"Hon vars hjärta var som mitt: Dan och Märta – en kärlekshistoria" av Göran Greider

Den var tänkt att bli en ordinär fackbok skriver Göran Greider i sitt efterord. Men istället blev det en dokumentärroman. Greider blev nyfiken på Märta redan när han skrev sin första biografi om Dan Andersson (kom ut 2008). Men hennes brev fick han fatt på först på senare år.

Boken är en skildring av kärlekshistorien mellan fattiga författaren Dan Andersson och välbeställda Märta Larsson. De möts på Brunnsviks folkhögskola och förälskar sig men därefter blir det inte lätt. Finns den någon möjlighet att de ska kunna gifta sig? Vågar de ens berätta om sin kärlek för henne föräldrar? Dans brev till Märta finns kvar och det är bland annat efter brevens innehåll som han skapat boken. Men det är också en skildring av livet i Sverige just då, 1914-1917. Och där finns många kopplingar till kvinnor (och män) jag stött på i flera biografier senaste året: Ester Blenda Nordström, Selma Lagerlöf, Elin Wägner m fl.

Jag gillar boken. Det jag tycker är extra roligt när jag läser är att här finns en Ronneby-koppling. En av Dans väninnor, som han skrev många brev till, var Rebecka Svensson som bodde i Ronneby. Och när jag läste boken råkade jag sätta upp den bok biblioteket har om deras brevväxling: Dan Andersson och Rebecka Svensson : en bok om finnmarkspoeten Dan Andersson och dennes kontakt med blekingeflickan Rebecka Svensson. Jodå, det stod några rader om Märta i den. Dessutom omnämner Greider författaren Ragnar Jändel som är född och uppvuxen i Jämjö. Hans böcker har vi också på biblioteket. Både Andersson och Jändel kan du läsa lite om och av i Litteraturbanken. En liten guldgruva du kanske inte känner till… Där finns svensk litteratur och att läsa och lyssna på helt gratis!

Inte nog med ett boksammanträffande. När jag fick hem mitt exemplar av tidningen Vi läser (nr 6 2020) fanns där en intervju med honom. Kul! Tidskriften finns att låna från Ronneby bibliotek

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida. 

Sophies historia

I september i fjol läste jag Jojo Moyes bok Moln över Arcadia och nämnde då att jag såg fram emot hennes kommande bok Sophies historia. Nu är den utläst och den var mycket underhållande och engagerande.
 
Liksom Moln över Arcadia är Sophies historia uppdelade i två delar. Den första utspelar sig i den lilla franska byn St Péronne med början i oktober 1916. Vi följer Sophie och hennes familj som försöker överleva och hålla hoppet uppe i den ockuperade och isolerade byn där varje antydan till vänlighet mot tyskarna straffas hårt av övriga bybor. Inte lätt att förhålla sig till när Sophie och hennes syster tvingas laga mat till tyskarna varje kväll och der Kommendant visar sig både ha humor och kunna vara vänlig.

Del två utspelar sig i London 2006 och vi möter Liv som försöker få till ett fungerande liv efter makens plötsliga död. När hon så möter en ny man och förälskar sig verkar han ha en hemlig agenda. Han försöker ta hennes makes morgongåva ifrån henne. Ett porträtt av en kvinna med namnet Sophie…

Denna bok tycker jag är bättre sammanhållen än den förra jag bloggade om. Sophies liv engagerar och vävs på ett bra sätt in i del två. Hjärta, smärta, hemligheter och livsöden i en härlig blandning.

/Liselott

Boken på biblioteket webbsida

Den räddade tungan

Jag är hopplöst svag för den här genren. Kan inte få nog av gamla väst-under-tweedkavaj-gubbar som kommer ihåg sitt gamla ”riktiga” Europa, som i regel började med långbyxor i höjd med att Franz Ferdinand sköts, och som minns när det fortfarande sprang vargar på Donaus kärnis.

Fascinationen delar jag med Svenska akademien, som 1981 gav Elias Canetti (1905-1994) nobelpriset i litteratur. Starkt bidragande till utmärkelsen var hans då just avslutade självbiografiska trilogi. Den inleds med Den räddade tungan, som i fjol kom ny svensk upplaga och som jag i skrivande stund är mitt uppe i.

Eller kanske snarare nere i… För Canetti applicerar i stor utsträckning sitt barnajags perspektiv. Trots det kosmopolitiska kringflackande som Den räddade tungan skildrar – Canetti föddes i ett spanskjudiskt getto i bulgariska Ruse, flyttade vid sex års ålder till Manchester, för att sedan hasta vidare till Wien och Zürich – vägrar Canetti konsekvent att leda upp läsaren på några historiska utkiksplatser.

Orsaken till faderns plötsliga död vid trettioett års ålder kan möjligen ha varit något han läst i tidningen, men ofta förpassas den politiskt turbulenta omvärlden till kulisserna. Tillsammans med övriga strukturer och tolkningslinjer, politiska såväl som psykologiska.

Som läsare lockas man således till detektivarbete, till att tränga igenom de många fantastiska miljöbeskrivningar och kärleksfulla men samtidigt lätt satiriska personporträtt som ställts i förgrunden. Starkast lyser Canettis mamma. Hon är kärv och kapriciös (”Jag har fått en idiot till son! Det visste jag inte att jag fått en idiot till son!”) men också rörande mån om sin telnings mångkulturella förkovran, och livrädd för de hinder som familjens judiska börd kan innebära.

Den unge, faderslöse Canetti avgudar henne, nästan skrattretande omedveten om de psykoanalytiska straffsparkslägen han ger de i hans omedelbara närhet verksamma herrarna Freud och Jung. Den vrålhungriga kärleken till ord och litteratur – det vill säga räddandet av den tunga som Canettis barnflickas älskare en gång hotade att klippa av honom – är hur som helst bokens främsta tema. Fin att bära med sig är bilden av ett gammalt mullbärsträd i Canettis morfars trädgård…

…”med lågt sittande grenar som man lätt kunde klättra upp i. Jag fick inte göra det ännu, men mor gick aldrig förbi det där trädet utan att visa mig en gren däruppe, det var hennes gömställe där hon brukade sitta som ung flicka när hon ville vara i fred och läsa.”

/Martin

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

En roman om ett brott

Kajas resa – en roman om ett brott är första boken jag läser av Carin Hjulström. Jenny har skrivit om hennes tidigare böcker. Hjulström väljer ett intressant grepp att framställa historien på. Vi möter Helena som är frilansjournalist och skriver på ett reportage. Hon tar sitt jobb på allvar, är stolt över det hon gör och lämnar inte ifrån sig vad som helst till tryckning.

Helenas pojkvän är nästintill tvärtom. Han tar jobbet med en klackspark och ödslar inte mer energi än nödvändigt på det. Dessutom har paret helt olika syn på vad de vill med sina liv. Motsatserna skapar spänningar i förhållandet. Som nu när han vill ha ledigt över helgen och inte tänka mer på jobbet. Helena känner att hon måste skriva klart reportaget hon inte är nöjd med och kan inte ta ledigt.

 

Irriterad på både sig själv och pojkvännen blir Helena kvar ensam i lägenheten. En låda som oväntat levererats till Helena med diverse dokument och dagböcker står på bordet. Avsändaren vill vara anonym. Snart sprids lådans innehåll över hela matsalsbordet. Ett medföljande brev menar att här göms en historia, kanske fler. Vill du som journalist berätta den Helena? Hon har inte tid men börjar ändå läsa lite här och där och snart börjar en historia växa fram. Det går så långt att hon inte vet vad som stått skrivet i dokumenten och vad hon bara vet. Hon lever berättelsen.

 

Det Helena skriver är den roman om ett brott som inryms i titeln på Hjulströms bok. Och vilket brott sedan! Ryssar hittas på botten av en sjö utanför Stockholm 1919. De har torterats innan de dog… Morden har skett i verkligeheten och vi får veta en möjlig bakgrund till dem. Den som berättar är journalisten Kaja. Samtidigt följer vi Kajas livshistoria, både hennes karriäroch vardagsliv. Kajas historia tycker jag nog är mest intressant i boken. Levnadsförhållanden i olika samhällsklasser och livet i Stockholm i en omtumlande tid. Boken är helt klart läsvärd och tog slut väldigt snabbt. Det är inte utan att jag blir nyfiken på att läsa fler böcker av Carin Hjulström. Hoppas att hon skriver fler som liknar den här, för det gjorde hon bra!

 

/Liselott
 

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Haren med bärnstensögon

Nu har jag även tagit mig genom Edmund de Waals Haren med bärnstensögon, och är beredd att – om än inte förbehållslöst – stämma in i de massiva hyllningskörerna. Det rör sig helt klart om fängslande läsning. Så glöm min milda raljering i föregående inlägg (om du av någon anledning lade den på minnet).

Boken handlar om Edmund de Waal själv, brittisk världsberömd keramiker och ägare till 264 japanska miniatyrfigurer i trä och elfenben, så kallade netsuke. Om dessa hade förlänats talförmåga hade man kunnat pressa ur dem hela författarskap om det moderna Europas historia. Nu har de inte det, och De Waal iklär sig därför rollen som språkrör.

Han spårar netsukesamlingen till 1870-talets Paris, där hans bergatrollsrike och hysteriskt konstsamlande anfader Charles Ephrussi verkade. Det är belle epoque, fin de siècle, kaféer, Pernod, salongskultur och gryende modernism. I kulisserna springer folk som Edouard Manet, Pierre-Auguste Renoir och Marcel Proust. (Den sistnämndes romanfigur Charles Swann ska enligt uppgift vara kalkerad på just Charles Ephrussi.)

De Waal och hans berättelse tar sig så småningom vidare till Wien, dit netsukefigurerna skickats som bröllopsgåva, för att slutligen landa hos de Waals farbror Iggie i Tokyo.

Denna kulturhistoriskt vindlande resa genomsyras av en intressant men lite självdestruktiv metadiskussion. De Waal är paniskt rädd för att hans släkthistoria ska fångas in av klichéer, och försöker hela tiden gardera sig. Så här kan det till exempel låta:

”Jag tänker hela tiden på en förskräcklig film som jag såg för många år sedan när jag låg vid universitetet. Den utspelade sig i Paris och Picasso gick förbi hela tiden, och Gertrude Stein och James Joyce diskuterade modernismen över var sin Pernod.”

”Mitt Wien har försvunnit in i andra människors Wien”, fortsätter de Waal och försöker råda bot på denna problematik genom att hålla ett ganska så våldsamt tempo. Jag önskar emellertid att boken hade kunnat stanna upp ibland, närmat sig romanformen och verkligen försökt fånga atmosfären i en salong eller spänningen kring ett duell, och på så sätt lyckats spräcka klischéerna. Kanske hade De Waal helt enkelt kunnat fantisera lite mer.

Men förmodligen har jag bara förläst mig på Proust. Haren med bärnstensögon är ju betydligt mer än ett undvikande av litterära fallgropar. De Waal lyckas verkligen få med mycket, och blottlägger både klassamhällets och anitsemitismens vardagsdetaljer. Himlen mörknar över den judiska familjen Ephrussi. Netsukerna undkommer med en hårsmån. Och precis som i fallet von Rezzori – mest drabbande blir det när historien finner paralleller i vår egen tid.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

En antisemits memoarer

”Gubbar minns ’sitt’ gamla riktiga Europa” är en säljande etikett år 2012. Stefan Zweigs romantiserande Wien-skildringar hämtas upp från magasinens allra dammigaste hörn. Edmund de Waal tar några små japanska skulpturer till ursäkt för att få vältra sig i gammal inrökt, parisisk salongskultur.

Gregor von Rezzori (1914-1998) tillhör genrens mer udda fåglar, vilket titeln En antisemits memoarer signalerar. Boken – som ursprungligen gavs ut år 1979, men nu kommer i svensk översättning av Ulrika Junker Miranda – är det obehagligaste jag läst på länge.

Den består av ett antal löst sammanfogade, självbiografiska noveller, klädda i ett språk av allra yttersta kaliber. Varje novell är ett enskilt nedslag i von Rezzoris (d.v.s. hans berättarjags) liv, med start i 1910-talets Bukovina, ett område vars Wikipedia-sida dryper av alla de där skönt gammeleuropeiska begreppen: Moldaviska furstendömet, Habsburgska monarkin, Österike-Ungern…    

Ur dubbelmonarkins ruiner flyr von Rezzori till Bukarest. Stick i stäv med sina storslagna konstnärsdrömmar tvingas han ta anställning som skyltdekoratör, och hans famlande karriär fortsätter sedan i samma lite misslyckade stil. Kvinnor och judar hamnar ständigt i vägen. Och värst är således judinnorna.

Von Rezzori stöter på dem överallt. Dras till dem som till en magnet. Blir till och med god vän med flera av dem. Han tycks känna ungefär samma blandning av djup avsky och storögd fascination som jag känner inför hans bok. Trots att von Rezzori talade såväl tyska som rumänska, italienska, polska, ukrainska, jiddisch, franska och engelska verkar det hela handla om ett behov av att definiera sitt eget vilsna jag utifrån ”det annorlunda”.

Mot slutet finns några halvhjärtade försök att skylla hela Europas förfall på judarna, men von Rezzori har annars lite till övers för konspirationsidéer. Han påstår sig hata judar för att man alltid har gjort det, för att man helt enkelt avskyr vissa människor mer än andra. ”Lika självklart som att man föredrog hundar framför katter och uppskattade bin mer än vägglöss.”

Nazisterna kan han heller inte fördra. Han skrattar oförstående åt deras ”lismande småborgare i paletå”, målarkludden ”med den där sliskiga tjusarlocken i pannan”. Och det finns onekligen ett litterärt sug i den muntra misantropi som präglar framställningen, särskilt i kombination med berättarens totala oförmåga att se kopplingen mellan det privata och det katastrofalt politiska.

Delas denna oförmåga av författaren? Det funderar jag alltjämt på. Avgjort märks en stor dos självironi, men på vilket plan är svårt att säga. Mycket tyder på att von Rezzoris antisemitism var intakt år 1979. I vilket fall ger boken en helt unik förståelse för förintelsens bakomliggande mekanismer, och ett skrämande perspektiv på dagens europeiska kriser.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Herrskap och tjänstefolk

Under den gångna helgen har jag tagit igen att jag missade den fantastiska TV-serien Downton Abbey när den visades på SVT. Biblioteket har köpt in den första säsongen på DVD.

En domderande kokerska, en vimsig kökspiga, intrigerande syskon och tjänstefolk, en sträng men rättvis butler, en betjänt med ett dunkelt förflutet, ja här finns allt man kan önska sig av en engelsk serie. Lägg till det vackra kläder och vyer och det blir succé.

Första säsongen börjar med nyheten om Titanics förlisning och slutar med första världskrigets början. Vi får följa familjen Crawley och deras tjänstefolk under kampen för att få behålla godset i familjens ägo.

I rollen som änkenåden av Grantham ser vi Maggie Smith, på senare år kanske mest känd som professor McGonagall i Harry Potter. Bara att få höra henne sprida giftiga kommentarer kring sig är halva nöjet med serien. Mitt största problem är nu att jag så snart som möjligt måste få tag på säsong två!

/Jenny

Reservera serien i bibliotekets katalog