Psykodrama

Och så bleknar allt annat igen. Psykodrama, sista delen i Magnus Dahlströms löst hållna comebacktrilogi, är vårens bästa läsning. Än mer förtätad än tidigare delar (Spådom och Sken), än mer kammarspelsartad. Lika tömd på liv.

Det sista var en förenkling. Snarare är det vår fiktivt tillrättalagda, snävt individfokuserade samtid som Dahlström dränerar på liv. Det vill säga den samtid som tror starkt på ett förklarande samtal om barndomen, som vill se storytelling i ditt cv, som bereder plats åt "min sanning", och låter politiska representanter bekvämt slå sig ner i mjukt stoppade terapisoffor.

Dramat i Psykodrama spänner mellan tre personer. En patient, en terapeut och terapeutens handledare. Patienten har förlorat sin familj i en brand, och kanske höll hon själv i den tändsticka som pryder omslaget. Hon minns inte, eller minns olika. Terapeuten försöker reda ut resonemangen, tränga igenom skikten av loopar och paradoxer. Handledaren misströstar, och tycks delvis grunda sin skepsis på händelser i terapeutens egen bakgrund.

Som läsare tvingas man till ständiga omvärderingar. Det faktiska händelseförloppet ter sig alltmer oklart. Terapeutens försök till inkännande tycks föra honom på irrvägar, eller så är målet för terapin något helt annat än det förespeglade. Kanske är det terapeuten själv som är patient?

Företaget tycks hur som helst hopplöst, och det mästerliga i Dahlströms dialoger är deras förmåga att blotta sin oförmåga, med en bara skenbar förankring i en objektiv verklighet. Och detta i kombination med Dahlströms patenterade detaljfixering. Det nollställda registrerandet av dofter, texturer och väderförhållanden leder nästan tankarna till Andréexpeditionens loggböcker. Samma tomma saklighet, samma mörka bråddjup mellan raderna, samma förrädiskt tunna golv under en av normer, koder och berättelser konstruerad civilisation.

Märks det då inga ljusglimtar i Psykodramas mörker? Nja, möjligtvis i den helt otroliga inlevelseförmåga som den sammantagna romantrilogin visar prov på. Solidaritet, om man så vill. Poliser, läkare, arkeologer, socialsekreterare och terapeuter – Dahlström tycks ha ägnat en hel yrkeskarriär bland samtliga. Hans beryktade femton tysta år torde knappast ha förslagit.

 

/Martin

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Förstå din hjärna och välj rätt

Tror du att det är ditt förståndiga rationella jag som bestämmer? Nej nej nej, hjärnan är den samma idag som när vi samsades och slogs på savannen för 40 000 år sedan. Villkoren för vår överlevnad var annorlunda då men hjärnan har inte förändrats nämnvärt, den styr oss på ungefär samma sätt. Hur går det i ett samhälle där kommunikation är hårdvaluta?

Vi förstår våra reaktioner bättre om vi inser hur delarna i hjärnan jobbar i olika situationer. Till att börja med; visste du att vår starkaste drivkraft är belöning? Bekräftelse är värt mer än pengar för hjärnan. Om belöning är vår starkaste drivkraft kan vi kanske bättre förstå de som inte kan slita sej från dataspel eller är rov för överkonsumtion. Men med bättre koll på hjärnans sätt att funka kan vi iaktta våra beteenden och styra dem med små medel.

I vissa fall slår de primitiva delarna av hjärnan till. Den som inte sovit på natten har en hjärna som fungerar på en ödlas nivå. Men om vi sover bra motionerar mycket och reflekterar då kan vi jobba mer med de delar som är mer utvecklade och samtidigt hjälper vi hjärnan. Låter enkelt eller hur?

Katarina Gospics bok Välj rätt: en guide till bra beslut ger tankeställare och välbehövliga synvändor. Ett hett tips är att börja meditera. Bra för både kroppen och knoppen. Boken ger hela tiden exempel ut senaste hjärnforskningen, litteraturlistan är diger.

Katarina Gospic är läkare, fysiolog och forskar på hjärnan. Boken Välj rätt hittar du på psykologihyllan.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Sken

Magnus Dahlström är tillbaka. Efter bara ett år. Senast dröjde det femton. Sken är titeln på nya boken, som i mycket hänger samman med Spådom från i fjol. Även här berättas tre disparata historier, om tre olika yrkesutövare. I Spådom handlade det om tre män, den här gången om tre kvinnor. En arkeolog, en förskollärare och ett vårdbiträde inom äldreomsorgen.

Den förtätade stämningen är den samma. Inga person-, produkt-, eller ortsnamn; inga utagerade känslor. Bara detta patenterat nollställda och tvångsmässigt exakta registrerande av dofter, texturer, väderförhållanden, harklingar, nackknyckningar, utväxlande av blickar över kaffekoppar.

Samtidigt upplever sig läsaren vara ett sinne kort. På ett närmast aspergerartat manér försöker jag utläsa liv i detaljpedanteriet. Jag vrider och vänder på varje perfekt utmejslad mening och långsamt utvecklar sig tre historier om utmanade makthierarkier.

Arkeologen misstänker att projektet hon deltar i gräver i fel väderstreck. Förskolläraren har plötsligt blivit lämnad av sin man och kollegorna tycks därmed tvivla på hennes arbetsförmåga (en morfar som tillåts hämta ut fel barn spär på misstankarna). Vårdbiträdet försöker upprätthålla ordning bland sönderfallande rutiner.

Stundtals sitter man och längtar efter en filmatisering, som kunde komplettera de klaustrofobiska närbilderna med några avklarnande utzoomningar. En hårt tyglad Ruben Östlund skulle kanske kunna tilldelas jobbet, tänker man. Han har liksom samma osvikliga öga för sociala spänningar i folkhemska ruinlandskap.

