Efter att ha läst Åsa Fosters novellsamling Man måste inte alltid tala om det, tycker jag mej ha lärt känna ett annat land utan att ha varit där. Det är naturligtvis väldigt förmätet att över huvud taget säga på det viset, det är klart att jag inte vet vad en resa till Sydafrika skulle innebära för erfarenheter och intryck. Snarare är det så att sammantaget så inger novellerna en stark närvaro samtidigt som en molande oro byggs upp. Alla utom en utspelar sig i Sydafrika, den som inte gör det har ändå med landet att göra.
Det är inte det vackra landskapet som är i centrum, det är mer som en fond. I stället handlar det om ett tillstånd där makt utövas mer eller mindre subtilt på olika vardagliga plan och om klyftor som är svåra att överbrygga. Det är nutid och det är drygt tjugo år efter apartheid.
Mellan människor kan allt verka bra på ytan men tilliten är en tunn fernissa vilket innebär att rädslan inte är så långt borta. Finns rädsla ligger våldet tätt under ytan, den sköra balansen är lätthotad. Miljöerna skiftar från land till stad, från vackra vidsträckta ständer eller villaområden, som bevakas av män i vaktkurer, till trångboddhet med fattigdom och sjukdomar i kåkstäderna.
Bilderna som skapas i novellerna etsar sig fast. Det här är riktigt skickligt gjort av Åsa Foster som bott och studerat länge i Sydafrika. I en intervju poängterar hon att det här är hennes blick på landet. Hon säger också att en novell ska gå fort att läsa men ge tankar långt efteråt. Man måste inte alltid tala om det nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2015.
/Annika
