Torsdagsänkorna

”Tre döda kroppar hittas på botten av en pool i ett exklusivt bostadsområde utanför Buenos Aires. De döda männen brukar träffas på herrmiddag varje torsdag.”

Så mycket av handlingen får man reda på genom att läsa baksidestexten till Claudia Piñeiros Torsdagsänkorna. Kan det vara intressant för oss här i Sverige att läsa om Argentinas överklass/högre medelklass, frågar man sig.

Berättaren är fastighetsmäklare i Altos de la Cascada, bostadsområdet där boken utspelar sig. Hon börjar i yrket lite av en slump, efter att hon och hennes make lyckades köpa ett eget hus till en ganska bra pris. Med tiden blir hon familjens huvudförsörjare, och blir mäklare för de flesta fastighetsaffärer i Altos de la Cascada.

Altos de la Cascada är ett bostadsområde med stängsel och portvakt, ett så kallad gated community. Där finns golfbana och engelskspråkig skola där alla områdets barn bör gå – även om de inte talar engelska från början. Det finns strikta reglar för trädgårdsskötsel och staket mellan tomtarna är banlysta. Det är ett gated community som låtsas att stängslen inte finns.

Och det är mycket annat som heller inte låtsas om. Som arbetslöshet och ekomomiska problem. Och hur går det för barnen? Och de exklusiva semesterresor? Det viktigaste för invånarna blir att upprätthålla fasaden – lugnt och fridfullt, utan allvarliga problem i livet. Men fasaden spricker alltmer. Verkligheten smyger sig även på invånarna i Altos de la Cascada. I slutändan blir det omöjligt att upprätthålla illusionen.

Intressant? Tja, jag slukade Torsdagsänkorna på ett par dagar. Och fann stort nöje i den begåvade avklädning av ett helt samhälles livslögner.

/Tine

Reservera boken i bibliotekets katalog

Mera Meyer

I Den sista safarin – allas vår sydafrikanska deckarfavorit Deon Meyers senaste – möter vi varumärkeskonsulten Emma Le Roux. Hon har sedan länge betraktat sin bror Jacobus som död. Han försvann spårlöst i Krugerparken för tjugo år sedan, men verkar nu ha dykt upp på tv, utpekad för mordet på en häxdoktor och ett gäng tjuvjägare.

Emma måste få veta sanningen, men blir tidigt varse att någon försöker hindra henne. Hon anlitar romanens huvudperson, livvakten Martin Lemmer.

En bra deckare ska spegla samhället, brukar i alla fall vi svenskar mena. Sjöwall/Wahlöö satte här tidigt standarden. Betraktat ur ett hårdkokt Ed McBainskt perspektiv visade sig 60- och 70-talets krakelerande folkhem vara en kriminallitterär guldåder, och Deon Meyer har onekligen svingat hackan i något liknande (upphöjt till tusen).

I smältdegeln Sydafrika tycks det hart när omöjligt att skildra mord utan sociala implikationer. Meyer kan osökt låta varenda liten morsning ge eko i landets blodstänkta historieschakt. Den sista safarin framstår i förstone som något slags uppskruvat Jägarna, men intrigen letar sig på intrikata vägar upp till politiskt högsta nivå. I romanens utkanter flaxar till och med ett Jas Gripen förbi.

Bidragande till Meyers europeiska framgångar är samtidigt att han vilar tungt på sina amerikanska förebilder, vilket knappast hade varit möjligt för tjugo-tjugofem år sedan. Bara i ett post-apartheidskt Sydafrika kan en vit deckarhjälte av klassiskt försupet och familjetrasslande snitt göra anspråk på läsarnas intresse. Och Meyer sparar inte på krutet när det gäller denna möjlighet.

Till skillnad från de tidigare böckernas Zatopek van Heerden och Benny Griessel håller sig Lemmer visserligen strikt till läskeblask. Men detta märkliga genrebrott kompenseras med råge av att han fullständigt dryper av sexism. Det är Lemmer och inte nödvändigtvis Meyer som anser att kvinnokroppens enda funktion är att vilseleda det otäcka könet, tvingas man gång på gång försöka övertyga sig själv om.

”Deckare ska vara underhållande – och de är bara ett fönster in till det värsta i samhället”, förklarade Meyer i en intervju härförleden. En smula tröstande i sammanhanget. Och Den sista safarin är sanslöst underhållande, mycket tack vare den stora kärlek till sitt brokiga hemland som Meyer dessutom lyckas baxa in i sina berättelser. Han blir fortfarande bara bättre och bättre.

/Martin

P.S Den avslutande meningen är en sanning med modifikation. Den sista safarin gavs ursprungligen ut före Tretton timmar, som kom på svenska redan 2011. Den omvända ordningen kan kanske förklaras av att Lemmer saknar beröring med övriga böckers persongalleri, men också av komplicerade översättningsturer. Meyer skriver på afrikaans, men översätts till svenska från engelskan. 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Omöjlig att parera

Hängde ni med i debatten om Play? Den flammade upp i höstas, närmare bestämt den 18 november. Författaren Jonas Hassen Khemiri hade varit bio och i 47 brännande punkter lät han Ruben Östlunds unisont hyllade tredje långfilm konfrontera den svenska verkligheten.

Jag läste nog vartenda ett av de inlägg som sedan följde. Uppslutningen var mangrann. Åsa Linderborg och America Vera-Zavala i Aftonbladet, Stefan Jonsson i DN, Nina Lekander i Expressen. Filmen är rasistisk hävdade vissa. Antirasistisk, menade andra. Östlund själv stod – som brukligt när konstnärer kommenterar sina egna verk – för debattens lågvattenmärke. Lena Andersson levererade – även det brukligt – den kanske skarpaste analysen.

När jag i helgen äntligen fick tillfälle att se Play hade jag alltså en stor påse förförståelse med mig i soffan. Exempelvis hade jag sedan länge full koll på intrigen.

Play handlar om ett gäng svarta kids som meddelst det så kallade brorsantricket lurar iväg ett par något yngre vita kids. ”Brorsan” påstås ha blivit bestulen på sin mobiltelefon, misstänkt lik den som en av de vita killarna tvingas visa upp. Offren övertalas att följa med till ”brorsan”, för att säkerställa att det inte rör sig om samma telefon. Ett utdraget och retoriskt raffinerat rån.

Är då Play en film som det räcker att läsa om? Naturligtvis inte. Summan av tematikens komplexitet, Östlunds regiförmåga och amatörskådespelarnas totala tonträff är överväldigande. Den kan omöjligt pareras av ens förförståelse.

Framförallt drabbas jag av den djupa pessimismen. Play speglar ett hopplöst sönderfallande Sverige. I frånvaron av ett gemensamt samhällsprojekt är det i de små maktstriderna – med eller utan materiella insatser – som allt avgörs. De svarta killarna har insett och lärt sig spelreglerna. De kan utnyttja fördomarna om sig själva, skrämma med sin blotta uppenbarelse, och röra till den bekvämt invanda uppdelningen mellan offer och förövare.

Samtidigt stockar sig frågorna. Hur ska man tolka de två scenerna med panflöjtsbandet? Varför handlar det bara om grabbar? Varför motarbetar Östlund, genom ett par brutalt råa scener, vår smygande medkänsla med det svarta gänget? Och den kanske jobbigaste frågan av alla: Vad menar jag egentligen när jag skriver ”vår”?

/Martin

Reservera filmen i bibliotekets katalog
     

Allt detta tillhör mig

Bättre sent än aldrig. Redan 2002 debuterade tjeckiska Petra Hůlová med den massivt hyllade Paměť mojí babičce. Nu – tio år senare – kommer boken i svensk översättning, utgiven av malmöförlaget Rámus. Man kallar den Allt detta tillhör mig, vilket följer den engelska översättningens All This Belongs to Me och inte originaltitelns ordagranna betydelse – Minne av min mormor/farmor. Lite märkligt.

Boken är hur som helst strålande läsning. Den som trängtar efter kafkastämning, Karlsbron i morgondimma, diakritiska tungvrickningar och förrädiskt lättdrucken pilsner lär dock bli besviken. Allt detta tillhör mig utspelar sig nämligen i Mongoliet. Hůlová var där och researchade som utbytesstudent, efter att ha förälskat sig i landet via Nikita Mikhalkovs film Urga.

Hon radar upp en stor mängd systrar, mostrar, mödrar, mormödrar och mormorsmödrar. Deras inbördes relationer är hårt prövade – av trångbodda gerer (se bilden), av oäkta förbindelser med förbipasserande kineser, av bittert missunnade frigörelseförsök. Den mongolska stäppen är ypperlig arena för ambivalensen mellan att stanna kvar eller att sticka i väg; att hembygdsromantiskt stå ut med superi och överraskningssex, eller att ge efter för Stadens frestelser (som lena sjalar, små radioapparater och korvar på burk).

Det är osentimentalt på ett nästan monotont vis. Samtidigt smärtsamt vackert. Särskilt när Hůlová – och det är väl detta som den svenska titeln åsyftar – kontrasterar de storslagna vidderna mot den klaustrofobiskt lilla värld som hennes kvinnor rör sig inom. Lite kafkastämning trots allt. Den samhällspolitiska omgivningen framtonar endast i en akut rasistisk och misogyn skepnad. Vägen bort leder för såväl Nara och Zaja som för deras otaliga medsystrar in under samma solkiga bordellakan.   

