Ingenbarnsland

Så mycket ilska det ryms i henne, Miira, huvudperson i Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland. Ilska över att behöva gå i "finnballeklassen" och styras av Haggan som suckar över henne och ger henne dåliga omdömen. Skam och ilska över föräldrarna. Mamma sliter med trappstädning, pappa jobbar på Volvo. Varje sommar reser de till stugan i Finland. Hon vill aldrig bli som dem.

Miira karatekickar hela världen i Gårdsten i Göteborg. Hon vill göra revolt, men har samtidigt en spärr som säger till när hon är på väg att gå för långt. Vill imponera på kompisen Vera, men vill också rädda henne från allt ont. Förstår att om hon ska ta sig någonstans, bli statsminister eller hjärnkirurg, så måste hon plugga. Hon snattar en psykologibok, tänker att det är en bok för smarta, men förstår inget av den. Super sig full, ångrar sig.

Det är jobbig läsning. För mig är Miira svår att tycka om, hon är för störig. Det är tvära kast mellan känslorna, än hatar hon, än beskyddar hon. Samtidigt förstår jag hennes frustration. Ingen lyssnar och hon är dömd på förhand. Ibland är ilskan så påtaglig i texten att det känns som om man snubblar på orden när man läser. En stark bok.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Let the right one in, Let the old dreams die...

Å ena sidan avundas man John Ajvide Lindqvist. Hans idé är ju så enkel men genialt framgångsrik: Att blåsa liv i den gamla klassiska skräckgenren genom att sänka ner den i svensk socialrealistisk vardaglighet. Varför var man inte först med att komma på det?

Inspiration har ju funnits länge. Redan under 1960-talet använde sig Maj Sjöwall och Per Wahlöö av samma metod, då de återupplivade kriminalgenren från sin kvävningsdöd på något fallfärdigt gammalt bergslagsgods. (Mopsar, inrökt tweed och trubbiga tillhyggen sopades undan till förmån för klasskamp, socialfall och kroniskt förkylda poliser med konstiga namn.)

Å andra sidan avundas man inte John Ajvide Lindqvist. Jag tänker nu på de kompromisslösa funktionalitetskrav som en uttalad skräckförfattare alltid har att rätta sig efter. För antingen blir man skrämd, eller så blir man det inte. Alla andra eventuella kvaliteter skyms bakom denna obarmhärtiga måttstock.

Och Ajvide Lindqvists berättelser har många kvaliteter. Humorn, personskildringarna och de återkommande försöken att ringa in föräldraskapets innersta väsen nämns ofta, men tillåts egentligen aldrig bli något mer än stämningsförhöjande accessoarer till den förväntade skräcken. När accessoarerna får stå på egna ben, som i den formmässigt experimentella novellen "Känner du Rudi Schmerz?", blir resultatet platt och långtråkigt. Man väntar förgäves på monstrets entré och får därmed svårt att engagera sig i huvudpersonens omständliga uppväxtskildring.

"Känner du Rudi Schmerz?" (som enligt uppgift är det första Ajvide Lindqvist skrev i skönlitterär väg) ingår i författarens nyligen utgivna novellsamling/klippbok Låt de gamla drömmarna dö. Förstlingsverket inkräktar bara marginellt på helhetsintrycket av boken. Bland en lång rad texter av skiftande karaktär, ursprung och ålder återfinns just det sprudlande och ibland gastkramande berättarflöde som vi vant oss vid när det gäller Ajvide Lindqvist.

Framför allt gillar jag den mångbottnade långnovellen "Tindalos", tidigare publicerad som följetång i Dagens Nyheter, samt kortnovellen "Fulet", ett för genren typiskt vältrande i den mobbades hämnd på sina mobbare. Och så den mästerligt uppbyggda titelnovellen, där Ajvide Lindqvist faller för frestelsen att låta Oskar och Eli från genombrottsromanen Låt den rätte komma in göra en subtilt oroväckande comeback.  

/Martin     

Reservera boken i bibliotekets katalog  

Wirtén om förorten

För några år sedan pluggade jag på Södertörns högskola, belägen i Stockholmsförorten Flemingsberg. Huvudbyggnaden var döpt efter Moa Martinson och atmosfären upplevde jag som ganska inspirerande, både historiemedveten och lätt progressiv. Samtidigt, vilket väl är oundvikligt i akademiska miljöer, lite inskränkt. Lyfte man blicken en aning rubbades nämligen perspektiven, utan att jag riktigt kunde förstå varför. Dock misstänkte jag att det hade med den väsensskilda omgivningen att göra, dominerad av skyhöga punkthus med grällt orangea och blå fasader. Det var en på samma gång uppseendeväckande och gravt anonym del av Sverige.

Journalisten och författaren Per Wirtén har bott i ett av de där husen, och i sin nya, unisont hyllade reportagebok Där jag kommer från : Kriget mot förorten är Flemingsberg en av utgångspunkterna. Wirtén har tagit sig an ett ganska negligerat ämnesområde, d.v.s. förorten, och uppvisar en stor insikt om dess väsen. Han pekar bland annat på det som förmodligen gjorde mig förvirrad i Flemingsberg, och som kan sägas vara all förortsproblematiks grundbult: historielösheten.

Förorten har aldrig varit en del av berättelsen om storstaden, av storstadens historia, menar Wirtén. Istället har den utmålats som en plats där tiden står still, där någon utveckling omöjligen kan få grogrund. Den har samtidigt fått fungera som mental avstjälpningsplats för en lång rad allmänna storstadsproblem. På 60-talet pekade man på hemmafruarnas isolering, på 70-talet de utslagna socialfallen. Först på 80-talet började man tala om det som numera är allenarådande i rapporteringen från förorten: invandring och integrationsproblematik.

Wirtén diskuterar en del lösningar och slänger dig flitigt med det svåröversatta begreppet sprawl. Uttrycket syftar bland annat på stadsbilders tendens att överge den gamla klassiska centrum-periferistrukturen och istället bli mer utspridda, en tendens som skulle kunna göra Fittja, Årsta eller Flemingberg till lika naturliga centrum som Södermalm.

Wirténs bok är hela tiden intressant, dels för att den bottnar i författarens egen erfarenhet och genuina kärlek till förorten, men också för att den belyser den brokiga förortshistoria som ju trots allt finns där. Det är en på många sätt motsägelsefull och fascinerande historia, fylld av profiler som Henrik Palme, Ellen Key, Le Corbusier och Hjalmar Mehr, liksom berättelser om allt från hemliga kommunuppgörelser i snötyngda grandungar till hårda hockeydrabbningar på omsorgsfullt spolade månskensrinkar.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog