”Staden” av Camilla Sten

Viveca Stens dotter har skrivit en skräckrysardeckare som onekligen ger kalla kårar. Den handlar om den lilla gruvstaden Silvertjärn, ett litet samhälle i mellersta Norrland vars befolkning försvann över en natt 1959. Märkligt? Minst sagt! Men vad var det egentligen som hände?

Ingen har kunnat ge något svar på gåtan, men Alice, en ung filmskapare i 30-årsåldern, har satt ihop ett litet filmteam på fem personer, som åker till den gudsförgätna hålan i skogen där tiden stått stilla i 60 år… Hennes dröm sedan barnsben har nämligen varit att gräva i mysteriet och helst göra en film om det, eftersom hennes mormor kom från staden men lämnade den, innan det oförklarliga hände. Teorierna har varit många – allt från någon olycka såsom en gasläcka, ett massjälvmord, eller -flytt,
-psykos, väckelserörelse… men vart tog de vägen? Över niohundra personer gick upp i rök, men ingen vet vart eller varför.

Fem dagar tänker sig Alice att de behöver för att skaffa underlag till sponsorer för att kunna göra en dokumentärfilm, men trots att hon lekt och levt med tanken nästan hela sitt liv är hon ändå oförberedd på hur ofantligt kusligt det är att till slut vara på plats i den avlägsna orten, långt från annan bebyggelse och kommunikationer. I husen ser allting ut som om människorna lämnat allt i all hast för att snart komma tillbaka, samtidigt som allt är extremt förfallet och överväxt. En kuslig känsla infinner sig, alla känner av obehaget, och ovanpå allt börjar de höra underliga ljud, se oförklarliga saker och drabbas av märkliga olyckor. Men kommer de svaret närmare?

Parallellt med de ledtrådar som Alice och hennes team hittar till vad som kan ha hänt, får vi som läsare också ta del av hennes mormorsmors upplevelser kring hur hela samhället förändrades när gruvan lades ner och bygden avfolkades, men också brev från mormoderns lillasyster, skrivna under samma tid. Och sammantaget håller detta läsaren i sitt grepp ordentligt, med den suggestiva miljöskildringen och stämningen som hela tiden är tät och tryckande, och vi leds om och om igen åt fel håll, precis som det allt mer uppskrämda filmteamet, kring vad det är som händer - nu - och varför. Men också kring vad det egentligen var som hände – då. En riktigt spännande bladvändare!

/Tuija

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Där ser du också vilka andra utgåvor vi har av boken. 

”Svavel” av Patrik Vult von Steyern

Med spänning och höga förväntningar har jag läst författarens andra roman, efter att debuten ”Elefantkyrkogården” berört mig djupt. Och inte blev jag besviken, inte alls, men det är onekligen en helt annan berättelse han skapat denna gång. Vilket imponerar – två så väsensskilda genrer behärskar inte alla. Och även om döden är den röda tråden även här, så är det på ett helt annat plan – här är det ond bråd sådan, som ruskar om ordentligt. Och redan i prologen blir vi varse att Britta, en utav huvudkaraktärerna, blir bragd om livet. Med denna vetskap får vi följa hur den 17-åriga flickan år 1675 tvingas lämna föräldrahemmet för ett liv som piga på en av de finaste gårdarna i socknen i Dalarna, men aldrig riktigt kommer in i gemenskapen med de andra pigorna och drängarna – tvärt om. Illasinnat och direkt elakt är t ex mötet med pigan hon delar stuga med, och allt eskalerar och sprider sig efter hand, till att hon slutligen blir anklagad för häxeri – många verkar vilja bli av med henne. Ensam och olycklig står hon stolt, trots de övergrepp hon utsätts för. Hur allt slutar vet vi ju redan, men inte anledningarna till det.

Parallellt med Brittas historia får vi i nutid lära känna gymnasieläraren Alexander, som helt oförhappandes får ärva ett torp efter sin pappas kusin som han aldrig direkt känt. Men glad och lycklig beger han sig till Dalarna och bara älskar sitt arvegods från första stund. Vacker som en tavla, djupt inbäddad i grönska, ligger den avskilt belägna lilla gården, där han njuter i stora drag från första stund. Huset är gammalt men välhållet, byggd ovanpå en ännu äldre jordkällare, och bekvämligheterna begränsade, vilket dock inte stör honom nämnvärt. Mobiltäckningen t ex kunde varit bättre, men går att leva med. Dock grumlas idyllen en smula av oförklarliga saker som händer; till exempel både ser han, och hör, någon mellan varven – som bara försvinner. Han drömmer förfärliga mardrömmar om en ung flicka och vad hon utsätts för. Han störs av oförklarliga svaveldunster som kan dyka upp varhelst, närhelst. Han känner helt enkelt en närvaro. Av någon eller något. Som är mörkt. Han börjar tro att huset kan vara hemsökt av någon vilsen själ, att det är ett eko från förr som gör sig påmint, och börjar därför släktforska en smula för att se om huset kan ha någon koppling till någon Britta, som ibland förekommer i drömmar och annat. Något större stöd för sina tankar och sin oro får han dock inte, vare sig från sina vänner eller en spirande romans, och sin dotter har han inte vågat delge sin rädsla. Men oavsett vad han varit rädd för att hitta, hade han ändå aldrig kunnat ana vilka krafter som gett sig tillkänna, vilken hämnd som ligger på lut.

Det är en typ av skräckrysare vi får oss till livs, en oväntat brutal och överraskande historia, som både ruskar om och får mig att studsa högt. Inte till en början, då de båda parallella historierna löper på i ett lagom intresseväckande tempo. Men sedan… när spänningen stegras obönhörligt till de båda historiernas överraskande slut, då finner jag mig ordentligt omskakad! Lite läskigt är det allt, t o m obehagligt… men onekligen skickligt skrivet! Författaren imponerar igen och kan varmt rekommenderas!

/Tuija

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Kan läsas direkt som e-bok.

Trojanerna av Lova Lovén

Lova Lovén är debutant i romanform men kan hittas i några novellantologier. Förlaget hon skriver för är Swedish zombie som inriktar sig på skräcklitteratur. Ganska nytt förlag med liten utgivning. Vi har en annan av deras böcker. Jag träffade på författaren på bokmässan i höstas och frågade lite om boken. När jag sedan stötte på den på biblioteket så passade jag på att låna hem den… 

Det börjar lite styltigt de första sidorna men jag läser vidare och snart är jag indragen i en historia som kan sluta precis hur som helst... 

Karolin läser på twitter några underliga meddelande. Det verkar ha hänt något, folk ber om hjälp och det är från hennes gamla gymnasieskola meddelanden kommer. Karolin tvekar hur hon ska göra men ringer så 112. 

Sedan följer vi Sofia som jobbar som kommunikatör på Malmö stad och ställs inför faktum när arbetsdagen börjar: under gårdagskvällen dog 300 människor på en gymnasieskola. Det står inte hur de dog. Hur ska de hantera händelsen? 

Därefter möter vi prästen Liv som förbereder sig inför att möta de människor som förlorat någon i det som beskrivs som en massaker. Genom tre kvinnors ögon följer vi vad som händer i Malmö under några dagar som blir veckor och det som hänt i Malmö sker även på andra ställen… 

Berättelsen beskrivs som en modern apokalyps. Vad händer när ens vardag ställs fullständigt på ända. Går det att undkomma? Kan vi göra motstånd? Eller är allt slut…

/Liselott

Reservera boken på bibliotekets webbsida. Kan också läsas direkt som e-bok!

Sjuka själar

En kvinna försvinner spårlöst. Ytterligare några månader senare försvinner Fanny och efter ytterligare ett år försvinner även Lukas.
Gemensamt för de tre försvinnandena är att några dagar innan de försvann brann ett träd på deras tomter. Något de inte hade gemensamt, är att Lukas kom tillbaka.
Han hittas en morgon medvetslös på en lekpark med svåra skallskador. De försvunna kvinnornas familjers förhoppningar att få veta vad som kan ha hänt slås dock i kras när det visar sig att Lukas inte minns något ifrån hans försvinnande. Faktum är att han inte minns någonting från ett år innan han försvinner fram till dess att han vaknar upp på sjukhuset.

Det har nu gått 10 år sedan Lukas hittades och han är för första gången tillbaka i sin hemstad igen, fast besluten om att ta reda på vad som egentligen hände honom och Fanny.
Lukas börjar riva upp gamla sår och märker snart att han är på samma spår som han var för tio år sedan, innan hans försvinnande.
Det är som om någonting åter igen har vaknat till liv och saker börjar hända i staden. Så brinner det i ännu ett träd…

Sjuka själar marknadsförs som Kristina Ohlssons första skräckroman och visst var den spännande, bitvis lite obehaglig. Själv skulle jag nog kallade den för en thriller. Skillnaden från en deckare är kanske att det inte är poliserna som löser mysteriet, deras roll verkar mest vara att missa bevis och att strunta i att höra vittnen.
Boken var som sagt spännande och man är inte helt säker på vem som är gärningsmannen förrän på de sista sidorna. Perfekt sommarläsning! 

/Caroline

Reservera boken i biblioteket katalog eller läs den direkt som e-bok.

Viktor Kasparsson!

Det var ju snack om ett paradigmskifte inom svensk seriekonst. Redan för två år sedan. Den taffligt tecknade satirens och socialrealismens tid skulle snart vara förbi, till förmån för ett mer episkt och verklighetsfrånvänt uttryck. ”I eskapismen kan vi se oss själva i ett nytt ljus”, förklarade de unga bildstormarna i ett manifest på Dagens Nyheters kultursida.

Men hur gick det egentligen? Svängde pendeln? Nja. Efter att krutröken lagt sig satt i alla fall jag kvar och småfnissade åt samma gamla Liv Strömquist-epigoner som tidigare. Den naivistiska sluggersatiren kändes så mycket effektivare än de nya trevande försöken till episk storslagenhet. Kravet att teckna snyggt blir lätt en hämsko, hindrar äventyret att få bäring ovan skissarket.

Dock med i alla fall ett lysande undantag: Dennis Gustafsson. Herregud, vilken talang! I helgen slukade jag samtliga hans skräckserier om Viktor Kasparsson, en dyster ungkarl och fotoassistent i ett lugubert 20- och 30-tals-Helsingborg.

Eller Hälsingborg, för att vara historiskt korrekt. Och det är Gustafsson, så vitt jag (och Dick Harrison, som skrivit ett förord till en av albumutgåvorna) kan se. Serierutorna som Viktor Kasparsson rör sig genom är klassiskt franskbelgiska i sin underbart pedantiska detaljrikedom. Gustafsson har byggt upp ett helt eget sepiatonat universum, fullt av gamla fotogenlyktor, Ernst-Rolfschlagers, unicaboxar och fuktig, slitstark tweed. Man vill ogärna därifrån.

Trots häxor, spöken, Näcken och Belsebub. Det ockulta är ständigt närvarande i detta ännu för-folkhemska Sydsverige. Och frågan är hur det ligger till idag, då vi betraktar 1900-talets välfärdsprojekt från det andra hållet. I linje med manifestets högstämda profetior kan vi törhända med Viktor Kasparsson se oss själva i ett nytt ljus...

/Martin

Reservera serierna i bibliotekets katalog

Sken

Magnus Dahlström är tillbaka. Efter bara ett år. Senast dröjde det femton. Sken är titeln på nya boken, som i mycket hänger samman med Spådom från i fjol. Även här berättas tre disparata historier, om tre olika yrkesutövare. I Spådom handlade det om tre män, den här gången om tre kvinnor. En arkeolog, en förskollärare och ett vårdbiträde inom äldreomsorgen.

Den förtätade stämningen är den samma. Inga person-, produkt-, eller ortsnamn; inga utagerade känslor. Bara detta patenterat nollställda och tvångsmässigt exakta registrerande av dofter, texturer, väderförhållanden, harklingar, nackknyckningar, utväxlande av blickar över kaffekoppar.

Samtidigt upplever sig läsaren vara ett sinne kort. På ett närmast aspergerartat manér försöker jag utläsa liv i detaljpedanteriet. Jag vrider och vänder på varje perfekt utmejslad mening och långsamt utvecklar sig tre historier om utmanade makthierarkier.

Arkeologen misstänker att projektet hon deltar i gräver i fel väderstreck. Förskolläraren har plötsligt blivit lämnad av sin man och kollegorna tycks därmed tvivla på hennes arbetsförmåga (en morfar som tillåts hämta ut fel barn spär på misstankarna). Vårdbiträdet försöker upprätthålla ordning bland sönderfallande rutiner.

Stundtals sitter man och längtar efter en filmatisering, som kunde komplettera de klaustrofobiska närbilderna med några avklarnande utzoomningar. En hårt tyglad Ruben Östlund skulle kanske kunna tilldelas jobbet, tänker man. Han har liksom samma osvikliga öga för sociala spänningar i folkhemska ruinlandskap.

Men kanske är det ett för välsnitslat tolkningsspår. Misstanken av att vara förvillad av skenbilder präglar hur som helst läsningen, vilket inte bara titeln bidrar till. Särskilt förrädisk känns frestelsen att läsa den avslutande delen som en spegling av det senaste årens äldrevårdsskandaler. För visst finns det något annat där bakom? Mer än ett blött finger i samhällsdebatten.

Som alltid hos Dahlström anar man en djuplodning i psykologisk grumliga vatten. Vilket gör dessa tre balansakter på den sociala katastrofens rand ytterst otäcka. Framställningens utkanter tryfferas dessutom med klichéartade men ack så effektiva skräckingredienser: Stirrande ögon mellan bandage på en tidningssida, en villa som av oklara anledningar stuckits i brand, en vit skåpbil på en dagisparkering.

Ingen kan exemplifiera ordet gastkramande lika bra som Magnus Dahlström. Eller kanske finns det en till – regissören Michael Haneke. Det är ju han som ska göra film av det här!... Men naturligtvis är det inte mitt litterära omdöme som kommer med dylika önskemål. För ingen skriver lika sanslöst formfulländat som Magnus Dahlström.

/Martin

 Reservera boken i bibliotekets katalog

Möt döden på en blek häst (LDR1)

Vilken härligt läskig deckare, med mystiska, spöklika skräckinslag jag läst: Döden på en blek häst. Den var riktigt svår att lägga ifrån sig. Jag fick återvända till engelsk universitetsmiljö som jag gillar. Speciellt bra passar den ihop med spöken. Förra gången var jag i Cambridge, i boken Nattvandraren år 1786. Denna gång utspelar sig berättelsen i Oxford. Men miljön är väldigt lik, med gamla hus, mörka gränder, kanalen som rinner genom skolans områden, portvakten som vaktar elevhemmet. Det som också är gemensamt med Nattvandraren är spökena...

Men denna bok utspelar sig i nutid och det är huvudpersonen Maja Grå från Sverige som har gåvan(?) att se eller snarare uppleva spöken. De är så tydliga för henne att hon undrar varför inte rumskamraten vaknar av de ljud de åstadkommer och de lukter de för med sig. Redan första dagen i elevhemmet känner hon av en närvaro och det blir bara värre eller snarare otäckare.