Men kanske är det ett för välsnitslat tolkningsspår. Misstanken av att vara förvillad av skenbilder präglar hur som helst läsningen, vilket inte bara titeln bidrar till. Särskilt förrädisk känns frestelsen att läsa den avslutande delen som en spegling av det senaste årens äldrevårdsskandaler. För visst finns det något annat där bakom? Mer än ett blött finger i samhällsdebatten.

Som alltid hos Dahlström anar man en djuplodning i psykologisk grumliga vatten. Vilket gör dessa tre balansakter på den sociala katastrofens rand ytterst otäcka. Framställningens utkanter tryfferas dessutom med klichéartade men ack så effektiva skräckingredienser: Stirrande ögon mellan bandage på en tidningssida, en villa som av oklara anledningar stuckits i brand, en vit skåpbil på en dagisparkering.

Ingen kan exemplifiera ordet gastkramande lika bra som Magnus Dahlström. Eller kanske finns det en till – regissören Michael Haneke. Det är ju han som ska göra film av det här!... Men naturligtvis är det inte mitt litterära omdöme som kommer med dylika önskemål. För ingen skriver lika sanslöst formfulländat som Magnus Dahlström.

/Martin

 Reservera boken i bibliotekets katalog

Paranoida britter på badort

Ordet kult är det lätt hänt att man råkar slänga sig med. Till den som söker själva urdefinitionen av begreppet, och har typ femton timmar över att slå ihjäl, rekommenderas den brittiska teveserien The Prisoner från 1967.

The Prisoner har allt som kan begäras av kombinationen kult och teveserie: En småväxt, tystlåten butler, en gäckande katt, en excentriskt megalomanisk huvudrollsinnehavare, utstuderad futurism, folkkära skådespelare i konstiga biroller, en knipslug men hopplöst motsägelsefull intrig, en stämning så kafkaartad att Kafka själv hade kastat in handduken, samt flertydiga catchfraser av typen ”Be seeing you…”

Handlingen kretsar kring en avhoppad hemlig agent, spelad av den kapriciöst gapiga och därvidlag ganska obehagliga Patrick McGoohan. Agenten tillfångatas och förs till den bisarra badorten The Village, ett fängelse befolkat av lätt hjärntvättade människor som alla någon gång vetat för mycket om någonting. Agenten tilldelas namnet Number 6 och blir sedan utsatt för ett fjorton avsnitt långt förhör, inbegripande allt från frontallobsoperationer till skräckinjagande väderballonger.

Såväl förhöret som Number 6:s flyktförsök misslyckas alltjämt, och som tittare försätts man i en förtvivlad väntan på upplösningen. För hur det än ska gå till så måste väl en sådan till slut komma, tänker man. Det gjorde seriens finansiärer, skådespelare och övriga inblandade också. Pressen förstärkte McGoohans outhärdligt tyranniska drag, och i dokumentärer om The Prisoner påtalas ofta hur gränsen mellan huvudrollsinnehavaren och hans roll allt mer kom att suddas ut (även det brukligt när det gäller kultserier). Den febriga intensiteten renderade bland annat en livshotande nervös kollaps för den fina gamla Shakespearaktören Leo McKern.

Hyllmeter, inklusive ett gäng akademiska avhandlingar, har skrivits om The Prisoners gåtfullhet, om dess psykosociala studie av paranoia och individ-kontra-kollektivproblematik, om dess filosofiska djupgrävning i motkulturens självimploderande tendens, om dess surrealistiska... Nej, där får jag ge mig.

Att hela serien nu finns till utlån på Ronneby bibliotek kommer förhoppningsvis ytterligare spä på fascinationen. Med spänd förväntan ser jag fram emot att följande replikskifte en dag ska utspela sig kring biblioteksdisken:

"What do you want?"
"Information."
"Whose side are you on?"
"That would be telling. We want information... information... in formation."

/Martin

Reservera The Prisoner i bibliotekets katalog

Analys av ett mord

Jag fick vetskap om boken Analys av ett mord på bloggen Ett hem utan böcker. Den fick ingen vidare bra kritik, men en mordhistoria som utspelar sig i början av 1900-talet intresserar mig alltid. Undra om det är Jacqueline Winspears böcker om Maisie Dobbs som fått in mig på det spåret? Dessutom fanns boken inne på biblioteket så jag började läsa några rader och fastnade för den.

Vi befinner oss i New York 1909. Miljön som målas upp i boken känns äkta och det bekräftas i författaren Jed Rubenfelds kommentarer i slutet av boken. New York är under uppbyggnad. Skyskrapor skjuter i höjden, broar byggs och automobilerna trängs med hästarna på gatorna. Vi möter sociteten, de fattiga arbetarna och mutbara poliser - klassskillnaderna är stora. 

Huvudperson och berättare är Stratham Younger, lärljunge till Sigmund Freud. Stratham står på kajen och tar emot Freud vid hans första besök i USA.  Med är också Carl Jung, ett annat känt namn. Alla tre verkar de inom psykoanalysen. För er som inte är helt på det klara med vilka Freud och Jung var får liksom jag veta en hel del om deras kontroversiella och ifrågasatta verksamhet, liksom om relationen dem emellan. 

Det hela binds samman av ett mord på en rik socitetsdam, vilket följs av ett mordförsök på den unga Nora. Nora överlever men förmedlar att hon inte minns något och kan inte heller tala. Av en händelse finns de tre herrarna i närheten och Younger får möjlighet att behandla Nora med psykoanalys, för att få henne att minnas. En annan trevliga bekantskap i boken är kriminalkonstapel Jimmy Littlemoore som får i uppdrag att försöka lösa mordet.

/Liselott


Reservera boken i bibliotekets katalog.