    

Intressant i sammanhanget är hur Hůlová tryfferar sidorna med ett flertal mongolska begrepp och uttryck – som sjoroon, deel och chuuchdjin tsetserleg – vilka man först efter hand förstår betydelsen av. Hela romanen kan nog ses som ett skolboksexempel på vad litteraturvetarna plägar kalla främmandegöring. Med det menas litteraturens förmåga att medelst främmande formspråk och scenografier blåsa nytt liv i klichetyngda fenomen. Att öppna upp våra ögon inför det ack så välkända. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Skogen

Skogen... Namnet på ett nyproggband kanske? Eller en dikt av Joar Tiberg? Eller en film – av säg Jesper Ganslandt – där allvarliga hipstermän som förläst sig på Thoreau och Folke Dahlberg försöker bygga en kolmila?

Nej, Skogen är istället titeln på Margareta Lindholms sjunde roman, renons på ängsliga storstadsbors självförverkligande strapatser i spenaten. Människorna i Lindholms böcker besöker inte naturen. De slits därifrån.

I Skogen möter vi Maria och Bror, ett tvillingpar i sextioårsåldern. De bor tillsammans i sitt ensliga gamla föräldrahem, i trygg symbios med jorden och skogen de ärvde. Deras vardag förmedlas genom ett halvårs utsnitt ur Marias dagbok; sparsmakade små anteckningar om väder, fågelliv, bärplockning, postbilen och minnen från förr. Och så om en växande oro inför framtiden.

Hemmanet är nämligen ett arrende, som kyrkan har beslutat sig för att sälja. Maria och Bror måste flytta in till samhället, sägs det. Bli ett fall på kommunens omsorgsbord. Hur nu det ska gå. Grenaas, den nya ägaren, verkar sakna syskonens känsla för hur gammelskogen ska skötas, och Bror – som länge verkar ha varit psykiskt instabil – måste ju alltid ha något för händerna.

Sällan har jag läst en så strängt hållen roman. Någon handling går knappast att tala om. Lindholm låter bara den ödesmättade väntan breda ut sig, samtidigt som Brors och Marias försynta konturer bara blir något skarpare. Marias kortfattade dagboksskrivande tar fram detektiven i läsaren, på ivrig jakt efter romanens undflyende kärna.

Hur allvarligt är det med Brors sjukdom, och i vilken utsträckning inser egentligen syskonparet att de ska flytta? Svaret söker man i rader som ”Vi har resonerat om ifall vi ska ta ur innanfönstren eller inte. Bror ville inte, men jag tyckte att vi skulle göra det”. 

Skogen är en ytterst stark skildring av utanförskap, hänsynslös urbanisering och ödmjukhet. Ett eko från en annan tid, då skog var mer än något att ha i bakgrunden på sin facebook-profilbild.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Amagansett

Först fanns indianerna, sedan kom engelsmännen senare handelsmännen och fiskarna till den långa sandstranden på Long Island, New York State. 1947 finns den milslånga sandstranden kvar, nu på lagom avstånd från storstaden lockar den nästa grupp till platsen; New Yorks köpstarka societet som vill bygga sommarresidens vid sanddynerna.

Fortfarande finns fiskare kvar i småstäderna längs kusten. Två av dem hittar en morgon en död kvinna, Lillian Wallace, i sitt fiskegarn. Att stadsborna inte förstår faran med strömmarna är en sak men det finns saker med kroppen som förbryllar både polisen Tom Hollis och fiskaren Conrad Labarde.

Conrad Labarde, av baskisk härkomst, är nyligen hemkommen från en konvalescens efter att ha varit med i 2:a världskrigets strider i Italien. Polisen Tom Hollis har blivit förflyttad till landsortsstaden Amagansett efter att han varit för nitisk i att reda upp en korruptionsaffär. De två känner inte varandra men börjar nysta i Lillians död var och en på sitt håll. Lillian Wallace visar sej vara dotter till en känd finansman som har sommarbostad i Amagansett.

Stad möter land, societet möter arbetarklass och landets folk. Mäktiga intressen nafsar på mark som av hävd tillhört valfiskarna. Smygande ställs det invanda på ända för Amagansetts invånare, och politiker och polis känner av den krävande noblessen från New York. Fyndet av Lillian Wallace kropp får samhället i gungning och mörka hemligheter anas bakom det som först såg ut som en olycka.

Skildringen av fiskarnas vedermödor glänser av sorg och stolthet. Man både ser och luktar havet. Landskapets historia är vemodigt och mycket vackert och det är svårt att skiljas från Conrad Labarde och Tom Hollis mot slutet.

Amagansett är en fängslande bok med olika skikt. Dessutom har Mark Mills ett fascinerande sätt att berätta. Lite i taget får man reda på precis så mycket så att man bara måste läsa lite till och lite till. Mark Mills är (lite förvånad blev jag allt) engelsman och har gjort ett gediget researcharbete kring orten Amagansett (som alltså finns på riktigt) och dess människors historia. Han är också filmmanusförfattare och det kan förklara hans förmåga att skapa band till sin läsare.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog