De fördärvade av Karin Slaughter

En författare som i alla fall en låntagare i Bräkne-Hoby hyllat är Karin Slaughter. Men jag har inte läst henne. Tjocka böcker och med det namnet - känns så taget... Men så blev hennes bok De fördärvade en av årets bästa översatta kriminalromaner. Dags att testläsa tänkte jag! Oh, jösses så bra den var! 

I vanliga fall är en deckare en deckare. Även om de tar upp ämnen och händelser från verkligheten känns de jag läst ändå påhittade. Men denna bok av Slaughter kändes. För den tar upp de ämnen som vi läst mycket av under hösten i tidningar, sociala medier och hört om på tv – #Meetoo-kampanjen. I boken är det inte nutid utan 1974. Och kanske just för att det är så länge sedan tycker jag att det borde vara historia. Att trycka ner andra människor och utnyttja andra på grund av kön och ras eller vad det nu är. Men vi inser ju att det inte är så…

Platsen är Atlanta i USA, yrkeskåren det gäller är polisen men det handlar lika mycket om vardagen och de roller kvinnor och män har och tar. Vi följer två kvinnliga poliser. En som varit med ett tag, Maggie, och en alldeles ny, Kate, som gör sina första dagar som polis. Boken handlar verkligen bara om några dagar i deras liv. Men det händer så mycket under dessa. En polismördare härjar i stan. 4 stycken har mördats hitintills. Nu är en av de drabbade Maggies bror. Han överlever men inte hans partner. Övriga poliser tror sig veta exakt vem som gjort det och klappjakten kan börja. Men Maggie inser att det är något som inte stämmer. Varför han hennes bror inte avlossat sin pistol (som han säger att han har), varför ljuger han om händelseförloppet? Samtidigt följer vi Kates gatlopp i polishuset under den första arbetsdagen. Fy för den lede att börja jobba där! Läs så förstår ni vad jag menar... Inget jag avundas henne. Men dessutom följer vi en man, någon som bevakar Kate, följer hennes rörelser och antecknar det han ser. Vem är han? 

Mordgåtan och dess lösning blandas med berättelserna om Maggie och Kate. Hur har de hamnat här, som poliser? Ja, historien är så otrolig bra så jag vill inte skriva mer.

/Liselott

Reservera boken på bibliotekets webbsida.  

P.S jag har hunnit läsa en till av författarinnan De vackraste. Helt annan handling, men åh så spännande! Riktigt, riktigt otäck ibland…

Barmark av Malin Nord

Barmark är en bok med eftertanke, en att läsa långsamt, grunna över ensam och med andra. Vad handlar den om egentligen? Texten är en berättelse men den innehåller så mycket mer.

Berättaren är Anja. Hon har ett gott förhållande till sin mormor Signe men inte till sin mamma. Mormor och mamma funkar heller inte ihop. Det är svårt, taggigt. Det är mycket de inte pratar om kvinnorna i släkten. Anja får höra mormors berättelse för att i sin tur kunna berätta den för sin mamma den dagen hon vill lyssna. Mormors berättelse är sorglig och drabbande. Svår att berätta i korta drag.

Utgångspunkten är Anja och hennes dotter som bor på en gård närmre gränsen mot Norge, någonstans utanför Östersund. Men snart får de inte vara kvar längre. Släkten vill ha tillbaka sin gård. Det är nu när Anja måste lämna gården som hon funderar och oroar sig för nuet och tänker tillbaka på det som varit.  Hur hon och dotter Hanne hamnat där, hur de har det idag. Anja tänker mycket på sin mormor och läser det hon lämnat efter sig i form av brev och dagböcker. Mormor som engagerade sig i motståndsrörelsen när nazisterna invaderade hennes hemland Norge. Hennes man tillfångatogs. Mormor flydde höggravid, men lämnade kvar sin son. Han skulle snart komma efter. Så blev det inte. Det är fascinerande att läsa Signes berättelse. Anjas är tyngre. Kanske för att den är i nutid? Men det är kvinnornas berättelse. Deras män, papporna till barnen är frånvarande på olika sätt. Det handlar om graviditet och barn, oro, ensamhet och rädslor. Vad och vem går att kontrollera, skydda? Det är en tung berättelse, ibland undrar jag om det ens finns hopp. Men här finns kampen för att hitta sin ro. Den är olika för alla kvinnorna.

Det finns ett driv i berättelsen som samtidigt är trög och tung. Ibland är det otydligt vem som berättar. Vem är jag och vilka är vi. Den enas berättelse flyter över i nästas. Anja och Signe om vartannat. Den skulle säkert passa som bokcirkelbok. Tidigare har författaren skrivit boken Stilla havet.

/Liselott

Beställ boken på bibliotekets hemsida eller läs den direktsom e-bok.

En mörderska bland oss

Islands glesbefolkade landsbygd. En mörderska döms till döden och väntar på sin avrättning. Först i ett förråd utan fönster, i kyla och utan att kunna hålla sig ren. Sedan tvingas en familj ta hand om henne. Kan de ha en mörderska sovande hos sig. Kanske hon mördar dem alla! Hon möts av avsky, rädsla och misstro. En ung präst ska vara hennes själasörjare och för honom berättar hon om sitt liv – för att han frågar. Folket i gården är ofrivilliga lyssnare under den tid prästen och Agnes tvingas sitta inne och samtala.

Det är vansinnigt fasinerande att ta del av Agnes berättelse och av hur livet faktiskt var för människorna som levde på Islands landsbygd i början av 1800-talet. Det handlar om vardagsslitet på gården, relationer inom familj och med pigor och drängar. Relationerna till grannarna, avundsjuka, kärlek och hat. Agnes har funnits i verkligheten och medverkar i ett brutalt dubbelmord 1829 och avrättas 1830.

Den som blir nyfiken på Agnes och vill skriva om hur hennes liv kunde tett sig är Hanna Kent. Inte klingar det isländskt direkt och hon är från Australien. Hanna Kent har varit utbytesstudent på ön och det var då hon fick höra om Agnes. Debutboken En mörderska bland oss lyckas hon riktigt bra med. Väl värd att läsa.

/Liselott

Boken på bibliotekets webbsida.

Nytt från Anneli Jordahl

Det är svårt att öppna en bok utan förförståelse. Ta exempelvis Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Trots att det är det första jag läser av Anneli Jordahl så tror jag mig ändå veta ungefär vad jag har framför mig. Det vill säga något om klass, av klass.

För lite drygt tio år sedan började man tillfälligt prata och skriva om klass igen (eller åtminstone prata och skriva om att man borde prata och skriva om klass igen). Mycket var det Anneli Jordahls förtjänst, känns det som, med böcker som Klass – är du fin nog? och Var kommer du ifrån?

 

Det som drabbar mig först i Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona är emellertid de exakta tids- och miljöbeskrivningarna. Jordahl blåser med stor trovärdighet nytt liv mellan de på senare år så flitigt nerfirade 50- och 60-talskulisserna. Bara en sådan sak som att staden i romantiteln är Östersund – och inte New York, Paris eller Stockholm – flaggar för viss äkthet bortom historieskrivningens välsopade allfartsvägar.

 

Sextonåriga dalkullan Mona hamnar i den jämtländska metropolen som hembiträde. Studiedrömmarna har sedan länge grusats av magister Karlberg, som utgör ett av romanens flera exempel på klassrelaterat maktutövande. Andra återfinns på Monas arbetsplats, hemma hos det unga karriäristparet Britt och Ove. Mona tycker sig alltid ha ögon på sig, och hindras länge från att utforska stadens många fröjder, som jukeboxar, messmörsstrutar och värmande små huttar vid danspalatsens bilparkeringar.

 

Intressantast i hushållet är nog ändå Britt, som i romanens utkant försöker sig på den eventuellt övermäktiga kombinationen arbetsliv och respektabelt hustruskap. I Mona söker Britt såväl en förtrogen vän som en underordnad att spy ut sin frustration över, och skildringen av denna komplexitet tillhör romanens allra bästa delar.

 

Ove spelar i jazzband och blir till slut Monas biljett in under dansbanornas kulörta lyktor. Hon gör bekantskap med den kapriciöse gitarristen Harold och får betala dyrt för de ynka steg snoa och foxtrot som hinns med. Gravid och ogift illustrerar hon med all önskvärd tydlighet det skoningslöst hederskulturella i tidens kvinnosyn. Vissa av påhoppen är så brutala att de knappast kan vara uppdiktade, och mycket riktigt har Jordahls egen mammas öde fått stå som förlaga. Det antyds av de nutida mor-dotterdialoger som då och då skjuts in mellan kapitlen, och nämns rakt ut i bland annat den här intervjun. Förförståelse, som sagt.

 

De inskjutna dialogerna, liksom de enstaka kapitel som berättas ur Harolds perspektiv, kan såklart sägas berika framställningen. Men också i viss mån störa. För man vill ha ännu mer av Mona, ännu mer av Britt, ännu mer av den i mina öron perfekt avlyssnade 60-talsnorrländskan, ännu mer av 60-talsvardagens monotoni och tristess. Anneli Jordahl behärskar ju den här typen av material som få andra.

/Martin

 

Fotograf: Sara Mac Key

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Kvinnoliv på 1500-talet

Nu har jag läst Dottern av Maria Gustavsdotter, en författare som gärna skriver böcker i svensk historisk miljö. Dottern är första delen i en trilogi som utspelar sig i Kalmar strax efter att Kung Gösta, det vill säga Gustav Vasa, tillträtt tronen. Reformationen håller på att införas i landet, skulder skall betalas till Lübeck men av detta märks det inte så mycket i Kalmar. I Dottern rör vi oss i den lilla världen, i hemmet. Det är kvinnornas vardag vi följer och den är mest innanför gårdsporten. Ska man ut i staden bör man som flicka eller kvinna ha en följeslagare, det går inte an att röra sig ute om man är en köpmansdotter, och det är Gertraud. 

Man kan tro att det inte händer så mycket i en köpmansgård där friheten är så pass begränsad, men där tog jag fel. I gården handlar det om det praktiska hushållet men även här kan livsavgörande frågor dyka upp. Relationer skildras med en stilla intensiv närhet och bidrar till att det skapas en viss dramatik. Fram träder rum upplysta med inget annat än ljus från härden och dagsljuset från fönstren, dofterna från människorna och blickarna mellan de vuxna som antyder saker som den unga Gertraud är för liten för att förstå. Religionen är viktig för mamman och Gertraud. Man går till kyrkan varje dag men munkarna har det svårt, det ska bli på ett annat sätt från och med nu. Predikan ska vara på svenska och mässa bara en gång i veckan. De vackra helgonbilderna håller också på att försvinna. I den här första boken är Gertraud en flicka när vi träffar henne första gången och slutar med att hon avspisar en friare. En lagom cliffhanger till nästa bok i serien – Hustrun, som följs av Änkan.

Maria Gustavsdotter är den där typen av författartips som sprids från mun till mun. Hon har en trogen och växande läsarskara bland framför allt kvinnor. Min kollega Liselott verkar ha gjort samma reflektion när hon skriver om en annan av Maria Gustavsdotters böcker här i bloggen; Lättsamt men spännande

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog