Twilight-sagan berättad med två medier.

Först och främst, jag vet att jag antagligen inte tillhör den tilltänkta målgruppen för serien om Edward, Bella och alla de andra i staden Forks. Detta hindrar mig inte från att uppskatta serien och därför vill jag nu dela med mig lite av mina åsikter om böckerna och filmerna.

Böckerna är skrivna av Stephenie Meyer, och det är en riktigt tonårs-kärlekssaga det handlar om. Flicka möter vampyr, vampyr vill äta upp flicka, flicka och vampyr blir kära i varandra. Ni vet, den klassiska historien. I både böckerna och filmerna får vi en inblick i Bella Swans vardag, och det finns en enkelhet här som är väldigt tilltalande. Stephenie Meyer försöker inte komplicera saker i onödan, och lyckas väldigt bra med att förmedla jobbiga känslor med enkla medel. Ni kommer förstå vad jag menar när ni läser eller ser New Moon.

Mitt största problem är att serien tack vare sin enkelhet är svår att skriva om. Den berör, men det är inte något nyskapande eller världsomvälvande som händer. Missförstå mig rätt, jag tycker att böckerna är bra, men dom är bra på samma sätt som min läsfåtölj är bra. Otroligt mysig att krypa upp i, finns alltid där när jag vill fly verkligheten några timmar, men jag går inte och funderar på eller längtar efter den när jag gör andra saker. Jag rekommenderar serien till de flesta av mina vänner, och jag är glad att jag har läst, och sett, alla delarna av den. För det är en fin kärlekssaga.

Nu ska vi ta och jämföra böckerna med filmerna lite grann. Det blir alltid så att filmerna skiljer sig från böckerna, exempelvis är det svårt att filma tankar. I just den här serien hade det varit bra om det gick, men jag tycker ändå att det mesta av känslan från böckerna följer med över till filmerna.

Min största kritik är väl att det är för mycket action i filmerna, men jag antar att det är enklare att tilltala en bred publik med lite slagsmål. Till syvende och sist är det ändå så att filmerna och böckerna berättar samma historia, men det är som om två olika personer berättar på sitt sätt.

Böckerna har en lugnare infallsvinkel, mer dialog och framför allt mer sympatisk karaktärsframställning vad det gäller vissa personer. Ibland känns det som om manusförfattaren till filmerna vill att tittaren ska få en annan uppfattning om en karaktär än vad Stephenie Meyer själv tänkte när hon skrev böckerna. Fast det kan i och för sig vara jag som skapat min egen bild och bakgrund för karaktärerna när jag läste böckerna.

Jag gillar skådespelarna som valts ut till filmerna, dom passar in i sina roller (även om Jackson Rathbone som spelar Jasper Hale snarare ser ut att ha ont i magen än att vara plågad av sin blodtörst). Personlig favorit är Ashley Greene i rollen som Alice Cullen, hon är precis så sprallig som hon är i böckerna.

I min personliga tävling så vinner böckerna över filmerna, men jag är glad att jag sett filmerna och jag skulle se dom igen om det kom upp som förslag för en filmkväll, eller om dom visas på TV. Böckerna står hemma i bokhyllan sen ett flertal år tillbaka. Böckerna (både på svenska och engelska) och filmerna finns att reservera i vår katalog.

Titlarna är som följer:

Twilight, New Moon, Eclipse, Breaking Dawn  

I filmversionen delas Breaking Dawn upp i två delar som, för enkelhetens skull, heter Breaking Dawn part 1 och 2

De svenska boktitlarna är:

Om jag kunde drömma, När jag hör din röst, Ljudet av ditt hjärta, Så länge vi båda andas 

Go Team Alice!

/Andreas

The Trip: En film om mat, livskriser och imitationer.

I The Trip får vi äntligen se duon Steve Coogan och Rob Brydon återförenas. För er som inte är insatta i brittisk humor så är de båda komikerna väl kända i sitt hemland, både med stand-up, som programledare i till exempel Would I Lie To You (Brydon) och med TV-serier som Mid Morning Matters with Alan Partridge (Coogan).

Filmen är egentligen bara en nedklippt TV-serie och ska jag vara helt ärlig så är jag glad att jag såg filmen istället för serien. Det är en bra film, men det märks att den innehåller en hel del improvisation.

Framför allt så är den ärlig. Även om filmen inte handlar om Coogans och Brydons egentliga liv, utan snarare är en möjlig alternativ samtidsåskådning, så får i alla fall jag intrycket att de båda komikerna investerat en hel del av sig själva i projektet.

Det finns gott om tillfällen när jag skrattade rakt ut, och vid ett par tillfällen var jag tvungen att gå ifrån filmen (min skäms-kudde är för liten). Men det finns också tillfällen när den nakna desperationen i en livskris gör att man vrider sig obekvämt i fåtöljen och nästan får svårt att fortsätta titta.

Skillnaderna i Brydons kärleksfulla äktenskap och Coogans kraschade förhållande blir alltmer tydligt ju längre filmen går, och det är just detta som verkligen håller mig fast i handlingen. Jag lånade hem filmen för att jag älskar brittisk komedi, men jag tar med mig något helt annat än två timmars skratt från den här föreställningen.

Det måste dock poängteras att filmen blir lite krystad emellanåt, manuset är till stor del improviserat och det märks. Men jag tror också att det är därför som de tunga känslorna lyser igenom så tydligt.

Det är svårt att improvisera reaktioner.

/Andreas

Boka filmen i bibliotekets katalog.

En härlig film!

Vilken härlig film jag såg i helgen, The Grand Budapest Hotel. Mycket värme och humor med dragning åt det absurda. Men där fanns också mycket allvar i den.

Många kända skådespelare som passade perfekt för de roller de spelade. Filmning och vad som fanns i bakgrunden på en scen tillförde en hel del till helheten. Jag skrattade många gånger åt detta. Dessutom underbara kläder och miljöer. Avskalat och rikt på samma gång. Tiderna som skildras är främst 30-talet och 60-talet.

Hmm vad kan jag då säga om handlingen. Två män möts på ett hotell. Den ene hotellägare för ett hotell på nedgång. Den andra en författare med skrivkramp. Hotellägaren berättar hur det gick till när hotellet blev hans och vi ser det han berättar. Vilken story, den innehåller allt! Godhet, ondska, kärlek, tillit, vänskap, girighet och vänlighet.

På IMDB´s webbsida finns många foton att gotta sig åt och fascineras över innan och efter du sett filmen.

/Liselott

Filmen i biblioteket katalog där du kan beställa den.

Verklig och filmisk barndom i Boyhood

I filmen Boyhood får vi följa pojken Mason på riktigt(!) i tolv år tills han är ung vuxen och börjar på college. Då klipper han det familjeband vi följt i två och en halv timma. Ett märkligt och enastående filmprojekt. Annars brukar det bli skådespelarbyten när ett liv skall följas på film men inte i Boyhood, här är det samma skådespelare hela vägen! Richard Linklater filmade pojken Mason – skådespelaren Ellar Coletrane - under några veckor varje år.

Förutom det hisnande projektet gillar jag filmen skarpt. Samtalen och dialogen blir aldrig styltiga eller förutsägbara, även om jag förstår vartåt det lutar i handlingen så fångar samtalen mig så att jag glömmer tiden. Men så är det också Richard Linklater som är regissör. Ni vet han som gjort tre filmer - också i realtid - med paret som träffas en natt i Wien, inte kan glömma varandra och stöter sedan på varandra igen i Paris. I tredje filmen är de ett gift par. Filmerna heter: Before Sunrise, Before Sunset och Before Midnight. Även här snackas det mycket, oupphörligt faktiskt. Om viktiga och ibland överraskande saker - om livet helt enkelt.

Men åter till varför jag gillar Boyhood. Nedslagen i handlingen och klippningen. Om man väljer att följa en människa i tolv år är det viktigt vad som väljs ut när man bara(!) har knappt tre timmar på sig. Valen är väl avvägda, stundtals oväntade. Inga longörer och transportsträckor som får filmen att sacka. Här är en berättare som förstår att lita på sin publik.

Jag skall ta ett exempel, i koncentrat. Mamman har träffat en ny, Mason är nu ca tio år. I nästa klipp väntar alla i hallen och de nygifta som firat smekmånad dyker upp. Redan vid hemkomstmiddagen vill nye pappan Bill beställa vin i stället för vatten på restaurangen. Klipp. Några scener senare; skrik hörs från garaget, barnen bevittnar en oerhört förnedrande scen när mamman kravlar på golvet. Klipp. Barnen hämtas av mamman och väninna, rivstart. Klipp. Nytt liv.

Skådespelarna. Richard Linklaters favorit Ethan Hawke spelar Masons pappa. Mamman Patricia Arquette, oj så bra. Men allra mest förändras såklart den eftertänksamme Mason. Fantastiskt att få följa detta.

Alla åldras naturligt. Vilken idé, vilket grepp. Det här är en film att sjunka in i. Undvik pauser om det går. Se den i ett svep. Se Boyhood. 

/Annika

Reservera gärna Boyhood i bibliotekets katalog

Stil & skönhet i ett bedagat Italien

Känner du för vemod kombinerat med lyx och livsleda? Eller estetik som bygger symmetri, kameraåkningar och vackra människor placerade på kända platser i Rom så kika gärna på Den stora skönheten i regi av Paolo Sorentino. Det börjar med att kyrkklockan slår, för varje klämtning ett scenbyte. Någon som svalkar sig, ligger på en bänk, läser tidningen: romarna. En som bor i Rom sedan drygt fyrtio år är Jeb Gambardella. Då när han var ny i Rom skrev han romanen han är känd för, sedan dess har det inte blivit fler böcker. Istället har han festat, idag är playboyen Jeb blasé.

Jebs hushållerska håller efter hans drickande, han inser själv att det inte går att hålla på som förr. Både kroppen och själen reagerar. En tomhet har smugit sig på och därmed eftertanken. Jag behöver inte göra saker jag inte längre vill säger han när han en natt lämnar en vacker kvinna. Trots att Jeb bjuder på fest i sin överdådiga terasslägenhet med massor av partysugna människor så lämnar han. Han går iväg, tänder en cigarett och tänker tillbaka på när han en gång i tiden kunde uppskatta det vackra, den stora skönheten. När Jeb försöker formulera sin själsnöd till en kardinal, blir denne distraherad av en (annan) vacker kvinna. Och Jeb vandrar vidare.

Det jag ser är ett Rom som inte är igenkorkat med bilar, här hör man fontänerna och fotstegen mot stenläggningen. Filmen igenom vimlar av vackra lättklädda kvinnor, till skillnad mot männen som genomgående bär kostym. Det är som om vi vore fast i ett låtsasland. Bakgrunderna och scenerna är utvalda med omsorg, de är ofta filmade i gryning eller solnedgång. Eskapism i ett sargat land?

Det finns referenser för cineasten, den Romfrälste och för den som följt händelserna i Italien på senare år. En scen som tydligt ger ett tjyvnyp mot den ohejdade fåfängan är väntrummet fullt med män och kvinnor i en fashionabel salong. Här väntar man på att få sin botoxbehandling, numret ropas upp och sprutan lyfts. Alla ängslas åldrandet och verkar bearbeta sin kropp med kniv eller silikon.

Jeb befinner sig mitt i det vackra men fylls av vemod. Kroppen är inte som förr och vänner dör. Festen verkar vara slut men än kan han njuta en dans. Trots bikten blir jag störd av en viss gubbighet. Det finns en antydan till vettiga samtal mellan man och kvinna men de är få. En känga mot Berlosconikulturen?

Men Den stora skönheten är nerlusad med priser för foto, regi, kostym, scenografi, skådespel mm. Så om du kan förbise mina reservationer, se gärna denna grandiosa film med bra ljud på en stor skärm om du har möjlighet. "Volare åh åh åh"
/Annika

Reservera Den stora skönheten i bibliotekets katalog

Weekend - en film

Första flörten gick snett, istället blev det Glen som följde med Russel hem från gay-baren. Skört och läskigt läge dagen efter, kaffe på sängkanten och trevande men nyfiken kontakt. Ska Glen gå med en gång eller vill han lära känna? En stund senare byts de pliktskyldiga telefonnumren. Avskedskyssen får vänta för grannarna står och väntar på hissen. 

Jo både Russel och Glen är intresserade men det finns ett aber. Utanför lägenheten och de närmsta vännerna finns en intolerant värld. En kyss utomhus kan leda till våld. Ett avslöjande i lunchrummet kan leda till utfrysning. Russel lever ett dubbelliv. Om detta kan han och Glen tala, den sköra känslan förflyktigas, bandet stärks. Då dyker nästa tröskel upp...

Det som sker i mötet mellan två människor som inte vet något om varandra måste vara särskilt svårt att gestalta på film. Allt händer ju inom, mycket lite syns utåt; osäkerhet, glädje, försvar och så det som gör oss så sårbara och öppnar; det livsbejakande och glimten av något annat. I Weekend skildras detta mycket trovärdigt.

Se den prisbelönta Weekend, med strålande skådespelarinsatser. Närhet och spirande kärlek har sällan skildrats såhär. Det är ingen kysk film, åtrå skildras rakt och hett.
Miljö: England. Regi: Andrew Haigh. Skådespelare: Tom Cullen och Chris New.

/Annika

Reservera filmen i bibliotekets katalog

Filmfrossa

Bergmans video är en serie på sex avsnitt i SVT om och med några av Ingmar Bergmans favoritregissörer. För er som gillar film vill jag starkt rekommendera serien som, i vanlig tv, nu hunnit hunnit mot sitt slut. För er som missat serien, eller något avsnitt, så kommer de sex avsnitten att ligga kvar på hemsidan, och du kan titta på dem på datorn eller i mobilen i en hel månad till, minst.

Ingmar Bergman gjorde många filmer men han tittade också på mängder av film av olika slag. En del av de regissörer som finns representerade i hans filmhylla får komma till tals i Bergmans video. Men vi får också en rejäl dos filmhistoria och filmkunskap på vägen. Serien är indelad i olika teman: humor, döden, utanförskap, äventyr, rädsla och tystnad och vid vart tillfälle porträtteras några av vår tids största filmsskapare. 

Kika på Bergmans video och gå sedan vidare och låna eller reservera några av alla filmer som nämns i serien på Ronneby bibliotek. Här följer ett urval av de filmer som nämns:

Tomas Alfredson: Fyra nyanser av brunt, Låt den rätte komma in, Tinker Tailor
Alejandro González Iñárritu; Biutiful 
Woody Allen; Midnatt i Paris, Bullets over Broadway, Du kommer att möta en lång mörk främling.
Jane Campion; Pianot
Claire Denis: White material
Michael Haneke; Vita bandet, Funny games
Ang Lee: Lust caution
Alexander Payne: Sideways
Gus van Sant: Milk
Martin Scorsese: The departed

Filmer av Ingmar Bergman: Fanny och Alexander, Den goda viljan, Jungfrukällan, Saraband, Sommarnattens leende. Reservera filmerna i Ronneby biblioteks katalog

Du kan också hitta serien Bergmans video på SVT Play

Fotot är från filmen Pianot av Jane Campion

/Annika

Omöjlig att parera

Hängde ni med i debatten om Play? Den flammade upp i höstas, närmare bestämt den 18 november. Författaren Jonas Hassen Khemiri hade varit bio och i 47 brännande punkter lät han Ruben Östlunds unisont hyllade tredje långfilm konfrontera den svenska verkligheten.

Jag läste nog vartenda ett av de inlägg som sedan följde. Uppslutningen var mangrann. Åsa Linderborg och America Vera-Zavala i Aftonbladet, Stefan Jonsson i DN, Nina Lekander i Expressen. Filmen är rasistisk hävdade vissa. Antirasistisk, menade andra. Östlund själv stod – som brukligt när konstnärer kommenterar sina egna verk – för debattens lågvattenmärke. Lena Andersson levererade – även det brukligt – den kanske skarpaste analysen.

När jag i helgen äntligen fick tillfälle att se Play hade jag alltså en stor påse förförståelse med mig i soffan. Exempelvis hade jag sedan länge full koll på intrigen.

Play handlar om ett gäng svarta kids som meddelst det så kallade brorsantricket lurar iväg ett par något yngre vita kids. ”Brorsan” påstås ha blivit bestulen på sin mobiltelefon, misstänkt lik den som en av de vita killarna tvingas visa upp. Offren övertalas att följa med till ”brorsan”, för att säkerställa att det inte rör sig om samma telefon. Ett utdraget och retoriskt raffinerat rån.

Är då Play en film som det räcker att läsa om? Naturligtvis inte. Summan av tematikens komplexitet, Östlunds regiförmåga och amatörskådespelarnas totala tonträff är överväldigande. Den kan omöjligt pareras av ens förförståelse.

Framförallt drabbas jag av den djupa pessimismen. Play speglar ett hopplöst sönderfallande Sverige. I frånvaron av ett gemensamt samhällsprojekt är det i de små maktstriderna – med eller utan materiella insatser – som allt avgörs. De svarta killarna har insett och lärt sig spelreglerna. De kan utnyttja fördomarna om sig själva, skrämma med sin blotta uppenbarelse, och röra till den bekvämt invanda uppdelningen mellan offer och förövare.

Samtidigt stockar sig frågorna. Hur ska man tolka de två scenerna med panflöjtsbandet? Varför handlar det bara om grabbar? Varför motarbetar Östlund, genom ett par brutalt råa scener, vår smygande medkänsla med det svarta gänget? Och den kanske jobbigaste frågan av alla: Vad menar jag egentligen när jag skriver ”vår”?

/Martin

Reservera filmen i bibliotekets katalog
     

Filmberätterskan

111 sidor kort är Filmberätterskan av Hernán Rivera Letelier. I tioåriga María Margaritas familj i gruvbyn i Chile är det knappt om pengar. Tiden är 1960-tal och det stora nöjet är att se film på biografen i byn. Pengarna räcker bara för en person och därför anordnar fadern en tävling inom familjen. De fem syskonen får i tur och ordning gå och se en film, därefter ska de komma hem och återberätta den för övriga familjen. Den som lyckas bäst blir den som får jobbet som familjens filmberättare.

María Margarita vinner tävlingen tack vare att hon inte bara återberättar utan också kommer ihåg melodier och sånger ur filmen. Hon är en naturbegåvning och snart börjar ryktet om hennes talanger spridas i byn. När hon är som populärast väljer många att istället för att se filmen höra María Margarita berätta om den. Men trots hennes popularitet är familjelivet inte lätt och en rad händelser som slutar med att den första TV:n kommer till byn, gör att hennes tjänster inte längre blir efterfrågade.

Detta är en bok som rymmer många känslor, det knappa omfånget till trots. María Margarita är en sann artist och dessutom en överlevare som krasst ser på sitt liv. Såväl roliga som tragiska händelser återberättas på ett närmast torrt, konstaterande, sätt. Vad jag förstår är det den första boken av Rivera Letelier som översatts till svenska. Jag hoppas att det kommer fler.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Den röda öknen

Mellandagar – ett ord förknippat med långfärdsskrinning, bastubad, couronneturneringar, god läsning och cineastiska fördjupningar. På grund av helgernas olyckliga placering kan det i år vara svårt att hinna med allt detta. Man får välja kvalitet framför kvantitet och exempelvis låna hem en trevligt förpackad, och till biblioteket just införskaffad, gammal Antonionifilm!

Den italienska mästerregissören Michelangelo Antonioni, född 1912, dog samma dag som Ingmar Bergman. I övrigt är det svårt att hitta förenande drag. En Bergmanfilm letar sig inåt; mot det hotade, gudsförgätna jaget (och kanske vidare ner i dess dämoniska tarmsystem). En Antonionifilm rör sig utåt. På ett nästan självutplånande vis.

Trots enastående insatser av folk som Marcello Mastroianni, Jeanne Moreau, Jack Nicholson och Monica Vitti är det alltid skådespelets fond som drar flest blickar till sig. Antonionis filmer inleds inte sällan som klassiska melodramer, för att sedan – någonstans halvvägs – liksom upplösas i sina egna scenografier.

Il deserto rosso från 1964 – Antonionis första färgfilm – är ett typexempel. I centrum står den unga modern Giuliana, spelad av Monica Vitti. Hon håller på att återhämta sig efter ett misslyckat självmordsförsök. Platsen för hennes rehabilitering förefaller dock vara tämligen vårdslöst vald. Filmen utspelar sig nämligen i ett gravt förorenat och märkligt pastellkolorerat industrilandskap. Där jobbar Giulianas oförstående make, liksom den blygt trånande ingenjören Zeller – två extremt oartikulerade roller.

Otrohetsdramatik tycks snart vara under uppsegling, men någon direkt intrigutveckling kan det aldrig bli tal om. Antonioni målar fram den ena fenomenala bildkompositionen efter den andra, men allt presenteras på ett skenbart tankspritt och osorterat vis. Dialogen dränks i maskinbuller, eller i stora moln av utsprutande vattenånga. Och i samma takt som Giulianas irrfärd blir allt mer tålamodsprövande, kommer den hisnande insikten: Det är landskapet i sig som spelar den egentliga huvudrollen!

I händerna på en annan regissör hade industriparken fått stå som symbol för Giulianas inre. Men här är den storslagna miljön som mest förförisk i sin egen mystiska realitet; ett svart hål som sakta suger åt sig allt mänskligt tjafs.

Till och med traktens oljigt trögflytande å har något märkligt inbjudande över sig. Och det är förmodligen i denna brännpunkt som det djupt fascinerande i Antonionis filmer döljer sig. I det lika oansvariga som lockande i att förlora sig själv. 

/Martin

Reservera filmen i bibliotekets katalog

En film från förr

Varje gång jag gör mig ärende till bibliotekets lilla deckarmagasin brukar jag kasta ett getöga på Kerstin Ekmans 60-talsproduktion. ”I jul är det dags, då ska den plöjas”, kan jag till exempel tänka.

Utan att ännu ha gjort slag i saken bänkade jag mig nyligen framför filmklassikern Tärningen är kastad – inspelad 1960, efter manus av Vic Suneson och just Kerstin Ekman.

Filmen inleds i ett häpnadsväckande tempo. Tre avdagataganden på lika många minuter. Dock visar det sig strax att dessa mord föreställer utdrag från en populär tv-serie, där tittarna presenteras deckarnötter av författaren Jerk Domare. Det är kring inspelningen av denna serie som filmens intrig sedan kretsar, (metafilm således!) och snart har studion blivit skådeplats för även ett verkligt mord.

Inspelningsteknikern Leif Hagman hittas hängd, vilket sätter Domare i en prekär situation. Hans senaste tv-manus innehåller nämligen instruktioner för hur man får ett mord att genom hängning se ut som självmord…

Domare spelas av Åke Falck och Hagman av Jan Malmsjö. Vilket framgår av affischen ovan utgörs rollistan också i övrigt av idel namnkunniga aktörer. Kalenderbitaren kan dessutom notera slapstickgeniet Sten Ardenstam i en liten återhållen prestation som rockvaktmästare.

Att filmen fordrar en rockvaktmästare säger en del om sceneriet. Det är rakt igenom välskräddat och välmöblerat. Alla ens fördomar om den stilrena skarven mellan 50- och 60-tal bekräftas, och som om det inte fanns någon morgondag röks det minst lika elegant och borstbindarymnigt som i ett genomsnittligt Mad men-avsnitt.

Inspirationen tycks emellertid främst vara hämtad från föregående decennieskifte. Inte bara Åka Falcks porträttlikhet med Orson Welles för tankarna till Den tredje mannen och andra noir-klassiker från sent 40- och tidigt 50-tal. Kombinationen Gamla stan och hotfulla klärobskyrer fungerar ypperligt.

Så ypperligt att man har överseende med det ibland haltande tempot och den lite krystade upplösningen. Liksom med den tidstypiska dialogen, där ord som ”gulligull” och ”städkärring” kan få plats i samma verserade replikskifte.

En sann pärla.

/Martin

Reservera filmen i bibliotekets katalog

Kokvinnorna

Ny film på Ronneby bibliotek: Kokvinnorna av Peter Gerdehag. I Sibbalt i Halland bor systrarna Britt och Inger. Britt är äldst och den som tog över gården när fadern gick bort. Hon har valt bort familj och ett annat liv än det på gården. Korna är hennes familj och hon älskar dem högt. Varje dag ska de handmjölkas flera gånger. Yngre systern Inger skaffade man och barn. De två barnbarnen är hennes största skatter. Hon tycker inte om korna och hatar att mjölka, men kommer ändå till gården flera gånger per dag för att hjälpa till. När hon med ålderns rätt får rådet av sin läkare att sluta med kroppsarbetet är det äntligen slut med den förhatliga mjölkningen.

Arbetet på gården är tungt för de två systrarna som båda närmar sig 80-årsåldern. Britt har dessutom en gammal skada som gjort att hon inte kan stå rakt. Stridigheter förekommer mellan systrarna och ibland är de riktigt elaka mot varandra, men när det verkligen gäller ställer de upp för varandra.

Kärleken till djuren genomsyrar hela filmen. Vackra naturbilder på stilla sommarängar. Britt som somnar i stallet mitt under mjölkningen. Det är en fin beskrivning av ett annorlunda liv.

Biblioteket har också köpt in boken som beskriver arbetet med filmen.

/Jenny

Reservera filmen i bibliotekets katalog

Reservera boken i bibliotekets katalog

Bo Widerberg

Mannen på taket, Bo Widerbergs filmatisering av Sjöwall/Wahlöös roman Den vedervärdige mannen från Säffle, är full av intressanta detaljer. En av dem återfinns 5 minuter och 18 sekunder in i det här klippet.

Den överjordiskt välspelade dialogen mellan Carl-Gustaf Lindstedts Martin Beck och Carl-Axel Heiknerts Harald Hult förlänas ett extra genidrag. Heiknert tror att tagningen är avslutad och skakar efter ännu en ansträngande insats loss ansiktsmuskulaturen. Widerberg har dock på sedvanligt vis låtit kameran gå och därmed lyckats fånga ännu ett ögonblick av absolut naturalism, ett av de så kallat irrationella tillägg som han under hela sin karriär var på jakt efter.

”Tänk inte på vad du säger! Tänk på mig! Tänk på glass!”, är en typiskt Widerbergsk skådespelarinstruktion, levererad i syfte att locka fram just dessa tillägg. Ett annat exempel kommer från inspelningen av Mannen från Mallorca. Tomas von Brömssen ska agera i en tunnelbanescen och får följande glasklara anvisning: ”När du går fram till den där vagnen så, ja, du kan tappa påsen. Eller inte. Ja, då tar vi!”  

Dessa ganska harmlösa symptom på Bo Widerbergs excentricitet är hämtade från Höggradigt jävla excentrisk, Mårten Blomkvists tegelstensartade biografi över denne för tidigt bortgångne mästerregissör. Blomkvist är till vardags filmkritiker på Dagens Nyheter och råkar även vara gift med Bos dotter Nina Widerberg.

Blomkvist poängterar att Widerberg var djupt beundrad bland skådespelare. Vad de värdesatte var just Widerbergs kompromisslösa känsla för det okonstlade uttrycket. Redan med Kvarteret Korpen från 1963, svensk films få riktigt brännande klasskildringar, blev det tydligt vilka storverk denna känsla kunde åstadkomma, med inspiration från utländska regissörer som Truffaut och Cassavetes. Ingmar Bergman (eller Ingvar Bergman som Widerberg insisterade på att han hette) blev emellertid definierad som absolut motpol. En Bergman-film bygger på finsnickrade solon, en Widerberg-film handlar om samspel.

Fullständigt kaos var den mylla där Widerbergs skaparlust spirade som bäst, och Widerbergs totala ointresse för tid, pengar och praktiska begränsningar gjorde honom tidigt ökänd bland såväl producenter som äkta hälfter. En redogörelse för de uppslitande intrigerna under inspelningen av Kärlek 65 skulle kunna fylla en helt egen tegelsten, och Blomkvist svävar inte på målet när det gäller de mörkare uttrycken av ovan nämnda excentricitet. Höggradigt jävla excentrisk kan, om man så vill, betraktas som en provkarta över den manliga genikulturens mer otrevliga drag.

Mårten Blomkvist har byggt sin framställning på ett åttiotal intervjuer med personer som levt eller arbetat med Widerberg. På det läggs Blomkvist privata minnen, samt hans gedigna erfarenhet av filmanalys. Boken är starkt underhållande, och dessutom ett mycket lärorikt dokument över ett allt mer förstelnat svenskt filmklimat. På bokmässan i Göteborg fick Blomkvist frågan om vad Bo Widerberg hade kunnat åstadkomma om han fått leva ett längre liv. "Förmodligen inte så mycket alls", löd svaret. "Det finns inte längre någon plats för spontanitet av Bos slag."

Slutligen måste jag slänga med det här trevliga klippet, där Thommy Berggren (av Widerberg kallad Tolvan, eftersom han hade hört att 12 var det lägsta IQ som uppmäts på en hjälpligt fungerande människa) gestaltar skillnaden mellan Bergman och Widerberg:

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Minns ni Lena Svedberg?

Själv minns jag inte Lena Svedberg. Hon dog redan 1972, bara tjugosex år gammal. Som tur är finns Carl Johan De Geer. För några år sedan gjorde han och Göran Olsson den fina kortfilmen Jag minns Lena Svedberg, där De Geer läser en liten text om sin saknade konstnärsvän från förr.

”Somliga döda lever kvar inuti en, som bilder. Men Lena Svedberg möter man aldrig, inte ens som spegelbild i någon levande människa som kommer upp ur tunnelbanan. Lena Svedberg liknade ingen annan”, förklarar De Geer.

De Geer och Lena Svedberg medverkade båda i tidskriften Puss. Svedbergs aggressivt satiriska teckningar var helt i linje med Puss provokativa profil. Dess skoningslösa attacker på allt reaktionärt och ekonomistiskt känns idag långt mer engagerande än 2010-talets uddlösa satirförsök. (Med tidskriften Galago som ett av få undantag tycks den svenska satirtraditionen ha gått förlorad någonstans kring Lars Vilks rondellhund.)

Lena Svedbergs korta men intensiva produktion är dock betydligt mer än en serie vassa samhällskommentarer. Det blir man varse när man bläddrar i Lena Svedberg, del fyra i förlaget Orosdi-Backs trevliga konst-pocketserie Svenska illustratörer och konstnärer. Där hittar man De Geers text från filmen, några av hans foton av Lena Svedberg, liksom ett nyskrivet förord. Och så naturligtvis en massa klanderfritt återgivna teckningar.

Svedbergs köttigt expressionistiska mardrömsvisioner är lika drabbande nu som när Nixon och Erlander var på tv. Och det samma gäller de betydligt mer stillsamma, och för mig nya, porträtten från Etiopien. Svedberg föddes i Addis Abeba, berättar De Geer, och kunda laga starka afrikanska maträtter i järngryta. Alla åt, utom Lena själv.

Sammantaget en nätt men ytterst väl presenterad introduktion till ett av det svenska 1900-talets intressantaste konstnärskap.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Konungens tal

Att stamma och inte få fram de ord som man så gärna vill få fram måste vara jobbigt, det kan vi nog alla enas om. Att behöva göra sin stämma hörd inför en hel nation kan säkerligen även det vara nog så mödosamt. Att kombinera de två måste vara rena skräcken.

The king's speech bygger på den sanna historien om Englands Georg VI som efter att hans far Georg V dött och hans bror Edward VIII abdikerat, finner sig vara kung. Han har ett problem som gjort att han tidigare fruktat offentliga framträdanden, nämligen en svår stamning. Trots upprepade besök hos olika läkare har kungen inte gjort några framsteg och som en sista utväg söker hans fru, den blivande drottningmodern Elizabeth, upp logopeden Lionel Logue, som har något alternativa metoder. Efter en skakig början på relationen byggs en tillit och vänskap upp mellan kungen och Logue. Kungens stora prov blir talet han måste hålla till nationen efter andra världskrigets utbrott.

En mycket bra film! Den vann Oscars för 2010 års Bästa film, Bästa regi, Bästa originalmanus samt Bästa manliga huvudroll.

/Jenny

Reservera filmen i bibliotekets katalog

Film om film

Jag har alltid varit svag för metafilm. Det vill säga film om film. Några favoriter är Michael Winterbottoms Tristram Shandy, Francois Truffauts La Nuit Américaine och David Lynchs Mullholland Drive. Typiskt för en metafilm är att älta frågan om vad som egentligen är viktigast för en filmskapare – det ofta smått kaosartade privatlivet eller det ofta smått kaosartade filmarbetet? Problemet kompliceras av att det förstnämnda inte sällan utgör stoff för det sistnämnda.

När ältandet förs upp på en filosofisk nivå blir metafilmen till något mer än bara ett navelskådande rundgångsresonemang för de närmast sörjande. Som tittare börjar man grubbla över vad som är verklighet och vad som är konst, om det kan finnas någon verklighet utan konst och om det kan finnas konst utan verklighet… och varför Marcello Mastroiannis mun rör sig så konstigt när han pratar?

Enligt forna tiders italienska filmskapare var dubbning en självklarhet. Rösterna lades på i efterhand, och i vissa fall skrevs inte dialogen förrän stjärnorna åkt hem, kulisserna monterats ner och alla scener filmats färdigt. Att få dubba sin egen insats var inte alla förunnat, och specialiserade röstskådespelare kallades ofta in. Denna för dagens publik något bakvända arbetsmetod nämner jag som en liten välmenande brasklapp i mitt i övrigt förbehållslösa tips om att se (eller se om) Roberto Fellinis 8½ från 1963.

8½ är metafilm helt enligt skolboken. Den ska ha varit Fellinis terapiarbete för att råda bot på en tillfällig skrivkramp och handlar om hans alter ego Guido Anselmis krångel med att komma igång med en ny science-fictionfilm. Anselmi (spelad av Mastroianni) besväras av kändiskåta hangarounds, traumatiska barndomsminnen, ett gäng hora-madonnakomplexa kvinnorelationer, samt av sin egen ambivalenta hållning gentemot dessa besvär.

Nino Rota har som brukligt skrivit filmmusiken. Gianni di Venanzo står för det storslagna fotot, och redan filmens första bilder får oss i MTV-generationen på fall. Den klaustrofobiska bilkön är av allt att döma förlagan till REM:s Everybody Hurts-video.

8½ är en av filmerna i Fellini - collector’s box 1 & 2, nu till utlån på Ronneby bibliotek och förpackade helt utan konstigheter. Inga bonusscener, bloopers eller kommentatorspår. Bara sex riktigt bra filmer, rakt upp och ner. Även tidigare mästerverk som La Strada och La Dolce Vita återfinns här. Senare höjdare som Satyricon och Amarcord hamnar förhoppningsvis på en framtida box 3.

/Martin

Reservera filmerna i bibliotekets katalog

Qou Vadis - se filmen och läs boken

Nu har jag frångått mina normala läsvanor och lyckats få tag på en nobelpristagare. Polacken Henryk Sienkiewicz fick ta emot nobelpriset redan 1905 för sin roman Quo vadis. Handlingen utspelar sig i Rom under kejsar Neros tid, då kristendomen sågs som en kufisk sekt och skulle utrotas. Samtidigt som det är en historisk berättelse är det också en kärlekshistoria. Romaren och härföraren  Marcus Vinicius förälskar sig i ”slavflickan” Lygia som är kristen.

Som i alla berättelser om Rom och deras maktfullkomliga kejsare är det en osäker tid att leva i. Förutom en omöjlig kärlekshistoria får man följa hur en ny religion växer fram och hur den gamla kämpar för att hålla förändringen tillbaka.

Filmatiseringens huvudroller görs av Robert Taylor och Deborah Kerr, men den som gör en fantastisk rollprestation är Peter Ustinov (mer känd som Hercule Poirot) som kejsar Nero. Filmen fick åtta Oscarsnomineringen året den släpptes och får räknas som en klassiker, det är en riktig kostymfilm som tar närmare 3 timmar att se.

Jag kan varmt rekommendera filmen en dag när du har gott om tid och boken är säkert lika bra. Så här mot slutet får jag medge att jag nöjde mig med filmen och ströläste mest lite i boken för att kolla om historierna stämde. Vad jag kan se stämmer bok och film ovanligt bra överens och det kan möjligtvis bero på att den version av boken vi har är ett sammandrag. Det förklarar också varför jag hade för mig att boken skulle vara i 2 delar. Om någon har läst hela boken kan ni kanske berätta om ni saknar något i filmen?

/ Anneli

Reservera boken i vår katalog.

Reservera filmen i vår katalog.

Vita rosen och Sophie Scholl

Om jag får skryta så har jag läst denna bok på tyska en gång i tiden. Men det är länge sedan och förklarar kanske varför jag inte minns allt för mycket. Undrar hur mycket jag egentligen förstod. Däremot har själva grundhistorien fastnat, om de hjältemodiga ungdomarna som beslutat sig för att motarbeta Hitler. Boken jag talar om är Vita rosen: ett ädelt förräderi av Richard Hanser.

Boken filmades första gången 1974 och kom i en ny version 2005, nu med titeln  Sophie Scholl – de sista dagarna. När jag såg filmen igen och snabbläste i boken upptäckte jag att man bara använt några kapitel för att göra filmen. Boken berättar bakgrunden till att Sophie och hennes bror Hans gör som de gör. Man får också veta händelseutvecklingen från Hitlers maktövertagande fram till huvudpersonernas avrättning.  Detta finns inte alls med i filmen.

Grunddragen är att Tyskland har förlorat i Stalingrad och en stor mängd tyskar har fått sätta livet till. En grupp vanliga studenter på universitetet i München anser att man bör avsluta kriget och göra en överenskommelse med England och de allierade. De börjar skriva flygblad med protester och kopierar så mycket de kan för att sprida sitt budskap. Efterhand blir de djärvare och Gestapo får upp ögonen för dem. Eftersom Tyskland ligger i krig anhålls syskonen och deras vänner för förräderi.

Det kan tyckas konstigt att en protest i så liten skala lyckas få de stora proportioner som den får. Det är inte ofta jag läser om andra världskriget men denna historien berör mig. Precis som med David mot Goliat inger det hopp när den lilla människan kan uträtta storverk.

/ Anneli

Reservera boken i bibliotekets katalog.
Reservera filmen i bibliotekets katalog.

Läs boken, se filmen! (del 2)

”Från en liten firma i Tyskland”, brukar vara Hans Alfredsons svar på frågan om varifrån han och Tage Danielsson fick alla sina idéer. En annan, mindre kryptisk förklaring är det djupa samhällsengagemanget, övertygelsen om att en bättre värld är möjlig. Att man kan förändra saker och ting genom kultur var nämligen inte en helt skogstokig åsikt under AB Svenska Ords glansdagar.

Vid en närmare titt på Hans Alfredsons produktion i eget namn nyanseras dock bilden en aning. Komikens ofta påpekade släktskap med tragiken får då ytterligare belägg. En svartare, mer pessimistisk klangbotten gör sig tydligt påmind i filmer som Ägget är löst från 1975 och Den enfaldige mördaren från 1982. Guldbagge- och guldbjörnbelönad brukar den senare lyftas fram som en av såväl Alfredsons som den svenska filmhistoriens stoltaste stunder.

Den enfaldige mördaren kan karaktäriseras som storslagen tragedi. De skånska 30-talsscenerierna andas realism, men den historia som Alfredson berättar är så högstämd att filmen samtidigt kantrar över i rent mytologiska stämningar. Bonddrängen Sven Tosings hämnd på den patologiskt elake fabrikören Höglund skulle likaväl kunna vara författad av Aischylos eller George Lucas.

Huvudrollsinnehavaren Stellan Skarsgårds insats framstår som själva sinnebilden av begreppet överspel, med läppspalt, söndervriden näsa och en enligt den freonsprayade 80-talspubliken groteskt funktionsklippt snaggfrisyr (för 10-talspubliken känns den tvärtom ganska moderiktig). I vilket annat sammanhang som helst hade denna yviga rolltolkning fallit platt. Men tack vare alla inblandades bergfasta tro på filmens melodramatiska anslag upplevs de vida gesterna istället som klockrena. Det samma kan sägas gälla för bildkompositionerna. Med regelbundna intervaller viker realismen undan, till förmån för diverse estetiska effekter. Ett smutsigt fingeravtryck förvandlas till en leråker. En tågstation blir plötsligt scen åt en minimalistisk balett. Skarsgård talar i DVD-utgåvans extramaterial om en ”magisk realism”, förhöjande små detaljer i bildberättandet som verkligen gör filmen värd att se om.

Den enfaldige mördaren bygger på Alfredsons roman En ond man, ett verk som i fråga om tonläge är ganska väsensskilt filmatiseringen. Det mytologiskt storvulna är nedtonat och tyngdpunkten ligger istället på den intressanta romankompositionen. Ett antal novellartade kapitel berättar om en rad olika österlenska livsöden, däribland Sven Tosings. Alla har de en sak gemensamt: den onde fabrikören Höglund. Ofta tonar hans tyranni bara upp sig lite grann vid horisonten, med indirekt påverkan på historien. Men så plötsligt kan han dyka upp helt nära. I cigarröken på hotell Savoy i Malmö, eller bland höbalarna i ett svagt upplyst ladugårdskätte.

Varken filmen eller boken inger några förhoppningar om ondskans närstående utrotning. Snarare tvärtom. I filmens avslutande scener rycks vi plötsligt ur 30-talet in i nutiden (det vill säga 1982). Allt är sig likt. Tyranniet består, och Alfredson och hans kulturarbetarkollegor tycks misströsta om att något går att göra åt saken. Som publik kan man bara hoppas att det ännu dröjer ett tag innan den tyska lilla firman bommar igen för gott.  

/Martin

Reservera filmen i bibliotekets katalog
Reservera boken i bibliotekets katalog

Läs boken, se filmen! (del 1)

Av alla barn- och ungdomsböcker från 2010 som jag har läst (och det är ganska många) är detta min absoluta favorit: Tack vare Winn-Dixie av Kate DiCamillo. En underbar bok om en flicka och en hund som sprider vänskap i ett litet samhälle i Florida.

India Opal och hennes pappa, predikanten, har just flyttat till Naomi. Opal saknar sina vänner i Watley, och hon börjar mer och mer sakna sin mamma som lämnade familjen när Opal var tre år. Hennes pappa sitter oftast och skriver på sina predikningar, och då tycker Opal att han gömmer sig som i ett sköldpaddsskal. Hon kallar honom ”predikanten” när hon berättar. Det kan verka som ett avståndstagande, ändå märker man att det finns en djup kärlek dem emellan. En kärlek som utvecklas inte minst när Winn-Dixie dyker upp.

Opal har skickats till mataffären för att köpa makaroner, ris och tomater, och kommer hem med en smutsig herrelös hund. Men hunden kan konsten att charma, och inte ens predikanten kan motstå Winn-Dixies leende. Tillsammans med Winn-Dixie hittar Opal nya vänner i det lilla samhället. Hon träffar Miss Franny Block, bibliotekarie på Biblioteket till Herman W. Blocks Minne, Otis som suttit i fängelse men nu jobbar i djuraffären, Gloria Dump som kallas för häxa av de retsamma pojkarna Dewberry. Och många fler.

Det här är en varm bok om vänskap mellan en hund och en flicka, och vänskap som växer fram mellan människor som aldrig mötts förut. Man blir helt enkelt lycklig av att läsa den!

Filmen En vän med fyra tassar följer boken nästan på pricken. Jag rekommenderar ändå att man läser boken först för att skapa sina egna bilder av karaktärerna. Sen kan man se filmen som är precis lika underbar!

/Sara

Reservera boken och/eller filmen i Ronneby biblioteks katalog