Det finns givetvis mysterier att lösa som är kopplade till de spöken Maja besöks av. Som alltid vill spöken få frid... Majas mamma försvann för tio år sedan och har inte hörts av sedan dess. Samtidigt som Maja ska börja studera vid konstakademin i Oxford får hon reda på att mamman mördats. Inte för tio år sedan som hon skulle kunna tro, utan nyligen och i Brighton. Polisen har inte lyckats lösa fallet. Dessutom dog fyra kvinnliga studenter hastigt i samband med en fest för 25 år sedan. Dessa dödsfall är inte heller uppklarade. Kanske blev de mördade? Är det deras närvaro hon känner? Detta tillsammans med mystiska professorer, kurskamrater, relationerna dem emellan och vännerna som Maja inte riktigt vet var hon har gör Amanda Hellbergs andra roman kusligt bra. Jag är förvånad att jag inte drömde om spöken efter att ha läst denna bok tills läggdags - eller det kanske jag gjorde... Hennes debutroman Styggelsen kom 2008. Någon som har läst den?

/Liselott

Reservera boken i biblioteketskatalog.

Let the right one in, Let the old dreams die...

Å ena sidan avundas man John Ajvide Lindqvist. Hans idé är ju så enkel men genialt framgångsrik: Att blåsa liv i den gamla klassiska skräckgenren genom att sänka ner den i svensk socialrealistisk vardaglighet. Varför var man inte först med att komma på det?

Inspiration har ju funnits länge. Redan under 1960-talet använde sig Maj Sjöwall och Per Wahlöö av samma metod, då de återupplivade kriminalgenren från sin kvävningsdöd på något fallfärdigt gammalt bergslagsgods. (Mopsar, inrökt tweed och trubbiga tillhyggen sopades undan till förmån för klasskamp, socialfall och kroniskt förkylda poliser med konstiga namn.)

Å andra sidan avundas man inte John Ajvide Lindqvist. Jag tänker nu på de kompromisslösa funktionalitetskrav som en uttalad skräckförfattare alltid har att rätta sig efter. För antingen blir man skrämd, eller så blir man det inte. Alla andra eventuella kvaliteter skyms bakom denna obarmhärtiga måttstock.

Och Ajvide Lindqvists berättelser har många kvaliteter. Humorn, personskildringarna och de återkommande försöken att ringa in föräldraskapets innersta väsen nämns ofta, men tillåts egentligen aldrig bli något mer än stämningsförhöjande accessoarer till den förväntade skräcken. När accessoarerna får stå på egna ben, som i den formmässigt experimentella novellen "Känner du Rudi Schmerz?", blir resultatet platt och långtråkigt. Man väntar förgäves på monstrets entré och får därmed svårt att engagera sig i huvudpersonens omständliga uppväxtskildring.

"Känner du Rudi Schmerz?" (som enligt uppgift är det första Ajvide Lindqvist skrev i skönlitterär väg) ingår i författarens nyligen utgivna novellsamling/klippbok Låt de gamla drömmarna dö. Förstlingsverket inkräktar bara marginellt på helhetsintrycket av boken. Bland en lång rad texter av skiftande karaktär, ursprung och ålder återfinns just det sprudlande och ibland gastkramande berättarflöde som vi vant oss vid när det gäller Ajvide Lindqvist.

Framför allt gillar jag den mångbottnade långnovellen "Tindalos", tidigare publicerad som följetång i Dagens Nyheter, samt kortnovellen "Fulet", ett för genren typiskt vältrande i den mobbades hämnd på sina mobbare. Och så den mästerligt uppbyggda titelnovellen, där Ajvide Lindqvist faller för frestelsen att låta Oskar och Eli från genombrottsromanen Låt den rätte komma in göra en subtilt oroväckande comeback.  

/Martin     

Reservera boken i bibliotekets katalog