måndag 30 januari 2012

Ett alldeles särskilt förhållande

Det börjar bra. Sally Goodchild, utrikeskorre för Boston Post i Egypten, träffar den manlige kollegan Tony Hobbs under ett riskfyllt uppdrag. De inleder ett förhållande och Sally blir efter en kort tid gravid. Ungefär samtidigt blir Tony hemkallad till sin tidning i London och paret tvingas fatta viktiga beslut om sin framtid. De bestämmer sig för att gifta sig och Sally flyttar med till London. Men förhållandet som börjat så bra tar en annan vändning när flytten är genomförd. Sally känner sig ensam i sin nya hemstad och Tony börjar dra sig undan henne.

När deras gemensamma son föds drabbas Sally av en förlossningsdepression och blir oförmögen att ta hand om barnet. Tony ger inget stöd och snart blir situationen ohållbar. Sally blir inlagd på psyket. När hon sakta börjar bli bättre kommer nästa dråpslag. Ett dödsfall i hemlandet gör att hon måste lämna England för en period. När hon kommer tillbaka är huset tömt på alla saker förutom hennes egna. Tony har tagit sonen och flyttat. Det är bara början på en lång kamp för Sally att få tillbaka rätten till sin son.

Den väcker sannerligen känslor, Ett alldeles särskilt förhållande. Jag blir arg, förtvivlad och känner desperationen medan jag läser. Ett tag blir det rent av klaustrofobiskt. Ändå är det omöjligt att sluta läsa. Historien, som återberättad kan te sig en smula klyschig, är verkligt gripande och blir aldrig banal. Douglas Kennedy har skildrat en verklig mardröm.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

fredag 27 januari 2012

Keith Jarrett

Keith Jarretts pianoimprovisationer är en oomkullrunkelig hörnsten i mitt musiklyssnande. Liksom i väldigt många andras. Jarretts The Köln Concert från 1975 ska vara en av tidernas mest sålda jazzskivor.

Genrebeteckningen jazz känns emellertid hopplöst snäv i sammanhanget. Utifall att en utomjording – av någon anledning – skulle be mig om en snabb definition av det vi människor brukar kalla musik, sitter jag alltjämt beredd med The Köln Concert.

Rio, Jarretts senaste soloskiva, är i och för sig minst lika lämpad. Här återfinns samma transartade och totalt oplanerade improvisationer; samma kusliga direktkontakt med så gott som hela den västerländska musikhistorien, och lite till.

Rios båda skivor är inspelade så sent som den 9 april 2011, och dokumenterar Jarretts hela konsert på Theatro Municipal i Rio de Janeiro. Enligt ryktet ska applådåskorna knappt ha hunnit mullra ut innan den ökänt perfektionistiske Jarrett ringde upp sin mångåriga samarbetspartner Manfred Eicher, chef över finjazz-skivbolaget ECM. Kvällens utflykter skulle räddas åt eftervärlden.

Rios första improvisationer är förhållandevis introverta och lågmält sökande. Samtidigt mer förtätade än Kölnkonsertens inledande tjugosexminuters-ostinato. Jarrett är sedan 90-talet diagnostiserad med kroniskt trötthetssyndrom, och de snävare format som han numera rör sig inom är ett berikande symtom.

Lekfullheten tilltar efterhand. Jarretts karaktäristiskt gospelanstrukna vänsterhand gör sig påmind och får ofta fungera som sammanhållande kitt, oavsett om det är Bach, Mozart eller As time goes by som de vindlande melodislingorna för tankarna till.

Ibland – och framförallt på cd två – tycks även ljuden från den omgivande sydamerikanska kvällningen sugas in genom konserthusets dörrar och fönster, och vidare ut genom det totalt friktionslösa språkrör som Jarretts väsen utgör. Jarrett spelar inte musik, förklarade någon. Han är musik.

Avslutar med lite gammal youtubiana samt upplysningen att Rio, i likhet med ECM:s övriga utgivning, inte finns tillgänglig via gängse leverantör av strömmad musik. Dock via Ronneby bibliotek!

/Martin



Reservera skivan i bibliotekets katalog

onsdag 25 januari 2012

Väl värd att upptäcka

Försäljningen av svavel från de isklädda och ogästvänliga polartrakterna är Takoriens huvudinkomst och grunden för många rika mäns välstånd. Men någonting är på gång där uppe. Uppror? Två agenter från hemliga polisen skickas dit för att undersöka saken. Men de är inte ensamma om att dras till området. Människor, häxor och varelser av alla de slag, men med olika intressen för ögonen, sammanstrålar där. Är det slumpen eller något större som styr?
Det händer alldeles för mycket för att jag ska lyckas beskriva den mångfacetterade berättelsen närmare. Det finns nog inte en egentlig huvudperson utan snarare ett tjog. Vissa försvinner eller dör just när jag fått kläm på dem, andra möter varandra på de mest oväntade platser och nya tillkommer ständigt. Jag har efter 375 sidor ingen aning om vart berättelsen är på väg, och det är ju trevligt. Jag anar berättelsens huvudspår men kan likväl ha helt fel (på ett positivt sätt). Men då har jag 200 sidor kvar i första delen av fyra och del två är minst lika tjock. Det finns med andra ord utrymme för många vändningar, intriger, samband och fler personer…
Boken jag läser är Svavelvinter av Erik Granström, som gavs ut första gången 2004. Kanske är det någon som läst den eller spelat den? En kollega till mig kände igen den som ett rollspel. Nu har författaren bytt förlag (det förra blev nedlagt) så det passar väl bra med en nyutgivning av första delen samtidigt som del två, Slaktare små, kommer ut.

Svavelvinter är en alldeles utmärkt bok som är svår att släppa, med mycket att fundera över mellan läsningarna: Annorlunda (påhittade?) världar och kulturer, hur varelserna egentligen ser ut, sambanden mellan händelser och om det var så bra att de öppnade den där porten… Men den tar tid att läsa så jag vet inte hur jag ska hinna läsa klart och klura färdigt över händelserna, och läsa en ny bok innan det är dags för mitt nästa blogginlägg. Dessutom vill jag helst fortsätta med del två i serien…
/Liselott

fredag 20 januari 2012

Den sista dimman

























The House of Mist är den bästa hollywoodfilm som aldrig spelats in. John Huston skulle ha regisserat, Lauren Bacall och Humphrey Bogart spelat huvudrollerna. 1940-talets begynnande mccarthyism satte käppar i hjulen. Huston var en av de många drömfabriksarbetare som mer eller mindre grundlöst anklagades för kommunistiska böjelser. Hur som helst – förlagan till manuset, den chilenska författaren María Luisa Bombals mästerliga långnovell "Den sista dimman", har kommit i svensk nyutgåva!

Insikten om María Luisa Bombals betydelse för litteraturhistorien tycks vara av en smygande karaktär. Och i vanlig ordning kraftigt försenad. Bombal dog 1980, efter decennier av spritmarinerad improduktivitet.

I 30-talets Buenos Aires, dit hon tog sin tillflykt efter att ha skjutit med pistol på sin före detta man (han överlevde), ska hon ha varit du och tjenis med folk som Pablo Neruda, Federico García Lorca och Jorge Luis Borges. Och hennes sparsmakade berättande torde haft ett avgjort inflytande på latinamerikas mer namnkunniga (läs manliga) kollegor.

Med sina suggestiva kast mellan dröm och verklighet har "Den sista dimman" pekats ut som ett av de absolut första exemplen på den sedermera så populära magiska realismen. Det med genren förknippade överdådet – jag tänker närmast på García Marquez lager-på-lagerberättande i Hundra år av ensamhet – lyser dock med sin frånvaro. Bombals språk är ack så temperamentsfullt, men samtidigt enkelt och rättframt.

"Den sista dimman" berättar i kortfattad dagboksform om ett redan från början blodlöst äktenskap. Det unga, kvinnliga jaget har gift sig med sin kusin, en representant för Bombals klonade armé av empatisvagt förnuftstyrda tråkmånsar till äkta makar.

Paret flyttar ut på en enslig landsbygd, vars dimbeslöjade skogslandskap förstärker den tilltagande klaustrofobin. Men skogen har också förtjänster; mystiska förgreningar i berättarens egen vilt famlande passion. En regnig kväll, i en gatlyktas bleka sken finner passionen till slut sin förlösning. I ”en ung man med ena ögonbrynet lätt höjt”...

Bladen brinner. Men just när läsaren känner sig nödgad en stunds andhämtning är ögonblicket förbi, förvandlat till ett hopplöst bleknande minne. Kan mötet under gatlyktan bli mer än en tillfällig permission från det självdöda äktenskapets fängelse? Eller är det bara förtvivlan som återstår?

Visst, det är melodramatiskt så det förslår. Men skildrat med en sådan glödgad stringens att alla ens förbehåll med ens rinner undan. Det samma gäller de övriga fyra noveller som tillsammans med "Den sista dimman" utgör novellsamlingen Den sista dimman. En pärla som ej får missas.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

onsdag 18 januari 2012

Kunde inte glömma den...


Nya släktkrönikor är vi inte bortskämda med. Men Erik Eriksson har skrivit en om kvinnorna i släkten Nygren, bosatta i Byholma utanför Grisslehamn. Närheten till havet och Åland har stor inverkan på livet för de bofasta.
Första boken i serien, Det brinnande havet, lyssnade jag på för ett par år sedan. Jag tyckte inte den var jättebra då. Långsam i berättandet men med partier som var intressantare än andra. Ljuspunkten var den kvinnliga huvudpersonen Johanna som vågade bryta sig loss från sociala och kulturella mönster. Hon lärde sig det optiska telegrafsystemet och kunde skicka meddelanden längs svenska kusten och över till Åland. En kärlekshistoria började, mitt under brinnande krig. Kunde det sluta väl? Skildringen av ryssarnas framryckande på isen, finländarnas flykt och svenska militärens tillbakadragande tyckte jag inte om – men jag har inte heller glömt den.
Eftersom jag inte kunnat glömma den första boken började jag nu läsa den andra i serien, Den blå stranden. Johanna har blivit gammal, barnbarnet Kristina är 22 år och det är hennes liv vi följer under några år. Det är återigen krig men Sverige håller sig neutralt. Vi hjälper dock engelsmännen som gärna tar hamn i Sverige under kriget mot ryssarna. Men en av engelsmännen, Robert, får nog och desserterar. Han och Kristina möts, passion uppstår och de får ett år tillsammans. Men blir Robert funnen riskerar han hängning. Rädslan får honom att fly ut på haven. Han lämnar Kristina och deras nyfödda tvillingar. Ska de någonsin ses igen.
Det är inga stora åthävor Erik Eriksson använder men i beskrivandet av vardagen ryms dramatiken. I hur långt familjemedlemmar kan stå ifrån varandra för att de inte finner orden, inte talar med varandra, som Kristina och hennes far. Hur pigan Marit behandlas. Hon som skickar ut sonen i något ärende när det kommer en karl på besök. Många är de som besöker henne och byn kan heller inte vara utan hennes tjänster.
Eriksson berättar på ett sätt så att det dröjer sig kvar hos mig. Om kärlekshistorier, möten som väl aldrig kan leda till någon lycka och svårigheterna i vardagen. Kvinnor som vågar göra annorlunda. Dessutom får vi i andra boken reda på hur Johannas liv varit sedan sist vi mötte henne. Ett rejält plus i kanten för det. När jag väl smält den här boken ska jag ge mig i kast med del tre. Är den likadan i berättandet skulle den passa utmärkt som semesterläsning…

/Liselott
Reservera böckerna i biblioteks katalog. Som ni ser finns de även som ljudbok, talbok och med stor stil.

måndag 16 januari 2012

Noveller, noveller

Jag har råkat börja det nya året med att läsa noveller. Först ut var Fredrik Lindströms nya bok, När börjar det riktiga livet. Jag blev inte så förtjust, så den får ni läsa om på annat ställe. Så mycket bättre var då Akta dig för att färdas alltför fort av Philip Teir. Teir är kulturchef på Finlands enda svenskspråkiga rikstidning, Hufvudstadsbladet.

