En roman om ett brott

Kajas resa – en roman om ett brott är första boken jag läser av Carin Hjulström. Jenny har skrivit om hennes tidigare böcker. Hjulström väljer ett intressant grepp att framställa historien på. Vi möter Helena som är frilansjournalist och skriver på ett reportage. Hon tar sitt jobb på allvar, är stolt över det hon gör och lämnar inte ifrån sig vad som helst till tryckning.

Helenas pojkvän är nästintill tvärtom. Han tar jobbet med en klackspark och ödslar inte mer energi än nödvändigt på det. Dessutom har paret helt olika syn på vad de vill med sina liv. Motsatserna skapar spänningar i förhållandet. Som nu när han vill ha ledigt över helgen och inte tänka mer på jobbet. Helena känner att hon måste skriva klart reportaget hon inte är nöjd med och kan inte ta ledigt.

 

Irriterad på både sig själv och pojkvännen blir Helena kvar ensam i lägenheten. En låda som oväntat levererats till Helena med diverse dokument och dagböcker står på bordet. Avsändaren vill vara anonym. Snart sprids lådans innehåll över hela matsalsbordet. Ett medföljande brev menar att här göms en historia, kanske fler. Vill du som journalist berätta den Helena? Hon har inte tid men börjar ändå läsa lite här och där och snart börjar en historia växa fram. Det går så långt att hon inte vet vad som stått skrivet i dokumenten och vad hon bara vet. Hon lever berättelsen.

 

Det Helena skriver är den roman om ett brott som inryms i titeln på Hjulströms bok. Och vilket brott sedan! Ryssar hittas på botten av en sjö utanför Stockholm 1919. De har torterats innan de dog… Morden har skett i verkligeheten och vi får veta en möjlig bakgrund till dem. Den som berättar är journalisten Kaja. Samtidigt följer vi Kajas livshistoria, både hennes karriäroch vardagsliv. Kajas historia tycker jag nog är mest intressant i boken. Levnadsförhållanden i olika samhällsklasser och livet i Stockholm i en omtumlande tid. Boken är helt klart läsvärd och tog slut väldigt snabbt. Det är inte utan att jag blir nyfiken på att läsa fler böcker av Carin Hjulström. Hoppas att hon skriver fler som liknar den här, för det gjorde hon bra!

 

/Liselott
 

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Sken

Magnus Dahlström är tillbaka. Efter bara ett år. Senast dröjde det femton. Sken är titeln på nya boken, som i mycket hänger samman med Spådom från i fjol. Även här berättas tre disparata historier, om tre olika yrkesutövare. I Spådom handlade det om tre män, den här gången om tre kvinnor. En arkeolog, en förskollärare och ett vårdbiträde inom äldreomsorgen.

Den förtätade stämningen är den samma. Inga person-, produkt-, eller ortsnamn; inga utagerade känslor. Bara detta patenterat nollställda och tvångsmässigt exakta registrerande av dofter, texturer, väderförhållanden, harklingar, nackknyckningar, utväxlande av blickar över kaffekoppar.

Samtidigt upplever sig läsaren vara ett sinne kort. På ett närmast aspergerartat manér försöker jag utläsa liv i detaljpedanteriet. Jag vrider och vänder på varje perfekt utmejslad mening och långsamt utvecklar sig tre historier om utmanade makthierarkier.

Arkeologen misstänker att projektet hon deltar i gräver i fel väderstreck. Förskolläraren har plötsligt blivit lämnad av sin man och kollegorna tycks därmed tvivla på hennes arbetsförmåga (en morfar som tillåts hämta ut fel barn spär på misstankarna). Vårdbiträdet försöker upprätthålla ordning bland sönderfallande rutiner.

Stundtals sitter man och längtar efter en filmatisering, som kunde komplettera de klaustrofobiska närbilderna med några avklarnande utzoomningar. En hårt tyglad Ruben Östlund skulle kanske kunna tilldelas jobbet, tänker man. Han har liksom samma osvikliga öga för sociala spänningar i folkhemska ruinlandskap.

Men kanske är det ett för välsnitslat tolkningsspår. Misstanken av att vara förvillad av skenbilder präglar hur som helst läsningen, vilket inte bara titeln bidrar till. Särskilt förrädisk känns frestelsen att läsa den avslutande delen som en spegling av det senaste årens äldrevårdsskandaler. För visst finns det något annat där bakom? Mer än ett blött finger i samhällsdebatten.

Som alltid hos Dahlström anar man en djuplodning i psykologisk grumliga vatten. Vilket gör dessa tre balansakter på den sociala katastrofens rand ytterst otäcka. Framställningens utkanter tryfferas dessutom med klichéartade men ack så effektiva skräckingredienser: Stirrande ögon mellan bandage på en tidningssida, en villa som av oklara anledningar stuckits i brand, en vit skåpbil på en dagisparkering.

Ingen kan exemplifiera ordet gastkramande lika bra som Magnus Dahlström. Eller kanske finns det en till – regissören Michael Haneke. Det är ju han som ska göra film av det här!... Men naturligtvis är det inte mitt litterära omdöme som kommer med dylika önskemål. För ingen skriver lika sanslöst formfulländat som Magnus Dahlström.

/Martin

 Reservera boken i bibliotekets katalog

Herredjuret

Vissa böcker hamnar lätt lite i skymundan. Som Mattias Hagbergs Herredjuret från tidigare i år. En liten, späd hybrid mellan biografi, essä och skönlitteratur; med försynt omslag och ett bara vagt bekant biografiföremål. Eller säger er namnet David Sjölander något? Får det några klockor att ringa?

I vilket fall – David Sjölander (1886-1954) framstår, efter läsningen av Herredjuret, som sinnebilden för västerlänningens brutala relation till sin omvärld. Sjölander gjorde sig tidigt ett namn som äventyrare, jägare och naturfotograf, men kom framförallt att bli känd som konservator. Han ägde en världsberömd skicklighet i att stoppa upp djur. Eller montera djur, för att välja fackmannens mindre prosaiska term.

För Mattias Hagberg blir konservatorn en idéhistorisk nyckelfigur i den maktmanifestation som framväxten av de moderna naturhistoriska muséerna innebar. Hagberg pekar på ett symbiotiskt förhållande mellan den koloniala expansionen och den vetenskapliga revolutionen; på hur ”den som ägde ett museum ägde världen”. Linné är förstås en annan nyckelfigur i sammanhanget, vars benämning på människan var just herredjuret. Det handlar om att bringa ordning i kaos, att tämja vildmarken och ställa upp tydliga hierarkier, med sig själv högst upp. 

Och Sjölander omges med alla de klassiska kolonialistattributen: pipa, tropikhjälm och khakikläder, liksom ett obehagligt avslappnat bruk av det så kallade n-ordet. Med sig hem från sin beryktade resa till portugisiska Västafrika hade han bland annat den elefant som än idag kan beskådas på Göteborgs naturhistoriska museum, och som utgör navet i Hagbergs framställning. Det var vid den mödosamma monteringen av detta jättelika djur som Sjölanders yrkesmässiga perfektionism övergick i ren galenskap, och Hagberg driver tesen att arbetet med elefanten till och med kom att kosta karln livet.

Perfektionismen tycks ha bottnat i en känsla av skam. Sjölander tycks till varje pris ha velat återuppväcka det liv som han hade förövat sina byten. Svindlande blir det när denna skam finner paralleller i vår egen tids förhållande till djur och natur. Safran Foers resonemang i Äta djur har många beröringspunkter med Hagbergs. Även dagens människa ser sig oförtjänt som ett herredjur. Rovdriften är förmodligen den samma, dock svåråtkomligt dold bakom tjocka fabriksmurar. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Film om film

Jag har alltid varit svag för metafilm. Det vill säga film om film. Några favoriter är Michael Winterbottoms Tristram Shandy, Francois Truffauts La Nuit Américaine och David Lynchs Mullholland Drive. Typiskt för en metafilm är att älta frågan om vad som egentligen är viktigast för en filmskapare – det ofta smått kaosartade privatlivet eller det ofta smått kaosartade filmarbetet? Problemet kompliceras av att det förstnämnda inte sällan utgör stoff för det sistnämnda.

När ältandet förs upp på en filosofisk nivå blir metafilmen till något mer än bara ett navelskådande rundgångsresonemang för de närmast sörjande. Som tittare börjar man grubbla över vad som är verklighet och vad som är konst, om det kan finnas någon verklighet utan konst och om det kan finnas konst utan verklighet… och varför Marcello Mastroiannis mun rör sig så konstigt när han pratar?

Enligt forna tiders italienska filmskapare var dubbning en självklarhet. Rösterna lades på i efterhand, och i vissa fall skrevs inte dialogen förrän stjärnorna åkt hem, kulisserna monterats ner och alla scener filmats färdigt. Att få dubba sin egen insats var inte alla förunnat, och specialiserade röstskådespelare kallades ofta in. Denna för dagens publik något bakvända arbetsmetod nämner jag som en liten välmenande brasklapp i mitt i övrigt förbehållslösa tips om att se (eller se om) Roberto Fellinis 8½ från 1963.

8½ är metafilm helt enligt skolboken. Den ska ha varit Fellinis terapiarbete för att råda bot på en tillfällig skrivkramp och handlar om hans alter ego Guido Anselmis krångel med att komma igång med en ny science-fictionfilm. Anselmi (spelad av Mastroianni) besväras av kändiskåta hangarounds, traumatiska barndomsminnen, ett gäng hora-madonnakomplexa kvinnorelationer, samt av sin egen ambivalenta hållning gentemot dessa besvär.

Nino Rota har som brukligt skrivit filmmusiken. Gianni di Venanzo står för det storslagna fotot, och redan filmens första bilder får oss i MTV-generationen på fall. Den klaustrofobiska bilkön är av allt att döma förlagan till REM:s Everybody Hurts-video.

8½ är en av filmerna i Fellini - collector’s box 1 & 2, nu till utlån på Ronneby bibliotek och förpackade helt utan konstigheter. Inga bonusscener, bloopers eller kommentatorspår. Bara sex riktigt bra filmer, rakt upp och ner. Även tidigare mästerverk som La Strada och La Dolce Vita återfinns här. Senare höjdare som Satyricon och Amarcord hamnar förhoppningsvis på en framtida box 3.

/Martin

Reservera filmerna i bibliotekets katalog

Clintan är väl aldrig fel?

Jag har läst ett praktverk om Clint - Retrospektivt. Det är en riktig ”coffee-table-book” med massor av bilder. Jag rekommenderar inte att läsa boken i sängen, den är helt enkelt för tung.

Richard Schickel, vän till Clint Eastwood är den som står bakom boken. Han berättar på ett personligt sätt om hur han upplever Clintan och vad han gillar i hans filmer. I längden kan det bli lite tjatigt men det är ändå Clintan vi pratar om. Jag var i precis rätt ålder när filmerna om Dirty Harry kom, han var ”ascool”. Dessutom har jag alltid älskat västernfilmer och där har ju Clintan gjort en hel del. Överlag verkar jag ha sett de flesta av hans filmer, en gammal favorit är ”Den vilda fighten”.

Som den fåordige, ensamme hjälten finns det ingen som slår honom och den här boken får nog ses som ett idolporträtt. Ett favorittema enligt Schickel är familjer med problem som får hjälp av den mystiske främlingen. Sedan ger han sig iväg lika oförmärkt som han kom.

Bläddra, läs och njut men sitt gärna framför ett bord under tiden, det underlättar.

/Anneli

Reservera boken i bibliotekets katalog.

En käftsmäll

Varför pratar ingen längre om Maja Ekelöf? För det gjorde man väl då, när det begav sig? Själv är jag alldeles för ung för att ha varit med. Dock inbillar jag mig att hennes dagbok, Rapport från en skurhink från 1970, var precis vad tidens samhällsdebatt suktade efter. Det vill säga en genuin arbetarkvinna som helt på egen hand kunde vittna om sina erfarenheter, dessutom ur ett tydligt vänsterperspektiv.

Att idag, fyrtio år senare, ta sig an Rapport från en skurhink är en drabbande upplevelse. Till en början slås man så klart av tidsmarkörerna. Maja Ekelöfs fem barn heter saker som Lars, Stig och Jan. De sågar ved, drar på sig bottiner och är ständigt inblandade i olika trafikolyckor. Man kan inte låta bli att le åt det uppgivna accepterandet av den exploderande privatbilismens följder.

De nostalgiska dimslöjorna skingras dock av Ekelöfs precisa språkhantering. Den ironiska och lätt cyniska tonen känns helt tidlös, och det är uppenbart att författaren skriver enkom för sig själv. Dagboksanteckningarna tycks aldrig vända sig till någon framtida läsare, och som sådan svävar man på flera punkter i ovisshet. Man blandar ihop barnen och får aldrig någon tillfredsställande förklaring till varför Ekelöf är ensamstående. Som yrkesskildring är boken samtidigt förvånansvärd nedtonad. Att Ekelöf skulle ge röst åt en hel kår av nedbrutna städerskor är inget som hon drar några växlar på.

I gengäld får man en käftsmäll av ren autenticitet. Ekelöf skriver för att hon måste, utan några andra agendor. Hon suger märgen ur livets få ljuspunkter, som en skidtur med en väninna, eller en kopp kaffe med åldringarna på vårdhemmet. Hon bekymrar sig över sina svårkonverserade barn och över pengarna som aldrig vill räcka till. Men framför allt bävar hon inför en allt mer skräckinjagande omvärld.

Det är vietnamkrig, kallt krig, palestinakonflikt, tjeckoslovakienelände och julhelvete. En ström av misär forsar konstant ur radio, teve och tidningar. Maja Ekelöf kan inte värja sig och suger åt sig som en svamp. Hon läser kopiösa mängder böcker och går på den ena kvällskursen efter den andra. Stundtals framstår hon som den folkbildande bibliotekariens våta dröm, samtidigt som all ny kunskap bara förstärker hennes tro på att allt egentligen är dödsdömt. Till och med tankarna på att få bli utgiven, som smyger sig in mot slutet, riskerar att få katastrofala följder:

”Varför skulle den tokiga idén rinna upp i mitt huvud. Jag städar på ett bibliotek och ser hur översvämmad bokmarknaden redan är. Om bokutgivningen fortsätter i samma takt som nu orkar inte jorden bära vikten av böckerna.”

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Bländande

Michael Beard, protagonist i Ian McEwans senaste roman Hetta, är en minst sagt vedervärdig person. Som nobelpristagare i fysik lever han sedan länge på gamla meriter, med fokus inställt på konsumtion. Hans korpulenta kroppshydda vittnar om ett ohämmat vältrande i mat och alkohol, och trots sina många yttre tillkortakommanden är han en lyckosam kvinnojägare.

Som läsare håller man sig till en början distanserat avvaktande, övertygad om att man tar del av en allegorisk satir, en lättsam mellanbok från den vanligtvis så nyanserande McEwan. Med endimensionella karaktärer och fabelartade intriger låter han kanske denna gång komplexiteten stå tillbaka, till förmån för något annat? Och den som vanligt oerhört påläste McEwan gör med Hetta naturligtvis ett inlägg i klimatdebatten, där Beard får stå som symbol för hela vår självutplånande civilisation.

Smygande kommer dock insikten om att boken är mer än så. Författaren kan inte låta bli att blåsa liv i Beard, och genom en sedvanlig detaljskärpa dröjer det inte länge förrän man känner en motvillig sympati för den gamle professorns tragiska liv. När han oavsiktligt hämnas på sin frus älskare, och genom det dras in i kampen för att rädda vår krisande planet, är det omöjligt att inte engagera sig. Hetta är således både en allegorisk satir och en klassiskt McEwansk djupborrning i mänsklig komplexitet.

Laborerandet med dessa båda plan resulterar i en och annan berättarteknisk piruett. Jag tänker exempelvis på den förväxlingshumoristiska episoden med chipspåsen, en bit in i romanen. När jag läste partiet i fråga kändes episoden påtagligt bekant. Jag drog mig till minnes denna Galenskaparna & After Shave-sketch, byggd på samma grundidé, och accepterade greppet som McEwans återanvändning av en uråldrig humorarketyp, allt för att markera den satiriska distansen.

Men naturligtvis kom det mer. Strax efter chipsepisoden återberättar Beard händelsen för en narrativforskare och får genast höra att han ljuger. Med ett överlägset leende menar forskaren att händelsen omöjligen är självupplevd. Istället har Beard mycket riktigt bara återberättat en vandrande myt, en rolig historia som florerat sedan hedenhös. Beard känner sig förolämpad och framstår som ett offer, i dubbel bemärkelse. Dels på grund av forskarens besserwisserkommentarer, dels på grund av McEwans bryska förflyttningar av Beard, mellan själva romanbyggets båda plan...

Vad jag vill ha sagt är att Hetta helt enkelt är ännu ett bevis på Ian McEwans bländande hantverksskicklighet.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Slut

Det där med slut är inte lätt. Slutet på böcker, alltså.

Ett av de underbaraste slut jag har upplevt finns i Philip Reeves fantasytetralogi, den som börjar med De vandrande städerna. När man har förvånats, förskräckts, funderat och njutit sig igenom denna science fictionserie, både dystopisk och hoppingivande (människan är sig trots allt ganska lik genom årtusenden) kommer man till en avslutning som är lik en stilla, tidlös, solbelyst skogsglänta efter en strapatsrik vandring över stock och sten.

Mycket är slut och borta, annat finns kvar i nya former. Ett överlever: berättelsen.

Katerina Janouch har skrivit en trilogi om barnmorskan Cecilia (Bedragen, Systerskap, Hittebarnet.) Det är fullt läsbara böcker, om än inte odödliga. De är en blandning av thriller, äktenskapsroman och yrkesskildring. Det låter rörigt men känns bra att läsa, hur nu författaren bär sig åt. Man läser hennes böcker, vad de än handlar om.

Men slutet! Titeln Hittebarnet borde ju ha klingat som en varningssignal. Ändå blir jag helt förbluffad när jag ställs inför detta plötsliga sammanbrott i det dittills rätt realistiska berättandet. Snopet. Tur att jag inget anade i förväg, för då hade jag inte börjat läsa!

/Margareta

Reservera Reeves böcker i bibliotekets katalog

Reservera Janouchs böcker i bibliotekets katalog