"Nordiska myter" av Neil Gaiman

Min första kontakt med Neil Gaiman var genom TV-serien Amerikanska Gudar, baserad på hans bok med samma namn. Jag hade naturligtvis hört talas om honom tidigare, men det var första gången jag tog mig an någon av hans skapelser, och jag upptäckte att han verkar vara en väldigt noggrann författare som kontrollerar sitt källmaterial ordentligt, även om han sedan skriver en helt egen historia.

Så när jag såg hans bok Nordiska Myter så förväntade jag mig nästan att få läsa hans versioner av de gamla nordiska sagorna. Och på ett sätt är det sant, han har ju skrivit ner historierna, och hans egen erfarenhet som författare syns i skrivspråk och melodi.

Men jag har nog aldrig sett en så trogen återtolkning av de gamla folksagorna, skriven på ett sätt som placerar den bland skönlitteratur. För det här är inte bara en ny version av de gamla Eddorna, även om Gaiman har använt dessa när jag gjorde sitt förarbete.

Nej nej, det här är ett återberättande som görs med genuint intresse och en brinnande passion för de gamla historierna.

Jag själv skrev ett arbete om just mytologi när jag gick på gymnasiet, och därtill så är det lite av ett specialintresse. Därför blev jag väldigt glad att hitta några av mina favoritsagor i boken, till exempel ”Gudarnas Skatter” och ”Hymers och Tors fiskarfänge”. De berättas på ett annat sätt än jag är van, men det är ett rent nöje att läsa.

Om du är intresserad av mytologier i allmänhet, eller asatrons sagor i synnerhet så kan jag inte rekommendera den här boken nog mycket. Den är dessutom skriven på ett sätt att jag tror den tilltalar de flesta som tycker om sagor, fantasy eller bara välskrivna korta berättelser.

/Andreas

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida. 

”Öarna” av Amitav Ghosh

Så uppfriskande och annorlunda, denna äventyrsroman med en hel del inslag av magisk realism, som utspelar sig på flera olika håll över världen –  bl.a. Bangladesh, Los Angeles och Venedig. En brokig samling platser kan tyckas, men de hänger ihop på fler än ett sätt i denna historia som dessutom på flera olika plan speglar våra klimatförändringar och dess påverkan, men också Europas migrationspolitik och dess konsekvenser. Och hela det smått osannolika händelseförlopp som allting cirkulerar kring har sitt ursprung i en helt annan historia. Som tar avstamp i en bortglömd, gömd helgedom ute i Sundarbans mangroveträsk i de indiska våtmarker som gränsar till Bangladesh.

Och det är den gode Dean Datta vi får följa. Trots sitt ursprung i dessa indisk-bangladeshiska gränstrakter har han bott stora delar av sitt vuxna liv i USA, och är numera antikvariathandlare i New York. Men under det årliga besöket i sina hemtrakter ombeds han undersöka bakgrunden till en släktings gamla minnen och kastas in i ett vådligt äventyr han aldrig kunnat ana sig till. Med stor förkärlek men med begränsade kunskaper tar han del i efterforskningar kring en mystisk och mytisk historia, som förefaller oförklarlig men givetvis inte är det. Han lär känna människor av alla samhällsklasser och sammanhang som på olika sätt har ingångar i, och kännedom om de olika delarna i historien som blir till ett ytterst oväntat pussel, både för honom och de allt fler personer som blir involverade. Och det ena leder till det andra, för att inte säga det tredje, innan mysteriet börjar klarna.

Det är väldigt olika karaktärer med olika livsöden som kryddar denna mustiga och spännande historiska resa som lika mycket är en resa i vår egen samtid och framtid. Här finns många intressanta saker att fundera över. Men också att tjusas av. Intressant är det, oavsett!

/Tuija

Sök upp och reservera på Ronneby biblioteks hemsida.

"Eden" av Monica Sabolo

Jag hade lite övertro till mig själv. När jag började läsa den här boken pågick samtidigt ett skidlopp på tv´n, mitt fokus var minst sagt splittrat. Tyvärr var det till nackdel för berättelsen. Jag kom inte alls in i den. Så lite trögt i början men sedan tog den verkligen fart! Och det finns en dröjande, mystisk, lockande ton i berättelsen.

Jag är lite fascinerad över den spelplats och de huvudpersoner författaren valt. Själv verkar hon vara uppväxt i Europa (Milano, Genéve och Paris nämns i författarporträttet) men ändå skriver hon om amerikas ursprungsbefolkning, om deras sätt att leva inklusive deras sätt att se på naturen, andar etc och huvudpersonerna bor i ett reservat. Undra vilken kunskap hon har om deras situation? Hon skriver bra och engagerande men hur har hon skaffat faktan till att göra porträtten av ursprungsbefolkningen? Lite nyfiken är jag allt.

Annars är det Nita 15 år som är berättaren. Hon har möjligheten att komma bort från reservatet, har läshuvud som kan ge henne möjligheter att bli någon och inte fastna i reservatet (som sin mamma). Nu står hon på gränsen till vuxenvärlden. Hon lockas av de unga kvinnor som jobbar på barnen i närheten. De är så självsäkra, har en trygghet i varandra, en gemenskap och styrka som Nita blir avundsjuk på. Nita dras till dem och lockar med sin väninna att hänga där om kvällarna. Men det är en farlig plats för unga kvinnor. Skogsarbetarna hänger där och tjejerna liftar också till baren. Längs motorvägen hänger bilder av unga kvinnor som försvunnit och påminner om att vad som helst kan hända. Och det händer. Nita klasskamrat är försvunnen ett par dagar och har blivit utsatt för övergrepp. Nita vill hitta den som gjort det, hon har sina misstankar och hittar vägar för att hämnas. Men blir det som hon tänkt och vad händer på vägen.

Jag kan inte låta bli att dras in i berättelsen och känner med Nitas funderingar över livet, kärlek, framtiden och vännerna. Hon gör det bra Sabolo, relationerna mellan Nita och hennes skolkamrater och andra ungdomar känns realistiska. Jag har tidigare påbörjat den första översatta boken av henne, ”Summer”, den fastnade jag inte alls för. Men min kollega gjorde, läs här om den. Egentligen verkar den ha samma tema. Jag kanske ska ge den ett nytt försök?

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida.

Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen av Agota Kristof.

En författare jag varit nyfiken på är Agota Kristof. Först läste jag om hennes böcker i våra listor med lektörsomdömen, de fick riktigt bra kritik. Sedan har jag haft två låntagare som hyllat en av titlarna. "Den stora skrivboken". Så sagt och gjort. Låna hem och börja läsa. 

Den första boken jag läste, en liten tunn som heter ”Igår”, tyckte jag så där om. Men en kollega var riktigt förtjust i den. Men den som heter ”Den stora skrivboken”… wow vilken läsupplevelse! Den är hemskt brutal, rå och fullständigt underbar. Jag hamnar i ett läs-sug som inte går att stoppa. Samtidigt behöver jag pausa mellan kapitlen för att andas och smälta den senaste historien. Jag får följa tvillingbröderna Lucas och Claus som mamman lämnar hos deras mormor för att tvillingarna ska komma bort från kriget. Mormor kallar dem horungar, vardagen är hård och de härdar sig på diverse sätt för att överleva vardagen. De är verkligen med om mycket. Nästan för mycket. Men jag kan inte sluta läsa…

Åh så skönt, tänkte jag när deras del slutade i boken. Nu kan jag få en annan berättelse, "Beviset". Men jag hade helt missförstått. För de tre berättelserna i denna bok hänger ihop (de var från början tre böcker, men här sammanslagna till en). Så samma bröder, samma elände och hemskheter och nästan lika bra. Men jag börjar ifrågasätta… Samma bröder men nu i en lite annan berättelse. Den överensstämmer inte med den första… Hmmm… Samtidigt säger en av personerna i boken ungefär att även om han skriver den sorgligaste berättelse man kan tänka sig så blir det i alla fall inte sorgligare än det verkliga livet. Så allt det hemska jag läst om. Allt Kristof beskrivit om ur det skulle kunna vara att leva under ockupation, kärlekslöst och fattigt så är det ännu värre i verkligheten. Kristof lyckas verkligen tydliggöra det för mig.

Nu hastar jag fram till tredje boken, "Den tredje lögnen" som gör mig ännu mer förvirrad. Vad är sanningen om bröderna? Finns det någon ”rätt” berättelse? Jag läste nästan för snabbt på slutet. Hängde inte med i vem som var vem, vad som hade hänt. Kristof förvirrar. Men boken avslutas med ett ypperligt efterord som precis sätter ord på min upplevelse under läsningen av de tre böcker som ändå på något sätt hör ihop. Men tjuvläs inte det utan börja från början och härda ut till slutet så kanske du också når samma aha upplevelse som jag. I efterordet får du även veta lite mer om författaren och hur hon kan skriva en sådan här tänkvärd och drabbande bok.

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida.

”Den onda systern” av Karin Dionne

Uppföljaren till den ovanliga och intressanta Träskkungens dotter går sannerligen inte av för hackor den heller – det här måste vara den obehagligaste bok jag läst! För en psykopat är obehaglig nog i sig, och när det dessutom visar sig vara ett barn som är det… en oberäknelig, tickande bomb för sin omgivning… usch och fy! Och ändå går det inte att lägga boken ifrån sig för den är ju så fruktansvärt spännande! Och välskriven. Och så fantastiskt naturnära…

Inledningsvis får vi möta Rachel, som i femton år frivilligt suttit på en psykiatrisk klinik, övertygad om att hon dödat sina föräldrar som 11-åring. Skulden har tärt på henne, minnesbilderna av de skjutna föräldrarna förföljer henne än. Men när hon av en slump får se den gamla polisrapporten, som fullständigt avskriver henne som möjlig skytt, börjar hon ifrågasätta sina minnesbilder. Om det inte var hon som sköt, vem gjorde det då? Och hur kan hon fortfarande se hela scenen så levande framför sig? Fast besluten att konfrontera sin syster med hur allting egentligen hänger ihop, skriver hon ut sig från kliniken och beger sig till sitt barndomshem där systern fortfarande bor kvar.

I omväxlande kapitel får vi följa den vuxna Rachel mot mötet med den nio år äldre systern Diana, och kapitel där den unga mamman till flickorna – Jenny – berättar om hur, och varför, de bröt upp från sitt traditionella förortsliv. Pappa Peter, växtbiologen, bytte ut sin undervisning på universitetet mot forskning ute i fält istället, liksom mamma Jenny, djurbiologen, som hittills varit hemma med lilla Diana, och allt möjliggjordes genom att flytta ut till det makalösa huset ägt av Peters släkt, mitt ute i Michigans djupaste skogar. I olika nedslag får vi inblick i hur mamma Jennys farhågor kring dottern växer. Flickan saknar helt empati, är oberäknelig, impulsiv, manipulativ – men föräldrarna kämpar på med hennes humör i tron att det nog kommer att växa bort. När lillasyster Rachel föds accelererar orosmomenten – farhågor kring Dianas handlingar byts allt eftersom ut mot visshet… vad är det för fel på flickan egentligen!?

Vi får en intressant inblick i systrarnas uppväxt; hur de som varandras enda sällskap leker, lär sig, utvecklas. De får hemundervisning av mamman parallellt med att de följer sina föräldrars studier ute i naturen – medan Rachel utvecklar en stor kärlek och vördnad till djuren (som hon faktiskt kan kommunicera med!) utvecklar Diana en konstnärlig ådra där hon lär sig att konservera och stoppa upp döda djur. Men till slut går någonting fel, så fullständigt fel. Hur kunde det gå så? Och vems är skulden egentligen?

Bortse från en och annan logisk kullerbytta och låt dig istället uppslukas av värsta bladvändaren!

/Tuija

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida. 

”Przewalskis häst” av Maja Lunde

Vilken författare hon är, denna norska som skriver om vår dåtid, nutid och eventuella framtid invävt i en klimat- och miljökontext där vi manas till eftertanke. Efter att i sina två senaste romaner ha lagt fokus på vår matförsörjning (”Binas historia”), vårt vattenberoende (”Blå”) har hon nu fokuserat på zoologin, här representerat av världens sista vildhästar. Men utrotningshot hänger över många arter, så även över oss? Och det känns riktigt tungt och dystert, trots sitt angelägna ämne, att läsa om en framtid som regnar bort i Norge… Intressant nog placerar hon i alla fall en överlevande från torkan i sin förra bok här, i ett desto blötare sammanhang, och lämnar öppet för… ja, vad? Och kan utrotningshotade djurarter överleva utan hjälp från oss, när förutsättningarna är så väsensskilda mot vad de genetiskt utvecklats för? Ja, mycket är intressant och synnerligen tänkvärt, det är spännande läsning, och även annat vävs in – t. ex. förbjuden kärlek i det förgångna men också hur bristen på en närvarande förälder kan ta sig uttryck…

Dem vi får följa i omväxlande kapitel är dels zoologen Michail från S:t Petersburg under 1880-tal, som tillsammans med den vida berömda djurfångaren Wolff beger sig ut på en långväga expedition till Mongoliet för att försöka föra hem några exemplar av den sista vilda takin som man upptäckt lever kvar där på stäpperna än.

Vi får också följa veterinären Karin under 1990-talet, vars kärlek till takierna uppstod redan i barndomens Berlin medan bomberna föll omkring henne och Görings vildhästar. Uppdraget hon tagit på sig går ut på att släppa ut flockvis med takier som hon drivit upp i södra Frankrike, på deras rätta plats i Mongoliet, för att åter bidra till en arts egen överlevnad i dess rätta sammanhang. Med sig på denna resa har hon sin vuxne son som hon försöker hålla borta från droger.

Och så har vi det framtida perspektivet i Norge, där vi 2064 får följa Eva och hennes 14-åriga dotter Isa, där de kämpar på sin gård för överlevnad. Regnet strilar och de utrotningshotade djuren som hållits på gården i generationer går en allt mörkare tillvaro till mötes. Eva känner sig nödgad att släppa ut dem, en efter en, att försöka klara sig i vilt tillstånd, för hon har ingen mat till dem längre. Och inte till sig själva heller.  För allt ruttnar bort. Och ingen hjälp finns att få, inga andra finns kvar. Alla andra människor har gett sig iväg, kvar finns bara de fega, eller de som… Så - vem ska sörja för deras överlevnad om/när de inte orka själva mer? Eller måste även de ge sig ut på vägarna? Och i så fall vart?

Ja, det är maffig läsning, nästan 500 sidor äventyr, strapatser, överlevnad till varje pris mot aldrig så olika utmaningar. Och kärlek till hästen så klart. Det är ju den som står i centrum för alla tre berättelserna, i all sin biologiska prakt och krasshet. Så det är både vackert och skrämmande, tänkvärt och berörande. Och hon skriver så väl, så klockrent väl. En njutning!

/Tuija

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida.

"Sent i September" av Jujja Wieslander

Denna bok har jag sneglat på så många gånger. En vacker akvarell på framsidan och så Jujja Wieslander som författare. (Hon som skrivit så många böcker om Mamma Mu och Kråkan). Den har underrubrik ”en sorts trädgårdsbok”. Det är alltså inte en ren tips-på-hur-man-gör eller rabblar massor av växter utan den där sortens trädgårdsböcker som är mer en berättelse.

Jag kan gilla den typen av böcker. De jag minns särskilt är "Klosterträdgårdar" av Lena Israelsson och "Äppelkungar" av Lars-Olof Hallberg. "Klosterträdgårdar" har jag bloggat om för många år sedan, klicka och läs om du är nyfiken. Denna är snäppet ännu bättre och den sortens trädgårdsbok som är både lite om odling, hennes eget nutida liv (när hon skriver), barndomen, om hennes föräldrar, funderingar över livet och döden och härliga trädgårdsbetraktelser.

I korta (ibland väldigt korta) kapitel och lite längre så går året i Jujjas trädgård. På slutet började jag sträckläsa för det var så bra men jag ångrar nästan det. För efter varje litet kapitel hade jag velat vila en stund och reflektera över texten. Det är inte ofta jag får den feelingen! Bäst av allt var att jag verkligen längtade ut i min egen trädgård och naturen efter varje läsning.

Gillar du sådana här böcker så har min kollega Anneli tipsat om några i ett tidigare blogginlägg.

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida.

”Cyklonvarning” av Christina Wahldén

En ny Darwindeckare är nu släppt, uppföljaren till den uppmärksammade, lite ovanliga och mycket välskrivna ”Nämn inte de döda”. Och den är nog t o m bättre – det är fortfarande stort fokus på aboriginernas situation i dagens Australien, men mordhistorien får en mycket oväntad vändning som twistas till ytterligare av den annalkande cyklonen vars dån och raseri författaren använder skickligt till att öka spänningen än mer. Detta är riktigt bra!

Boken inleds med sommarhetta och vinande vindar dagarna före jul. Många minns och plågas fortfarande av minnena från cyklonen Tracys framfart julen 1974, bl a den rödlätta polisen Bluey som förlorade sin lillebror då staden ödelades. Så hittas en 20-årig aboriginyngling ihjälskjuten, som Bluey och hans unga aboriginkollega Jess får i uppdrag att undersöka. Mycket av stadens problem cirkulerar kring narkotikahandeln – langare, säljare, brukare… alla dessa unga mörkhyade män utan framtidstro som genom detta tjänar pengar och uthärdar livet och dess orättvisor. Men är mordet verkligen narkotikarelaterat? Jess råkar upptäcka helt andra ingångar i mordet än vad de någonsin hade kunnat ana sig till, bl a tack vare hennes förmåga och möjlighet att komma aboriginkvinnorna och barnen närmare in på livet än vad den vanliga, vita polisen i regel lyckas med. Vad är det egentligen som pågår i deras lilla stad?

En kanondeckare med ett språkligt flyt som manar till sträckläsning! En fantastisk bladvändare vars cyklon fortfarande vrålar i öronen på mig! Vilken mardröm för dem som upplever detta på riktigt, känner jag. Läs och var tacksam över att vi inte lever i tropikerna!

/Tuija

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida. 

”En cowboy lämnar stan” av Conny Palmkvist

Vilken fantastiskt fin och berörande historia om livet och döden! Ensamhet och sorg är bärande byggstenar och den cirkulerar kring två män, en liten flicka och en liten pojke, är indelad i tre delar och i den första får vi möta nittiofyraårige Johan.

Livet sjunger på sista versen och Johan gör vad han kan för att lura hemtjänsten att komma till honom oftare än vad som kanske behövs. Allt för att dämpa ensamheten. En fyrtioårig Anders har plötsligt dykt upp med hemtjänstpersonalen dagtid, men Johan noterar att Anders verkar jobba i nattjänsten också. Sover karln aldrig? Och varför luktar han sprit och ser så nedgången ut? Kan han också se den lilla indianflickan Cadence som skymtar i lägenheten då och då?

I den andra delen får vi följa hur den sjuttonårige Johan från Halmstadtrakten sätter sig på Amerikabåten 1938 med ett enda mål i sikte. Det enda han kan säga på engelska är ”Hello. I´m from Sweden. I´m seventeen years old and I want to work as a cowboy on a ranch”. Mot alla odds hamnar han faktiskt så småningom på en ranch i Utah, där cowboylivet kanske inte blev som han tänkt sig. Och en natt när han ofrivilligt blir kvar långt ute i obygderna träffar han en liten övergiven navajoflicka som lämnats att dö. Johans inre kompass vägrar låta honom lämna henne där utan istället tar han henne med sig tillbaka till ranchen, vilket får oanade och dramatiska konsekvenser.

I den tredje och avslutande delen får vi en inblick i hur livet ter sig för läraren Anders, som de två senaste åren grävt ned sig i sin sorg över sonen som drunknade, sonen som aldrig blev äldre än fem. Endast alkoholen bär honom vidare från dag till dag, han har slutat leva och vet inte om han ens vill överleva längre. Allt har förlorat sin mening. Men när Johan plötsligt blir jättedålig etableras någon form av samförstånd de två männen emellan – för visst lever en person så länge någon minns henne?

Det är onekligen en väldigt naken och rörande inblick i två väsensskilda livsöden, och dessutom skriven på ett vackert språk - en bok att tycka om och som jag kommer att bära med mig länge. Det vet jag.

/Tuija

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida.