Visar inlägg med etikett noveller. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett noveller. Visa alla inlägg

onsdag 6 januari 2016

Man måste inte alltid tala om det

Efter att ha läst Åsa Fosters novellsamling Man måste inte alltid tala om det, tycker jag mej ha lärt
känna ett annat land utan att ha varit där. Det är naturligtvis väldigt förmätet att över huvud taget säga på det viset, det är klart att jag inte vet vad en resa till Sydafrika skulle innebära för erfarenheter och intryck. Snarare är det så att sammantaget så inger novellerna en stark närvaro samtidigt som en molande oro byggs upp. Alla utom en utspelar sig i Sydafrika, den som inte gör det har ändå med landet att göra.

Det är inte det vackra landskapet som är i centrum, det är mer som en fond. I stället handlar det om ett tillstånd där makt utövas mer eller mindre subtilt på olika vardagliga plan och om klyftor som är svåra att överbrygga. Det är nutid och det är drygt tjugo år efter apartheid.

Mellan människor kan allt verka bra på ytan men tilliten är en tunn fernissa vilket innebär att rädslan inte är så långt borta. Finns rädsla ligger våldet tätt under ytan, den sköra balansen är lätthotad. Miljöerna skiftar från land till stad, från vackra vidsträckta ständer eller villaområden, som bevakas av män i vaktkurer, till trångboddhet med fattigdom och sjukdomar i kåkstäderna.

Bilderna som skapas i novellerna etsar sig fast. Det här är riktigt skickligt gjort av Åsa Foster som bott och studerat länge i Sydafrika. I en intervju poängterar hon att det här är hennes blick på landet. Hon säger också att en novell ska gå fort att läsa men ge tankar långt efteråt. Man måste inte alltid tala om det nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2015.
/Annika


tisdag 2 juni 2015

Noveller & Kihlgård

Det där med noveller. Ett gigantiskt fält. Allt från de klassiska strama, typ Tjechov till de experimenterande. Och sedan alla genrer. En speciell genre som verkar frodas på nätet är den erotiska. Googlar du på novell så kommer det upp massor av skribenter som publicerar noveller där lustan dominerar. I rättvisans namn skall sägas att det också finns mycket kring själva novellskrivandet. Det verkar finnas många alster, inte längre i byrålådorna utan, i datorerna nu för tiden.

En novell behöver inte vara kort, det finns de som är lika långa som korta romaner. Det är alltså inte omfånget som styr. I runda slängar kan sägas att det som kännetecknar en traditionell novell är att den är koncentrerad kring en händelse, har inga bihandlingar och att den spänner över en kortare tid. Och i bästa fall har en knorr.
Som Edgar Allan Poe sa: "Novellen är mer än en bok som är kort"

Men nu till en novellsamling som jag tar en tugga av lite då och då, Serenader två. Jag slås av att Peter Kihlgård verkar att ha haft väldigt nöjsamt när han skrev eller valde ut sina texter till den här boken. Det är en kompetent berättare som vet vad han gör. Det är precist utfört och lekfullt. Fabulerandet drar åt olika håll och än har jag inte kunnat ringa in något tema. De är ibland korta tankeexperiment, ibland ett råd i all hast, en del är underfundiga med skruv. Här finns också traditionella berättelser som gjorda för att berättas i goda vänners lag. Eller varför inte, läsas högt? Och så humorn, ibland uppenbar ibland småbubblar den under ytan ibland som bortblåst. Den kontrasten gör min läsning mer skärpt.

En jag tror är fin att läsa högt är Den lyckligaste människan i världen. Första meningen ska du fundera över, drastisk och klurig.
Vit är en liten pärla. Om en far som gör stor sak av att ta sin medicin så att hans son ser det varje morgon.
Relationer återkommer som i Schyssta pappan. Här drar det iväg åt det burleska och pinsamt outhärdliga. Det finns en del berättelser från skog och mark. En kort som stannat i minnet den om mannen som sitter i sin skoter och tänker sig skjuta en mink. Men så knakar isen... Novellen heter Fyrtiofjärde sången.
Bengts jul börjar mitt i en mening och klarhet i det hela får jag på slutet och då blir det lite av en aha-upplevelse. Den hade jag velat få uppläst på dialekt, kan bara inte komma på vilken.

De mycket läsvärda novellerna är allt från några rader till femton sidor.

Serenader två finns som e-bok på Ronneby bibliotek

/Annika

tisdag 28 januari 2014

För mycket av det goda?

När börjar det riktiga livet är fjorton noveller där de flesta handlar om mycket välmående medelålders storstadsbor som har fullt av allt men ändå verkar sakna något. Frågan är bara – vad?

Varje novell ängnas en företeelse, till exempel ett välutrustat kök, försäljningen av en superstajlad villa, förhållandet till barnen. Lindström sätter iakttagelserna under lupp och skruvar sedan på skärpan. Det är vasst iakttaget, småroligt och ibland elakt. För Fredrik Lindström inte bara ironiserar och och driver med, han tillför också ett svart stråk till det som annars kunde vara en halvtrivsam kolumn i ett livsstilsmagasin. Och när den dova tonen dyker upp blir det mer intressant, jag vaknar till.

Människorna han beskriver har allt. Bra jobb och boenden, fungerande förhållanden och därmed en god status i sina vänners ögon. Men när man tittar lite närmare på dem; mannen som till slut kan somna bara han får ha dammsugaren på, mamman som medvetet gör sitt barn förtvivlat (även om det bara är för en stund), paret med det välutrustade köket som får ångest för att de bara äter hämtmat, så är det alltid något som skaver. Varför kan de inte bara njuta av sina liv? Vara nöjda?

Nu när allt är så himla bra, varför kommer inte lyckan samtidigt? Människorna i Fredrik Lindströms skyddade dockskåpsvärld reagerar irrationellt och beter sig stundtals märkligt, ofta bär de på en oro som de inte har satt ord på. Är det månne de existenstiella frågorna som knackar på?

Novellerna är korta och perfekta för tågpendlandet eller varför inte en innan sovdags?

Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

fredag 15 februari 2013

Siesta hela veckan

För några veckor sedan slank jag en kväll in på Siesta, som är en liten sylta i stadsdelen Gamla Väster i Malmö. Där rådde en dyblöt, gapig och ganska aggressiv stämning. Rosslig medelklassalkoholism i dess mest omysiga skepnad. Minns särskilt en ensam direktörstyp vid ett hörnbord. Håglöst satt han och spydde över tomglasen framför sig.

Det var alltså inte alls som i författaren och pianisten Jan Sigurds nya bok, Siesta hela veckan. Där har den lilla krogen upphöjts till något slags Boccaccios Fiesole; ramen för en otalig mängd skrönor och anekdoter, framförda av enbart charmigt luggslitna original. Författaren själv är naturligtvis en i mängden, lyhört läppjande ett glas husets röda. Som en gubbe på en tavla av Lennart Jirlow.

Jag tänker att Jan Sigurd, precis som kollegan Nene Ormes, skildrar en alternativ Malmöverklighet. Där Ormes frambesvärjer ett övernaturligt fantasygalleri stagar Sigurd upp gamla sköna målarkluddar, med obligatoriska repliker som: "Malmö är en kvinna, en frodig, vild och exotisk kvinna som väntar på mig". Allt i ett jazzigt Jacques Werup-universum som väl egentligen aldrig har existerat.

Men inget fel i det. Dagens Malmö är på gott och ont en stad helt utan identitet. Vilsen och orolig men samtidigt vidöppen för förslag. Exempelvis då Jan Sigurds.

Och ungefär halvvägs i läsningen sänks min raljerande gard. Jag har börjat lystra till de djupa molltoner som ljuder i flera av historierna, upptäcker nyanser och fascineras allt mer av Sigurds fenomenala förmåga till sömlösa associationer. Det är stundtals riktigt bra. Lite som Claes Hylinger. Fast kanske mindre underfundigt, men mer direkt i hjärtat drabbande. Skratta får jag också göra.

Det hela förstärks av att anekdoterna – efter lite googlande – visar sig vara så gott som sanna. Flera av bokens gamänger traskar runt även i verklighetens Gamla Väster. Med på sina sista turnéer släpade soullegenden Solomon Burke faktiskt med sig den kungatron som Sigurds kompis Skruven snickrat ihop åt honom.

Så tänk om det i själva verket är jag som dväljs i en alternativ verklighet!... Efter att ha avslutat bokens sista kapitel (det länkar osökt samman Woody Allen, Sigurds farfar, Hyllie vattentorn och en mardrömslik strapats genom Reeperbahns sämre kvarter) vill jag i vilket fall ge Siesta en chans till.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

torsdag 23 augusti 2012

Lite lagom på kvällskvisten...

När ni inte vet vad ni ska läsa. Eller som jag – är lite för trött för att börja läsa en bok (med risk att läsa mycket längre än vad som är bra när jobbet kallar morgonen därpå). Då rekommenderar jag Peter Robinsons bok Skuggor på vattnet och andra berättelser.

Deckargåtor och spännande berättelser i alldeles lagom längd. Både finurliga och intressanta och lite aha! Dessutom har fyra av dem en av mina favoritkommissarier i huvudrollen: Banks.
 
/Liselott
 
Reservera boken i bibliotekets katalog.

onsdag 18 juli 2012

En antisemits memoarer

”Gubbar minns ’sitt’ gamla riktiga Europa” är en säljande etikett år 2012. Stefan Zweigs romantiserande Wien-skildringar hämtas upp från magasinens allra dammigaste hörn. Edmund de Waal tar några små japanska skulpturer till ursäkt för att få vältra sig i gammal inrökt, parisisk salongskultur.

Gregor von Rezzori (1914-1998) tillhör genrens mer udda fåglar, vilket titeln En antisemits memoarer signalerar. Boken – som ursprungligen gavs ut år 1979, men nu kommer i svensk översättning av Ulrika Junker Miranda – är det obehagligaste jag läst på länge.

Den består av ett antal löst sammanfogade, självbiografiska noveller, klädda i ett språk av allra yttersta kaliber. Varje novell är ett enskilt nedslag i von Rezzoris (d.v.s. hans berättarjags) liv, med start i 1910-talets Bukovina, ett område vars Wikipedia-sida dryper av alla de där skönt gammeleuropeiska begreppen: Moldaviska furstendömet, Habsburgska monarkin, Österike-Ungern…    

Ur dubbelmonarkins ruiner flyr von Rezzori till Bukarest. Stick i stäv med sina storslagna konstnärsdrömmar tvingas han ta anställning som skyltdekoratör, och hans famlande karriär fortsätter sedan i samma lite misslyckade stil. Kvinnor och judar hamnar ständigt i vägen. Och värst är således judinnorna.

Von Rezzori stöter på dem överallt. Dras till dem som till en magnet. Blir till och med god vän med flera av dem. Han tycks känna ungefär samma blandning av djup avsky och storögd fascination som jag känner inför hans bok. Trots att von Rezzori talade såväl tyska som rumänska, italienska, polska, ukrainska, jiddisch, franska och engelska verkar det hela handla om ett behov av att definiera sitt eget vilsna jag utifrån ”det annorlunda”.

Mot slutet finns några halvhjärtade försök att skylla hela Europas förfall på judarna, men von Rezzori har annars lite till övers för konspirationsidéer. Han påstår sig hata judar för att man alltid har gjort det, för att man helt enkelt avskyr vissa människor mer än andra. ”Lika självklart som att man föredrog hundar framför katter och uppskattade bin mer än vägglöss.”

Nazisterna kan han heller inte fördra. Han skrattar oförstående åt deras ”lismande småborgare i paletå”, målarkludden ”med den där sliskiga tjusarlocken i pannan”. Och det finns onekligen ett litterärt sug i den muntra misantropi som präglar framställningen, särskilt i kombination med berättarens totala oförmåga att se kopplingen mellan det privata och det katastrofalt politiska.

Delas denna oförmåga av författaren? Det funderar jag alltjämt på. Avgjort märks en stor dos självironi, men på vilket plan är svårt att säga. Mycket tyder på att von Rezzoris antisemitism var intakt år 1979. I vilket fall ger boken en helt unik förståelse för förintelsens bakomliggande mekanismer, och ett skrämande perspektiv på dagens europeiska kriser.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

onsdag 14 mars 2012

Roman eller noveller – vad har jag läst?

Det är morgon och Lloyd hör sin fru äta frukost med älskaren i lägenheten intill… Hon kommer strax därefter in till honom men han låtsas inte om att han lyssnat efter henne. Med ett sådant händelseförlopp på första sidan kunde jag inte motstå boken De imperfekta av Tom Rachman.

Den består egentligen inte av en berättelse utan av flera, där det gemensamma kittet är en engelskspråkig dagstidning i Rom. Flera av de anställda porträtteras och jag får en inblick i deras liv, tankar och känslor vid en viss händelse. Berättelserna speglar vilken typ av människa de blivit, om de är nöjda med det och hur de hanterar händelsen. Det är mycket osäkerhet, smärta, frustration men ibland också förnöjsamhet, eller kanske mer jag-får-vara-nöjd-med-det-här-även-om-jag-längtar-efter-något-mer. Många gånger gör framställningen att de känns som sorgliga personer. Eller är de bara mänskliga?

Vi får i tillbakablickar även följa de personer som startade tidning och hur den överlever genom åren. Likaså hur en tidning fungerar och spelet mellan olika yrkeskategorier.

Rachman skriver med en bra balans mellan dialog, person- och miljöbeskrivningar. Det är känsla i det och läsningen bara flyter på. Även om utgångspunkten är Rom flyttas vi mellan flera länder. När jag nu reflekterar över boken inser jag att om inte alla så flertalet berättelser handlar om relationer. Relationer till familj, vänner eller kollegor.

En liten bok som rymmer mycket mer än jag trodde när jag lånade hem den. Inget att plöja igenom från pärm till pärm. Utan jag stannar upp och funderar efter varje ny människa som jag lärt känna.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

onsdag 29 februari 2012

En farlig flickas dagbok...

Jag hittar mycket spännande böcker när jag sätter upp det ni lånat hem. En hade en titel och ett omslag som fick mig att slå upp boken och läsa de första raderna.
Pauvla Agrippa hade dött klockan tre på eftermiddagen; nu låg hon med händerna korsade och stilla en bit under den välformade bysten vars transparenta hud blottade vener tunna som gammal spets, lila vener som nu bara var ett kartsystem över de banor i vilka hennes liv en gång hade flutit.
Hon hade inget emot döden och familjen är samlad runt henne. Snart är hon borta för alltid på ett minst sagt udda sätt! Det är den första novellen i samlingen En farlig flickas dagbok av Djuna Barnes. Den får mig att vilja läsa nästa novell och sedan nästa och nästa… Det jag finner tilltalande med noveller är möjligheterna till en mångfald av berättelser på få sidor. Visserligen väldigt korta men oändligt levande. Men sedan beror det på vem som skrivit dem.
Dessa samlade och översatta av Christian Ekvall gillar jag även om de är dystra. Inga muntra levnadsöden alls, mer missnöje och vanmakt, och döden är ständigt närvarande. De tilltalar mig nästan allihop. Relationerna och personerna är det viktiga. Personernas tankar, det de talar om, iakttar och vad de gör. Platsen och tiden är oväsentlig även om tidsmarkörerna finns där. Eller är det kanske det som tilltalar mig? Dessa noveller skrevs mellan 1917 och 1942, en tid jag gärna läser om i skönlitteraturen.
Djuna Barnes hade jag inte hört talas om förrän jag fick denna bok i min hand. Men hon ska visst vara både kultförklarad och queerfeminist (innan ordet fanns) och skrev förutom noveller även drama, lyrik och repotage. Upptäck henne du också!
/Liselott

fredag 20 januari 2012

Den sista dimman

























The House of Mist är den bästa hollywoodfilm som aldrig spelats in. John Huston skulle ha regisserat, Lauren Bacall och Humphrey Bogart spelat huvudrollerna. 1940-talets begynnande mccarthyism satte käppar i hjulen. Huston var en av de många drömfabriksarbetare som mer eller mindre grundlöst anklagades för kommunistiska böjelser. Hur som helst – förlagan till manuset, den chilenska författaren María Luisa Bombals mästerliga långnovell "Den sista dimman", har kommit i svensk nyutgåva!

Insikten om María Luisa Bombals betydelse för litteraturhistorien tycks vara av en smygande karaktär. Och i vanlig ordning kraftigt försenad. Bombal dog 1980, efter decennier av spritmarinerad improduktivitet.

I 30-talets Buenos Aires, dit hon tog sin tillflykt efter att ha skjutit med pistol på sin före detta man (han överlevde), ska hon ha varit du och tjenis med folk som Pablo Neruda, Federico García Lorca och Jorge Luis Borges. Och hennes sparsmakade berättande torde haft ett avgjort inflytande på latinamerikas mer namnkunniga (läs manliga) kollegor.

Med sina suggestiva kast mellan dröm och verklighet har "Den sista dimman" pekats ut som ett av de absolut första exemplen på den sedermera så populära magiska realismen. Det med genren förknippade överdådet – jag tänker närmast på García Marquez lager-på-lagerberättande i Hundra år av ensamhet – lyser dock med sin frånvaro. Bombals språk är ack så temperamentsfullt, men samtidigt enkelt och rättframt.

"Den sista dimman" berättar i kortfattad dagboksform om ett redan från början blodlöst äktenskap. Det unga, kvinnliga jaget har gift sig med sin kusin, en representant för Bombals klonade armé av empatisvagt förnuftstyrda tråkmånsar till äkta makar.

Paret flyttar ut på en enslig landsbygd, vars dimbeslöjade skogslandskap förstärker den tilltagande klaustrofobin. Men skogen har också förtjänster; mystiska förgreningar i berättarens egen vilt famlande passion. En regnig kväll, i en gatlyktas bleka sken finner passionen till slut sin förlösning. I ”en ung man med ena ögonbrynet lätt höjt”...

Bladen brinner. Men just när läsaren känner sig nödgad en stunds andhämtning är ögonblicket förbi, förvandlat till ett hopplöst bleknande minne. Kan mötet under gatlyktan bli mer än en tillfällig permission från det självdöda äktenskapets fängelse? Eller är det bara förtvivlan som återstår?

Visst, det är melodramatiskt så det förslår. Men skildrat med en sådan glödgad stringens att alla ens förbehåll med ens rinner undan. Det samma gäller de övriga fyra noveller som tillsammans med "Den sista dimman" utgör novellsamlingen Den sista dimman. En pärla som ej får missas.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

måndag 16 januari 2012

Noveller, noveller

Jag har råkat börja det nya året med att läsa noveller. Först ut var Fredrik Lindströms nya bok, När börjar det riktiga livet. Jag blev inte så förtjust, så den får ni läsa om på annat ställe. Så mycket bättre var då Akta dig för att färdas alltför fort av Philip Teir. Teir är kulturchef på Finlands enda svenskspråkiga rikstidning, Hufvudstadsbladet.

Människor som misslyckas, eller känner sig misslyckade är den gemensamma nämnaren för novellerna. Här finns Henrik, den evige studenten som i sin beundran för Jörn Donner går alldeles för långt. Här finns mannen som står på vakt i sitt köksfönster för att ta den som repar hans bil på bar gärning, och här finns Karin som får en ny bild av sin mans farbror. Sluten är ofta abrupta och korthuggna, men människorna känns väldigt levande.Mest känslor väcker novellerna Vit mans slav om Alexander som pressad av sina föräldrar ska delta i skolans poesitävling och blir helt handlingsförlamad, samt Flock som handlar om Thomas som följer efter sin högt aktade storasyster en festkväll och får se något han inte vill se.

Att boken är skriven på finlandssvenska märks då och då. Jag stöter på ord jag inte känner igen och lär mig att "Glada vappen" betyder ungefär "trevlig valborg", att kurabyxor är samma sak som galonbyxor och att krapula är baksmälla. Som språkintresserad tycker jag bara att det är kul och det stör inte läsningen av denna mycket fina novellsamling.

/Jenny

måndag 7 november 2011

Spelreglerna

Vad skulle du göra om du en dag fick en räkning på en ofattbar summa, från ett företag du aldrig hört talas om, och det var ytterst oklart vad det var du skulle betala för? Precis detta händer en man i Fakturan som ingår i Jonas Karlssons nya novellsamling Spelreglerna. Det visar sig att det nu är dags att betala för alla känslor, upplevelser och intryck han haft. Det är ett pris på hans liv helt enkelt. Då företaget bedömer att han levt ett ganska behagligt liv blir det ett mångmiljonbelopp. När mannen försöker få det nedräknat tar saken en vändning som han inte alls räknat med.

I novellen Presenten eskalerar ett från början oskyldigt utbyte av gåvor grannar emellan till ett regelrätt krig. Inte ens döden hindrar viljan att överglänsa.

Den första novellen, Utgången, skildrar en skådespelare som glömmer bort sin allra första replik i en pjäs. När han försöker fly scenen upptäcker han att den svävar i luften. Enda utvägen är genom publiken, men de är arga efter hans fiasko...

Dessa tre noveller är de bästa enligt mitt tycke. Ingen kommer direkt upp i klass med Rummet, som fanns med i förra samlingen men alla är mycket läsvärda.

/Jenny


Alla novellerna finns dessutom att ladda ner som e-böcker via bibliotekets hemsida.

fredag 25 februari 2011

Kanadensiska gamla tanter - bäst på noveller!

Den myllrande novellsamlingen Från det femtonde distriktet gavs ursprungligen ut år 1979. Mavis Gallant hade då varit en etablerad novellförfattare i mer än tjugo års tid, men det är först nu, år 2011, som hon kan läsas i svensk översättning.
Detta öde påminner om Alice Munros, och eftersom även Gallant har sitt ursprung i Kanada kan likheterna mellan de båda författarna knappast förbigås. Dock är det snarare de fascinerade olikheterna som motiverar ett blogginlägg. Munro beskriver lugnt och lågmält vardagens dramatik. Gallant beskriver rastlöst och krängande dess stiltje. 

Att Gallant, född 1922, är nästan tio år äldre än sin kollega har förmodligen en viss betydelse. Samtliga noveller i Från det femtonde distriktet utspelar sig i Europa. Tiden är oftast strax efter andra världskrigets slut, mitt under det så kallat "korta 1900-talets” väg mellan första världskrigets utbrott och Sovjetunionens fall. Dylika linjära schablonbilder av historiens gång är dock inget som Gallant låtsas om. Med förmodad utgångspunkt i egna erfarenheter tecknar hon istället åren i krigets skugga som ett brutalt epokskifte. Skoningslöst låter hon sitt rika persongalleri vilset simma omkring i något slags historiens vallgrav, oförmöget till ett samlat räddningsförsök. Det enda européerna vill är ”att låta livet gå sin gilla gång”, förklarar Netta Ashers far då han, i novellen ”Den muslimska hustrun”, lämnar över ansvaret för familjehotellet till sin unga dotter.

Men när världshistorien tvärbromsat kan livets gilla gång vara nog så komplicerat. Och inte blir det bättre av att det förflutna, i form av efterhängsna spöken, ideligen gör sig påmint. I ”Respiten” börjar Barbara Webbs tålamod tryta. Hennes dödssjuke man Alec,”den allra sista i sitt slag”, biter sig envist fast vid jordelivet. Barbara, som vill bota sin ensamhet och inkassera sin utlovade efterkrigsfrihet, inleder en trevande relation med en skådespelare. Denne är symptomatiskt nog inte heller så mycket mer än en spöklig rest från det förgångna. Han kan öppna ett cigarrettui utan att se ut som en gigolo och utan att verka löjlig säga: ”Kors i alla mina dar, var det där inte maharadjans lilla fru?”   

Och när polacken Piotr i ”Potter” försöker klippa alla band och ge sig hän åt friheten går det inte mycket bättre. Hans unga förälskelse Laurie ter sig hopplöst oberäknelig då hon obekymrat far runt mellan Europas metropoler. Piotr kommer slutligen fram till att han nog inte känner så mycket mer än vad han av plikt fortfarande känner för sin fru.

Frihet eller tradition. Individualism eller gemenskap. Fristående noveller eller kapitel i ett övergripande romanbygge. Även Gallants språk sammanfattar denna slitning. Medvetet orytmiskt står det i bjärt kontrast till Munros varsamt böljande satsmelodi. Vad man föredrar är en fråga om dagsform. Att man snart gjort sig beroende av båda dessa damer är det knappast tu tal om. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

tisdag 22 februari 2011

Let the right one in, Let the old dreams die...

Å ena sidan avundas man John Ajvide Lindqvist. Hans idé är ju så enkel men genialt framgångsrik: Att blåsa liv i den gamla klassiska skräckgenren genom att sänka ner den i svensk socialrealistisk vardaglighet. Varför var man inte först med att komma på det?

Inspiration har ju funnits länge. Redan under 1960-talet använde sig Maj Sjöwall och Per Wahlöö av samma metod, då de återupplivade kriminalgenren från sin kvävningsdöd på något fallfärdigt gammalt bergslagsgods. (Mopsar, inrökt tweed och trubbiga tillhyggen sopades undan till förmån för klasskamp, socialfall och kroniskt förkylda poliser med konstiga namn.)

Å andra sidan avundas man inte John Ajvide Lindqvist. Jag tänker nu på de kompromisslösa funktionalitetskrav som en uttalad skräckförfattare alltid har att rätta sig efter. För antingen blir man skrämd, eller så blir man det inte. Alla andra eventuella kvaliteter skyms bakom denna obarmhärtiga måttstock.

Och Ajvide Lindqvists berättelser har många kvaliteter. Humorn, personskildringarna och de återkommande försöken att ringa in föräldraskapets innersta väsen nämns ofta, men tillåts egentligen aldrig bli något mer än stämningsförhöjande accessoarer till den förväntade skräcken. När accessoarerna får stå på egna ben, som i den formmässigt experimentella novellen "Känner du Rudi Schmerz?", blir resultatet platt och långtråkigt. Man väntar förgäves på monstrets entré och får därmed svårt att engagera sig i huvudpersonens omständliga uppväxtskildring.

"Känner du Rudi Schmerz?" (som enligt uppgift är det första Ajvide Lindqvist skrev i skönlitterär väg) ingår i författarens nyligen utgivna novellsamling/klippbok Låt de gamla drömmarna dö. Förstlingsverket inkräktar bara marginellt på helhetsintrycket av boken. Bland en lång rad texter av skiftande karaktär, ursprung och ålder återfinns just det sprudlande och ibland gastkramande berättarflöde som vi vant oss vid när det gäller Ajvide Lindqvist.

Framför allt gillar jag den mångbottnade långnovellen "Tindalos", tidigare publicerad som följetång i Dagens Nyheter, samt kortnovellen "Fulet", ett för genren typiskt vältrande i den mobbades hämnd på sina mobbare. Och så den mästerligt uppbyggda titelnovellen, där Ajvide Lindqvist faller för frestelsen att låta Oskar och Eli från genombrottsromanen Låt den rätte komma in göra en subtilt oroväckande comeback.  


tisdag 7 december 2010

Axolotl


Det kan vara roande att reflektera över inledningar. Förslagsvis kan man försöka erinra sig några klassiska exempel, som: ”Äntligen stod prästen i predikstolen”, ”Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs”, ”Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv”, ”Jag trodde du va i Mellerud”... 

Min favorit i sammanhanget är hämtad från den argentinska författaren Julio Cortázars mästerligt förtätade novell Axolotl:

”Förr grubblade jag mycket över axolotln. Jag gick och tittade på dem i akvariet i Jardin de Plantes, och där kunde jag stanna i timtal och betrakta dem, iaktta deras orörlighet, deras ofattbart tröga rörelser. Numera är jag själv en axolotl.”

Citatet är väl egentligen lite för långt för att platsa bland de ovan bemälda, men samtidigt ett fulländat koncentrat. Dels av novellen i fråga, dels av det som gör Cortázar till en av de största. Benar vi i stycket kan följande noteras:

Omedelbart drar en trygg berättarröst in oss i historien, stabilt förankrad i ett fullt realistiskt sammanhang, det vill säga Jardin de Plantes. Enligt den andra meningen tycks berättaren vara en ganska gemytlig herre, som regelbundet tar sig tid att flanera runt i Paris botaniska trädgård. Han får våra sympatier. Det märkliga ordet axolotl har samtidigt skapat nyfikenhet, blivit till en gåta som väckt vårt engagemang. Med den tredje meningen störtar vi plötsligt handlöst ut i metafysikens gungfly, dock med det realistiska tonläget intakt: "Numera är jag själv en axolotl."

Även fortsättningsvis är novellen sakligt och nyktert berättad, och det är detta som man uppskattar så hos Cortázar, det vill säga förmågan att i tvära kast kunna redogöra för ytterst surrealistiska upplevelser utan att för den skull tappa fotfästet i vardagen. Resultatet blir alltid drabbande.

I en gammal pressinformation på Sveriges Radios hemsida försöker Gösta Ekman (d.y.) förklara sin beundran. ”Jaget rör sig i berättelsen på ett fantastiskt, väldigt fascinerande sätt”, menar han. Pressinfomationen är tyvärr det enda spår jag hittar efter Ekmans radiouppläsning av just Axolotl. Jag minns den som en höjdare.


måndag 8 november 2010

Så bra den var!


Jag skulle ta tag och börja läsa den där novellsamlingen Båten av Nam Le som legat hemma en vecka. Vilken tur att jag gjorde det! Jag drogs in direkt i första novellen. Utsökta beskrivningar som gjorde mig närvarande i berättelsen. Det fortsatte i de följande sju berättelserna, nedslag i människors liv. Hur det ter sig, valen de gör, hur de överlever eller inte... Novellerna tog mig ut i världen bland annat till Teheran, Hiroshima och Colombia.


Den sista sparade jag på så länge jag kunde. Njöt av vetskapen om att jag hade en läsupplevelse framför mig. Men det tog slut alldeles för fort. Det har jag alltid tyckt var nackdelen med noveller. Jag vill veta så mycket mer, följa huvudpersonerna längre, veta hur de levt tidigare. Men kanske är det tjusningen med noveller. Att bara få en smula.

Nu får jag nog testa någon mer novell. Kanske någon av Alice Munro som Martin skrev om här. Eller har ni någon att rekommendera?

/Liselott

fredag 29 oktober 2010

Testa nytt: Novell

Det brukar aldrig bli av. Jag har haft hemma novellsamlingar innan som inte blivit färdiglästa. Men efter att ha hört och läst att den ska vara något lite extra så gör jag ett försök. Har lånat hem novellsamlingen Båten av Nam Le. Alla noveller i den ska ha anknytning till vatten.

Det har redan gått en vecka och jag har inte öppnat boken. Det är en låntagare som vill läsa den efter mig så jag har den bara hemma en vecka till. Nu får jag ta mig i kragen och börja på den. Den kanske är jättebra...

/Liselott

onsdag 27 oktober 2010

Lågmäldhetens mästare

”I wanna go, I wanna go –to Ontario”, sjöng det trevliga gamla powerpopbandet The Posies någon gång på nittiotalet. Numera slipper jag undra vad det var som hägrade i denna kanadensiska jätteprovins. Efter att ha umgåtts med Alice Munros fint utmejslade persongallerier känns den nämligen som ett andra hem.

Sedan slutet av 60-talet har Alice Munro regelbundet kommit ut med nya novellsamlingar, de flesta med Ontario som skådeplats. Dock är det först på senare år som hon på allvar har uppmärksammats här i Sverige, ett öde som hon delar med exempelvis Richard Yates. Ett absolut gehör för det mänskliga psyket är en annan gemensam nämnare hos de båda författarna, liksom knivskarpa analyser av nordamerikansk vardaglighet.

I För mycket lycka, Munros senaste novellsamling, sträcker sig historierna ofta över flera år, ibland decennier. De hinner ske flera mord, olyckor och andra katastrofer. Familjelivet är hela tiden dömt att misslyckas, och med historiernas ofta tvära kast ger Munro drabbande bilder av rotlös ensamhet.

Allt är dock lugnt, lågmält och (skenbart) enkelt berättat. Inga krångliga bisatser eller staplar av adjektiv. Munros flickor, mödrar och äldre damer präglas av ett slags förstående ödmjukhet inför livets oförutsägbarhet. Livet går vidare, även efter det att ens närmaste just mördat de gemensamma barnen, plötsligt blivit förälskad i en yngre möbelsnickarlärling, eller fallit ner i en bergsklyfta. Allt blir snart till vardag, som man som läsare så tydligt känner igen sig i.

Som hängiven cyklist kan jag för övrigt varmt rekommendera ljudboksversionen av För mycket lycka. Som väntat fångar Helena Brodins inläsning stämningen perfekt.

/Martin