Hitom himlen



Foto från modernista.se



På sommaren ska det läsas klassiker, har man ju hört. Som exempelvis Stina Aronsons Hitom himlen – om inte annat så ett ypperligt val för den eskapistiskt lagda semesterfiraren. För sällan har väl norrländsk vinterväderlek skildrats på ett lika oförtrutet sätt som här. Man börjar närapå huttra i hängmattan, vill gå in efter något varmt. Något i vadmal…

Hitom himlen betraktas som Stina Aronsons genombrottsverk. Detta trots att hon vid bokens utgivning år 1946 hade en kvartssekellång författarkarriär bakom sig. Handlingen kretsar kring den fiktiva lilla byn Mäntyjärvi, utplacerad någonstans i Norrbottens allra kargaste ödemark. I Mäntyjärvi härskar den kärva undergivenheten – inför den laestadianska guden och inför naturens väldiga krafter.

Den hotfulla vinterhimlen liknas vid ”svart murbruk av moln och klumpiga stjärnor", och när snön börjar falla luktar den "sjukhus och jod". Bland mycket annat. Aronsons uppfinningsrikedom när det gäller expressionistiskt bildberättande firar ständigt nya triumfer. ”Landskapet lyser i technicolor”, menar poeten och litteraturkritikern Jenny Tunedal i förordet till Modernistas utgåva av Hitom himlen.

Änkan Emma Niskanpää är romanens antihjältinna. Hennes uppsvällda, och av ett gammalt livmoderframfall plågade kropp tar stor plats, såväl i romanen som i hennes ensliga lilla pörte. Läsaren görs ständigt uppmärksam på allt från matsmältning och rossliga andhämtningar till svettiga hudveck under lager på lager av vadmal. En skildring av totalt avsexualiserad kvinnofysionomi var förmodligen ett ytterst nyskapande grepp år 1946. Och frågan är om särskilt mycket har förändrats på den punkten, så här sextiofem år senare. 

Emma Niskanpääs enda glädjeämne är hennes son John. Läsaren förstår snart att John är en aning bakom flötet. Emma menar dock att Gud har högtflygande planer för honom och blir därför inte odelat bekymrad när John plötsligt börjar hosta blod. Han läggs strax in på sanatorium och för Emma innebär det en total ensamhet. Partiet där hon på egen hand väntar ut en oändlig snöstorm tillhör en av romanens många höjdpunkter. Så oerhört utdraget och händelselöst... Att Aronson bara vågar!

Jag har enormt mycket mer att säga om Hitom himlen. Framför allt om Miriam. Hon träder plötsligt in som ställföreträdande huvudperson, när Emma skidar iväg i mörkret för att hälsa på sin lungsjuke son. Miriam är Emmas motpol. Hon vägrar att låta sig bindas av gudsfruktan, och flyr Mäntyjärvi med en förbipasserande predikant. Den modernistisk uppbrutna kronologin har dock redan lärt läsaren att företaget kommer att misslyckas.

Modernismen ja… denna för tiden så genomgripande konstriktining, som även det avlägsna Mäntyjärvi i hög grad kan sägas korrespondera med. Det får vi ta en annan gång. Det samma gäller mina frågor kring varför den norrbottniska fikatraditionen påbjuder ost i kaffet. Nu är det istället läge att avsluta med uppmaningen: läs, hänförs och begrunda!

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Två veckor räckte inte till

Vi flyttas till 70-talets Småland i en liten by utanför Nässjö. Själv tycker jag inte att tiden spelar så stor roll utan fastnar mer för berättandet. Det är skrönor, resonemang om det lilla och det stora, verkligt men med inslag av sagoväsen. Alltihop är kryddat med det mest osannolika(?) galleri av människor. Det är så härligt. Det som håller samman berättelserna är att man som läsare följer ungdomsgänget i byn. I alla fall är det vad jag hitintills uppfattat. Men jag har halva boken kvar – kanske kommer det att ändras.

En av anledningarna till att jag valde att läsa Kioskvridning 140 grader var språket. Den skulle delvis vara skriven på småländska. Det var inte alldeles lätt att ta sig in i dialekten. Turligt nog är min mamma från Småland så jag kunde plocka fram morfars röst ur minnet och det underlättade. Högläsning för sig själv kan annars vara att rekommendera.

Ett litet smakprov tänkte jag bjuda på. Här handlar det om Steckna Pötta en av personerna som figurerar i berättelsen - De känns som om ho hade rönkepistol, sa Sula. – En blir tvätt genumskinli. Som e räka. – Räker e ju röa, påpekade nån, så smålänning och landkrabba han var. – Jamen ja mena såklart di råe.

Jag gillar det här språket, blandningen mellan dialekt och rikssvenska. Sedan lekar han in liknelser och utsvävningar som sätter fart på min hjärna och fantasi. Det går inte att läsa alltför snabbt utan det behöver mogna till sig emellan åt. Det är en av anledningarna till att de två veckors lånetid jag hade inte räckte till. Han har gjort ett bra jobb Peter Törnqvist. Jag får nog allt låna boken igen, och se hur fortsättningen ter sig.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.