och död och framför allt vardagen. Jag älskar att följa deras slit och vedermödor. Många gånger förundras jag över hur deras verklighet ser ut. Tänk att leva så, att orka slita – eller orkar de? Hur behöver de vara till sinnet för att orka leva på detta sätt när det inte är mycket som är särskilt lätt. När det social skyddsnät som jag lever med inte fanns.

Naturen är ständigt nära och skildras fint av Jacobsen. Årstiderna följer varandra och sysslorna på ön med dem. Vädrets makter påverkar så att det som gick bra ett år går sämre ett annat. De försöker få det bättre genom slit och investeringar. Ibland går deras arbete om intet, ibland går det bra men det finns alltid bara en väg att vandra och det är den framåt. Berättelsen har ett lugn i sig som väger mot de dramatiska händelser han skildrar. Dramatik som är familjens vardag.

Detta är den första av Roy Jacobsens böcker som jag läser men det är den 13:e som kommit ut på svenska. Jag kommer att titta lite närmare på de han skrivit tidigare, läsa någon och se om jag gillar de lika mycket som denna senaste.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog. 

Ny norsk författare

Att välja en vinnare eller nominerade av något litterärt pris ger en möjligheten att upptäck nya författare. Därför reserverade jag boken Jakthundarna av norske författaren Jørn Lier Horst. Horst vann priset Glasnyckeln 2013. Jag har googlat internet men tyvärr inte hittat så mycket info om priset. Så istället tills vad boken handlar om.

William Wisting jagas av både tidningarna, tv och internutredarna. Han var ansvarig för en utredning där det nu finns misstankar om att någon fejkat med bevisningen för att sätta dit en man. En man som i så fall dömts för ett brott han inte begått nämligen kidnappning och mord på en ung kvinna. För att rentvå sig och för att förstå vad som egentligen hänt och vem av hans kollegor som skulle kunna göra något sådant startar Wisting sin egna utredning i hemlighet. Till sin hjälp får han sin dotter som arbetar som kriminalreporter på en av tidigare nämnda tidningar. Ska de lyckas? Samtidigt försvinner ännu en ung kvinna – hänger det ihop med Wistings fall?

Oj vad bra den var. Jag rekommenderar den verkligen. Detta var den första av hans böcker som översatts till svenska. Men det finns åtta tidigare på norska. Hoppas det översätts några fler till svenska så jag kan läsa dem.

/Liselott

Boken på bibliotekets webbsida.

Hem till mig

Jag läser Trude Marsteins Hem till mig, och försöker vara på min vakt. Som i alla bra romaner infinner sig känslan av att var förledd; på väg in i en lömskt gillrad fälla. Förmodligen borde jag ha hajat till redan på sidan ett, vid Oves första lilla otrohetsaffär, för att sedan konstruera förnuftiga analysmodeller om vilsen manlighet och stegrande konsumtionshets.

Men det går dåligt, och mycket har det med språket att göra. Precis som landsmannen Knausgård är Marstein en författare som liksom läses intravenöst. Hennes mjuka, detaljrika, perfekt rytmiserade ordflöde kan bara med stor viljekraft ledas in via hjärnan.

Och även själva historien är behagligt fri från tvära kast. Den spänner alltså över dryga tre decennier i den bildsköne allmänläkaren Oves Hauglis liv, med nedslag vid åren 1978, 1983, 1991, 1994, 2004 och 2010. Sex kapitel, med minst en ny älskarinna i varje. Ove blir pappa igen, måste skilja sig, flytta, kämpa med relationen till sina tonårsdöttrar, ljuga vidare om konferenser och pappershögar som måste jobbas undan.

Vardagsdramatik således, men alltid med betoning på det första ordledet. De sex olika nedslagen skapar med genialisk enkelhet en starkt lusekoftsmakande realism. Slitsamt livspusslande i det snäva perspektivet, medan förändringarna framträder först i det större. Wenche byts till Marion, Åse till Silje till Charlotte. Gång på gång faller Ove för frestelsen att bättra på livets ständigt flagnande förgyllning, medan tomrummen därunder ekar allt mer illavarslande.

Eller gör de det? Kanske finns det inga tomrum, kanske är livet ingenting mer än den där tunna förgyllningen?.. Jag misstänker att det är omoraliskt att sympatisera med den på många sätt naive och gravt egoistiske Ove. Men det är svårt att låta bli. I grund och botten är det två högst mänskliga svagheter som driver honom – kärlek (i överflöd) och dödsångest.

Exempelvis det lilla faktum att Ove är en hängiven långlöpare placerar honom samtidigt bortom den enkelspåriga symbolik över vår tids accelererande jakt på nya, snabba kickar, som Hem till mig hade kunnat stanna vid. Andra indikationer på denna komplexitet är Oves vana att hela tiden minnas och sakna de kvinnor han lämnat bakom sig. Och även om romanen lätt kan kokas ner till allmänmänskliga spörsmål, så måste jag – trots att det känns lite löjligt – informera om att jag aldrig läst en kvinnlig författare som på samma förtroendegivande sätt lyckats skriva drygt fyrahundra sidor ur ett strikt manligt perspektiv.

På tal om saknad så är det ett känsloläge som jag framöver kommer att förknippa Ronneby med. I nästa vecka stämplar jag in på nytt jobb i Skåne, och detta blir mitt sista bidrag till Kvarteret Ängeln. Om du tillhör den exklusiva del av läsekretsen som inte sorterar under spamrobotar, virus eller nätfiskare – ett stort tack för att du tog dig tid!

/Martin

 

Copyright/fotograf: Rolf M. Aagaard

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Tre gubbar

Bibliotekets bokcirkel har med förnyande krafter återuppstått. För tillfället irrar vi runt i Buenos Aires lugubra skymningsvärld, halvvägs in i Ernesto Sábatos myllrande mästerverk Om hjältar och gravar.

I likhet med tidigare sammankomster kan stora delar av cirkelns första träff kokas ner till följande spörsmål: Vad gör en bok till en god bok?

Enligt Sábato själv kännetecknas bra litteratur av att den tar sikte på det äkta, nakna och universellt sanna. Den ödslar ingen tid på teknisk briljans eller putslustig hobbyfilosofi. Det vill säga – den skrivs inte av landsmannen Jorge Luis Borges.

Borges (1899-1986) är den stora portalgestalten inom 1960-talets latinamerikanska litteraturboom. Allt emanerar i någon grad från honom. Men i Om hjältar och gravar dyker han upp i en föga smickrande cameoroll. I det dammande larmet på Calle Perú sträcker han lite avvaktande fram näven åt romanens huvudperson Martin, som ”fann en liten hand som verkade benlös och kraftlös. Ansiktet såg ut som om någon hade tecknat det och sedan suddat ut det med ett radergummi.”

Det som Sábato dömer ut som blodfattig kvasifilosofi återfinns bland annat i den mästerligt hjärngymnastiserande novellen Pierre Menard, författare till Don Quijote. Borges – som inte utan anledning brukar kallas bibliotekariernas författare – berättar där om sin fiktive kollega Pierre Menard.

 

Menards mest betydande gärning är hans ofullbordade Don Quijote. Alltså inte en ny Don Quijote, betonar Borges, utan Don Quijote. Verket sammanfaller ord för ord och rad för rad med Cervantes Don Quijote. Ändå skiljer oceaner de båda romanerna åt:

 

Menard skriver med en arkaiserat och tillgjort språk, Cervantes slänger sig helt obesvärat med 1600-talsspanskan. Att den senare låter Don Quijote välja vapnen framför vetenskapen är inte så konstigt – Cervantes var ju gammal soldat. ”Men att Don Quijote av Pierre Menard – en man samtida med La trahison des clercs och Betrand Russell – återfaller i dessa grumliga sofismer!”…

 

Novellens tankeexperiment pekar på det knepiga i att göra litteraturen till språkrör för universella, tidlösa sanningar. En roman är aldrig mer än ett skyddsöst villebråd för sitt lokala och tidsbundna sammanhang, tycks Borges mena. Och med sin pessimistiskt illusionslösa skildring av den argentinska nationalkänslan föll Sábato förmodligen till föga inför detta relativistiska kontraband. Varför annars släppa in Borges i Om hjältar och gravar, funder jag under den höstruskiga cykelturen hem från cirkeln.

 

En stund senare har jag dragit mig tillbaka med den drygt 1100-sidiga sista delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp. Djupt inne i bokens ökända mittenparti, populärt benämnt som Hitler-essän, dyker Borges och Menard upp igen, som en logisk konsekvens av Knausgårds enorma projekt.

 

För ingen har väl som Knausgård tagit Borges på orden, och lika nitiskt och grundläggande utforskat just det lokala och tidsbundna. Och kanske är det ungefär där – den sublimerade smaken av en kallnande kopp kaffe, ljudet av regnvåta galonkläder, spegelbilden i en mörk fönsterruta, ytan på ett köksbord – som det äkta, nakna och universellt sanna trots allt kan anas.

/Martin

Sábato i bibliotekets katalog
Borges i bibliotekets katalog
Knausgård i bibliotekets katalog

Dagar i tystnadens historia

Vad kännetecknar den nordiska romanen av idag? Det är såklart vanskligt att svara på. Men stilren, avklarnad och lågmäld är adjektiv som ligger nära till hands. Ungefär som en stol av Arne Jacobsen, tänker man (för att i nästa ögonblick komma på en drös med undantag).

Årets vinnare av Nordiska rådets litteraturpris, norska Merethe Lindströms Dagar i tystnadens historia, tycks i förstone bekräfta detta slarviga försök till karaktärisering. Jag tänker på titeln, omslaget, det avskalat exakta språket, samt den sällsynt gastkramande inledningen.

Det är morgon någon gång på sextiotalet. Eva är ensam hemma med de tre barnen. Det ringer på dörren. Hon öppnar och möts av en främmande ung man som ber att få låna telefonen. Han kliver in, lyfter luren, men lägger genast tillbaka den igen. ”Han hade inte tänkt ringa. Nu var det tydligt att han inte hade tänkt ringa. Det han såg sig omkring efter kunde ha varit vad som helst.”

Den nutida Eva, som är romanens berättare, har ett långt äktenskap bakom sig. Barnen är vuxna och har skaffat egna familjer. Evas man Simon är på väg in i demenssjukdom, som det verkar. Han har i alla fall slutat att prata. Vilket han i och för sig har gjort förr, uppgiven inför det omöjliga i att formulera minnena från sin barndom, en barndom på flykt undan nazisternas förföljelser. Eva har också tigit, om en bortadopterad son. Och så har de en lettisk städerska, Marija, som plötsligt sägs upp…  

Trådarna är många och Evas cirklande återblickar svårsorterade. Ibland får jag känslan av att författaren pressat in sin historia i en alldeles för trång kostym; att vad jag läser egentligen är en bred familjekrönika av närmast nordamerikanska snitt. Som en Oates eller Franzen borde ha tagit sig an.

Men Lindström vet så klart precis vad hon gör. Med inledningens mysterium som en otäckt klingande bordunton kan hon lita på mitt tålamod. Vem var egentligen inkräktaren? Och varför fick Marija så hastigt skickas hem? Att sluta läsa är omöjligt.

Skuld och dåligt samvete är romanens tema, den sträng från vilken borduntonen härstammar. Mot slutet är den spänd intill bristningsgräns. Eva fylls av insikten om att skuld ”knyter oss till andra lika mycket som varje annan känsla. Kanske mer.”

Dystert således. Notera dock att bibliotekets katalogavdelning klistrat ett hjärta på bokpärmen.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Femman

Det drar ihop sig. Femte och näst sista bandet av Karl Ove Knausgårds Min Kamp har just börjat sin vandring genom bibliotekets reservationskö. Som blir kortare för varje gång. Jag kan nog förstå varför. Att läsa Knausgård är att utsätta sig för en genant intimitet av sällan upplevt slag. Man känner sig lite smutsig efteråt, riven av det där gråsprängt inrökta vildmansskägget.

Givetvis är det författarens direktkontakt med alla tidigare versioner av sig själv som skapar denna närhet. Men inte bara. För Knausgårds så omtalade försök att upphäva gränsen mellan liv och litteratur är i mycket en affär mellan läsarens liv och litteratur. Jag sugs så snabbt in i texten. Plötsligt har jag tappat bort min analytiska verktygslåda. Utlämnad och obeväpnad läser jag utan att vara medveten om att jag läser!

Förmodligen är det på det rent språkliga planet som Knausgårds magi verkar. Och särskilt i denna femte del inser man vilket förfinat hantverk det är fråga om. Det är sent åttiotal och Karl Ove flyttar till Bergen. Ny stad, men samma kärleksbekymmer, samma gargantuiska festande och samma högstämda författarambitioner. Det sistnämnda tar honom till Skrivekunstakademiet, med bland andra Jon Fosse som milt satiriserad lärare. Då och då klipps författarförsöken in i den löpande framställningen, och med ens blir det tydligt vad som borde vara den logiska summan av de barockinspirerade romanmetoder som Knausgård envisas med. Nämligen mördande tråkig överlastning.

Efter sexhundra sidor har fjorton år avverkats. Karl Ove har gått in i sitt fösta äktenskap, begravt sin far (igen) och äntligen debuterat som författare. Och kanske är det just fartkänslan i framställningen som lyfter Min kamp så högt över de inklippta gamla utkasten. Genom en idogt tränad förmåga att laborera med tiden – ibland dras med, ibland ställa sig utanför, ibland frysa den – kan Knausgård undgå överlastningens kvävningsdöd. Få till det där hypnotiska suget.

Flera metalitterära blinkningar stärker denna tes, strax under den till synes konstlösa supernaturalismen. Blodet som dunkar i örat mot kudden, ambulanser som – betraktade på avstånd – taktfast rinner genom Bergentrafiken, ett flyttat bohag som måste kånkas upp för en backe. Och musikreferenserna (de är som vanligt många, vad annat i denna av popesteter så mytologiserade stad) strös ut i samma ärende. Som när Karl Ove sitter och lyssnar på Sonic Youth:

"Undantaget var Tunic, den låten rörde sig bara framåt och framåt, jag satt med slutna ögon och flöt med. Konstigt, tänkte jag när den hördes i hörlurarna, för texten, åtminstone refrängen, handlade så uttalat om det motsatta. You aren't never going anywhere, You aren't never going anywhere, I ain’t never going anywhere, I ain’t never going anywhere."

Karl Ove tycks uppleva en allt mer hisnande förståelse för berättandets mekanismer, och är snart redo att börja skriva på Min kamp. Precis som (jag lovar, det här är sista gången) Marcel i slutet av På spaning efter den tid som flytt.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

En riktigt otäck thriller – Pansarhjärta

Önskar ni läsa en riktigt otäck thriller så låna Jo Nesbøs Pansarhjärta. Den börjar med en så målande beskrivning av ett fruktansvärt mord att jag tvekar över att läsa vidare.

I Pansarhjärta blir Harry hemlockad från Hongkong där han balanserat på gränsen för att riktigt trilla ner i alkoholism- och narkomanträsket. Dessutom håller han sig gömd från Triaden (lokala maffian) som vill inkassera en skuld. Harry är en skitstövel till utredare, ogillad av flertalet inom polisen. Samtidigt den ende inom norska polisen som är specialist på seriemördare och som möjligen kan hitta en förmodad seriemördare. Hans chef ger honom uppdraget men det måste ske i hemlighet. Harry har sina okonventionella metoder, medarbetare och motarbetare och vet att använda dem…

Antagligen är jag väldigt lättlurad men jag blir överraskad flera gånger under läsningen. Redan en fjärdedel in i boken (som är riktigt tjock) tror jag att mordet ska vara löst. Men det tar en ny vändning och utredningsteamet arbetar vidare. Ännu en gång tror jag det ska vara löst och funderar över vad resten av boken ska handla om – men ett nytt bakslag för Harry Hole och mördaren är fortfarande okänd och fri.

/Liselott

Reservera boken i biblioteket katalog.

Fyran

Påskhelgens intag av ägg, lax och tillrådigt dryckjom varvades med fjärde delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp. Som vanligt drog jag mig till minnes egna små kamper.

En gång tampades jag under någon vecka med den kultiga feministtegelstenen The madwomen in the attic. Litteraturvetarna Sandra Gilbert och Susan Gubar ställer där den retoriska frågan: ”Is the pen a metaphorical penis?” Lite väl rättfram freudianism, tänkte jag då. Det gör jag inte längre.

Fjärde delens Karl Ove är en vandrande vidimering av Gilbert & Gubars tes. Arton år gammal, och gravt förläst på frihetstörstande manslitteratur av folk som Ingvar Ambjørnsen, Charles Bukowski och Ulf Lundell, tar han jobb som lärarvikarie i ett litet nordnorskt fiskesamhälle. Fritiden ägnas åt två saker – att försöka skriva och att försöka bli av med svendomen.

Dessa båda delkamper förhåller sig till varandra som kommunicerande kärl. När Karl Ove misslyckas med att lägra damer fattar han istället posto framför skrivmaskinen. ”Nu för helvete, nu skulle jag visa dem.” När författarambitionen stöter på patrull träder fantasier om högstadieflickor in. Schablonen fulländas av gargantuiska kvantiteter alkohol.

Knausgård vill upphäva gränsen mellan liv och litteratur, brukar man säga. Men det akut banala i Karl Oves uppenbarelse går här snarast ett motsatt ärende. Som läsare är man hela tiden på spaning efter författarrösten; efter tecken på den självdistans som man vill tro att den vuxne Knausgård är begåvad med.

Och den vuxne Knausgård leker så klart med denna vaksamhet. Med en skicklighet som nog är större än vad man egentligen förstår låter han läsaren snava över just gränsen mellan liv och litteratur, dold bakom de sedvanligt maniska detaljexcesserna. Ena stunden omedelbart drabbande nerv, andra stunden distanserad fyllebuskis. Och så tillbaka igen, när man minst anar det.

Författarrösten blir som påtagligast när handlingen börjar tangera den i Knausgårds deburtoman Ute av verden, eller när Karl Ove försöker skriva en novell som bygger på händelser som skildras i Min kamp 3. Kul litterärt experiment, hinner man precis tänka, innan den demoniske pappan plötsligt gör entré igen. Fyra-fem sidor senare upptäcker man att man glömt att andas.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Trean

Förmodligen behöver man de senaste åren ha levt med huvudet i en enbuske för att inte tycka att självcentreringen i Karl-Ove Knausgårds Min kamp ligger i tiden.

Men samtidigt finns det något så kännbart otidsenligt med dessa ohejdade minnesströmmar. Strängt taget bryter Knausgård mot två grundregler, vilka sedan länge ses som närmast naturgivna inom allt litterärt berättande: ”Kill your darlings” och ”Show it, don’t tell it”.

På bokmässan i Göteborg var Knausgård själv inne på detta, under ett intellektuellt högoktanigt samtal med Aris Fioretos. Den spränglärde eleganten Fioretos bollade tillbaka några jämförelser med barockens konstnärliga ideal. Barocken var bland mycket annat självbespeglingens era. Men också den rika ornamentikens.

Somliga misstänker att livet inte är så mycket mer än ornamentik. Hur det än ligger till med den saken så är det genom att fokusera på just utanpåverkets överdåd som Knausgård försöker ge livet litterär form.

I Min kamp 3 lyser såväl lager-på-lager-experimenterandet som de kontroversiella essäinslagen med sin frånvaro (vilket i och för sig är lite synd). Hyfsat linjärt frambesvärjs författarens barndom – från familjens flytt till småhusområdet på Tromsøya till Karl-Oves första år på högstadiet. Den namnlöse faderns demoniska tyranni skildras med plågsam intensitet, vilket ger en förklarande bakgrund till den första delens rituella utdrivning. Likaså kastar den unge Karl-Oves erfarenheter av att bli kallad ”femi” ljus över den andra delens babyrytmik-förnedring.

Men det är detaljexecesserna i sig, alltså ornamentiken om man så vill, som firar de största triumferna. Gnisslet av regnvåt galon, lukterna hemma hos kompisar, exalteringen kring en ask tändstickor.

Bladvändarkvaliteterna i Min kamp hänger tätt samman med det trösterika i denna metod. Med sina barocka drag visar Knausgård att vi faktiskt kan leva i nuet. Om än retroaktivt.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Mera Knausgård

Det finns böcker som man läser och det finns böcker som man bosätter sig i. Den första kategorin är tveklöst den vanligaste, men Karl Ove Knausgårds Min kamp är ett bra exempel på den senare. Anledningen är den totala skärpan. Knausgård kan som ingen annan få en dammsugning av köksgolvet att framstå som... en dammsugning av köksgolvet.

Den svenska litterära radhusrealismen ter sig märkligt forcerad i jämförelse. Dess metod att ladda igenkänningsfaktorer med dråplighet, att liksom gestalta vardag ”with a twist”, saknas helt hos Knausgård. Han vågar i sann mening bottna i vardagligheten, intuitivt frammana alla dess ofta helt poänglösa förlopp. Detta i kombination med ett sanslöst effektivt, hypnotiskt och ibland närmast konstlöst språk.

Karl Ove befinner sig i Min kamp 2 i Malmö, men tar oss snart tillbaka till sin första tid i Sverige; till Stockholm, mötet med den stora kärleken, familjebyggandet och den därmed ständigt hämmade skaparglöden. Precis som hos den uppenbara ledstjärnan Marcel Proust kan en till synes ovidkommande sidoberättelse breda ut sig över flera hundra sidor, och med febrig iver bäddar jag in mig i Knausgårds lager av berättarsjok

Att bosätta sig i ett litterärt verk medför dock en stor risk för hemmablindhet. I Knausgårds fall smyger sig de underliggande tendenserna först på som en svårdefinierbar obehagskänlsa. Inte förrän man lagt ifrån sig boken kan man på allvar reflektera över dess upprinnelse. Typ såhär:

Karl Ove betraktar det svenska medelklassamhället, med dess köande, nyttighetsiver och babyrytmik, med en rakt igenom raljerande ton. Det är träffsäkert och ofta roligt, dock med en spöklikt arkaisk klangbotten. Karl Ove vill på något sätt fly sin fördummade samtid, till och med försaka sina barn för att få skrivtid, och flera är de som noterat de rent antidemokratiska inslagen i Min kamp. All politisk korrekthet står i vägen för honom, och han refererar helst till sedan länge döda vita män. Dostojevskij, Hölderlin och Rilke; kärva herrar som i råkalla, svagt vaxljusupplysta rum tänkt de stora, viktiga, rena, äkta tankarna.

Samtidigt kan man märka av en viss självironi, som jag hoppas att Knausgård spinner vidare på i kommande delar. Den återfinns exempelvis i den paradox som hela Min kamp-projektet innebär. För det är ju den högstämda jakten på renhet som till slut sänker ner Karl Ove i vardagligheten. När han mot slutet av den andra delen påbörjar arbetet med den första är det med ambitionen att skriva verkligheten, att nedkämpa vad han kallar fiktionens ockupation. Och vill man undkomma allt distanserat, konstruerat och oäkta, alla litterära formkrumbukter, så hamnar man kanske till slut just här; med en dammsugare och ett smuligt köksgolv.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Underbarn

För några veckor sedan var det 50 år sedan Jurij Gagarin blev första människan i rymden. Ungefär samtidigt med jubileet började jag läsa Roy Jacobsens skildring av 1960-talet där just Gagarin mycket lämpligt är en av tidsmarkörerna. Troligen påverkade sammanträffandet inte min läsning, men kändes som ett gott tecken.

Underbarn handlar om Finn som bor tillsammans med sin mamma i en lägenhet i Oslo. Föräldrarna är skilda, och en kort tid efter skilsmässan dog pappan i en arbetsplatsolycka. Finn har inget minne av honom. För att kunna finansiera en omtapetsering av lägenheten bestämmer mamman att de ska ta en inneboende. Det blir Kristian, som flyttar in med TV och många spännande tingestar, men som är svår att få grepp om. Livet blir genast lite rörigare.

Inte blir det bättre när de får reda på att Finn har en halvsyster. Sexåriga Linda kommer med sina få ägodelar i en väska och flyttar in. Hon är lite trög och sävlig, men inte är hon väl förståndshandikappad? Finn faller snabbt in i rollen som storebror, trots att Linda tycks komma emellan honom och mamman på ett sätt som han har svårt att förstå. Men snart börjar fjällen falla från hans ögon och han ser plötsligt saker för vad de verkligen är.

Verkligen fint berättat om att tvingas bli vuxen och att plötsligt få insikten att allt inte är vad det verkar vara. Det där ögonblicket, när insikten kommer att vuxna har ett eget språk, att de kanske inte alltid säger allt, och att även de kan vara svaga och tvekande inför stora förändringar, växer fram hos Finn under romanens gång. Mammans kamp för styvdottern är också en kamp för att upprätta sin egen barndom. Det är en berättelse om en vardag som döljer hemligheter och svek.

Detta var den första romanen jag läste av Jacobsen, men säkerligen inte den sista.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Nytt av Unni Lindell

Vad härligt att få sätta tänderna i en riktig deckare som Sockerdöden av Unni Lindell. Först hade jag lite svårt att komma ihåg karaktärerna i denna åttonde bok i serien. Men ganska snart började jag få koll på vilka de är och vilka relationer de har sinsemellan. Huvudpersonerna Cato Isaksen och Marian Dahle har inte mycket till övers för varandras arbetssätt och personkemin är lika illa den. Isaksen går efter regelboken medan Dahle ser resultatet som det viktigaste, hur hon tar sig dit är inte så noga. Flera gånger undrar jag om det är nu hon ska råka riktigt illa ut.

Det är en härva med gamla vänner inblandade, egna utredningar, familjemedlemmar som ljuger för varandra och minnen som väcks till liv. Kari Helene känner att hon måste berätta för någon om sina minnen. Den enda hon litar på är polischefen Martin Egge. Han får veta lite men kvällen före deras möte blir han påkörd – av vem? Ska polisen lyckas ta reda på vem som körde på Egge? Kommer Kari Helen att kunna berätta om sina minnen och vart skulle det i så fall leda?

Det var en riktig bladvändare jag fick i min hand och den tog slut alldeles för fort. Undra när fortsättningen kommer?

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.