Att intervjua Kerstin Thorvall tycks ha varit ett journalistiskt eldprov. ”Skulle du kunna ringa min psykiater”, var välkomstsfrasen när Åsa Mattsson inledde sitt två år långa försök. Resultatet hamnade i malpåse, för att först nu – sju år efter sista intervjutillfället och halvtannat år efter Thorvalls bortgång – publiceras.
I Dagarna med Kerstin vänder och vrider Åsa Mattsson på fenomenet Kerstin Thorvall, som genom åren åkt på mer gängstryk än någon annan svensk författare. Anledningen har varit ett ohämmat bejakande av varjehanda drifter; ett vältrande bland lite för unga älskare och ett misstänkt försakande av mammarollen. Dessutom i förrädiskt kulturtantiga Gudrun Sjödén-sjok.
På en av bokens många snygga porträtt, fotograferade av Caroline Roosmark, sitter författaren och läser på sin balkong. I travarna kring henne noterar bibliofilen Ivar Lo-Johanssons Asfalt, två volymer Stig Claesson, samt en av Henning Sjöströms självbiografiska rövarhistorier (som enligt initierade källor handlar om hur denne framlidne stjärnadvokat lärde sig pruta på horor i Paris, för att nämna ett av de mer rumsrena inslagen).
Illustrationen blir nästan övertydlig. Thorvalls självförverkligande, som retade sådan gallfeber på kulturetablissemanget, återfinns hos tusentals av hennes manliga kollegor. Problemet var bara att Kerstin Thorvall var kvinna, och dessutom tant, redan på 70-talet.
Upprättelsen kom 1993, med succén När man skjuter arbetare. Plötsligt kunde man liksom oskadliggöra Thorvall, placera henne i ett tydligt fack. Det var ju genuin arbetarförfattare hon egentligen var! Under det där äckliga kroppsvätskegeggandet. Menade man.
Thorvall tycks bara ha glatt sig åt erkännandet, lovorden från kulturella alfahannar som Horace Engdahl och Per Wästberg. Den retroaktiva ikoniseringen från feministiskt håll tycks ha varit mindre viktig. Gnälliga fruntimmer hamnade mest i vägen.
Och Åsa Mattsson får verkligen kämpa. Hon köper chokladcroissanter, ger fotmassage, ringer den där psykiatern. Boken vittnar ändå mest om ett journalistiskt haveri. Ett synnerligen läsvärt sådant. Talande är när Mattsson lindar in sig i ett långt resonemang om kroppsliga klassresor och ifrågasatta begärsstrukturer. Thorvall tröttnar någonstans halvvägs, och bryter av med ett karaktäristiskt: ”Det ska jag säga dig, att det är aldrig någon av mina unga älskare som har klagat!”.
Återkommande är också intervjuoffrets irritation över Mattsons gälla röst och osköna sätt att ha håret. Thorvall var långt ifrån lätt att ha att göra med, det står klart. Och detsamma gäller folk som Strindberg, Ivar Lo-Johansson och Stig Claesson. I deras fall kunde man dock särskilja verk från person. Kanske är vi snart är redo att göra detsamma med Kerstin Thorvall.