Människor som misslyckas, eller känner sig misslyckade är den gemensamma nämnaren för novellerna. Här finns Henrik, den evige studenten som i sin beundran för Jörn Donner går alldeles för långt. Här finns mannen som står på vakt i sitt köksfönster för att ta den som repar hans bil på bar gärning, och här finns Karin som får en ny bild av sin mans farbror. Sluten är ofta abrupta och korthuggna, men människorna känns väldigt levande.Mest känslor väcker novellerna Vit mans slav om Alexander som pressad av sina föräldrar ska delta i skolans poesitävling och blir helt handlingsförlamad, samt Flock som handlar om Thomas som följer efter sin högt aktade storasyster en festkväll och får se något han inte vill se.

Att boken är skriven på finlandssvenska märks då och då. Jag stöter på ord jag inte känner igen och lär mig att "Glada vappen" betyder ungefär "trevlig valborg", att kurabyxor är samma sak som galonbyxor och att krapula är baksmälla. Som språkintresserad tycker jag bara att det är kul och det stör inte läsningen av denna mycket fina novellsamling.

/Jenny

torsdag 12 januari 2012

Sarahs nyckel – läs boken eller se filmen

Så många hemska händelser under andra världskriget. Många av dem har jag aldrig hört talas om. Tidigare har jag skrivit om boken Hotellet i hörnet av bitter och ljuv som tar upp interneringsläger för japaner i USA. I boken jag läst nu, Sarahs nyckel, tar Tatiana de Rosnay fasta Vel´ d´Hiv. Natten den 16 juli 1942 görs räder i hela Paris för att samla ihop många av stadens judar och skicka dem till interneringsläger. Runt 8000 av dessa människor (män, kvinnor och barn) förvaras under några fruktansvärda dagar i en idrottsanläggning i Paris. De är förtvivlade över situationen, utan mat, vatten eller fungerande toaletter. Därefter förs de vidare till koncentrationslägren. Knappt inga återvände.Läs mer om händelsen i svenska Wikipedia och gå vidare till den franska om du kan språket.
De Rosnay skriver inget historiskt verk men väver ett möjligt scenario utifrån händelsen. Hon berättar om Sarah och hennes familj och det som drabbar dem. Hon förankrar det i vår tid med hjälp av journalisten Julia Jarmond som ska skriva en artikel inför 60-årsdagen av händelsen. Hon berörs av Sarahs öde och måste ta reda på hela hennes historia. Historien är sammanlänkad med Julias egen familj och påverkar hennes val i livet.
Det är bra skrivet och boken är svår att släppa. Biblioteket har dessutom filmen som gjorts med boken som utgångspunkt. Tyvärr är den utlånad så jag hinner inte se den innan detta inlägg skrivs. Men den måste jag se!
/Liselott

tisdag 10 januari 2012

The sense of an ending

Det finns något fascinerande med berättelser utan riktig upplösning. Rätt avvägda kan de frammana drabbande insikter om att verkligheten inte fullt ut låter sig gestaltas mellan ett par bokpärmar, eller på en bioduk. Jag tänker på så vitt skilda verk som Leif GW Perssons Profitörerna, Antonionis Äventyret och Julian Barnes Arthur & George.

Att Arthur & George berörde mig starkt beror delvis på att den återuppväckte min mellanstadietids osunda fixering vid Arthur Conan Doyle. Men framförallt tjusades jag av det inte helt tillfredsställande slutet (vilket så klart är avhängit av att boken bygger på det verkliga mysteriet kring de så kallade Great Wyrley Outrages). Barnes vackert framknypplade berättelse ägnar sista sidan åt att ifrågasätta sin egen trovärdighet. Detta när den djurplågerianklagade George Edjali plockar upp sin teaterkikare:

”Han stirrar genom ett system av linser ut i luften och ännu längre bort. Vad ser han? Vad såg han? Vad kommer han att se?”

Julian Barnes senaste roman har inte översatts till svenska än. Men eftersom den nyligen kammade hem Man Booker-priset kände jag mig tillräckligt motiverad för att hugga tag i den engelska utgåvan. Bidragande till min nyfikenhet var också titeln: The Sense of an ending. Filtrerad genom mina bristande engelska-kunskaper tycktes den på ett mångtydigt vis flagga för just den tematik som jag ovan försökt beskriva. Känslan av ett slut?... Förståelsen av ett slut?... Eller kanske betydelsen av ett slut?...

The Sense of an ending har allt man kan förvänta sig av en god brittisk roman: sofistikerade klassmarkörer, tight intrig, briljant dialog av idel one-liners. Vi möter den pensionerade kulturarbetaren Tony Webster, vars liv kan betraktas som normalt och ganska lyckat. I alla fall så här i efterhand, när det hela så smått ska summeras.

En till Tony testamenterad dagbok ställer emellertid till det för honom. Den är skriven av hans gamle barndomsvän Adrian, som för länge sedan tog livet av sig. Fram tills nu har den märkligt nog tillhört den nyss avlidna modern till Tonys gamla flickvän Veronica. Veronica har dock hunnit lägga vantarna på dagboken och vill av någon anledning inte lämna den vidare till Tony. ”You just don't get it” är hennes enda förklaring.

Tonys försök att bringa klarhet ger honom anledning att minnas sin skoltids lillgamla kramratkrets. Och med få men exakta penseldrag lyckas Barnes gjuta liv i den så klischetyngda gubbe-minns-sitt-60-tal-genren. Mycket tack vare den intressanta tesen att "most people didn't experience 'the sixties' until the seventies".

Tonys gamla historialärares frågor kring vad och vem som skriver vår historia, ekar genom hela romanen. Och precis som titeln utlovar: Turerna med dagboken tvingar Tony till en omtumlande, retroaktiv rannsakan av sina egna tilrättalagda minnen. Han väcks till insikt om det grannlaga i att knyta ihop sitt eget liv; i att skapa a sense of an ending.

Slutet på själva romanen är dock det elegantaste jag läst på länge. Tematiken till trots faller Barnes för piruettens frestelse. Med hedern i behåll. Jag vågar till och med dra till med följande påstående: Julian Barnes är lika bra som Ian McEwan.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

onsdag 4 januari 2012

En mästerdetektiv berättar


Gustavs grabb handlar bland annat om den starka och obrutna kärleken till pappa Gustav. Hans händer finns med boken igenom. De stora händerna som kunde fixa det mesta, men som också kunde fatta en barnahand och leda rätt. Pappa Gustav är en god representant för den klass som Leif G W Persson tidvis har haft ett ambivalent förhållande till.

Med förhållandet till mamman var det annorlunda. Glimtvis märker vi omsorg om sonen men det som stannar kvar efter läsningen är att det fanns en stark oförsonlighet mellan son och mor. Ett stort svek ligger emellan och där kom kom pappa Gustav tyvärr i kläm.

För den som kommer ihåg Palme, Fälldin, Holmér, Geijer och andra 70- och 80-talskändisar ger berättelsen om arbetarpojken som kom upp sej, och ända in i regeringskorridorerna, fascinerande inblickar i vad som inte stod i tidningen då. Bland annat halkar Palmes gloria rejält på sned. Namn nämns och vissa mer än andras, för två personer finns ingen nåd, en av dem är Olof Palme.

Titeln på boken skulle nästan inte kunna vara någon annan. Författaren tänker på sin far varje dag. Pappan som stod för trygghet och värderingar som följt genom åren men också för att han bidragit till att pojken gjorde som Gustav ville. Leffe skulle kostas på och bli något annat. Nu blev Leif G W Persson aldrig ingenjör, han blev kriminolog, författare och professor. Pojken höjde sej och blev något annat, något som stod över kroppsarbetets slit.

Om nu bara detta hade varit så enkelt. Att byta liv innebär att ge sej ut på djupt vatten utan att kanske veta just det, att det är djupt. Kod och etikett iakttogs och anammades, därmed naggades grundtryggheten i kanten. Detta tycker jag är det mest intressanta med boken, klassresan. (Inblicken i 1950-talets pojkskola är för övrigt glimrande, Caligula i filmen Hets är inte långt borta).

Den som höjer sig socialt får inre ärr som sitter i hela livet. I början inte så märkbart men klassresan slår tillbaka. Kanske är det allvarliga olyckstillbud som får honom att blicka tillbaka och fundera över sin glupande aptit, sin arbetsnarkomani eller sin svårighet till att tacka nej?

Boken står bland romanerna på biblioteket. Varför inte biografierna, om det så tydligt skrivs att det handlar om en särskild människas liv? Det här talar författaren om när han blickar tillbaka. Minnet är förrädiskt, och eftersom det var mästerdetektiv han ville bli en gång i tiden så vet han att man inte får slarva med detaljerna.

PS. Foton på både Leif G W Persson som grabb och på pappa Gustav finns på förlaget Albert Bonniers sida. DS.

/Annika

En hittas död

En varm sommardag 1941. Två kvinnor cyklar iväg tillsammans, Linnea och Ingeborg. En av dem hittas senare död. Vad som lett fram till denna händelse och efterspelet får jag följa i Peter Lucas Erixons bok Silversnöret.
Jag möter Linnea första gången i juni 1940 på väg till sin syster med tåg. Hon är då 34 år gammal och fortfarande ogift. Författaren låter mig förstå att Linnea inte haft det så lätt fram till nu. Det finns sådant hon inte kan glömma, och hon har vållat de sina tråkigheter. Men nu kämpar hon med "att ändra riktning, visa bättring, ta sig upp, tvätta sig fri från det förflutna".
Sakta växer hennes liv fram på sidorna. Linneas uppväxt under tidigt 1900-tal, men även föräldrarnas liv och slit. Det som hänt före 1940 och det som komma skall. Moderna är sjuklig och barnen får klara sig själva. Syskonen tar avstånd från Linnea som går sina egna vägar och inte är som andra. Mest tycker hon om fadern som låter henne göra som hon vill.

Ständigt förankras berättelsen i det som händer i Sverige och världen. Hur folk tar sig fram genom Sverige i dessa ransoneringstider, hur de lever och hur samhället ser ut. Det är så gripande och ändå krasst skrivet. Är detta vanligt förekommande eller ett unikt fall?
Berättelsen bygger på befintligt arkivmaterial. Författarens anger att han följt detta material i minsta detalj. Så mycket är sant men boken klassas ändå som skönlitteratur. Jag tycker det är svårt att skilja fakta från påhitt. Berättelsen känns väldigt realistisk. Den var väldigt svår att släppa.
/Liselott

måndag 2 januari 2012

Astas bok

Tre kvinnor är i fokus i Astas bok. Den första är Asta, dansk invandrare i London i början av 1900-talet, som börjar skriva dagbok för att ha någonstans att kunna beklaga sig över sin tillvaro och sitt kärlekslösa äktenskap. Swanny är dottern som sent i livet får beskedet att hon möjligen inte alls är Astas dotter. I sökandet efter sin sanna identitet publicerar Swanny dagböckerna på 70-talet, efter Astas död. Ann, Astas barnbarn och Swannys systerdotter är den som på 90-talet summerar alltihop och berättar historien om vem Swanny egentligen är.

Berättelsen hoppar mellan olika decennier och vissa kapitel består av Astas dagboksanteckningar. Dessa kapitel inleds med en passage på danska vilket gör att de känns väldigt autentiska. Sammantaget är det fängslande läsning.

Barbara Vine är pseudonym för deckarförfattarinnan Ruth Rendell. Enligt litteraturdatabasen Alex föddes hennes mor i Sverige, växte upp i Danmark och flyttade till England 1905. Det är samma år som Astas bok börjar. Måhända finns det drag av Vine/Rendells mor i Asta?

/Jenny