Främling

Den 26 februari nästa år är det trettio år sedan Carola blev ett namn på snart sagt allas läppar. Med gul byxdress och bibel i högsta hugg sjöng hon sig in i våra hjärtan, i alla fall för ett tag. Jag var fem år och minns inte direkt själva vinsten, men vet att jag hade en idolbild på väggen. Storasyster och jag fick var sin kassett med Främling, för husfridens skull.

Om Carolas offentliga liv och karriär efter Främling skriver Andreas Ekström och Johanna Koljonen utmärkt och roligt om i Främling - En bok om Carola. De har intervjuat personer som bidragit till Carolas karriär, till exempel Bert Karlsson som gav ut första albumet. Även fans och tidigare medarbetare har fått komma till tals. Det är en ömsint, men ändå inte helt okritisk skildring. Författarna har inte intervjuat Carola, med förklaringen att hon ska kunna ta avstånd från boken eftersom hon inte medverkat till den. Den andra anledningen är "[---] ren rädsla. Vi ville skriva om Carola som den del av den tid och det land hon har verkat i under sina första trettio år i offentligheten. Det perspektivet var vi rädda att tappa om vi konfronterades med hennes personliga utstrålning."

Trots att kassetterna sedan länge är undanstuvade och det är evigheter sedan jag räknade Carola som min idol hade jag ändå glädje av läsningen. För trots allt är Carola mer än en artist, hon är ett svenskt fenomen.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Thorvalls verk och person

Att intervjua Kerstin Thorvall tycks ha varit ett journalistiskt eldprov. ”Skulle du kunna ringa min psykiater”, var välkomstsfrasen när Åsa Mattsson inledde sitt två år långa försök. Resultatet hamnade i malpåse, för att först nu – sju år efter sista intervjutillfället och halvtannat år efter Thorvalls bortgång – publiceras.

I Dagarna med Kerstin vänder och vrider Åsa Mattsson på fenomenet Kerstin Thorvall, som genom åren åkt på mer gängstryk än någon annan svensk författare. Anledningen har varit ett ohämmat bejakande av varjehanda drifter; ett vältrande bland lite för unga älskare och ett misstänkt försakande av mammarollen. Dessutom i förrädiskt kulturtantiga Gudrun Sjödén-sjok.

På en av bokens många snygga porträtt, fotograferade av Caroline Roosmark, sitter författaren och läser på sin balkong. I travarna kring henne noterar bibliofilen Ivar Lo-Johanssons Asfalt, två volymer Stig Claesson, samt en av Henning Sjöströms självbiografiska rövarhistorier (som enligt initierade källor handlar om hur denne framlidne stjärnadvokat lärde sig pruta på horor i Paris, för att nämna ett av de mer rumsrena inslagen).

Illustrationen blir nästan övertydlig. Thorvalls självförverkligande, som retade sådan gallfeber på kulturetablissemanget, återfinns hos tusentals av hennes manliga kollegor. Problemet var bara att Kerstin Thorvall var kvinna, och dessutom tant, redan på 70-talet.

Upprättelsen kom 1993, med succén När man skjuter arbetare. Plötsligt kunde man liksom oskadliggöra Thorvall, placera henne i ett tydligt fack. Det var ju genuin arbetarförfattare hon egentligen var! Under det där äckliga kroppsvätskegeggandet. Menade man.

Thorvall tycks bara ha glatt sig åt erkännandet, lovorden från kulturella alfahannar som Horace Engdahl och Per Wästberg. Den retroaktiva ikoniseringen från feministiskt håll tycks ha varit mindre viktig. Gnälliga fruntimmer hamnade mest i vägen.

Och Åsa Mattsson får verkligen kämpa. Hon köper chokladcroissanter, ger fotmassage, ringer den där psykiatern. Boken vittnar ändå mest om ett journalistiskt haveri. Ett synnerligen läsvärt sådant. Talande är när Mattsson lindar in sig i ett långt resonemang om kroppsliga klassresor och ifrågasatta begärsstrukturer. Thorvall tröttnar någonstans halvvägs, och bryter av med ett karaktäristiskt: ”Det ska jag säga dig, att det är aldrig någon av mina unga älskare som har klagat!”.

Återkommande är också intervjuoffrets irritation över Mattsons gälla röst och osköna sätt att ha håret. Thorvall var långt ifrån lätt att ha att göra med, det står klart. Och detsamma gäller folk som Strindberg, Ivar Lo-Johansson och Stig Claesson. I deras fall kunde man dock särskilja verk från person. Kanske är vi snart är redo att göra detsamma med Kerstin Thorvall.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Clintan är väl aldrig fel?

Jag har läst ett praktverk om Clint - Retrospektivt. Det är en riktig ”coffee-table-book” med massor av bilder. Jag rekommenderar inte att läsa boken i sängen, den är helt enkelt för tung.

Richard Schickel, vän till Clint Eastwood är den som står bakom boken. Han berättar på ett personligt sätt om hur han upplever Clintan och vad han gillar i hans filmer. I längden kan det bli lite tjatigt men det är ändå Clintan vi pratar om. Jag var i precis rätt ålder när filmerna om Dirty Harry kom, han var ”ascool”. Dessutom har jag alltid älskat västernfilmer och där har ju Clintan gjort en hel del. Överlag verkar jag ha sett de flesta av hans filmer, en gammal favorit är ”Den vilda fighten”.

Som den fåordige, ensamme hjälten finns det ingen som slår honom och den här boken får nog ses som ett idolporträtt. Ett favorittema enligt Schickel är familjer med problem som får hjälp av den mystiske främlingen. Sedan ger han sig iväg lika oförmärkt som han kom.

Bläddra, läs och njut men sitt gärna framför ett bord under tiden, det underlättar.

/Anneli

Reservera boken i bibliotekets katalog.