Kum av Henrik Tord

Varje förälders mardröm är att tappa bort sitt barn. Ett ögonblicks ouppmärksamhet och barnet är spårlöst borta. Det är en av flera mardrömmar som bildar navet i  Henrik Tords thriller ”Kum”. Titeln är på khmer och skall uttydas ”oproportionerlig hämnd”. Handlingen utspelar sig på olika platser i Sydostasien och i centrum står två familjer, en kambodjansk och en svensk, vars våldsamma och djupt tragiska öden kommer att flätas samman.

Pappan i den svenska familjen, Mikael, har ett välavlönat jobb i Singapore. Han lever ett privilegierat liv med fru och två små barn: rymligt hus, swimmingpool, barnflicka och mängder av andra förmåner. Men äktenskapet går på tomgång. Mikael drömmer om att vara otrogen och är på god väg att vara just det när han får ett samtal som för alltid förändrar hans liv. Deras femåriga dotter har blivit kidnappad i ett köpcentrum. Ena sekunden var hon där, ett par meter från sin mamma, glatt fingrande på nya kläder till Barbiedockan. Nästa sekund är hon försvunnen.

Den kambodjanska familjen bor i norra delen av landet och sliter hårt för att få det att gå runt. De bor i ett litet skjul och har en eländig och uttorkad liten jordplätt som enda försörjningskälla. Därtill har de skulder till sin allt annat än sympatiske kusin för att han hjälpte till att täcka sjukvårdskostnaderna när elvaårige sonen i familjen, Rithisak, fick stora delar av ansiktet förstört av en landmina.

Kusinen lurar med Rithisak och hans storasyster till Phnom Penh för att betala av skulden. Där finns arbete till dem på fina lyxhotell påstås det, men vad som väntar är förnedring av värsta sorten.

Det är en oerhört stark historia som Henrik Tord har vävt ihop. Här finns mardrömsscenarior av flera olika slag, fattigdom, människohandel, barnprostitution, och hämnd – förstås. Det är fruktansvärt spännande, och synnerligen trovärdigt – Tord har själv bott i Singapore och kan skildra sitt Asien på ett ytterst äkta vis. Men det är också näst intill plågsam läsning, om ett ständigt aktuellt och viktigt ämne.

/Tuija

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Kan läsas direkt som e-bok eller e-ljudbok.

Hjärtats innersta röst av Jan-Philipp Sendker

Jag har läst uppföljaren till Sendkers uppmärksammade roman ”Konsten att höra hjärtslag” (2014) – en minst lika vacker och poetisk skriven historia, och egentligen med ett starkare och mer trovärdigt innehåll – helt enkelt en roman som till och med är flera strån vassare enligt min mening.

Tiden är tio år senare, tio år som förflutit under hektiskt arbete, med en separation som följd, för Julia. Nu lever hon ensam, jobbar sig in i väggen, är bottenlöst trött och förvirrad – för hon hör en röst inom sig prata med henne – och hon förstår inte hur kontakten med halvbrodern i Burma blivit så sporadisk, trots att hon älskar honom så mycket.

I ett försök att hitta tillbaka till sig själv och söka svaren på rösten inom henne, återvänder hon till Burma. Där får hon berättat för sig historien om kvinnan Nu Nu och hennes barn – en historia som är en oerhört stark och berörande livsberättelse om kampen för kärlek och kampen för sina barn, trots krig och sorger. I sökandet efter en försvunnen man finner Julia till slut svaren på många av sina frågor, liksom den frid i livet hon så väl behöver. Men hon upptäcker också att det faktiskt går att släppa taget om hat och bitterhet, och att det faktiskt går att gå vidare i livet och börja om på nytt. Trots allt.

Sendkers berättande är både vackert och berörande för att det är så djupt mänskliga skeenden som skildras, och görs med sådan ömhet. Men det är också viktig läsning om Asiens historia som vi vet alldeles för lite om i västvärlden. En bok jag varmt rekommenderar!

/Tuija

Reservera boken på bibliotekets webbsida. Kan läsas direkt som e-bok.

Utan dina andetag av Karin Aspenström

Resedrömmar, framtidsdrömmar, ensamhet i tvåsamheten och det mänskliga velandet… hur vill man ha sitt liv, egentligen..? Ja, det sammanfattar kort Aspenströms nya roman som skildrar Evelyns och Eriks förhållande under den två månader långa drömsemestern de tänkt sig avverka – innan det riktiga livet med bröllop och barn ska ta vid. De är båda drygt trettio, har varit ett par i tio år, har det perfekt och ska leva perfekt. Tänker de. Men som läsare inser man snabbt att här ligger ett antal livslögner begravda. Evelyn har inte slutat äta sina p-piller trots att hon lovat, Eriks dåligmående går ibland överstyr, särskilt när hans livsprojekt – romanen som inget förlag vill publicera – kommer på tal, och ett antal liknande tickande bomber ligger under ytan och pyr. Men under och efter drömresan - kringflackandes i Indien, avslutandes i Himalaya – så ska väl allt falla på plats och bli bra?

Givetvis blir ingenting som de tänkt sig. Osedvanligt naiva och dåligt förberedda verkar de vara, trots sin ålder. Hettan, svetten, skitigheten, fattigdomen – allt frestar hårt på dem från början. Men ytterligare sten på börda utgörs av mötet med den obestämbara Wolfman – killen som lever i det ständiga resandet, som slår följe med dem genom att lyckas dupera Erik som lever upp i hans smickrande sällskap. Slår följe – på deras reskassa! Här drar jag som läsare öronen åt mig… hur naiv får man vara, är detta trovärdigt?… Evelyn irriterar sig i alla fall oerhört på Wolfman, men blir även hon så småningom tjusad av något obestämbart hos honom… och givetvis blir de båda ordentligt utnyttjade och lurade, på olika sätt – vem hade väntat sig något annat?

En smula förutsägbart i vissa avseenden, inte alls i andra – en Asienresa får jag mig till livs i alla fall. Och inser också, för femtioelfte gången, att det aldrig är lätt att leva. Hur mycket man än anstränger sig. Det viktiga är väl kanske dock att man aldrig slutar ställa sig frågan om hur man egentligen vill leva sitt liv… och att man är beredd att omvärdera sina val vid behov… Att läsa om andras dilemman kan vara hälsosamt - allt i den aktuella biblioterapins anda!

/Tuija

Beställ boken på bibliotekets hemsidan. Finns även som e-bok och e-ljudbok.

Viskande skuggor av Jan-Philipp Sendker

Så har då tysken Jan-Philipp Sendker åter skrivit en asiatisk, stillsam, vacker berättelse  - trots att det denna gång är en mer utpräglad deckare än de tidigare "Konsten att höra hjärtslag" samt "Hjärtats innersta röst". Det här är en fullständigt fristående historia som inte har någon koppling till de två tidigare, den utspelar sig i Hongkong istället för Burma, och denna gång är det en västerländsk man, Paul Leibovitz, vi får följa. Han har bott i Asien i många år, kan sitt Kina ganska grundligt, men har bosatt sig på en stillsam ö utanför Hongkong efter att en oerhört älskad liten son dött i cancer. Det är snarare minnen än sorg, som gjort att han dragit sig tillbaka där efter sin skilsmässa - han vill leva med så få intryck som möjligt för att inte minnena av sonen ska trängas undan av nyare, ovidkommande minnen.

Av en slump råkar han på en amerikanska, som letar efter sin vuxne son som försvunnit under en affärsresa alldeles nyligen. Mot sin vilja dras han ändå in i letandet, och mot allt förnuft drar han i allt fler tåtar kring försvinnandet, mycket tack vare sin mångårige vän poliskommissarien Zhangs insyn i fallet. Detta trots att han inte borde - främst för sin egen sinnesros skull, men framför allt för att det är oerhört riskabelt, direkt farligt, att rota i saker som rör industrimagnater, polisväsendet, säkerhetstjänsten... Korruptionen, och synen på sanning, är onekligen en helt annan än i väst. Detta får han bittert erfara när han naivt nog utmanar ödet.


Jag måste säga att Sendker lyckats återigen - trots att han vävt ihop en thriller. Spänningsfaktorn är hög, men ändå balanserar han upp den med mycket eftertänksamhet, livsfilosofi, och ett mycket vackert språk. Givetvis finns här en innerlig kärlekshistoria också, vid sidan av, icke att förakta. Totalt sett en oväntad berättelse... och ändå inte. Den bär hans alldeles eget signum, och hans tidigare läsare lär nog både känna igen sig och inte bli besvikna. Dessutom får man en liten dos av historia och inblickar i ett Asien man inte får sig till livs så ofta.

/Tuija

Beställ boken, finns som bok, ljudbok och att läsa direkt som e-bok.

Duras X 2

Det var inte förrän efter mammans död som Marguerite Duras skrev om sin bok En fördämning vid Stilla Havet, vilken då fick titeln Älskaren. Nu har jag läst båda och Älskaren överlappar inte alls, mer kompletterar och den ger en annan bild av uppväxten, familjen och förbindelsen med den kinesiske mannen.

Det är i början av 1930-talet i Sydostasien. Det är instängt, tropiskt varmt och fattigt. Mamman är skuldsatt, hon har gjort tokiga affärer och belånat huset. Familjen sitter fast i en ekonomisk fälla vid berget Siams sluttningar. Suzanne är 16 år och brodern Joseph 20. Båda längtar bort och ut men kommer ingen vart. Så en dag träffar familjen en mycket rik kines som blir betagen i den unga Suzanne.

Det är ett extremt fattigt på landsbygden. När Duras inte berättar om spänningarna familjemedlemmarna emellan kan hon beskriva hur bönderna strax intill lider en enorm nöd. Spädbarnsdödlighet, arbetslöshet, slavliknande villkor och mitt ibland dessa svältande bönder finns familjen. Enda vägen ut är om Suzanne gifter sig med kinesen menar mamman, samtidigt föraktar hon och brodern honom djupt. Att Suzanne finner sig i att vara en handelsvara är obegripligt. I Älskaren får vi en annan bild. Här är Suzanne själv mer aktiv i kontakten med kinesen och bryter ett starkt tabu genom att bli älskarinna åt mannen från Cholen. 

Vad ska jag säga? Läser med en blandning av fascination och vämjelse. Det är starka bilder Duras för in i mitt huvud. Är hon ett barn av sin tid eller varken ser eller vågar hon reagera? Flickan är väldigt utlämnad, mamman är mer eller mindre snurrig och den rovlystna brodern kan hon inte lita på. Samtidigt som dom gormar och skäller finns det starka band dem emellan.

Skarpt berättar också Duras vad fattigdom gör med människor. Trasar sönder själ, självförtroende, familjeband och tar fram sidor vi annars döljer. Susanna Alakoski citerar Duras vid flera tillfällen när hon talar om fattigdom i sin bok Oktober i fattigsverige.

Om man vill kan man läsa de båda böckerna med olika glasögon. Älskaren är omtalad för de erotiska avsnitten, men jag kan inte komma ifrån att Duras, medvetet eller omedvetet, berör frågor om makt. Maktförhållande mellan kön, klass och etniska grupper. När jag väl börjar tänka så öppnas helt nya skikt i böckerna. Duras har emellanåt en obarmhärtigt kylig och klar blick för hur utsatta människor agerar och formas i ett hierarkiskt samhälle. 

Marguerite Duras (1914-1996) skrev också filmmanus; Hiroshima - min älskade. Boken Älskaren filmatiserades 1992.

/Annika

Reservera En fördämning mot Stilla havet i bibliotekets katalog

Kambodja 1955

Så var vi där igen. Historiska sanningar angripna med riskabelt skönlitterära verktyg. Författaren heter denna gång Peter Fröberg Idling, och boken Sång till den storm som ska komma.

Debatten om verklighet kontra fiktion har dock än så länge lyst med sin frånvaro, trots det ganska spektakulära antagande som Sång till den storm som ska komma kretsar kring: Fröet till de röda khmerernas folkmord i Kambodja var ett svartsjukedrama på femtiotalet!

Det förleds man i alla fall att tro under läsningen av romanens första del. Vi möter den till synes sympatiske idealisten Saloth Sar, djupt engagerad i Kambodjas första stapplande steg som självständig nation från kolonialmakten Frankrike. Året är 1955, val ska försöka hållas och Sar jobbar officiellt som sekreterare åt oppositionspartiets ledare. Inofficiellt organiserar han en hemlig kommunistisk revolution.

Båda dessa livsfarliga företag distraheras dock av hans bryderier med den unga skönheten Somaly, årets Miss Cambodge. Hans farhågor om Somalys otrohet bekräftas i bokens andra del, där Sars politiske motståndare, lyxliraren Sary, plötsligt ställs i centrum. Med Somaly ständigt närvarande i ögonvrån.

Det är otroligt fascinerade hur Förberg Idling lyckas spänna ut sin roman över en bakvänd dramatisk kurva. Den närmast agentromansartade spänningen skruvas sakta men säkert ner, för att i bokens tredje del, där Somaly får vara huvudperson, fullständigt plana ut; förintas av hennes uppfriskande – och för romanens genuskorrekthet oundgängliga – ofördragsamhet med sin egen roll som maktpolitiskt kuttersmycke.

Somaly minns vid ett tillfälle en väns påpekande om att sagorna från hans barndoms hemland alltid inleddes med ”i början var det eller var det inte”. Så mycket vackrare och mer förströstansfullt än franskans ”det var en gång”, tänker Somaly.

Och Fröberg Idling skyr medvetet all förväntad kausalitet; förenklade orsakssamband med den storm som vi vet ska komma. Saloth Sars förvandling till folkmördaren Pol Pot förblir så klart ett mysterium, förpassat till romanens postludium. Till förmån för Fröberg Idlings vackert estetiserade expertkunskaper om kambodjanska banaliteter.

Ett gytter av postkolonial rekvisita. I en gul ljuscirkel kring en fotogenlampa. På låga träpallar under vita lysrör på en enkel uteservering. Vid regnpiskat turkost poolvatten, upplyst underifrån. På ett rakt igenom mästerligt sätt påminns vi om hur skönlitteraturen kan göra sanningens överblickbarhet till en ytterst drabbande upplevelse.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Haren med bärnstensögon

Nu har jag även tagit mig genom Edmund de Waals Haren med bärnstensögon, och är beredd att – om än inte förbehållslöst – stämma in i de massiva hyllningskörerna. Det rör sig helt klart om fängslande läsning. Så glöm min milda raljering i föregående inlägg (om du av någon anledning lade den på minnet).

Boken handlar om Edmund de Waal själv, brittisk världsberömd keramiker och ägare till 264 japanska miniatyrfigurer i trä och elfenben, så kallade netsuke. Om dessa hade förlänats talförmåga hade man kunnat pressa ur dem hela författarskap om det moderna Europas historia. Nu har de inte det, och De Waal iklär sig därför rollen som språkrör.

Han spårar netsukesamlingen till 1870-talets Paris, där hans bergatrollsrike och hysteriskt konstsamlande anfader Charles Ephrussi verkade. Det är belle epoque, fin de siècle, kaféer, Pernod, salongskultur och gryende modernism. I kulisserna springer folk som Edouard Manet, Pierre-Auguste Renoir och Marcel Proust. (Den sistnämndes romanfigur Charles Swann ska enligt uppgift vara kalkerad på just Charles Ephrussi.)

De Waal och hans berättelse tar sig så småningom vidare till Wien, dit netsukefigurerna skickats som bröllopsgåva, för att slutligen landa hos de Waals farbror Iggie i Tokyo.

Denna kulturhistoriskt vindlande resa genomsyras av en intressant men lite självdestruktiv metadiskussion. De Waal är paniskt rädd för att hans släkthistoria ska fångas in av klichéer, och försöker hela tiden gardera sig. Så här kan det till exempel låta:

”Jag tänker hela tiden på en förskräcklig film som jag såg för många år sedan när jag låg vid universitetet. Den utspelade sig i Paris och Picasso gick förbi hela tiden, och Gertrude Stein och James Joyce diskuterade modernismen över var sin Pernod.”

”Mitt Wien har försvunnit in i andra människors Wien”, fortsätter de Waal och försöker råda bot på denna problematik genom att hålla ett ganska så våldsamt tempo. Jag önskar emellertid att boken hade kunnat stanna upp ibland, närmat sig romanformen och verkligen försökt fånga atmosfären i en salong eller spänningen kring ett duell, och på så sätt lyckats spräcka klischéerna. Kanske hade De Waal helt enkelt kunnat fantisera lite mer.

Men förmodligen har jag bara förläst mig på Proust. Haren med bärnstensögon är ju betydligt mer än ett undvikande av litterära fallgropar. De Waal lyckas verkligen få med mycket, och blottlägger både klassamhällets och anitsemitismens vardagsdetaljer. Himlen mörknar över den judiska familjen Ephrussi. Netsukerna undkommer med en hårsmån. Och precis som i fallet von Rezzori – mest drabbande blir det när historien finner paralleller i vår egen tid.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Sverige och paradiset

En septemberkväll 1971 visade SVT dokumentären Nordkorea 1971 – Ett reportage om ett land vars framtid ingen trodde på. Nordkorea beskrevs i termer av ”ett ekonomiskt under”, men att filmen därmed var ett utslag av den vänstervridning som 70-talets public service ofta beskylls för är nog en förhastad slutsats.

Nordkorea var ett ekonomiskt under. Likt sagohästen Cholima hade man tagit språng på flera mil i taget, från sönderbombat land till modern välfärdsstat.

Vänsterrörelsen hade just skakat liv i den gamla Svensk-koreanska föreningen, men i synnerhet var det näringslivet som lät sig imponeras. Man skickade en industriutställning och skrev kontrakt på modernisering av en gammal järngruva. God hjälp fick man av UD, som närde förhoppningar om att få spela en viktig roll som politisk brobyggare. Den 6 april 1973 erkände Sverige, som första västland, Nordkorea som stat. Diplomatiska förbindelser upprättades i samma veva.

Lovisa Lamms reportagebok Ambassaden i paradiset berättar om dessa – inte sällan djupt absurda – förbindelser. Lamm är utbildad på Dramatiska institutets radiolinje och kan med stadig hand fläta samman flera olika berättartrådar. Hon intervjuar pensionerade diplomater, läser gamla Säpo-protokoll, hör skakande vittnesmål om terror och hungersnöd från flyktingen Kim, försöker få fatt i två svenska ”eskorttjejer” som enligt ryktet ska ha flugits in till den store ledarens hov.

Dessutom korsklipper Lamm in bilder från ett eget snitslat besök i Nordkorea. Hon är i det närmaste besatt av landet. Detta enligt egen utsaga, eftersom hon också – i likhet med exempelvis generationskamraten Elif Batuman – är besatt av att prata om att hon är besatt.

Och det är väl som världspolitisk kuriositet, en samling gamla James Bond-kulisser för skräckblandat förtjust nörderi, som Nordkorea i stor utsträckning får fungera. Det svenska näringslivet entusiams dämpades i alla fall tidigt, berättar Lamm. Nordkoreanerna gillade att beställa, men slarvade med betalningarna. Deras statsskuld till Sverige är än i dag högst bland alla länders – 2,6 miljarder.

Alltjämt vajar emellertid den svenska flaggan i Pyongyang. Ambassaden i paradiset har nämligen fått en ny viktig roll, som unik utsiktspost mot Kina. På ett ytterst underhållande vis lyckas Lamm fånga dessa förändringens vindar, genom några decenniers svensk utrikespolitik.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Allt detta tillhör mig

Bättre sent än aldrig. Redan 2002 debuterade tjeckiska Petra Hůlová med den massivt hyllade Paměť mojí babičce. Nu – tio år senare – kommer boken i svensk översättning, utgiven av malmöförlaget Rámus. Man kallar den Allt detta tillhör mig, vilket följer den engelska översättningens All This Belongs to Me och inte originaltitelns ordagranna betydelse – Minne av min mormor/farmor. Lite märkligt.

Boken är hur som helst strålande läsning. Den som trängtar efter kafkastämning, Karlsbron i morgondimma, diakritiska tungvrickningar och förrädiskt lättdrucken pilsner lär dock bli besviken. Allt detta tillhör mig utspelar sig nämligen i Mongoliet. Hůlová var där och researchade som utbytesstudent, efter att ha förälskat sig i landet via Nikita Mikhalkovs film Urga.

Hon radar upp en stor mängd systrar, mostrar, mödrar, mormödrar och mormorsmödrar. Deras inbördes relationer är hårt prövade – av trångbodda gerer (se bilden), av oäkta förbindelser med förbipasserande kineser, av bittert missunnade frigörelseförsök. Den mongolska stäppen är ypperlig arena för ambivalensen mellan att stanna kvar eller att sticka i väg; att hembygdsromantiskt stå ut med superi och överraskningssex, eller att ge efter för Stadens frestelser (som lena sjalar, små radioapparater och korvar på burk).

Det är osentimentalt på ett nästan monotont vis. Samtidigt smärtsamt vackert. Särskilt när Hůlová – och det är väl detta som den svenska titeln åsyftar – kontrasterar de storslagna vidderna mot den klaustrofobiskt lilla värld som hennes kvinnor rör sig inom. Lite kafkastämning trots allt. Den samhällspolitiska omgivningen framtonar endast i en akut rasistisk och misogyn skepnad. Vägen bort leder för såväl Nara och Zaja som för deras otaliga medsystrar in under samma solkiga bordellakan.   

    

Intressant i sammanhanget är hur Hůlová tryfferar sidorna med ett flertal mongolska begrepp och uttryck – som sjoroon, deel och chuuchdjin tsetserleg – vilka man först efter hand förstår betydelsen av. Hela romanen kan nog ses som ett skolboksexempel på vad litteraturvetarna plägar kalla främmandegöring. Med det menas litteraturens förmåga att medelst främmande formspråk och scenografier blåsa nytt liv i klichetyngda fenomen. Att öppna upp våra ögon inför det ack så välkända. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Mer Murakami

                                                          

Murakami fotograferad av Marion Ettlinger

”Är detta en charlatan eller en riktig författare”, undrade härförleden Lars Gustafsson i radions Bokcirkeln. Frågan gällde mannen här bredvid: Haruki Murakami, vars Fågeln som vrider upp världen just hade börjat ge cirkeldeltagarna huvudbry. Gustafsson lutade åt det senare alternativet. Själv är jag numera lite osäker. 1Q84, Murakamis senaste roman, gör mig än så länge konfunderad.

Som vanligt är jag dock fast direkt. Yrkesmördaren Aomames taxi står still i rusningstrafiken på en motorvägsbro. Ackompanjerad av Janáčeks ”Sinfonietta” (som van Murakami-läsare lägger man sådana detaljer på minnet) beslutar hon sig för att lämna bilen. Hon kryssar sig fram till en nödtrappa, med vilken hon hoppas kunna ta sig ner till en närliggande pendeltågsstation. Ännu en av Murakamis patenterade Alice-i-underlandet-historier kan därmed ta fart.

Om den Salander-inspirerade Aomame känns som ett nytillskott i Murakamis invanda rolluppsättning så är Tengo, 1Q84:s andra huvudperson, mer av en rutinartad återanvändning. Ännu en av dessa försynta och lite ensamma författare in spe, vars öde ideligen faller i händerna på gäckande tonårs-femme-fataler. Hur ofta det än påpekas att Tengo är stor och plufsig så är det alltjämt Haruki Murakami själv som jag ser framför mig.

Tengo får i uppdrag att sammanställa en sjuttonårig flickas märkliga fantasier till en debutroman. Fantasierna uppvisar allt fler likheter med den lätt förskjutna verklighet som Aomame tycks ha hamnat i, och i båda fallen börjar intrigerna snart att kretsa kring en mystisk sekt uppe i Yamanashis bergsmassiv.

Och visst, 1Q84:s lättflytande textmassor rymmer flera inspirerande resonemang. Inte minst kring den kreativa fantasins förhållande till verkligheten, samt (vilket titeln antyder) kring övervakning och kontroll. Men här finns också många ytterst förbryllande inslag och stilgrepp. Som det stundtals utstuderat platta språket, de många upprepningarna, den komiska fixeringen vid bröst i allmänhet och Aomames assymetriska par i synnerhet... Utgör de snillrika nycklar till helhetsförståelsen? Eller är de bara signaler om att Murakami förbrukat lite för mycket energi i löparspåret?

”Det har ingen särskild betydelse. Det var bara som jag fick för mig”, ursäktar sig Tengo efter att ha försökt analysera sin älskarinnas drömmar. Tyvärr befarar jag att dessa båda meningar innehåller 1Q84:s allra viktigaste nyckel. Men säker är jag ännu inte. Den tredelade 1Q84:s sista del utkommer först nästa år, och chansen finns att man då sitter med ännu ett kalejdoskopiskt mästerverk framför sig.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Den vita tigern

Balram Halwai lever med sin stora familj nära Ganges i Mörkret. Familjen styr och skolan är ett skämt. En trött och halvdrogad lärare är bara närvarande fysiskt, ibland spottar han rött. Det är paan, något som alla fattiga män tuggar. Senare förstår Balram att det är en fattigdomsmarkör att tugga paan.

Allt börjar med att en släkting ska brännas vid flodens strand. Sörjan i vattnet och vad alla djur och människor gör i det samma beskrivs som vidrigt. Det är för övrigt mycket snusk och olika slags kroppsvätskor i berättelsen. Snusket fortsätter på det kafé där Balram passar upp. De som serverar har lägst status och dem kallar Balram för de mänskliga spindlarna, de krälar omkring. Här lär han sej viktiga saker, han låtsas sopa men tjuvlyssnar och snappar upp detaljer för sin framtid.

Balram förstår att om ska han komma från byn och släktens klor så måste han lära sej hur man klättrar. På alla nivåer i samhället finns korruptionen och den följer, trots den allmänna oredan, en strikt hierarki. Jordägarens makt är större än farmors och därför får Balram ett chaufförsjobb som tar honom vidare. Men det går snett uppåt, svek och tramp på andra är de livsbetingelser som gäller.

Som chaufför hamnar Balram med paret Ashok i Dehli. Även mr Ashok, som försöker vara en hygglig chef, sitter i klorna på någon annan och tvingas betala mutor till politiker. Mutpengarna blir fler och allt blir allvarligare. En dag dyker en pojke från hembyn upp och Balram påminns om hur han svikit sin familj. Han har inte skickat hem pengar till farmor och släkten som han skulle ha gjort. Detta är fullständigt oförlåtligt.

Arvind Adiga är ekonomijournalist och beskriver hur både samhället och ekonomin är fast i ohjälpliga mönster. Korruptionen finns på alla nivåer och på det sättet bibehålls hierarkierna i samhället. Kastsystemet, nationalekonomin, det tekniska undret och familjens grepp förklaras på ett drastiskt men rimligt sätt. Man tror på lägesbeskrivningen. Adiga använder starka bilder för att befästa. En hönsbur med tätt packade livrädda djur beskriver varför indierna inte gör uppror. Man vill inte skada sin släkt och därför känns det som att befinna sej i en trång bur.

Den vita tigern går snabbt att läsa, det är schwung, det är läbbigt och osminkat. Detta är långt från Bollywoodfilmerna (men nu förstår jag behovet av den typen av filmer) eller softade bilder från vackra stränder längs Ganges. Nu vet man hur det stinker och vad som döljs under ytan. Floden flyter från mörkret till ljuset och det är där Balram till slut befinner sej. Det var dit han ville. Han har trots allt tagit sej ur buren men på bekostnad av att hans släkt förmodligen är straffad eller dödad på grund av att han svikit.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Ut och spring med Murakami!

Det har varit mycket Japan på senare tid. Lite märkligt är hur jordbävningstragedierna sammanfaller med bokvärldens allt mer påtagliga Japan-hausse. Ett exempel är Yoko Ogawa (som Liselott skriver om här), ett annat är den allestädes förkommande Haruki Murakami. I dagarna recenseras Murakamis senaste mastodontverk 1Q84, och radions Bokcirkeln diskuterar som bäst hans Fågeln som vrider upp världen.

Jag gillar också Murakami. Dock finner jag i svaga stunder hans vindlande historier lite väl vindlande, och bland annat därför är det den förhållandevis nätta Vad jag pratar om när jag pratar om löpning som jag håller som personlig Murakami-favorit.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är klassad som självbiografi. Murakami berättar om sin tid som kedjerökande jazzklubbsägare i Tokyo, samt om sitt beslut att sedermera göra sig av med klubben för att istället börja skriva böcker. En närmast övermänsklig målmedvetenhet tycks ha varit hans nyckel till framgång, och denna egenskap går minst sagt igen i hans främsta hobby, tillika huvudämnet för boken, det vill säga löpning.

Murakami löptränar så gott som dagligen. Han deltar regelbundet i både maraton och ultramaraton, och beskriver träningen som ett asocialiserande vakuum, där det enda som tilldrar sig är ett tålmodigt utforskandet av den egna kroppens möjligheter. Murakami förmedlar något slags asketisk ödmjukhet inför livet, plikten att alltid försöka bli så bra som möjligt, och det helt utanför konsumtionssamhällets hets om ständigt nya kickar. Murakami springer enbart för springandets skull, även om han ibland kan unna sig en svalkande Summer Ale efteråt.

Den underfundige Murakamis prat om löpningens beroendeframkallande monotoni går naturligtvis att applicera på såväl författandet som livet i stort. Men jag misstänker att boken i första hand lockar ut sina läsare i löpspåret. För tillfället finns det ju heller inga yttre faktorer att skylla på. Snön är borta, det är precis lagom varmt och i brunnsparken ackompanjerar hackspetten i ett taktfast tempo. Och när knäna värker, svetten svider i ögonen, skoskaven blir till köttsår och diarren börjar rinna längs benen är det tacksamt att kunna återkalla följande murakamska visdomsord: ”Smärta är oundvikligt, att lida är frivilligt.”

Och glöm inte att morsa på mötande löpare. Det gör det hela än trevligare.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Elin Boardys nya

Jag tycker det är hemskt trevligt att följa Elin Boardys författarskap. Dels för att Boardy är bibliotekarie till professionen (Man kan alltså skriva böckerna själv!), och dels för att hon förhåller sig befriande avspänt gentemot rådande litterära trender. Boardy debuterade 2008 med Allt som återstår, en fint och återhållet berättad historia från det tidiga 1900-talets Bohuslän. Och även nyutkomna Mot ljuset skyr såväl fadersuppgörande gillestugsnostalgia som lattesurplande varannan-helg-intriger.

Handlingen tilldrar sig istället i Malaya (nuvarande Västmalaysia), år 1947. Den unga kartritaren och oförlösta konstnären Elly är på äventyr tillsammans med sin lillasyster Annie och dennas danske man Laurids. Den senare gör läkarpraktik och har bekantskaper bland traktens plantageägare. Med på resan är också Laurids gamle vän Niels, i vars vänsterorienterade intellektualism plantageägarna finner ett irritament och Elly en smygande attraktion.

Boardy släpper loss sina allt svettigare karaktärer i en lång rad kammarspelsaktiga scener. I en ohämmad flod av kolonialrekvisita skapas känslomässiga spänningar modell isberg. Trots den rikliga dialogen sker det mesta under ytan, och förmedlas via suckar, antydda leenden, höjda ögonbryn och en otalig mängd blickar.

Jag har svårt att tänka mig att ordet ”blick”, med dess olika böjningsformer, någonsin använts lika frekvent i en svensk roman. Dock känns det hela tiden motiverat. Elly registrerar vaksamt varje ögonkast, och det samma gör jag. Boardy återger inget som inte först har filtrerats genom Ellys behärskade temperament, och avsaknaden av helhetsbild invaggar effektivt läsaren i romanens febriga atmosfär.  

Intensiteten stegras då både triangeldramatik och uppror bland plantagearbetarna är ett faktum, och Boardys ambition att låta handlingens politiska och privata plan korsbefrukta varandra faller väl ut. Elly bevittnar sönderfallet av ett ohållbart västerländskt förhållningssätt gentemot omvärlden. Resan blir samtidigt ett både känslomässigt, yrkesmässigt och en aning feministiskt uppvaknande. När låren klibbar ihop under crêpeklänningen byter hon helt sonika till shorts, och när männen manifesterar sitt hotade maktanspråk genom att nöjesskjuta en elefant, protesterar hon med feber och några tomt stirrande blickar. Inga åthävor alltså, och ännu ett lysande kvinnoporträtt från Boardys penna.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

En liten pärla att smyga ner i jackfickan (LDR1)

Oj, vad liten boken är när jag får den i handen. Nog för att den är tjock med sina 350 sidor men den mäter bara 10*15 cm! Till innehållet är den nog så omfångsrik. Med en åldrande matematikprofessor i en av huvudrollerna blir det mycket matematik. För mig som inte studerat detta ämne på minst 15 år, och inte på någon högre nivå, blir det ibland lite knivigt att hänga med i svängarna. Men siffror, fakulteter, primtal och roten ur blandas till en vacker melodi och i mitt tycke ligger fokus i berättelsen på människorna i huvudrollerna (professorn och dennes unga hushållerska) och relationen dem emellan. Att jag inte förstår allt matematiksnack betyder då inte så mycket.

Det som knixar till deras relation, skapar spänning och vardagsdramatik är professorns tillstånd. Han har ett minne som varar i 80 minuter och minns inget som hänt efter 1975. Berättelsen tar sin början 1992. Som stöd för minnet är hans kavaj fullsatt med små minneslappar. Den viktigaste att hans minne varar i bara 80 minuter, nästa att han har en hushållerska... För honom är hon en främling varje dag, eller efter 81 minuter om turen till affären skulle dra ut på tiden. Men hon lär känna hans egenheter allt bättre. Som att han i stressade situationer söker lugnet i matematikens ordning, knappt lämnar huset, värnar om barn och avskyr morrötter. Hushållerskan, som berättar hela historien, får snart svårt att bara vara anställd hos honom - han blir en vän, en familjemedlem. Hon går över gränsen för vad som passar sig för en anställd och blir förflyttad därifrån.

Ingen har väl missat händelserna i Japan. Det verkar som att eländet aldrig ska ta slut. Senast idag läste jag att det nu upptäckts radioaktiva ämnen i vattnet i Tokyo. Denna bok utspelar sig i Japan men utan naturkatastrofer. Men kanske att det speglar hur människor lever och tänker i denna för oss fortfarande främmande men spännande kultur. Efter att ha läst En gåtfull vänskap undrar jag om det alltid är det en speciell känsla i japanska böcker eller kanske snarare i deras berättartradition.  Är det landets gåtfulla förflutna som vi västerlänningar inte förstår oss på men lockas av? De böcker jag läst (som nog inte är så många när jag tänker efter) är så stämningsfulla, fyllda av känslor, lågmälda men ändå händelserika. Eller är det mina förväntningar och min kunskap och mina fördomar om det japanska samhället och människorna som framkallar känslan? Jag får nog utforska det här närmare framöver.
Författarinnan Yoko Ogawa är japanska och detta är den första av hennes böcker som översatts till svenska.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.